Att inte veta

Jag är i en slags identitetskris. För så som jag var innan jag blev sjuk kommer jag aldrig att bli igen. Och det är okej. Men jag är rädd för att jag inte ska bli någonting överhuvudtaget. Att jag ska fortsätta vara ett tomt skal där det enda som ger mig näring är att självskada. För vad är jag utan det? Vad är jag utan det där som fått mig att orka de senaste 3 åren? Finns det ens något “jag” i allt detta? För det känns verkligen inte så. Det är obehagligt att försöka vara utan det. Det känns inte bra. Och det blir problematiskt när självskadandet får mig att må bättre än att vara utan det. Det är bakvänt.. jag mår dåligt av att inte skada mig. För jag orkar inte känna alla känslor jag tryckt undan i så många år. Jag bara orkar inte, jag kan inte. Jag kan inte acceptera att mamma dog. Att jag är här på jorden utan henne. Det finns inte i mitt huvud, det bara går inte. Jag vet att det är omöjligt för mig att leva utan henne så därför har jag tryckt undan sorgen i så många år. Min psykolog är säker på att jag kommer kunna leva med sorgen och ändå ha ett värdigt liv. Varför tror jag inte på henne då?

/Nathalie

Den jag en gång var

Jag kollade tillbaka på gamla bilder och videos ikväll. Jag skrattade men mest så grät jag. Jag kan inte förstå att jag hade ett helt annat liv för 3 år sedan. Min uppväxt präglades av ätstörningar och sorg. Men där är några år från när jag flyttade hemifrån tills för 3 år sedan. Då jag reste mycket, festade, umgicks med vänner, var på sociala tillställningar och tränade. Det var ett helt annat liv än det jag lever nu. Jag åkte med vänner till Cypern, Spanien, Grekland. Jag gick på festivaler och var ute och festade mycket. Jag hittade på saker med mina vänner hela tiden.

Men hur gick jag från att vara festens mittpunkt till sjukhuskorridorer? Från att packa väskan och resa till ett annat land till att inte kunna gå utanför lägenheten? Tanken av att vara i sociala situationer nu gör mig illamående medan jag för något år sedan jobbade som säljare i världens största underklädesbutik. Hur är det möjligt?

Jag tränade crossfit som jag fortfarande älskar men nu blir jag trött bara av att gå på toaletten. Det knakar och värker i kroppen, mina axlar och rygg är stenhårda av all stress och trauma från de senaste åren.
För det lägger sig i våra celler när man inte har kapaciteten att hantera känslor och då byggs spänningarna bara på.

// Nathalie

Presentation av Alvida

Mitt namn är Alvida, är 30 år gammal och kommer att börja blogga här om mina erfarenheter om att leva med långvarig psykisk ohälsa. Förutom att blogga så är jag också aktiv som volontär i SHEDO’s självskadechatt vilket jag tycker är ett väldigt givande uppdrag.

Jag började må dåligt redan som barn och det har följt med mig i vuxen ålder. Jag lever bland annat med ADHD, tvångssyndrom, generalierad ångestsyndrom och bipolär sjukdom typ 2 (utan aktuella symtom). Diagnoser har kommit och gått. Vissa har jag kunnat bli av med men andra är/har blivit kroniska. Detta är något jag har varit tvungen att lära mig leva med. Jag har hittat strategier att hantera dessa symtom genom terapeutiska och mediciniska behandlingar genom åren. Även en del ”egen-vård” som spiritualitet/andlighet som ligger mig varmt om hjärtat. Jag ser mig själv som frisk idag eftersom frisk oftast inte handlar om att bli symtomfri utan att kunna hantera sina symtom.

Genom mina ord vill jag dela med mig om mina erfarenheter så att ni där ute som kämpar inte känner er lika ensamma. Jag kommer bland annat att skriva om utanförskap att leva med ohälsa samt att fungera annorlunda än normen i samhället och hur det har påverkat mig i livet, hur det känns att leva med ångest och min tidigare kamp med självskadebeteende. Jag vill också förmedla hopp. Att det går att leva ett meningsfullt och värdefullt liv trots kroniska tillstånd.

Slutligen vill jag ge frivilliga kramar och omtanke till er där ute som kämpar.
Vi möts bland orden.

Alvida

Att leva med en ätstörning

Finns det någon jag kan prata med?
Finns det någon som kan förstår mig? Som förstår hur jag känner?
Jag känner mig så ensam.

Tårarna rinner, ett leende som bara försvinner, och en rädsla lika stor som djupet i en grav.
Demonerna gör sig påminda; de viskar inte längre, de skriker.
Dess röst eka i huvudet på mig likt en tornado. Min logik försvinner, jag tappar förmågan till att röra på mig, jag bli helt apatisk. Demonerna och ångesten ta mig med på en resa genom helvetet igen, och återigen sjunker jag snabbare än kvicksand.
Jag faller igen..

“Tårarna rinner, dags för mat. Ångesten kommer, dags för hat.
Vakande blicka, kalla kårar. Ångesten kommer, tysta tårar.”

De säger att jag är fin som jag är, att allt kommer bli bra igen.
Jag ser deras läppar röra på sig, men jag kan inte greppa vad de säger.
Vad menar dom? Vad säger de? Varför säger de så? Jag är inte mottaglig.

Jag känner mig som ett hopplöst fall, som ingen verkar veta vad de ska göra med.
Jag känner mig som ett vandrande problem, som ingen riktigt vet vad de ska göra med.
Jag lyssna, sväljer och sluter mig som en mussla. Vill inte att någon ska se min smärta, våga inte visa. Jag skäms!

De säger: Hanna, följ ditt hjärta.
Jag svara: Hur ska man veta vilken del man ska följa, när hela ens hjärta är i tusen splittrade bitar?

Som så många gånger förr sitter jag i fönstret och titta ut, på det liv som är avskärmat från min egen verklighet just nu.
Jag förstår inte hur alla andra gör. Hur lever de?
Jag önskar att någon gav mig en manual, eller åtminstone kunde lärde mig att leva.
Jag lever inte, jag existera bara.
Jag gå runt och finns, men jag har slutat känna, reflektera och leva.

Ångesten och demonerna har tagit mig ner till botten ännu en gång.
Mitt självhat är svartare än natten, mina tankar kretsa bara kring mat och träning.
Jag vet inte vem jag är längre, jag har tappat bort mig själv i ätstörningens hårda grepp.

Ljuset är för stor kontrast till mitt mörker.

“Om man i djupet känt en enda smärta, så förstår man alla andras lidande”

/ Hanna Ovesson

En överlevares drömmar

Jag fick reda på idag att jag kommer att få mitt drömjobb. Skötare inom psykiatrin. Förvisso är det bara på timmar och förvisso är det lågavlönat (som ju olyckligtvis är standarden inom den så livsviktiga och livsnödvändiga bransch som vården är) men jag kunde inte vara lyckligare.

En gång i tiden var det nämligen jag som vistades innanför psykiatrins väggar. Hasade mig fram längs nästan hotfullt vita korridorer och nästan hånfullt avskyvärda konstverk hängandes uppå dem, skyfflandes mellan olika tanter med liknande frisyrer och ansiktsfåror och som alla försökte ta reda på vad det var för fel på mig. Eller det visste dem ju egentligen. Anorexia nervosa, depression och självkadebeteende var det som angavs som orsaken i deras papper till min vistelse där. Vi befann oss i dessa rum tillsammans på grund av våra titlar. I deras fall var det enkelt. De hade gått en särskild utbildning och helt plötsligt ansågs de särskilt kapabla till att hjälpa att laga trasiga människor. Problemet var väl att det sällan fanns vare sig förmåga eller intresse för att ta reda på varför mina titlar hade tilldelats mig.

Jag kommer inte ihåg namnet på en enda utav dem. De hette säkert saker som Lena, Ann-Marie eller Marianne. Jag vill inte förminska insatserna fullständigt från alla dessa Lenor, Ann-Maries och Marianner – vissa av dem försökte verkligen och vissa av dem lyckades till och med nå fram och kunde visa genuin empati och omtanke. Men sanningen är den att anledningen till att jag lever idag är inte psykiatrins förtjänst – utan min egen och mina få allra närmsta.

Att jag är på den plats jag är idag har aldrig varit en självklarhet. Jag studerar till undersköterska, har till och med aspirationer om att en dag studera vidare till psykolog, bor i en underbar trea tillsammans med tre lika underbara katter. Jag kunde lika gärna ha varit död och begraven. Men det är jag inte. Långt ifrån. Och jag har precis givits chansen att få vara en person som förhoppningsvis kan hjälpa andra som är i den sats jag varit i. Att vara en person inom psykiatrin som faktiskt bryr sig helhjärtat. Att ha kapaciteten att hjälpa att laga trasiga människor. För den chansen är jag evigt tacksam.

