Jag hade inget att förlora på att förändras, del 2

Jag var ett hav av känslor jag inte kunde hantera. Att självskada var ett tvång, jag blev beroende av att skada mig själv och under en lång period åkte jag in och ut från sjukhus på grund av det. I så många år levde jag med ständiga tankar på hur jag skulle skada mig själv och när. Allting handlade om att fortsätta hantera alla mina extrema känslor på det sättet.

Jag bestämde mig för att sluta självskada, jag vet inte exakt hur eller varför. Jag hade absolut ingenting att förlora på att förändra mig själv. Jag föraktade den person som stirrade tillbaka i spegeln och jag hade ingenting kvar att förlora. Att leva efter att ständigt fly från sina känslor genom olika typer av självskadebeteenden var inte ens att leva.

”Jag existerar bara så varför ska jag ens fortsätta att leva?” Var ett tankesätt jag ständigt använde mig av som en slags ursäkt att fortsätta på den destruktiva banan jag var på. Mitt i allt det destruktiva förväntade jag mig att vården skulle se mig och lyssna på mig men varje gång jag försökte förmedla varför jag mådde som jag mådde så kom fel ord ut och hjälpen kom inte. Det enda sättet att sluta självskada är vilja. Du kan aldrig sluta självskada om du inte har viljan till det. Ingen annan människa, vän, familj eller vården kan få dig att sluta om du inte vill det själv. Det har varit en sådan tuff resa att komma hit där jag är idag och jag jobbar fortfarande på att bygga upp min självkänsla.

Du är den som kan rädda dig. Det låter så kliché att säga så och jag kan lova dig att när jag höll på så hatade jag när folk sa det till mig. Jag fnös åt deras ord om att du måste vilja bli räddad från ett destruktivt beteende för att någonsin komma ur det. Men det har tagit en vilja av stål att sitta här idag och vara helt självskadefri. Jag tog all min vilja och styrka till att komma ur det. Med rätt stöd omkring dig så går det, för du behöver inte vara ensam med att kämpa med dina känslor. Du känner allt av en anledning och om man har tryckt undan ens känslor på det sett som jag gjort i flera år så är det väl självklart att du känner allting så extremt när du så sällan stannar upp och tillåter dig själv att känna det du behöver känna. Det är som om din tolerans till känslorna inte riktigt finns där.

Vår hjärna är som en dator, vi blir programmerade till att tänka och agera på ett visst sett redan som barn. Det betyder inte att vi inte kan ändra på vårt beteende, för det går. Jag programmerade om min hjärna och vände ut och in på hela mitt liv för att bli fri från det destruktiva. Jag tror att jag alltid kommer vara en person som har lätt att tänka på att självskada eller döden är vägen ut varje gång jag upplever starka och jobbiga känslor, men hur jag hanterar dessa tankar och känslor är något jag hela tiden kan utveckla genom hela livet. Jag kan alltid hitta nya strategier till att vänta ut stormen.

Känslor är bara besökare. De kommer och de går, dem stannar inte för evigt. Det är aldrig fel att be om hjälp, man är ingen börda för att man behöver hjälp. Du har ett lika stort värde som jag.

Jag vet att jag alltid sökte efter en anledning till att sluta skada mig själv. Jag sökte efter någon som skulle kunna fylla mitt liv med en anledning till att sluta, men anledningen till att sluta stirrade alltid tillbaka på mig i spegeln. Jag är min anledning till att sluta, för jag förtjänar bättre än så. Jag förtjänar ett bra liv. Jag har makten till att bestämma om det destruktiva beteendet ska ta över mitt liv eller om jag ska vända på det och behandla mig själv med den respekt jag egentligen förtjänar.

//Elly

Jag hade inget att förlora på att förändras, del 1

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag kom hit. Till ett bättre liv. Större delen av mitt liv har bestått av rädslor. Under en sådan lång period har jag varit rädd för världen och mest av allt, rädd för mig själv.

Hur kan en flicka vara rädd för sig själv? Jag var en gång en flicka med ett skratt som klingade av som ett instrument. Mina ögon glittrade när jag log och det var som om ingenting kunde penetrera den där skimrande huden som jag hade och den där glädjen inom mig kunde ingen stoppa, men sedan blev jag så medveten om mig själv och omvärlden. Jag var tio år när jag första gången stod i en ny stad, i en ny skola och jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle passa in. Jag kände mig fel.

Jag fick min autism-diagnos relativt tidigt för att vara flicka, jag var femton år men skolan hade på min tid inte så mycket kunskaper om hur det var att vara en flicka med autism, så därför fångades jag aldrig riktigt upp i tid. I väldigt tidig skolålder började jag få ångest, inte för att jag faktiskt visste att det var just ångest. Jag fick fyra år senare ett namn på den klösande känslan jag hade inom mig men ingen vuxen person förklarade för mig vad det innebar och inte förklarade dem vad autism innebar för mig. Jag skulle googla mig fram till svar på egen hand men jag ansåg att de orden innebar att jag var fel och vågade därför aldrig riktigt googla dem förrän flera år senare.

Flera år senare och jag hade upplevt starka känslor av ångest, hamnat i djupa svackor och som jag då beskrev det så hamnade jag i ett totalmörker. Jag hade redan utvecklat flera självskadebeteenden innan min autism-diagnos kom på tal men just då insåg jag inte att det var ett självskadebeteende. Mestadels för att det inte fanns så mycket kunskap omkring det när jag växte upp. Mycket under min skolgång var väldigt nedtystat och jag gömde mitt destruktiva beteende, den största självskadan var gjord för länge sedan i mitt huvud och i min själ. I över tio års tid tryckte jag undan mig själv. Jag försökte desperat forma mig likt lera för att passa alla andras bilder av hur jag skulle vara, men hur jag än gjorde så var jag aldrig tillräcklig. En del skulle kanske beskriva mig som en ensamvarg på den tiden, men jag var inte en ensamvarg. Att vara ensam var aldrig ett aktivt val. Min självkänsla raserade i botten väldigt tidigt och när jag passerade tjugo år så var mitt självskadebeteende så pass illa att mitt liv då handlade om sjukhusvistelser på låsta avdelningar. Jag var så förtvivlad på världen och på mig själv och jag ville så desperat att allting skulle sluta snurra runt i mitt huvud och jag försökte hitta ett sett att reglera mina känslor, men det var omöjligt.