För vem som helst som inte själv har krigat sig igenom ett helt liv bara för att få leva och som aldrig riktigt har kunnat tagit saker såsom arbete, eget boende, högskoleutbildning och fungerande relationer för givet så kan detta säkert verka fånigt.

”Det är ju bara ett jävla timvik på psyket. Herrejistanes, det blir man ju inte rik på – och så jobbigt det måste vara!”

Men det skiter jag fullständigt i. Alla som vet, vet. Hur stort något sådant här är. När man uppfyller en överlevares drömmar.

/ Linn

Hej november utan destruktiva strategier

Jag har egentligen inte tänkt skriva några inlägg till bloggen under november eftersom jag har ett större skrivprojekt på gång. Jag deltar nämligen i den årliga utmaningen NaNoWriMo, National Novel Writing Month, som går ut på att skriva 50 000 ord på en månad. Men jag kände ett behov av att dela med mig av det här stora som håller på att hända, när jag insåg vad som håller på att hända. Javisst orden är det som räknas under november, men jag upplever något större som är nytt för i år.

I skrivande stund har jag tagit mig till dag 8 i utmaningen helt utan destruktiva strategier. Det är många ord på få dagar vilket blir pressande och intensivt. Om november hade varit en sådan månad med 31 dagar, hade allt varit mycket enklare, men 30 dagar är ganska stressande. Så tidigare år har självskadandet varit min morot och min piska. Om jag klarade av dagens ordmål, skulle jag unna mig att självskada. Om jag inte klarade av målet, ja då visste jag vad som väntade så det var bäst att skärpa mig och ta mig över målet. Det här låter verkligen som grovt självbedrägeri. Jag har tidigare inte förstått hur en och samma sak kunde fungera som belöning och som bestraffning samtidigt. Numera har jag mer förståelse för hur destruktiva impulser och tankemönster fungerar och jag försöker att inte döma mig själv så hårt.

Det räcker att jag backar till november 2021 för att tydligt se alla dessa destruktiva tendenser och tankar som hade grepp om mig och som kunde vara väldigt paralyserande. Tidigare år har varit ännu värre. Ibland är det så lätt att fastna i tankar om att ingenting rör sig framåt och att allt det dåliga inte alls förändras. Att ta en avskild månad – som innebär mer känslor, toppar och dalar än vanligt – och jämföra hur den har sett ut med hur jag mår idag är en väldigt bra övning i att se vilken utveckling som jag har genomgått senaste åren.

Vad gör jag annorlunda i år då? Framförallt har jag inte destruktiva strategier som ett alternativ, vare sig för att motivera, belöna eller bestraffa. Jag håller inte på med bestraffningar alls längre. Om jag inte skriver mina ord idag, får jag mer att skriva imorgon. Så är det med den saken. Hårdhandskarna är av eftersom de inte för mig framåt. Istället söker jag inspiration i Nano-community, i musik, i mina karaktärer och i tilltron till min egen förmåga att skriva. Som belöningar tar jag pauser, ser ett avsnitt av den där serien, äter extrasaltad popcorn, köper mig ett nytt skrivblock som är så snyggt att jag inte vill klottra i, och då kommer det ställa sig intill dem andra för fina blocken för att skriva i. men jag förtjänar också fina saker.

Att jag överhuvudtaget har lyckats landa i medvetna val där jag både väljer det som är bra för mig samt väljer bort det som skadar, handlar om det gedigna arbetet jag har gjort med mig själv för att hitta långsiktiga och självvaliderande strategier. Varje gång jag har utmanat en självdestruktiv tanke och inte agerat på impulsen, har jag givit mig en självskadefri dag. Många gånger har det känts omöjligt att nå hit och det har tagit mig många år, men här är jag! Dag 8 och jag har inga planer eller impulser att självskada.

/Shaha

Kommer jag någonsin bli klar?

När ska det vara nog för mig? När ska det räcka? Jag är rädd att de aldrig kommer vara nog. Att jag aldrig blir klar. Att det inte kommer att räcka. När det var som värst så vet jag några fåtal gånger jag tänkte “nej nu räcker det” men ändå fortsatte jag. Men det var längesedan jag fick nog.

Jag kan inte leva utan mitt självskadande. Men jag kan inte heller leva med det. Så jag står i mitten och försöker hitta något mellanläge. Men det finns inga mellanlägen i självskadebeteende. Det går inte att förhandla gällande det. “Om jag bara gör det ibland då” eller “Om jag inte gör det så allvarligt då” går inte. En alkoholist kan inte bara dricka “ibland”. Det måste liksom vara slut.

Synen på vad som är “allvarligt” och vad som är “bara ibland” är annorlunda för en frisk person anser att det är allvarligt att ens skada sig överhuvudtaget. För mig är det inget allvar om jag inte behöver vård. Och alla skräckhistorier skrämmer inte mig för det kommer ju inte hända mig. Jag har överlevt så mycket fysiskt att de känns som att jag är odödlig. Jag borde varit död för länge sedan och jag har inget svar på hur min kropp pallat med. “Det kommer att komma en dag då din kropp inte orkar mer” sade Christa en gång. Och jag undrar bara varför den orkar. Varför ger den inte upp? Jag har gett den tusen tillfällen men ändå gång efter gång så fortsätter den kämpa. Mitt trasiga hjärta och min ihåliga själ.

Psykiatrin, bemötande och jag

Att må dåligt och ringa till psykakuten har varit svårt för mig. De vill att jag ska komma dit och träffa en läkare för bedömning av garden av min psykiska ohälsa och hur suicidal jag är. Jag känner mig iakttagen och bedömd och då blir jag avvaktande och tyst. Oftast behöver jag någon att prata med men får svårt att prata på beställning och speciellt i telefon. Jag får svårt att uttrycka mig och ge mig de jag behöver så de flesta gångerna slutar med att jag går hem och gråter och gör mig själv mera illa. Varför är de så svårt att ge dig själv de jag behöver?? Vad är jag rädd för?? Jag tycker inte jag är värd att må bra, har trängt undan vad jag känner och behöver så länge. Jag är såå rädd för att bli inlåst på en avdelning och inte veta när jag får gå ut igen. Jag är beroende av mina promenad och naturen. Skogen hjälper mig att läka, där kan jag vara mig själv och bara vara en stund. Få en stund utan ångest och psykiskt ohälsa, bara vara. Skogen ger mig energi.

Jag upplever att jag inte blir förstådd inom psykiatrin eller vården i allmänt och bemötandet blir ofta negativt. Psykiatrin tar inte hand om somatiska bekymmer och vårdcentralen är dåliga på att bemöta psykiskt sjuka människor. När jag söker psykakuten har jag oftast hög ångest och då blir jag tillbakadragen och tyst, tittar ner och har svårt för ögonkontakt. Detta gör att jag upplever att jag blir en besvärlig patient som inte pratat och då inte får den hjälp jag behöver. Ingen tar hand om mig.

Jag har svårt att veta vad jag behöver och ännu svårare att be om de eller ge mig de. Kunde jag pausa livet på utsidan skulle jag trivas bättre på avdelningen men de är svårt. Är plikttrogen och gör de som förväntas av mig, vilket inte alltid är de jag mår bra av. Varför måste alltid ansvaret ligga på mig?? Kommer ifrån ett förhållande där min åsikt inte har betydelse, så de är så svårt. Varför förstår ingen de? Hjälp mig att välja när jag mår dåligt, snälla. Och tjata på mig tills jag lyder, jag känner mig som ett litet barn. Snälla tjata på mig och ta hand om mig när jag inte klarat att ta hand om mig själv och ta jag positiva beslut.

Veronica

Snedsteg

Det är 5 år sedan jag ansågs frisk ifrån min anorexi och skrevs ut ifrån öppenvården. Men det tog ytterligare några år innan jag egentligen kunde se mig själv som frisk. Innan de ätstörda tankarna helt och hållet hade släppt sitt grepp om mig och inte längre var delaktiga i några av mina beslut, oavsett vad i livet det gällde. Trots detta kan jag ibland – inte ofta – men ibland ta beslut baserade på gamla tankar och mönster. Inte så att det spelar någon roll längre men det är ändå någon typ av rädsla som ligger bakom beslutet. Några sekunders tveksamhet innan mitt svar kommer ifall jag vill ha en banan eller ett äpple.