Mitt självskadebeteende var ett sett för mig att hantera mina känslor och tankar. Det tog inte lång tid alls innan det blev ett tvång för min överlevnad men idag vet jag att det inte alls är ett tvång eller ett sett att överleva.

Jag vaknade en dag och såg mig själv i spegeln och föraktade den person som stod där. Inte var jag fin nog för andra men ingenting dög för mig. Jag kände inte igen den tjej som stirrade tillbaka i spegeln. Mina ögon saknade den där gnistan av liv och det var som om hela världen var fylld med dimma. Jag gillade inte den jag blivit och jag vet inte vilken förändring som skedde men någonstans inom mig hittade jag en kraft. De strategier jag fått av vården hade inte riktigt räckt hela vägen och jag kände mig ensam och utelämnad åt en flock vargar. Jag hade ingenting kvar att förlora och jag är den som kommer leva med mig själv längst. Någonstans inom mig vred och vände jag på orden i min hjärna jag hade för mig själv dagligen. De negativa orden ekade så klart och starkt och jag hade länge lyssnat på dem. De var min livs sanning, det var vad jag trodde.

De orden jag rabblade upp för mig själv dagligen om hur dålig jag var på alla sett var inte mina ord. Visst hörde jag min egen röst inom mig viska de orden om och om igen men de var inte mina ord från början. De var ord som andra sagt till mig. Det var ord skapade ur frustration, ilska och från barn som inte visste bättre. Det var ord jag hört från närstående och människor som inte känner mig. Alltså, från människor som inte velat mig något gott. Jag har alltid varit väldigt känslig för allting omkring mig, som en svamp som suger åt sig allt och som ständigt behövde säkerställa att jag var omtyckt av alla. Om jag inte var omtyckt av alla omkring mig så raserade allting. Jag behövde hela tiden bekräftelse på att det jag gjorde var rätt. Jag var så angelägen om vad andra tyckte och tänkte om mig, jag brydde mig alldeles för mycket om deras syn på mig. Väldigt sällan levde jag upp till den bild andra hade om mig och jag använde mitt självskadebeteende för att fly undan dessa starka känslor jag ofta tryckte undan.

//Elly

Graviditet och föräldraskap med psykisk ohälsa i bagaget

Jag vet inte hur det känns att bli gravid, föda barn och bli förälder både en och två gånger utan psykisk ohälsa i bagaget. Jag har ju mitt bagage med ångest och oro, ett långvarigt självskadebeteende samt depressioner och även om det är flera år sedan jag slutade skada mig själv och även fast jag idag mår bra så väcktes det en rad olika rädslor inom mig när fick reda på att jag var gravid. Det dök upp många frågor inombords, frågor som nog många blivande föräldrar, oavsett bagage, ställer sig. Klarar jag av att bli förälder? Klarar jag av det ansvaret? Tänk om jag får en förlossningsdepression? Kommer jag orka med sömnbristen? Behöver jag sluta ta mina läkemedel?

Jag har tänkt tankar som: ”Kommer jag, som tidigare mått så dåligt att jag inte ens kunnat ta hand om mig själv, klara av att ta hand om ett barn?”, ”Vad händer med mitt barn om jag börjar må ohållbart dåligt igen?” och ”Vad ska andra tänka och tycka när jag bär ett barn i mina ärrade armar? Kommer de att känna oro för mina barn i och med den resa jag har bakom mig?”.

Jag tror att en blivande förälder, oavsett bakgrund och bagage, kanske tvivlar på sin förmåga att ta hand om sitt barn och att det kanske också ska vara så, att det blir så när man är mån om att ge sina barn allt det bästa, redan innan de ens kommit till världen.

Att bli och vara gravid, föda barn och landa i föräldraskap väcker känslor i vem som helst. Hormoner, sömnbrist, kroppsliga förändringar och utmaningar. Det är en omvälvande period i livet, minst sagt. Jag har absolut varit orolig under båda mina graviditeter, framförallt över hur jag ska må efter förlossningarna. Jag mår bra idag, känner mig stark i mig själv och känner mig trygg med att jag kan hantera mina känslor, men jag är också en sårbar person så visst har jag oroat mig för att bli sjuk igen, falla ner i depression till följd av extrem sömnbrist eller liknande.

Under mina båda graviditeter har jag ändå fått må väldigt bra om jag jämför med många andra. Men att vara gravid är ingen ljuvlig, glamourös tid, åtminstone har inte jag tyckt det. Det är häftigt och fantastiskt att få bära på ett nytt liv men det är också tungt, utmanande och tufft, både fysiskt och psykiskt.

Min största utmaning under båda graviditeterna har varit bristen på sömn som i sin tur lett till ett svajigt mående, en försämrad psykisk hälsa. Jag har varit sjukskriven under stora delar av graviditeterna och båda gångerna har förlossningarna satts igång aningen innan barnen egentligen varit beräknade att titta ut, då jag på slutet hade det väldigt kämpigt mentalt och man i största möjliga mån ville förebygga att jag drabbades av depression.