Ibland kan det även bli så att jag låter majoriteten av mina beslut vara baserade på gamla tankar och mönster. Till den grad att det faktiskt spelar någon roll. Men jag anser inte det som ett misslyckande, snarare tvärtom. Det gör mig alert. Uppmärksam på mitt mående. Om jag slutar vara uppmärksam på mina tankar, hur ska jag då kunna fortsätta utvecklas? Ett litet snedsteg måste få vara okej att ta oavsett om det är 2 månader eller 10 år efter avslutad behandling. Problemet med snedsteg upplever jag oftast handlar om just känslan av misslyckande.  ”Jag borde klara detta”, ”jag är värdelös som fortfarande gör så här”. Tankar där man helt och hållet slår ner på sig själv. Men man är inte misslyckad och man är definitivt inte värdelös. Det finns tillfällen och omständigheter som gör att man faller tillbaka och det positiva med det hela är att man oftast har alla verktyg för att ta sig upp igen. Man måste bara leta upp dem.

Ett återfall, snedsteg eller vad man nu vill kalla det väljer jag att se som ett framsteg. Framsteg? Tja, framsteg kanske är ett lite väl optimistiskt ordval då det uppenbarligen handlar om ett steg tillbaka. Men ett steg tillbaka är inte alltid fel utan kan faktiskt vara precis det man behöver. Något som får en att stanna upp, reflektera. Varför blev det så här? Vad är det i mitt liv som inte fungerar eftersom jag valde att agera på detta vis? Och medvetenheten i det, självinsikten som det kräver, ja, det går inte att uppfatta annat än positivt och optimistiskt. Och det är i slutändan det som kommer ta en framåt.

Så var snälla mot er själva om ni tar ett snedsteg. Det är bara ett steg fel, inte tusen. Ni hittar vägen igen.

Isabella

Månadens tema: Att ta sig ut ur en depression

Ett ögonblick av glädje – just här, just nu

Slut ögonen och föreställ dig att du står framför en dubbelsidig balkongdörr med två rektangulära fönster.

Skapa för din inre syn en bild av ljus; ljus som dansar in genom glaset; tänk dig att det kittlar dig i ögonen, bildar solskuggor på golvet runtomkring dig.

Du står vid fönstret och låter tankarna vandra; du står vid fönstret och fångar förmiddagssolen strålar; du lapar i dig ljuset även om tiden på säsongen hindrar strålarna att värma full ut. Du lapar i dig av ljuset, det räcker gott i denna stund.

Utanför fönstret tar skogen vid, ett antal stammar som trängs bland mossa och högt gräs. Strålarna fladdrar bland lövverken, får bladens fuktiga yta att skimra smått. Orange, rött, men mestadels ljusgult – tänk dig att färgerna livar upp ditt sinne.

Du ser hur brisen där ute får grenarna att svaja, för ditt inre hör du hur de rasslar, även om ljudet inte når dina öron. Det blir en tyst, vacker bild av löv som stilla singlar genom luften. Solljuset letar sig ner bland stammarna, kastar skuggor som får marken att randas; mossgröna nyanserna som ömse om ljusnar, ömse om mörknar. Din blick följer skuggornas dans, de svärtar inte ner, solen strålar får fortfarande daggens pärlor att skimra guldgult.

Du andas ut, det bildas imma på glaset, små pussar av liv på en klar yta. Du sänker din blick till verandan runt dörren, ser stentrappan som ringlar vid dess avsats. Den är kall, grå och hård. Men den ledde dig hit; upp till fönstrets ljus. Du undslipper dig en suck, fler livfyllda pussar som bildas.

En starkare vind får löven att regna; Guldklimpar som svävar fritt för att sedan landa mjukt i havet av mossa. Genom glaset hörs ett svagt fågelkvitter. Doften i rummet är unken och ljum, du suger i dig; ett sätt att möta ditt nya hem…

Ett leende letar sig över dina läppar; smilgroparna som dras upp, värmande klumpar i din mage. Du hör avlägsna röster där utanför; De vittnar om sällskap och hemtrevnad.

Du är ensam i rummet, men känner dig inte övergiven…

Om ensamhet kan vara trygg ter den sig såhär. Om ensamhet kan vara rofylld är den det i denna stund. Om ensamhet kan vara varm, känns den just på detta sätt.
Funderingarna får ditt leende att växa.
Lycklig?
Kanske?
Åtminstone glad. Åtminstone nu.
Föreställ dig hur ditt finger ritar ett ansikte i din andnings imma. Dess mungipor går uppåt, så gör också livet – just här och just nu.
Ett ögonblick av glädje. Det är fint. Det blir bra.
Försök tänk att du är på väg ur mörker, ånger och sorg.
Försök spara den här bild och låt den påminna om glädje när din smärta känns dig övermäktig.

Det kan vara vägen ut, ut ur en depression.

Månadens tema: Att ta sig ut ur en depression

Jag fick veta att oktober hade depression som tema. Jag har funderat ganska mycket på ämnet. Depression, depression, depression… man skulle väl kunna kalla det för en folksjukdom? Jag menar, ibland känns det ju som att var och varannan människa lider av depression. Och kanske är det just därför man inte längre tar det på så stort allvar? För är det en sak jag märkt så har ordet ”depression” inte samma tyngd i sig som förut. Ord som ”depression”, ”deprimerad” och ”ångest” är ord som används i dagligt tal och relativt slentrianmässigt. Både av folk som faktiskt är deprimerade och har ångest och av folk som inte ens vet dess innebörd.

Att inte bli tagen på allvar med sin psykiska ohälsa och sitt dåliga mående är ett stort problem och något jag tror många kan relatera till. Varför är det så? Vad är det som gör att man tvivlar på att människor lider så enormt? Är det för att begreppen används så slösaktigt? Att man använder deprimerad i sammanhang som inte alls har med depression att göra? ”Ååh, jag har inget att ha på mig ikväll på festen! Blir så jävla deprimerad!”

När jag var 16 år fick jag diagnosen ”dystymi”. Google beskriver det såhär: ”dystymi är en form av depressionssjukdom. Depressionen beskrivs som en ständigt pågående depression som varar i minst två år”. Till 16-åriga mig förklarade man det som en ”kronisk depression”. Det var skrämmande. Något som är kroniskt. Konstant. Något som alltid kommer vara. Jag skulle alltså vara deprimerad HELA MITT LIV? Mer än så sa man inte och sen diskuterades det aldrig riktigt igen. Jag togs definitivt inte på allvar. Vilket är konstigt då det känns ganska allvarligt att ställa en diagnos som skulle påverka hela mitt liv (trodde jag). Snacka om att tappa hopp om framtiden.

Men det varade inte hela mitt liv. I många år kände jag ingen livsglädje. Jag hade ingen energi, ingen ork till något. De saker jag normalt tyckte om var jag totalt ointresserad av. Jag gick upp på morgonen och gick och la mig på kvällen och vad som hände där emellan handlade i princip bara om överlevnad och att stå ut. Många dagar gick jag faktiskt inte ens upp. Men hur står man ut? Det gör man inte. Så jag började göra de där grejerna som jag var totalt ointresserad av. Och med hjälp av min omgivning, mig själv och ett stort jävla ”fuck it-tänk” så lyckades jag ta mig ur dystymin. Men inte fan var det lätt, definitivt inte så lätt som att välja kläder inför kvällens fest.

Till dig som kämpar där ute; fortsätt. Jag kunde, du kan. Du förtjänar att bli tagen på allvar. En dag- inte idag, troligtvis inte imorgon, inte ens denna månad eller knappt ens detta året- kommer du må bättre. Den dagen är värd att kämpa för.

Isabella

Månadens tema: Att ta sig ut ur en depression

Det är ganska allmänt känt att olika personer behöver olika insatser för att ta sig ur en depression. Alla är olika och så är även behovet av hjälp och stöd. Men hur många har tänkt över hur en och samma person kan behöva helt olika insatser vid olika tillfällen? Det här blev så tydligt för mig när jag försökte skriva ett inlägg om hur jag har tagit mig ur depressionerna. Det blev omöjligt att peka på en enstaka faktor. Så jag tänkte dela med mig av några av mina tillfrisknande-erfarenheter.

Kris: Den gången kom depressionen snabbt som en krisreaktion på en omvälvande livshändelse. Då var det medicinering som gällde och en sjukskrivning. När den akuta fasen var över fick jag gå i samtal för att bearbeta den specifika händelsen.