Psykiatrin fanns som ett fantastiskt stöd under min första graviditet men gjorde mig besviken under min andra. Jag har också blivit glatt överraskad över hur bra stöd jag, som har ett bagage av psykisk ohälsa, har fått från andra håll inom vården under både graviditet, förlossning och föräldraskap. Mödravården (MVC), specialistmödravården, förlossningen och barnhälsovården (BVC) har varit, och är fortfarande, fantastiska. De har kunnat stötta mig i oro och tvivel, svara på frågor och ge råd.

Jag upplever att det finns en större kunskap och förståelse för psykisk ohälsa inom de här vårdområdena än vad jag från början hade vågat hoppas på. Något som gläder mig enormt. Kanske har jag haft turen att träffa på rätt personer men jag hoppas och tror att det ligger mer bakom detta goda stöd än enbart tur.

Jag har också varit rädd för att, med psykisk ohälsa i bagaget, bli dömd och ifrågasatt. Som gravid, som födande, som förälder. Jag har varit rädd för att min bakgrund skulle få människor att ifrågasätta min lämplighet som förälder. Det var dock en rädsla som suddades ut snabbt och aldrig dök upp igen. Aldrig har jag upplevt att någon barnmorska, förlossningsläkare, barnläkare, barnsjuksköterska eller annan vårdpersonal man möter från det att man blir gravid har ifrågasatt mig, dömt mig i och med min historia eller tvivlat på min förmåga. Inte heller har jag upplevt att någon annan har ifrågasatt mig som förälder, inte förskollärare eller annan personal inom förskolan, inga andra föräldrar, ingen. Det är en fantastisk känsla att få känna sig som vilket annan mamma som helst för det är jag ju också, även om jag må vara en mamma med randiga armar. Jag vill till och med tro att jag med psykisk ohälsa i bagaget kan ha en fördel när det kommer till att bejaka, ta hand om och bemöta mina barns känslor och kommande mående. För att jag vet hur starka känslor känns och för att jag själv gjort en resa där jag blivit tvungen att lära mig hantera svåra känslor på ett konstruktivt sätt, för att jag kanske kan förstå deras känslor på ett djupare plan och förhoppningsvis vet hur jag ska bemöta dem de gångerna jag ändå inte kan förstå.

Föräldraskapet är ingen dans på rosor, inte för någon skulle jag tro, och sedan jag fick barn har jag verkligen känslorna på utsidan. Rädsla och oro är ständigt närvarande känslor i min mammaroll, liksom den obeskrivliga kärleken. I stressen och sömnbristen varvas orkeslöshet och frustration med tacksamhet och glädje.

En viktig insikt för mig har varit att jag må ha varit en ”duktig flicka” under stora delar av mitt liv men jag behöver faktiskt inte vara en ”duktig förälder” och klara allt på egen hand. Jag behöver inte veta allt, jag har faktiskt aldrig varit mamma förut.

Det är upp och ner och ingen är perfekt men det finns stöd att få och det är helt okej att be om och ta emot hjälp.

Pia Ejeklint

Anorexia – En kvinnosjukdom?

90% av alla som får anorexia är kvinnor. 10% män drabbas av det. Är det då en allmängiltig psykiatrisk diagnos, en fysisk diagnos eller handlar det om något helt annat? Ätstörningar är ett samhällsproblem som går ner alltmer i åldrarna och visar på att det inte bara rör sig om psykiatriska diagnoser, skriver Maria.

Det började år 2013. Jag kom in på ett medieprogram på universitetet och hamnade i en feministisk umgängeskrets och började skriva hemtentor med teorin feministisk mediekritik. Jag fick litteratur om hur unga kvinnor påverkades av mode- och skönhetsindustrin och hur branschen dominerades av pengahungriga män som ville sälja skönhetsprodukter och kläder till kvinnor. Ätstörningar ingick i dessa problemområden.

Forskning visar på att ätstörningar är ett samhällsproblem, betingat av sociala normer med grunden sjuka och skeva kroppsideal. Allt fler modeföretag har börjat ta ansvar  reklamen som är riktad till kvinnor med normalviktiga tjejer och kvinnor, men de är underrepresterade. De flesta modeföretag fortsätter med ouppnåeliga kroppsideal i sin marknadsföring.

Ätstörningar har gått ner allt mer i åldrarna, för 15-20 år sedan kom larmrapporter om hur anorexi och andra ätstörningar drabbar unga flickor i tidigare ålder i större utsträckning än tidigare. Det har fortsatt. Att det då skulle förklaras enbart med psykiatriska diagnoser som leder till ätstörningar är inte rimligt. Psykiatriska diagnoser visar sig oftast i 25- årsåldern, hur kan vi då förklara att 10-12 åriga flickor får ätstörningar och svälter sig? Med att de har en psykiatrisk diagnos? Jag tror inte det. Med det vill jag poängtera att ätstörningar är ett samhällsproblem som drabbar flickor och kvinnor i högre utsträckning än män. 9 personer av 10 som drabbas av ätstörningar är flickor och kvinnor.

Ska vi då behandla ätstörningar som en sjukdom? Både jag och nej. Det är skeva och sjuka kroppsideal som pressar flickor och kvinnor att banta och vara underviktiga. Bara det att unga flickor svälter sig är ett bevis på att det handlar om ett globalt samhällsproblem som drabbar flickor och kvinnor och att det inte enbart bottnar i en psykiatrisk diagnos. Däremot visar det sig att de som drabbas av ätstörningar blir psykiskt och fysiskt sjuka av långvarig svält.

Jag talar från egen erfarenhet. Jag drabbades själv av allvarlig anorexi som 12-åring. Jag har ingen diagnos i dag, men är känslig för medias påtryckningar. Hela min barndom och tonårstid blev förstörd då jag åkte in och ut från olika sjukhus stup i kvarten.