Stressrelaterad ohälsa: Den här depressionen var resultatet av långvarig stress och en arbetssituation som hade blivit helt ohållbar med konflikter. Då behövde jag prata och prata och prata om situationen, och utforska bakomliggande orsaker och möjligheter till lösningar. Jag medicinerade under flera månader av detta som jag kallar för konfliktåret, men det gav inget direkt resultat så jag valde att avsluta medicineringen. Jag behövde göra en livsstilsförändring. Efter många om och men insåg jag att enda vägen ut var genom att lämna situationen. Jag sade upp mig. Att ta det beslutet var förknippat med så mycket ångest, men idag inser jag att det var det bästa jag någonsin har gjort för min hälsa.

Och så den gången som inte går att förklara: För visst har många upplevt depressioner utan att kunna relatera dem till något särskilt? Den gången jag tänker på här blev jag riktigt dålig och då var det inläggning på psykiatrisk avdelning som gällde. Då behövde jag ständigt närvarande personal, täta uppföljningar med läkare och rutiner. Jag behövde någon som talade om för mig när det var dags att äta, att sova, att inte sova och försöka lämna sängen. Någon som såg till att ta mediciner, men inte för många mediciner. Det handlade verkligen om att få de mest basala och vardagliga sysslorna att fungera, eftersom jag inte orkade av att göra det på egen hand.

Förebyggande arbete: Ibland drabbas en av en depression och ibland av flera. Ibland är den kortvarig och ibland långvarig. Ibland kommer den smygande och ibland över en natt, bokstavligen alltså för att mina plötsliga depressioner verkar komma under natten när jag sover. Vissa människor har en medfödd sårbarhet som gör det lättare att insjukna, och andra har gått igenom så mycket att den sårbarheten har utvecklats ändå. Vissa har sjukdomar som medför återkommande depressioner. Även om det inte går att säga när en depression kan dyka upp, kan en genom att lära känna sina signaler agera tidigt för att inte depressionen ska blomma ut helt.

Detta kräver såklart gediget arbete och att träffa motiverad vårdpersonal som ser vikten av förebyggande arbete. Jag är helt säker på att det är det arbetet som gör att jag mår bättre idag: att jag är mer medveten om mina behov, begränsningar, styrkor, sårbarhetsfaktorer, samt att jag har vågat bearbeta delar av min uppväxt. Min terapeut brukar påminna mig om att det viktigaste i det här arbetet är att vara snäll och omhändertagande mot sig själv. Det budskapet vill jag skicka vidare till alla er som läser – så snällhet, självomhändertagande och väldigt mycket tålamod för att det är svåra grejer vi brottas med och det är okej att ge sig själv tid för återhämtning.

/Shaha

Månadens tema: Att ta sig ut ur en depression

Jag sitter i bottnen på en burk. En glasburk, så att andra kan se in och se att jag är där. Men av någon anledning verkar jag ha förlorat förmågan att se ut. Jag ser ner i mina händer. Någon mörk och oljig gegga smutsar mina handflator. Jag torkar handflatorna i mina kläder, men geggan kommer tillbaka om och om igen, och nu är jag täckt med geggan, över mina kläder, över mina lår och vader, i ansiktet och under fötterna! BORT, bort med dig nu! Så jag försöker skrämma bort smutsen. Skada bort den. Men det enda som rinner ur mina sår är mer svärta. Och jag inser att allting har bara varit mina inre demoner hela tiden. Dumma, dumma jag. Jag reser mig upp, och försöker klättra för glasväggarna. Försöker ta mig ut innan jag har drunknat i min inre röra. Jag glider ner. Faller, om och om igen.

Så känns det att vara djupt inne i en depression. Men den här berättelsen är en positiv berättelse. Den handlar om när någon kastade ner ett rep, och dumma jag var smart nog för att hålla i repet och låta sig dras upp ur burken.

Jag hade varit långtidsinlagd på en psykiatrisk avdelning och hade börjat känna att jag aldrig skulle bli utskriven. Då fick jag en ny rumskamrat. Jag kallar henne för Hon. Hon var snäll, omtänksam och mycket ångestfylld. När jag som vanligt satte mig avsides på lunchen, kom Hon och satte sig bredvid och började prata med mig. Sedan kom han, som jag kallar för Han, och satte sig vid samma bord. Jag förstod att de redan hade pratat en del med varandra på avdelningen. Men nu satt de och pratade med mig. De tog in mig i deras gemenskap och de kommande dagarna pratade vi om allt möjligt. Det kändes otvunget. Kanske för att vi delade samma smärta. När någon av oss hade en av sina mörkare stunder, satt de andra bredvid och lät stunden sjunga sin egen sång. Utan att försöka stoppa utloppet för känslorna, utan att försöka mildra dem, utan att försöka låtsas förstå. För att för det mesta förstod vi inte. Så mycket förstod vi, och det fanns en sådan tröst i det.

De började prata om yoga, och jag berättade om mina kombinerade yoga- och andningsövningar. Han och Hon ville att jag skulle visa. Kunde jag ge någon något? Jag visade. Ett av de gladaste minnena från den tiden är när jag var i hans rum för att vi skulle yoga. Personalen jagade ut mig och vi skrattade ihjäl oss för att vi visste att jag inte fick vara där inne. Jag tror det var första gången under min inläggning som jag skrattade på riktigt. Vi löste situationen genom att öppna dörren till hans rum och lägga min yogamatta i dörröppningen så att halva mattan var inne i hans rum och andra halvan var ute i korridoren. Jag satt på delen som låg utanför rummet, och Han satt på sin matta inne i rummet. Vi stängde av omgivningen och andades oss ut ur depressionen.

Andas sig ur en depression? Är det ens möjligt? Det tror jag inte, men jag tror starkt på att det kan vara en del i ett större arbete. Jag kan inte påstå att jag helt och hållet förstår vad som hände då, men jag vet att det är först när Hon och Han kom till avdelningen som jag började prata och bearbeta. Först då började jag känna något annat än ångest igen. Det kanske var samhörigheten. Att vi delade något som var större än oss alla. Det kanske var omtänksamheten. Det kanske handlade om att det fanns dessa människor som trodde på att jag kunde blir bättre, och då började jag också tro på det.

Ibland räcker inte den egna kraften till, och det är helt okej. Vi människor laddar också ur och kan behöva hjälp utifrån för att orka mer. Jag tog tag i ett rep som visade sig vara en livlina. En livlina i ordets alla bemärkelser. När vi skrevs ut, samma dag alla tre, fällde vi tårar och lovade att hålla kontakten. Totala främlingar som inte var främlingar längre.

PS personalen möblerade om i det så kallade besöksrummet så att vi kunde ha våra yogamattor där inne och få yoga i lugn. Den gesten gjorde massor, tack igen DS.

/Shaha

Månadens tema: Att ta sig ut ur en depression

Jag har hört att ta sig ur en depression tar lika lång tid som insjuknandet tog. Alltså tiden från första symtom till diagnos/sjukskrivning börjar. De känns som jag varit sjuk hela min yngsta dotters liv. Jag träffade en av hennes förskolefröknar efter att jag blivit sjukskriven första gången och hon sa till mig att hon sett på mig länge att de inte varit bra. Min dotter blir 16 år i år och jag har fortfarande perioder där jag är låg och behöver extra mycket återhämtning. De känns på ett sätt sorgligt och de känns som jag tappat bort mig själv och en del av mitt liv. Även min dotters liv har blivit påverkat av min depression.

Ärligt talat så vet jag inte om man någonsin kommer ur en depression helt, jag kommer nog alltid leva med en extra känslighet för yttre faktorer och stress i längre perioder. Vilket betyder att jag kommer att sätta mig och mitt mående i första rummet efter en större påfrestningar. Ibland behöver jag sova extra mycket eller vila en stund på eftermiddagen eller ibland behövs ”bara vara dagar” där allt är lite lugnare och jag kan ladda ny energi igen. Det är så svårt. Vägen tillbaka till livet och ut ur depressionens mörker har för mig varit både lång och krokig. Jag har gått i terapi där jag fått lära mig att depression är en sjukdom och inte jag som person och hur jag kan tänka eller göra för att må bättre. De var också skönt att få vetskap om att vi inte är ensamma. De är alltför många som drabbas av depression. Ofta känner jag mig väldigt ensam i min depression och ångest.

Något som är viktigt för mig och för att nå ett positivt mående är rutiner. Hur tråkigt de än låter. Att äta regelbundet och gärna lagad mat minst två gånger per dag och sova minst åtta timmar, ibland mera varje natt. Sen är promenader gärna i skogen eller på lugnare platser något som gör mig lugn och gör att jag kan fylla på enegi. Att träna regelbundet och att kunna gå på yoga övar jag fortfarande på men vet att de också så småningom ger mig energi och återhämtning.