Vi behöver agera tillsammans för att förebygga ätstörningar. Ätstörningar är ett samhällsproblem som behöver behandlas inom både det politiska fältet och med insatser från vården. Statsapparaten och politiker har ett ansvar att lagstifta marknadsföring riktad mot flickor och kvinnor samt att tillsätta opinionsbildare inom den ideella sektorn med statliga bidrag, samt- ändra attityd om vad en ätstörning är – ett globalt samhällsproblem som drabbar flickor och kvinnor.

// Maria Bratt

Som en kraftfull våg

Jag var alltid så rädd för ångesten. Jag var rädd för vad den skulle göra med mig, att den rent av skulle kunna förgöra mig. Varje gång kändes det som att den skulle få mig att explodera, som när man blåser upp en ballong mer och mer och bara väntar på att den ska spricka. Gå sönder. Självskadebeteendet var mitt verktyg för att kunna pysa luften ur ballongen innan den sprack.

En fantastisk psykolog jag gick till sa en så viktig sak till mig en gång. Något som ingen annan hade sagt tidigare och som verkligen fick fäste i mig. Hon sa till mig att ”ångesten kan inte skada dig, det är bara vad du väljer att göra med din ångest som kan bli skadligt”. Hon hade så rätt. Det var jag som skadade mig själv, inte min ångest i sig.

Jag fick träna på att vara i min ångest och framförallt fick jag träna på att vara kvar i den när den toppade, när den var som starkast och det kändes som om den där ballongen skulle spricka, utan att ta till självskador. Det var läskigt i början men rädslan gav med sig allt eftersom jag gång på gång fick bevisat för mig att min psykolog hade haft rätt. Ångesten kunde inte skada mig. Än mindre förgöra mig. Den var svår att vara i, ångest är en fruktansvärt jobbig känsla, men precis som min psykolog förklarat för mig så varade den inte för evigt.

Jag lärde mig att ångesten kom som en våg och även gick igen, precis som en våg. Den steg och det var som värst när den toppade och toppen kunde vara i en kvart, en timme, ett dygn men sen ebbade den alltid ut. Ångesten kunde kännas konstant men det fanns alltid små andpauser mellan topparna, om än väldigt korta ibland. Det blev en tröst för mig att bli medveten om att ångesten faktiskt kom och gick, att den inte var konstant och det stärkte mig när jag insåg att den faktiskt inte kunde skada mig. Hur jobbigt och svårt det än var att ha ångest så visste jag nu att den inte skulle få mig att explodera. Att jag inte behövde skada mig själv för att stoppa ångesten från att förgöra mig.

Idag är jag inte längre rädd för min ångest. Jag mår bra och lever inte med ångest av samma kaliber som jag gjort tidigare men självklart känner jag fortfarande ångest i olika situationer i livet, vem gör inte det? Men idag kan jag vara i min ångest och hantera den utan att använda mig av självskador. Hur? För att jag idag vet att ångesten inte varar för evigt, jag vet att den slår till som en kraftfull våg och ger mig drunkningskänslor en stund men jag vet också att vågen drar vidare och lämnar mig fri att andas snart igen. Jag vet idag att ångest är en känsla, fruktansvärt jobbig men helt oförmögen att skada mig.

Sedan allra första gången jag kände ångest har jag vetat att ångest är någonting kraftfullt och starkt.

Idag vet jag att jag är ännu starkare än ångesten.

/ Pia Ejeklint

24 års mentalt fängelse

24 år har gått. Det var först efter 23 år jag förstod. Jag har levt i en illusion i 23 år. Inte förstått hur kropp och själ går hand i hand. Det som gör ont fysiskt gör ont mentalt psykiskt och vice verca.

I 23 år trodde jag att jag var fet. Jag VAR fet. Hur människor runt omkring mig ville att jag skulle bli en fet padda. Fast de egentligen tyckte att jag var för mager. Människor hade kommenterat min vikt och kropp för att de var oroliga för att jag skulle få anorexia igen.

När jag var 13 år lades jag in på BUP för att jag helt slutade äta på sportlovet i sjätte klass. Efter två års bantande spårade det ur. Bantningen berodde på att jag ville se ut som magra fotomodeller, samt några klasskompisar som sagt att jag var fet.

Jag låg i karantän i två år. Och två gånger var jag nära att gå bort av svält under den här tiden.

När jag blev ”frisk” fortsatte helvetet. Dvs, jag blev aldrig riktigt frisk. Den akuta svälten försvann, men jag förblev ätstörd i många år framöver. Hela mitt vuxna liv har jag ständigt bantat. Jag har befunnit mig i ett mentalt fängelse. För ett år sedan träffade jag en man och han sa att han föredrog kvinnor med former och normalvikt, och sa att jag var för smal. Jag trodde han drev med mig.

För ett halvår sedan nådde jag min första normalvikt som jag inte haft på 24 år. Det har varit väldigt tufft, då mina tidigare referenser för min kropp har varit svält, bantning och undervikt. Från XS till M på mindre än ett år. Min normalviktiga kropp blev som en chock första tiden. Det blev inte bättre då två manliga bekanta sa att jag hade blivit fet. Anorexia-hjärnan spökade till igen.

Men gud vad mycket bättre jag mår efter att blivit normalviktig. Jag äter vad jag vill, när jag vill. Mitt ansikte ser helt annorlunda ut – till det bättre. Mina kvinnliga former har gjort mitt ansikte finare, jag är friskare och allt är annorlunda. Jag har en pigg blick, tjockare hår, runda kinder och ser helt enkelt friskare ut. Det syns verkligen när jag jämför gamla foton med nya.

Och jag kan tänka klarare och är mer skärpt. Det är nämligen så att svält och hård bantning leder till, eller kan, leda till, att hjärnan krymper. De kognitiva förmågorna sätts ner av svält. Jag har med det skrivet blivit mer kreativ, och mår bättre.

Det jag vill säga utifrån mitt inlägg – det är att en vinner så mycket på att börja äta normalt igen, trots att det är väldigt tufft att bli frisk från ätstörningar.

//Maria Bratt

Att våga stå kvar vid svåra svar

Att våga prata om det svåra, en tanke kring att våga be om hjälp som patient, men också att som anhörig eller vårdgivare våga stå kvar och lyssna.

Jag har många gånger hört “du måste bli bättre på att be om hjälp, våga be om hjälp när du behöver den”. Jag har nickat, tänkt att jag ska bättra mig, att jag ska våga gå emot rädslan som sätter sig som en förlamande tyngd i bröstet och i kroppen. Tänkt att det har ju varit mitt eget fel, alltid, att det destruktiva mönstret återupprepas vid tyngre perioder. Såhär i efterhand har jag dock noterat en annan faktor som bidragit till motståndet i att be om hjälp. Nämligen mottagarens reaktion när jag öppnar upp och berättar om det som cirkulerar i mitt huvud.

För en utomstående kan detta såklart te sig skrämmande, mörkt och den första impulsen blir att trycka på den röda stoppknappen. Den som kallar på jourläkarens uppmärksamhet, den som drar in polisen i handräckning när patienten av rädsla drar sig undan vården istället för att närma sig den. En sådan reaktion, hur välmenande den än må vara, kan istället förstärka känslan av att det är farligt att be om hjälp eftersom det kan få oönskade effekter i form av den dramatiska utryckningen. Många gånger har jag istället önskat en lugnare reaktion.

En nyfiken, men likväl allvarsam reaktion som istället hjälper mig att nästla i de tankar som finns, eller som helt sonika bara sitter med och lyssnar. Det kräver såklart mod, kanske erfarenhet att våga stå kvar och kunna bedöma om och när det är läge att trycka på den där knappen. Jag önskar dock att det inte var den första reaktionen, att det mänskliga mötet, den lugnande rösten, den nyfikna omsorgen istället kunde få ta mer plats. Om jag visste, att den jag vågade berätta för, också vågade stå kvar där med mig utan att springa iväg, skulle jag också våga be oftare om hjälp. Tankar kan ofta vara just bara tankar, ibland behöver man bara lite hjälp att få lyfta ur dem ur hjärnan för att kunna gå iväg med lättare steg.

/Lisa

Bokstävernas kraft

Så befann jag mig plötsligt hemma igen. Hemma och ute i frihet. Friheten jag så innerligt önskat mig under alla de långa dagarna, veckorna, månaderna innanför tvångsvårdens låsta dörrar. Nu var jag fri!

Men hemma fanns hörnen kvar. Mörka hörn och skrämmande vrår där det svarta, obehagliga och olustiga väntade på mig. Ångesten hade väntat på mig under all denna tid, och svältfödd på min närvaro kastade den sig nu hungrigt över mig. För när jag väl klev in i hemmet, tycktes de mörka hörnen krypa inpå och närma sig mig precis som förut.

Jag hade under min inlåsta tid på något vis intalat mig att allt skulle vara annorlunda då jag kom ut igen. Kanske hade jag till och med glömt bort att där fanns mörker och obehag utanför de låsta dörrarna. Friheten hägrade som en skimrande skattkammare för inlåst levde jag också i ständig ångest. Så i mina fantasier växte ett paradis upp med ständigt solsken, bubblande skratt, glittrande ögonblick. När jag i min ångest skrek och bankade där inne trodde jag att bara jag blev frisläppt skulle allt bli lättare. Bara de släppte ut mig skulle allt bli bättre.

Så kom den dagen då jag stod på andra sidan den låsta dörren. Fri. Äntligen. Och långt, långt borta i ett avlägset dis fanns orsaken till att jag först blev inlåst. Men det var dåtiden. Nu var det ett nytt kapitel.
Jag kom alltså hem till sist och det fria livet skulle börja. Men ganska snabbt kom mörkret fram ur hörnen, hungrigt ville det sluka mig. Och vad skulle jag göra då?
Jag saknade de små vita pillren som inte längre fanns i min medicinlista. Vad skulle jag nu ta för att trycka tillbaka den värsta oron? Hur skulle jag få alla tankar att tystna?
Jag sneglade på de vassa föremålen som jag plötsligt hade fri tillgång till här hemma. Skulle jag låta dem hjälpa mig nu?
Jag visste att jag skulle kunna bemästra oron om jag lät bli att stoppa maten i munnen och istället började gå mil efter mil. Skulle detta bli min strategi igen?

Besvikelsen var stor, men sorgen var större, över att min frihetsdröm varit en illusion. För ångesten jag lämnade hemma för så länge sedan fanns ju kvar när jag återvände, och vad skulle jag göra nu? Skulle jag återigen ta till mina destruktiva metoder för att klara det? Och vart skulle det till sist leda mig?

Ångesten skulle troligtvis alltid förfölja mig, men svält, självskada och piller skulle inte kunna stävja den i det långa loppet.

Vad skulle jag göra?

Mörkret, ångesten och alla påträngande tankar var outhärdligt, jag behövde göra något för att bryta. Jag klarade inte av att stå ut i ångesten även om det var vad jag fått lära mig att jag skulle för att den till sist skulle minska.

Desperat tog jag upp en bok som låg på skrivbordet. Jag slog upp den och tvingade mig att läsa första meningen. Och andra och tredje. Fortsätt läsa, manade jag mig själv. Och jag läste mening efter mening tills jag plötsligt befann mig i en annan verklighet. Historien i boken stod vid min sida, och mörkret omkring mig drog sig sakta tillbaka in mot hörnen. De högröstade tankarna tystnade något.