Jag fortsätter kämpa nästan varje dag och de önskar jag att du också orkar göra. Vi är värdefulla.

Veronica

Månadens tema: Att ta sig ut ur en depression

Depressionerna har alltid smugit sig på som ett stegrande mörker som omsluter mig. Lite mer för varje dag. Med mörkret kom också känslan av att sakta krympa ihop, skrumpna. Allt omkring blev så dovt, lite som när man är under vatten och hör andra prata där ovanför ytan. Att vara under ytan är egentligen en ganska bra beskrivning på hur det känts när jag varit deprimerad. Under ytan är det mörkt, kallt och ensamt. Alla andra är som på avstånd och deras röster hörs som dova mumlanden. Man känner sig naken, avskalad och om man slutar röra sig, ger upp, så sjunker man ännu djupare.

För mig har det handlat om att aldrig sluta kämpa, att aldrig ge upp utan hela tiden sträva mot den sol som jag vet strålar ovan ytan. Tittar jag neråt ser jag botten, men väljer jag att titta upp kan jag ana ljuset, jag kan se vart de dova rösterna kommer ifrån och ana livet. Det är dit jag vill och det är dit jag måste sträva.
Det har handlat om att finna kraft i sådant jag mår bra av, sådant som ger mig återhämtning. Kanske sömn och vila, en målarbok och några pennor, en film på reapeat, en kram eller flera.
Det har handlat om att bryta sig igenom mörkret, tillåta solen att tränga igenom det svarta som omslutit mig.
Det har också handlat om att göra det här trots rädsla, trots ångest och trots en orkeslöshet som inte riktigt går att beskriva.

Med tiden har jag också lärt mig mer om hur jag själv fungerar vilket ger mig möjlighet att tidigt uppmärksamma tecken på att jag är på väg att bli deprimerad. I och med det kan jag förebygga och, i bästa fall, förhindra en depression.

Jag har också lärt mig vad som fungerar och inte fungerar om jag ändå hamnar där, under ytan. Idag vet jag men innan jag visste fick jag utforska vad som kunde hjälpa och vad som snarare stjälpte. Vilka människor ger mig energi och vilka tar? Vad behöver jag mer av i vardagen och vad behöver jag plocka bort just nu? Behöver jag ta hjälp utifrån? Osv.

Viktigast för min del är att inte tappa hoppet om och tron på att jag kommer att må bättre igen. Hamnar jag i depression påminner jag mig själv flera gånger om dagen om att mitt mående är tillfälligt och övergående och att jag kommer att ta mig upp över ytan igen, precis som tidigare. Den vetskapen bär mig ganska stadigt igenom det hela faktiskt – upp, igenom och över ytan.

Pia Ejeklint

Erfarenhet av fungerande behandlingar och terapier – MBT

Jag har diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom (tidigare personlighetsstörning), förkortat med EIPS, och även kallat borderline vilket är den benämningen jag brukar använda. Utöver de vanliga symptomen som hör till diagnosen har jag kämpat med bland annat återkommande depressioner med varierande svårighetsgrad och längd, GAD, social ångest/panikångest, tvångstankar och -handlingar och nyligen har jag även fått diagnosen komplex PTSD. Detta innebär att jag bakom mig har ett x antal inläggningar på psyk, ett x antal behandlingsförsök och att jag testat ett x antal olika mediciner. Den här ryggsäcken är så tung att bära, och det tror jag att många som läser denna blogg kan relatera till. Idag tänkte jag lägga ifrån mig den ryggsäcken för en stund, och istället titta i min axelväska. Den innehåller nämligen en lyckad terapi som har gett mig fungerande verktyg att använda för att mecka med livet.

Jag har min pärm om MBT här bredvid och jag ska försöka beskriva metoden så gott jag kan (jag har alltså en riktig pärm så detta är ingen metafor). MBT står för Mentaliseringsbaserad Terapi. Jag inledde min behandling med en psykoedukativ del omfattande 11 veckor. Under den här utbildningsdelen som skedde i grupp gick terapeuterna igenom teorier om borderline, anknytning och den tidiga uppväxtens inverkan på mentalisering och affektreglering, och självklart handlade stora delar om vad mentalisering innebär.

Efter den psykoedukativa delen gjorde jag en fördjupad bedömning med teamet och en mentaliseringsprofil togs fram. Profilen låg till grund för min behandlingsplan och innehöll delar som personlighetsfungerande, aktuell problematik, möjliga hinder i terapin, styrkor, syfte med behandlingen och målformulering. Redan här vill jag ge metoden ett plus eftersom behandlingsplanen togs fram med hänsyn till mina individuella behov, möjligheter och svårigheter. Det här kan vara en av framgångsfaktorerna och denna profil/planering har följts upp ett par gånger under behandlingen vilket har gjort att jag har känt att jag arbetat med det som är aktuellt. För mig har detta varit avgörande för mitt val att stanna kvar i behandling då jag under lång tid var skeptisk till hur mentalisering skulle kunna lösa något eller bidra till bättre mående. Men att känna mig sedd och att ha kunnat fokusera på det som jag tyckt varit viktigt var motiverande nog för att jag skulle fullfölja behandlingen.

Motivation är viktig här eftersom behandlingen är lång (18 månader) och intensiv (2 träffar/vecka varav en gruppterapi och en individualterapi) och det ställs höga krav på deltagande. Det här kan kännas som för mycket, men vi alla fungerar olika och jag önskar tydliga riktlinjer och att det ställs krav på mig. Dessutom trivs jag med rutiner, regelbundenhet och därför har kontinuiteten varit viktig. Att träffa samma läkare, samma terapeuter, samma grupp andra patienter – det finns en trygghet i det. Visst har jag bytt individualterapeut en gång då min första blev sjukskriven, och gruppterapeuter ett par gånger och nya patienter kom in i gruppen, men det har varit hanterbart – svårt men hanterbart då jag fått mycket stöd av terapeuterna i övergångarna.

Det har gått ca. 2,5 år sedan min första kontakt med MBT-teamet och ca. 2 år sedan jag påbörjade behandlingen. Det som har hänt under den här tiden går inte att sammanfatta med ett par enkla meningar. Här har jag försökt beskriva metoden. I ett annat inlägg ska jag återge min bild av att mentalisera och hur det har påverkat min inställning till mig själv och till andra. För nu vill jag betona att det finns fungerande terapier även för oss med svåra diagnoser, och att söka hjälp kan vara värt det, även om det är förknippat med svårigheter, motgångar och en hel del ångest.

För vidare läsning om metoden:
MBT (Mentaliseringsbaserad terapi) – Socialstyrelsen

/Shaha

Kvällstankar

Jag älskar för mycket och jag hatar för hårt. Jag älskar dig med hela mitt hjärta eller så finns du inte i mina tankar överhuvudtaget.
Jag är rädd för att bli lämnad så därför lämnar jag först.
Jag är trött på att leta efter trygghet. För jag hittar aldrig den. Och hittar jag den så lämnar den mig snabbare än jag hinner blinka. I mitt gamla skrivblock är det en och samma mening som klingar kvar i varje kapitel: people always leave.

Jag saknar den trygghet som ett barn får i sin uppväxt. Och sen jag insåg i min tonår att jag inte kunde få den hemma så har jag letat efter den slaviskt i så många år. Nästlat in mig i andras famnar i hopp om att finna en trygg punkt. Finna ett tillstånd där jag kan andas ut och släppa ner axlarna. Där jag hör hemma, där jag kan få det hemmet jag aldrig fick. För hur ska jag kunna ta hand om mig själv, när jag inte vet hur man gör? När ingen lärt mig?
Barndomen präglar den vuxna åldern. Man lär sig hur man ska behandla sig själv och andra. Och vad gör det med ens självbild egentligen? Jag blev inte prioriterad så jag prioriterar inte mig själv. Man visade inte att jag var älskad, så jag älskar inte mig själv. Jag fick inte lära mig att ta hand om mig och det är en av anledningarna till att det finns saker att skada mig med i min lägenhet.

Jag blir fäst vid en eller flera personer för att fylla det tomrum inom mig som skapats i tidig ålder. Och när jag mister någon av dem känslomässigt, så känns det som att jag dör. Min personlighetsstörning vet inte vad lagom är. Och då vänder jag mig till mitt självskadebeteende för det är det enda jag har, den enda trygga punkten. Det enda som finns för mig alla timmar om dygnet. Jag blir livrädd av tanken att lämna det.