Sedan dess har jag fyllt mig själv med mängder av bokstäver. Böckerna har blivit inte bara mina närmsta vänner utan även min medicin. När jag tidigare hade sprungit till tablettkartan och tryckt ut en snabb ångestlindring tar jag nu genast fram boken och försöker erövra bokstäverna och historien tills dess att den värsta oron har lugnat ned sig.

I min ensamhet finns boken som sällskap där det tidigare funnits vårdpersonal att vända sig till.

I mitt begär efter att självskada tvingar jag mig själv att först läsa ett eller två kapitel innan jag gör slag i saken – och då har behovet oftast stillnat något och jag kan stå emot.
Efter maten slår jag upp boksidorna och läser för att glömma bort att jag ätit och att jag borde gå ut och promenera bort skammen över matintaget.
När tankarna är allt för påträngande och vägrar lämna mig ifred försöker jag mota bort dem genom att fylla huvudet med böckernas ord istället.

Jag har alltid varit en läsande person. Men det här är något nytt. Det är ett nästintill tvångsmässigt läsande, men det är ett icke-destruktivt tvång.
Jag läser för att jag inte har självskada, svält eller tabletter som alternativ. Och det som till en början var ett sätt att hantera den värsta ångesten har nu blivit något som hjälper mig att våga leva en dag till.

Tack vara de nya världar jag får kliva in i genom böckerna vågar jag existera även i den verkliga världen. För jag vet att jag regelbundet kan pausa från det verkliga och från alla starka tankar, genom att låta mig uppslukas i bokens värld. Det är en överlevnadsstrategi. Det är också en möjlighet att få uppleva sådant jag missat och missar i min sjukdoms snäva värld.

Att fylla mig själv med bokstäver är ett sätt att hindra mörkret från att ta över.

/Miriam

När andra slutar tro

Jag har också stått där. Med så många olika verktyg i min hand, för att skada min egen kropp i syfte att lugna den ångest som härjat inuti. Jag har suttit i skogen, i duschen, legat i fosterställning på rummet på den slutna psykiatrin eller suttit ihopkrupen mot en vägg och hyperventilerat eller knappt kunnat andas på grund av den där nedrans ångesten. Jag har kämpat mot anorexi, bulimi och kompensatoriskt beteende i försök att kontrollera ångest relaterat till mat och vikt. Jag har tränat sönder min kropp till den sa stopp i form av skador och utmattning. Jag har varit där, i det djupaste av de djupaste träsken som sväljer dig helt och hållet, utan att ha känt att det funnits någon utväg, och gjort otaliga försök att avsluta mitt liv.

Men det har vänt. Hur osannolikt det än låter, hur klyschigt fånigt det än ringer i dina öron, så hände det för mig också. Den där viljan vars glöd tycktes vara utplånad, pyrde plötsligt inombords. Det tog visserligen ett tag, men det förändrade något som ingen vårdpersonal hittills lyckats med. Jag visste inte då vilket liv jag egentligen ville ha, hur det skulle se ut. Men jag visste att det liv jag hade, med självskador, ätstörningar, ångest och panik, inte var ett liv som var hållbart. Så jag letade, ömsom skräckslaget, ömsom lite nyfiket, efter något att ersätta det med. Det tog tid, och jag föll, så många gånger. Jag visste inte längre om omgivningen trodde att jag skulle klara det, några tvivlade, men jag vägrade ge upp. Jag visste inte ens om jag var “värd” det nya livet, men allt var bättre än bältning och den instängda miljön på psykiatrin.

Min envishet var mig till gagn, och den tog mig långsamt framåt, även i de stunder som jag var totalt skräckslagen för den nya värld som stod framför mig, okänd och ny. Men det var värt det.

I dag är jag fri från självskadning, ätstörningar och hanterar eventuell ångest på helt nya sätt. Jag flyttade från min hemort, jag studerar på universitet inom något jag anser vara intressant, och engagerar i saker jag brinner för. Jag har en dotter som jag älskar mest av allt, en bil och en egen lägenhet. Det bästa av allt är att jag har drömmar, och jag vågar möta saker som känns läskigt.

Våga drömma, våga lita på att du kan även om det känns som att ingen annan gör det. Och våga låta det ta tid.

//Lisa

Fri tillslut

Den andra april 2015 skrev jag på ett kontrakt om mitt liv. Om att försöka leva. Kontraktet som skulle ta mig tillbaka, ge livet en chans. Det handlade inte om att aldrig mer självskada eller uppleva mörker, för det skulle vara för stort och för svårt just då. Det handlade om att inte ge upp för jag hade gett upp så länge. Jag skulle sluta fly och istället börja kämpa. Hitta något som väger tyngre.

Innerst inne visste jag nog att det liv jag levde inte var hållbart i längden, att det hindrade mig från att leva. Jag orkade inte längre inte orka. Ville skratta på riktigt, möta dagen med lättare steg, göra vad jag vill när jag vill. Kunna bli fri. Jag ville kunna säga att jag är fri tillslut. Och jag visste att jag ville bli fri från självskador för att kunna säga att jag är fri tillslut.

Vägen till ett liv utan självskador är inte utan hinder och svårigheter. Den är krokig och skrämmande. Många gånger känns vägen för stor, för mörk och oviss. Man måste hitta något att hålla fast vid för att orka fortsätta. Våga tro och hoppas, våga släppa på kontrollen, våga kämpa, våga ta emot hjälp. För mig tog det många år innan jag tog mig upp från botten, men efter att ha överlevt på botten är jag nu starkare och jag lever. Jag kämpar fortfarande med impulser och ett tidigare beroende som gör sig påmind ibland, men jag vet att livet vinner och att jag inte är ensam. Att kärlek och värme finns runt omkring om man bara öppnar ögonen.

Till dig som kämpar vill jag säga att du är så stark och så modig. Du kanske inte tror mig eller ser det just nu, men jag tror på att du också kommer kunna säga att du är fri tillslut. Och glöm aldrig, aldrig, aldrig att du inte är ensam.

/ Maja Christiansson

Spegel på väggen

Jag står och ler vid spegeln, förbereder mig på att ta på den där berömda masken.  Försöker få det att inte lysa igenom. Min sorg och olycka, min ångest och rädsla, samt bilderna från det förgångna. Jag betraktar min spegelbild om och om igen, tittar på min kropp, inte en skråma. Inte då, inte än. Ändå var jag fortsatt trasig. Hela min kropp var som I tusentals bitar som nu förväntades bli hel, precis som ett pussel. Men det ännu ingen såg var att bitar fattas. För vem vill lägga ett trasigt pussel?

Hela jag är som ett enda stort sår som bör läka men drabbas av infektion, där piller förväntas tas för att läka alla sår. Jag växer som i en bördig stinkande jord, under i det mörka. Vågar inte se ovansidan, inser inte att bladen kikar fram då och då. Vill inte förstå min egen tapperhet, ändock kan jag inte styra att kälken växer ovanför det öppna landskapet. Tvunget visar jag mig. Jag tror mig vara ogräs, trots att jag blir kvar, för det jag inte insåg var att jag är en blomma. En liten, liten fridlyst blomma, som inte inser det unika med sig själv som håller på att dö. Som några trampar på och som några försöker rädda.

De som inte vet vårt bästa strör oss med sin okunskap. Jag tittar två år senare i samma spegel, ler. Tittar på min kropp, trasig och itu, men något var annorlunda. Inte spåren från det förgångna, nej jag insåg att jag inte behövde försöka bära en fasad och gömma mig med huvudet under sanden. Jag brister ut i skratt. Lovisa, två år senare.  Spegel, spegel på väggen där, säg vem som modigast I världen är?

/Lovisa Lindström

Autistisk självskadare

Så många dagar, så många nätter som bestått av grubblande och ångest. Tankarna var en del av det som tärde mest. Men även känslan… Känslan av att inte passa in. Vara fel. Fel programmerad. Till en början tillsynes obemärkt. Det var nog de som gjorde det som svårast. Att människor hade krav på mig som jag utifrån min autism inte klarade av. Inte ens jag, visste då att jag var autistisk. ’Jag Lovisa Lindström har diagnosen autism’ kunde jag inte titulera förens 20 års ålder. Men lidandet, känslan av att inte klara av det som ”normalstörda” gjorde med lätthet gav en känsla av utanförskap. I 17 år bar jag på mitt lidande ensam. Men varje tår som föll i ensamhet var en tår av hopp om att någon skulle tända lampan i mitt mörka tillhygge och se mina instängda, inåtvända tårar och torka de blygsamma tårarna. Men ingen såg. Hur tydlig jag än tycktes mig vara såg ingen. Det var det som gjorde som ondast. Ensamheten, tankarna som aldrig fick göra sig uttryck och tystnaden. Den totala tystnaden och det fruktansvärda undvikandet jag gick tillmötes.

Ett hopp att någon faktiskt skulle se dog ut. Sakta, sakta dog de ut. Torkad av en kylig vind var det närmaste jag kom värme. Tårarna ändrade färg från genomskinlig till svart. Nu såg dem. Nu såg dem själva skadan på den felprogrammerade varan. Nu blev det synligt.  Även för dem men också för mig. Men dem hittade inte källan till varför varan inte fungerade, jag fungerade. Varför jag skadade mig, varför jag inte talade, varför jag plötsligt talade och till att sedan vara tyst igen. För omgivningen var jag ett enda stort mysterium. Men den jag var mest främmande för var mig själv. Vården började då sätta etiketter överallt. För att göra det begripligt och för att kunna laga varan, mig. Varför jag kallar mig för en vara är för att det är just det jag känt och känner mig inom vården. Alla fel dem gjort. För att ingen tagit sig tiden att se mig, lyssna. Jag tog till det jag var kapabel till att göra när orden var för komplicerade. För svåra att säga högt. Jag gjorde som jag någonstans alltid gjort men i olika former. Som nu blivit tillsynes livsfarliga. Jag är en autistisk självskadare men behandlas inte utefter det.

Jag har insett att psykiatrin saknar kunskapen att på rätt sätt kunna hjälpa mig. De vet om min autism men behandlar mig som en främling. Jag har insett att självskadorna varken handlar om smärta eller uppmärksamhet. Det är ett uttryck på något som är fel. Ett sätt att säga det på utan att behöva visa mimik som ska vara rätt, ord som ska placeras rätt och saker som skall sägas i rätt tidpunkt. Ögonkontakt, sorgen dem vill kunna se eller förväntar sig se kommer aldrig fram. Men nu har tårarna ändrat färg. Nu har handlingen talat. Det jag ville nå ut och berätta egentligen, göms bakom den färgade tåren eller den mörka handlingen. Och vi är tillbaka på ruta ett igen.

Men även om det är ett sätt att berätta och få se det trasiga med blotta ögat har det också varit en betryggande del. En flykt från det onda och instängda.  Jag har insett att det är själva proceduren som är lugnande.  Att allt är metodiskt och känns förutsägbart även om det många gånger inte är det. Men någonstans känns det som om jag har kontrollen när jag egentligen tappar den. Det kanske det som är själva grejen att tappa kontrollen, ramarna och slippa vara Lovisa. Den autistiska delen i mig. Den är komplicerad. Självskadan och livet i destruktivitet har blivit ett invant mönster och ett tvång. Det går inte att bryta tanken på att skada mig när den väl är där. Envist tar jag till det jag tror mig vara som bäst på och lever i den världen. Men inser inte att det är ett mönster som leder mig rakt ner i en avgrund.