Hur var mitt liv innan mitt självskadebeteende tog fart? Jag har så svårt att föreställa mig det fastän de största delarna av mitt liv har varit skadefritt. Jag bara förstår inte. Hur orkade jag leva utan att skada mig? Att ha ett liv utan att självskada känns oroligt och obekvämt. För jag kan inte se det framför mig.

//Nathalie

Semikolon; Min berättelse är inte slut än

För några månader sedan tatuerade jag ett semikolon med frasen Not today på armen. Ett semikolon används i skrivsammanhang när en skribent kan avsluta en mening med en punkt, men istället väljer att sätta ett semikolon och fortsätta meningen; alltså en metafor för att en människa kan välja att avsluta sitt liv men istället väljer att fortsätta leva. Min tatuering var för mig ett stort steg i mitt tillfrisknande. Jag skulle från och med nu säga Inte idag till suicidala tankar, Inte idag till självskada, Inte idag till destruktiva avsikter. Och om jag tatuerade det på min hud skulle det bli så lätt att påminna mig om mitt ställningstagande, eller?

Tatueringen försatte mig i en kris. Eller, det var inte tatueringen, utan tanken bakom den som överraskade mig med sin kraft. Jag var inte förberedd på att känna så mycket. Det var trots allt en del av mig själv som jag skulle säga nej till. En del av mig själv som inte skulle få existera mer. Den sjuka delen, men ändock en del som hade följt med mig den största delen av mitt liv och som hjälpt mig igenom stormar, eldslågor och allt däremellan.

Texten nedan skrev jag 10 maj som ett försök att samordna mina tankar och känslor som befann sig i något som liknade ett uppror. Nyligen läste jag den och insåg att jag kanske kände sorg. Det nya innebar att jag tog farväl av något gammalt. Ja, så kändes det faktiskt; som att ta farväl.

***

Att välja livet; Att rista in det i min hud. Det är inte fyrverkerier och regnbågar, inte sväva över molnen och inte att skåla med bubbel.

Det är en tryckande känsla. Det är tårar och känslan av att inte få luft. Att kvävas i sin egen ångest och att sjunka ner i mörkret. Det är att vilja dricka en hel flaska sprit och försvinna i dimman. Osynlig. Ouppnåelig.

Att välja livet; Att göra ett ställningstagande. Det är att känna allting på en och samma gång, och att vilja fortsätta känna trots smärtan.

Det är att veta att människor jag bryr mig om kommer att lämna mitt liv, och att jag måste finnas kvar och se på. Det är att säga till mig själv att jag överlever det såsom så många gånger jag har överlevt förut.

Att välja livet; Att acceptera att döden kommer komma till mig på sina egna villkor. Det är vetskapen att jag kan bli gammal, att jag kan bli sjuk och att jag kan förlora den är. Men att finna en värkande acceptans i det.

Det är att gång på gång påminna mig själv om att jag kan läka. Att upprepa det tillräckligt många gånger tills det blir min nya sanning. Och om jag kan läka, kan även världen runtomkring mig göra det. Det behöver jag förstå.

Att välja livet gör mer ont än vad jag hade föreställt mig; Det är en process utan slut. Ja, den insikten är viktig. Jag har lyckats finna den och jag befinner mig mitt i processen, och den kommer att pågå och pågå och pågå …

Det är att ha möjligheten att kunna sätta en punkt och avluta här och nu; men att välja ett semikolon och fortsätta gro. Jag gror. Jag växer så att det gör ont, men jag växer och förvandlas till min egen bättre version.

Att välja livet är att gå sönder och läka; samtidigt och ständigt.

/Shaha

Förälder med psykisk ohälsa

Jag har funderat lite över det här med att vara förälder och samtidigt lida av psykisk ohälsa. Jag har en son som är lite över 3 år och jag är ensamstående då hans pappa och jag skiljde oss tidigare i år. Trots att hela mitt liv egentligen har varit ganska kaotiskt har jag alltid längtat efter barn. Att bli mamma har aldrig skrämt mig utan snarare tvärtom, jag har nog tänkt att barnet kommer göra det lättare. En mening med livet. Någon att älska villkorslöst. 4 år med ofrivillig barnlöshet, men till slut kom han med hjälp av IVF (provrörsbefruktning).

Precis som att sonen kom med en enorm kärlek och glädje så kom han också med en extrem oro och ängslan. Och dåligt samvete. Jag blev nästan tagen på sängen över de negativa känslorna kopplat till honom, detta skulle ju vara härligt och underbart! Missförstå mig inte- det är härligt och underbart också. Men det är oerhört svårt emellanåt. Jag har diagnosen ”emotionell instabil personlighetssydrom” och ett barn, speciellt i treårs-trotset, hade nog kunnat göra vilken människa som helst emotionellt instabil. Skämt åsido, så finns det några slutsatser jag kommit fram till:

  1. Avlastning är viktigt
  2. Prioritera sömn, vila och mat i den mån det går
  3. Att vara snäll mot mig själv
  4. Be om hjälp om det blir för svårt
  5. Det är okej att inte orka ibland
  6. Lite för mycket McDonalds och tv har inget barn dött av
  7. Sluta jämföra mitt föräldraskap med andras

Jag hade kunnat skriva tio sidor om det här för det finns så många olika aspekter. Hur jag känner mig som förälder, hur samhället ser på föräldrar med psykisk ohälsa, vilken hjälp det finns att få, hur utanför jag kände mig i ”föräldrasammanhang”, fördomar jag får bemöta på grund utav min bakgrund osv. Listan kan göras oändlig. Men det absolut viktigaste att säga vill jag rikta till er andra föräldrar där ute som inte alltid mår så bra; ni är inte ensamma! Det kommer gå bra. Ni gör så gott ni kan och det duger alldeles utmärkt. Det är lätt att kritisera sig själv och tänka att man är oduglig och värdelös när ångesten blir för stark eller när orken tar slut. Men jag väljer att se kampen som en styrka. Att gå igenom psykisk ohälsa gör en lyhörd och empatisk, så vilka är bättre lämpade till att guida sina barn genom svåra känslor i livet om inte vi som dagligen gör det själva?

Oavsett hur svårt det ibland kan kännas så är det inte omöjligt. Att vara förälder är glädje. Det ger mening och är helt fantastiskt. Kanske behöver vi lite extra stöd, några fler samtal, lite mer avlastning, men vad gör det? Köp hem lite McDonalds, sätt på en film och försök tänka snällt om dig själv. Du gör ditt bästa och det kommer bli bra.

Isabella

Fake it till you make it

Idag skulle jag ut och springa efter en månads uppehåll på grund av semestrande och ett livspussel som inte gått ihop. Det kändes motigt. Jag tittade ut, vädret var perfekt för en löptur så den ursäkten gick (tyvärr) inte, men det fanns andra. ”Äh, skit i det. Du är ju trött. Ta det lite lugnt i stället, det kommer ändå bli för stressigt. Du kan springa en annan dag när det känns roligare”. Anledningarna för dessa ursäkter grundade sig egentligen i rädsla. Löpningen som jag normalt sätt älskade skulle inte kännas lätt idag- det visste jag. Det fanns en risk att jag inte skulle orka springa hela rundan jag planerat. Skulle jag då känna mig misslyckad? Skulle löpningen kännas ännu tyngre nästa gång, om jag misslyckades idag? Tänk om löpningen aldrig blev kul igen? Satte jag för hög press på mig själv nu med tanke på förutsättningarna? Tankarna spann i väg men egentligen hade jag redan bestämt mig. Jag skulle springa. Med beslutet fattat blev det stopp på mina tankar.

Jag hade varit i situationen många gånger förut och jag visste vad som gällde. Jag plockade fram mitt bästa verktyg: affirmationer. Om jag skulle klara det var jag tvungen att vara 100% säker på att jag faktiskt kunde det klara det (kanske inte 100% men ja, fake it till you make it!). Jag tog på mig löpkläderna med motstånd samtidigt som jag började formulera om mina tankar. Min känsla var fortfarande rädsla, ångest och negativ as fuck. Men mina nya tankar var: ”Jag klarar det här. Jag kan springa. Jag har klarat det många gånger förut. Jag är grym. Jag är bäst. Det finns inget som kommer få mig att stanna. Kör på bara. Det kommer gå fint”. Efter bara en liten stund i löpspåret började det bli tungt. Automatisk tanke: ”Nej inte redan!”. Stopp. Ny tanke: ”Ingenting kan få mig att stanna sa jag ju! Jag kan. Jag är stark”. Jag fortsatte springa.

Under tiden löpturen pågick uppkom hinder. Jag fick håll, jag kände av mitt onda knä, jag höll på att få andnöd på grund av de där jäkla ”har inte du slutat röka? Jo, det har jag-cigaretterna” som jag försökt förtränga att jag rökt under semestern. Men jag fortsatte mitt mantra. Mot slutet kändes var hundrade meter som en plåga. Så jag tänkte att ”visst klarar jag det. 100 meter till är inga problem” igen och igen och igen. Sen var jag i mål. Och det kändes så jävla gött.

Men ingen vill väl läsa om löpning, detta är ju en blogg med fokus på psykisk ohälsa! Men detta tankesätt applicerar jag på det mesta i mitt liv, allt ifrån löpning till att få det betyg jag vill ha, till hur jag hanterar min psykiska ohälsa. När jag är rädd för något, när jag får ångest, när jag känner mig värdelös, när jag är ledsen, när jag känner för mycket, när jag inte vill leva, när jag tror att ingen någonsin kommer kunna älska mig, när jag vill sluta äta osv. När det är jobbigt, då affirmerar jag. För let’s be honest, dessa tankar kommer och går även om jag idag har ett fullt fungerande liv och anser mig vara, i alla fall för det mesta, stabil. Jag förstår hur det låter. ”När du sitter paralyserad av skräck framför en kanelbulle-tänk bara att du kan äta den och så bara kan du det!”. Otroligt provocerande. Ja, rent av förminskande och invaliderande! För att inte tala om klyschigt och banalt. Men faktum är: det är ju större chans att jag äter bullen om jag tänker att jag faktiskt kommer att klara det än om jag tänker att det aldrig kommer gå. På botten kan det tyckas omöjligt att tänka så, jag vet det. Jag har tränat länge. Jag har ”faked it till I made it” i över 10 år och nu är det nästintill en automatisk tankegång som faktiskt funkar även i svåra stunder. Det var inte på botten jag började träna. Jag började träna i de lättaste situationerna. För att senare klara av de medelsvåra situationerna, för att slutligen kunna hantera de allra svåraste.

Men som med allt annat fungerar det inte varje gång. På botten är det svårt. Däremot är jag inte längre rädd för de mörker som finns där. För varje affirmation som fungerar, lätt eller svår situation, stärks jag mentalt. ”Jag klarade det. Jag klarade det fanimej!”. Resultatet blir en ökad tro på mig själv. Och om jag har tro och tillit till min egen förmåga att krångla mig ur även de allra tuffaste situationer, dessutom med vetskapen om att det kommer bli bättre… ja, vad finns det då att vara rädd för? Det är ju trots allt bara att ta 100 meter i taget, sen är jag i mål.

Isabella

Ny kunskap inger hopp

Kunskapen per sig är kanske inte helt ny, men för mig kom den som en nyhet. Vedertagen behandling av depression fungerar inte optimalt vid samtidigt personlighetssyndrom. Jag önskar att jag hade vetat detta tidigare. Jag har diagnosen borderline och har kämpat med återkommande depressioner.

Jag har känt mig misslyckad eftersom alla andra blir bättre med hjälp av terapi, alla andra blir bättre av antidepressiva mediciner, alla andra … Ja, så har tankarna gått. Varje gång jag har avbrutit en terapi, har jag känt att jag har svikit andra och mig själv genom att inte anstränga mig tillräckligt. Varje gång jag har testat en medicin med utebliven effekt, har jag känt mig som ett hopplöst fall. Varje gång jag har hamnat på psykakuten har jag fått bekräftelse på att något var allvarligt fel. Jag var fel i grunden och därför kunde jag inte bli hjälpt.

Nyligen lärde jag mig att resonemanget om mig själv är felaktigt. Jag är inte ett hopplöst fall, det är behandlingarna som jag har blivit erbjuden som inte har kunnat motsvara mina behov. Forskningen har tydligen visat att borderline och depression är en svår nöt för vården att knäcka. Vanliga behandlingsmetoder biter inte på den kombinationen av problematik. En psykiatriker jag har lyssnat på beskriver hur dessa patienter återkommer till vården om och om igen. När jag pratade med min terapeut om detta bekräftade hen att så är fallet. Det är tyvärr inte ovanligt att borderline-patienterna har flera behandlingsförsök bakom sig och åratal av lidande. Men det är inte patienten som misslyckas, det är vården som misslyckas med att ta hand om patienten.

Jag tror att det är viktigt för oss med borderline att ha den kunskapen om komplexiteten i vår problematik och att förstå vårdens begränsningar att erbjuda oss hjälp. Det är viktigt för att motarbeta tankar som skuldbelägger en själv, och framförallt för att ingen ska tro att en är ett hopplöst fall. Det har lyckligtvis forskats fram fungerande behandlingar som riktar sig specifikt för borderline-patienter. Jag själv är i slutfasen av MBT och för första gången på många år är jag välfungerande, självskadefri och kan känna hopp. Hoppfullhet och självtillit istället för misslyckande och skuldbeläggande. Det är en härlig plats att befinna sig på.

I mitt nästa inlägg tänkte jag berätta mer om MBT.

//Shaha

Myter och fördomar

Det finns så otroligt många myter och så mycket fördomar om både ätstörningar och självskadebeteende. Ju längre tiden gått, desto mer kunskap har spridits, men det finns fortfarande mycket kvar att jobba med och att infomera om. Vi behöver prata om det här ofta. Att det sprids så många myter och så mycket fördomar, försvårar för många drabbade/sjuka. Förståelsen kan bli svårare att få och det kan till och med bli svårare i kontakten med vården, rätten att få hjälp. I det här inlägget tänkte jag lyfta fram några av de myter jag mött och/eller uppmärksammat.

  • Det är en sjukdom och en problematik som bara drabbar tonårstjejer.

Absolut drabbar både ätstörningar och självskadebeteende tonårstjejer, men det är bara en del av bilden. Denna sjukdom/problematik har ingen ålder, inget kön, ingen nationalitet eller social bakgrund. Drabbade kan vara barn, ungdomar, vuxna, tjejer/kvinnor, killar/män, ickebinära personer, alla åldrar från barn till äldre. Det kan ligga en stor skam i att vara vuxen och drabbad. Både omgivningen och en själv kan tänka att man ”borde veta bättre”. Självklart handlar det ju inte om att inte veta, precis lika lite som vid andra sjukdomar.

  • Man ser oftast på en person om den har en ätstörning.

Tyvärr hamnar ofta anorexi i fokus när ätstörningar beskrivs och berättas om. När det visas bilder (vilket är helt onödigt och rent av skadligt!) är det ofta på anorektiska kroppar. Jag skulle önska att personer som bloggar och har till exempel Instagram-konton skulle tänka mer på det här. En ätstörning syns oftast inte på en människa. Anorexi är den minst vanliga diagnosen bland ätstörningsdiagnoser. Oavsett ätstörning är lidandet stort.

Tyvärr har jag mött alltför många personer som råkat ut för den här föreställningen från vården, vilket är både djupt ledsamt och problematiskt. Att inte få hjälp på grund av att man inte är ”tillräckligt sjuk” kan orsaka stor besvikelse och tyvärr kan det leda till att personen i fråga går ner mer i vikt.

  • Har man en ätstörning tycker man inte om mat och fika.

Kort och gott, en ätstörning handlar inte om vad man tycker om eller inte. Det är inte smaklökarna som ”felar”. Däremot, man kan intala sig att man inte tycker om och inte vill ha, Sjukdomen styr och kan få en att tro att viss mat inte är menat för en själv och att man helt enkelt inte tycker om vissa livsmedel.

För att ta mig själv som exempel. När jag var sjuk i mina ätstörningar njöt jag av att baka, till andra, för att känna doften av ett bakverk som jag utan sjukdomen hade tyckt om. Jag kunde drömma mig bort utanför konditoriernas fönster och titta på alla fantastiska bakverk. Men sjukdomen talade om för mig att jag varken borde äta det eller att det var något för mig. Jag vill verkligen poängtera, att det var sjuka tankar och såklart inte stämde överens med verkligheten. Sjukdomen är lömskt och kan få en att tro saker som inte alls är sant.

Det finns fler myter och fördomar än så här, men i det här inlägget fokuserar jag på dessa. Hoppas ni kan ta med er något bra från det ni läst. Tack för att ni läser och kom ihåg: ni är alla fantastiska precis som ni är!

Jenny

Svåra minnen

Idag var jag i öppenvården på min gruppterapi som jag har varje vecka. Samma dag och samma tid som vanligt. Men när jag kommer ut ifrån toaletten på mottagningen så möter jag en överläkare som jag har haft svåra upplevelser med. Jag blev helt chockad för jag har inte sett han sedan jag var inlagd i slutenvården samt att han jobbar där och inte i öppenvården. Han tittar på mig en gång sedan en gång till och utbrister “Nämen Nathalie!!” och klappar mig på axeln. Jag fryser till is och ler lite obekvämt. Han frågar hur det går för mig och jag säger att jag kämpar på. Då säger han i stil med “Ja det är klart du gör du är bra på det”. Jag vet inte orden exakt för jag får ett enormt påslag av flashbacks och går sedan in till grupprummet. Jag tittar på min psykolog och säger chockartat att jag precis stötte på honom. Hon vet hur jobbigt jag har det med min ptsd från slutenvården. Hon säger någonting men jag hör inte utan går ut i korridoren, hon följer efter och när hon tar min hand så brister jag ut i gråt. Hela jag gråter och skakar och har panik.

Denna läkare har använt tvångsåtgärder på mig som jag har fått trauma av. Han har sagt invaliderande och hånande saker till mig under inläggningar. Det är upplevelser som jag drömmer mardrömmar om. Som jag ständigt är rädd för ska hända igen. Och helt plötsligt står han där framför mig och ler. Glad att se mig men ovetandes om skadorna han åstadkommit i mitt liv. För jag ler inte när jag tänker på minnena av bältning och injektioner. Eller alla gånger han sagt “du är en ung söt tjej du ska leva” efter mina suicidförsök. “Varför mår du dåligt? Du är en vacker tjej du ska leva” är inte det mest rimligaste att säga till någon som lider och är suicidbenägen. Jag vet inte vad mitt utseende har med mitt lidande att göra.

Min psykolog försöker få mig att fokusera på henne. “Vart är du nu?” Frågar hon och efter mitt svar upprepar hon “det händer inte nu.” Mina fruktansvärda minnen händer inte nu. Hon ber mig beskriva hennes ansikte, vad jag ser. Vi kämpar tillsammans en bra stund och till slut kommer jag ner i känsla. Jag är med på terapin men dissocierar den största delen av tiden för jag använder det ofta som försvarsmekanism. Min psykolog har koll på mig och ber mig säga till om det blir jobbigt igen.

Efter en stor ptsd flashback så är jag helt slut mentalt. Saken med traumatiska upplevelser är att kroppen inte glömmer. Detta var bra att människan hade på savannen för att inte sätta sig i farliga situationer igen, att kroppen ger en påminnelse. Kroppen går in i ett fly/attack-läge för den anar fara. Men så som vi lever idag så kan jag varken fly eller attackera. Jag behöver jobba emot den naturligaste instinkten en människa har.

När jag kom hem somnade jag direkt. Nu har jag varit vaken i några timmar och jag känner mig så trasig och ledsen. Vården som skulle hjälpa har stjälpt mig istället. Jag kommer aldrig kunna rättfärdiga det han utsatte mig för.

//Nathalie

Bemötande vid psykisk ohälsa

Om jag fick möjligheten att önska hur andra skulle bemöta mig utifrån min psykiska ohälsa så skulle kanske svaret förvåna en del människor?

Det jag skulle önska är varken att få färdiga lösningar, någon som ifrågasätter det jag känner i ett försök att förstår mig, eller någon som ger mig hurtfriska uppmaningar om att till exempel tänka positivt. Ibland tror vi att andra önskar just detta och att det är det som faktiskt hjälper, när det egentligen bidrar till att vi istället känner oss mer ifrågasatta och överkörda och att vi inte blir hörda.

Det jag önskar mest av allt i bemötande från andra när det gäller psykisk ohälsa är att bli bemött med empati och omtanke, och att människor inte värderar eller till varje pris måste förstå för att de ska kunna tro mig.

Jag hade heller aldrig kunnat föreställa mig hur det känns att leva med till exempel ångest och depression om jag själv inte hade upplevt det. Jag är ödmjuk för att det finns upplevelser som jag aldrig kommer att kunna förstå just för att jag aldrig har upplevt det själv, min psykiska ohälsa har lärt mig det, att inte ta för givet att jag förstår sådant som jag själv aldrig har upplevt.

Det händer tyvärr att vi som lever med psykisk ohälsa upplever att vi ifrågasätts, att vi inte blir tagen på allvar på grund av att andra personer inte kan relatera och att vi har en osynlig funktionsvariation.

Något som jag tycker skulle vara hjälpsamt i andras bemötande är om de ställde sig följande fråga: bara för att jag inte har upplevt en sak själv så är det då totalt orimligt att andra kan ha en annan erfarenhet?

Den största begränsningen gällande att visa empati och förståelse för andra, anser jag är just detta tankesätt. Att tro att ingen annans upplevelse är sann eller legitim så länge den skiljer sig från ens egen. Att tänka att alla måste känna och uppleva samma sak som en själv för att en ska kunna tro på andras upplevelser blir begränsande och det gör att vi aldrig kan mötas i empati och omtanke. Att ha ett öppet sinne och acceptera att du inte kan förstår men du kan trots det tro på att människor berättar sanningen om sina egna upplevelser och att de alltid kan skilja sig från dina egna anser jag däremot är vägen till att nå varandra och att ge ett hjälpsamt bemötande. Ingen av oss är en måttstock för hur alla andra upplever och bör känna kring saker. Fråga istället vad du kan göra för personen, vad är hjälpsamt för just den och våga lyssna.

/Carola Embretsen

Sensommarfunderingar

Nu är det slutet av augusti och sommaren är slut. Det är med blandade känslor jag välkomnar hösten och all dess mörker. Jag är nog inte ensam om att bli påverkad av mörkret, det liksom drar ner hela mitt väsen. Inte heller gillar jag kyla, utan snarare tvärtom, efter mina sjuka år i ätstörningen tycks jag aldrig ha fått tillbaka normal kroppstemperatur. Den värme som solen gett mig i sommar har inte heller den varit helt okomplicerad. Med sommaren så kommer mycket svårt- bar hud och lättklätt. Ärr. Bikini. Gå på stranden. Visa sig. Jag som normalt sett känner mig så stark blir återigen ganska skör. Jag blir medveten. Medveten om hur min kropp ser ut, medveten om att jag har ärr kvar jag inte än täckt med tatueringar. Dessa blickar jag får är nästintill olidliga ibland, speciellt när jag går med min son. Som att jag inte var en lämplig förälder på grund av min psykiska ohälsa och mitt före detta sätt att hantera den. Men jag vägrar att skämmas! Det ska de inte få av mig.

Och det här med kroppen. Den är som den är och mer behöver man väl inte tänka på det? Oj, om det vore så enkelt. Jag kan inte låta bli att fundera över social media och dess påverkan, för visst måste det ha påverkat? Var jag än kommer så är det diskussioner om diverse metoder för viktnedgång. Har det alltid varit så? Eller är det bara jag, som före detta ätstörd, som liksom har antennerna ute? För inte är det väl ett nytt fenomen? Nej, nytt kan det inte vara. Men mer. Oftare. Fler som är missnöjda och fler som jämför sig. Om vi bara kunde tänka på vår kropp som en funktion i stället! Min kropp gör det möjligt för mig att gå, stå, springa, skratta, resa, leva. Men allt det där glöms bort i ett virrvarr av ouppnåeliga absurda skönhetsideal… som ingen egentligen vet vem som bestämt. Varje dag, på internet och i tidningar, blir vi försedda med en ohälsosam syn på både kropp och mat och sen sitter vi där som frågetecken och undrar varför ätstörningar blir allt vanligare. Ja, undra varför?!

Nu kommer hösten med all dess mörker och jag både välkomnar och räds den. Men jag har bestämt att den inte ska få mig detta år. Jag ska tända upp! Jag ska slå tillbaka! Jag ska köpa tio tusen stearinljus och skratta höstens mörker rakt upp i ansiktet! För hur mörkt det än kan kännas så finns det alltid något ljus att tända. Alltid något att slå tillbaka med. Alltid någon väg ut. Glöm inte det.

Isabella Rosén

Välkommen till SHEDOs blogg!

I bloggen kan du läsa om tankar och berättelser som rör psykisk ohälsa. Vill du berätta om dina erfarenheter eller tankar kring ämnet? Maila till blogg@shedo.se eller tryck på knappen ”kontakt” nedan.

På knappen ”arkiv” kan du läsa äldre inlägg som är skrivna på vår tidigare blogg.

Arkiv