Att vara en autistisk kvinna inom psykiatrin är inte lätt. Men du är inte ensam. Hur mycket du än känner dig som en felprogrammerad vara är du inte det. Du är bara en annan typ av människa. Kanske några kopplingar annorlunda, inte fel eller rätt. Bara lite annorlunda. Men en människa. Och du är precis lika viktig som alla andra.

Det är inte du som ska lära ut till vårdpersonal hur autism fungerar egentligen. Det är inte menat att du ska pressa dig så mycket för att anpassa dig till en värld du egentligen inte är funtad för. Den ska anpassas för dig och du har rätt till att få stöd med det. Men ännu viktigare att tillägga är att hitta andra sätt att få smärtan att göra sig uttryck.

Men när du minst anar det dyker den där personen eller bekräftelsen du så länge drömt om. Ser dig på ett sätt du inte trodde var möjligt. Det I sig kan vara en tröst. Det kände jag. Men det växte också en sorg att våra samtal skulle endast vara temporära. Men ganska snart insåg jag att orden, minnet kommer kvarstå. Jag tillät det vara den där varma handen som torkar mina hoppfulla tårar. Låt mig torka din våta kind om endast med denna text. För en dag kommer du känna dig sedd. Antingen av någon annan, eller ännu finare. Av dig själv.

/ Lovisa L

Att känna alla känslor

Jag minns händelsen som om det vore igår, den händelse som förändrade mig för alltid. Det var 1999, mitten av november, vi hade nationellt prov i svenska den dagen. Jag minns hur pappa väckte mig, jag minns hur min säng stod och jag minns att jag bara fortsatte dagen som om inget hade hänt, som om världen fortsatte snurra medan våra liv hade stannat upp för alltid. Min kusin orkade inte leva längre, och min farbror hade mist sitt barn. 

Tänk om vi bara hade vetat, tänk om det hade funnits någon som såg honom, tänk om nätet hade varit så utbrett, som det är i dag och allt stöd hade funnits en knapptryckning bort. Jag tror det var där jag bestämde mig för att om jag kunde hjälpa bara en person att inte gå den vägen, bara se en person, så var jag nöjd. 

1999 var jag 18 och han var 16, vad visste vi om livet? Vi hade inte byggt upp en massa copingstrategier ännu, vi var mitt i ”slå dig fri”-fasen där livet ska vara sådär enkelt och lekande lätt, där man har en fot i vuxenlivet och en i barnlivet. Man vet inte vad man vill med livet mer än att “något ska det nog bli av mig”. Precis just där och då, slogs benen undan. 

Ni vet det där avgrundsvrål som man ser i filmer, när föräldrarna får det där hemska beskedet som ingen vill delge men man måste? Det skriket finns på riktigt och jag minns fortfarande ekot av det inom mig; är min farbror med en tom blick gick emot mig med armarna redo för en kram, när kramen var ett faktum och han kunde känna trygghet kom skriket. 

Jag har tillåtit mig själv att känna alla känslor genom åren, ilska, glädje, sorg, vrede – ja allt och lite till. Sorgen försvinner aldrig, jag har lärt mig leva med den, om man tillåter sig att känna alla känslor. 

I somras var jag och hälsade på kusinen, jag försöker göra det varje gång jag är i den delen av landet där han ligger begravd. Vissa år har jag inte klarat av att besöka graven, något år var jag för arg; arg för allt kaos han lämnade efter sig, arg för att vi aldrig hann hjälpa honom eller ens förstod hur dåligt han mådde. Men det är okej att känna så, det är okej att låta tiden ha sin gång genom hela sorgeprocessen. Jag brukar ha något med mig till graven som påminner om mig, detta året var det jordgubbar från hans pappas gård. Det fick symbolisera de bär och frukter han och jag åt från vår farmor och farfars trädgård när vi var små. 

Ingen ska behöva känna så som kusinen, och ingen ska behöva känna som de som står kvar med alla frågor och en avgrundssorg. Vad kan vi göra för att stötta och finnas där? Vi kan se bakom beteendet och försöka se vad personen försöker säga utan ord. Som min lärare så fint uttryckte sig: ”bakom varje negativt beteende finns ett behov som inte är tillfredsställt”. Jag vill se de behoven, finnas där så ingen mer ska behöva höra avgrundsvrål och känna hur benen förvandlas till kokt spaghetti. 

Tack för att ni tog er tid att läsa denna text, tack för att just du finns och gör världen så unik och fantastisk. Kärlek till er alla, och glöm inte att le och säga hej till nästa person ni möter, för tänk om det leendet och hälsningen är det som får hen att stoppa de mörka tankarna och välja en annan väg.

/Anna

Novembertema: Ångesthantering

Under i stort sett hela mitt liv har jag under perioder haft prestationsångest. En ångest som hela jag uppslukas av den och hela min vardag påverkas. Prestationsångesten är något som uppstår hos mig själv, ofta för att jag tenderar att sätta upp orimligt höga krav på mig själv. Inte heller blir det bättre av att jag även kan vara extremt självkritisk mot mig själv och i allt jag gör. När jag har en period av prestationsångest (och självkritik) kan jag påverkas på lite olika sätt. Ibland är det som att min hjärna bara ”stänger av” och jag har total avsaknad av energi. Andra gånger pressar jag mig själv så hårt att jag kunnat bränna ut mig själv. Att hitta någon balans under perioder med prestationsångest kan vara jättesvårt, men något jag försöker göra under sådana perioder är att arbeta mycket med mina tankar och beteenden. Nedan kommer jag att dela med mig några av mina sätt att försöka hantera prestationsångest och självkritik.

Att sätta upp en planering lagom med målsättningar. En planering för dagen och/eller för veckan kan fungera bra mig. Med en planering kan jag bestämma mig för hur mycket jag ska hinna med en dag. Den kan även fungera både som en motivation att komma igång såväl som att ”hindra” mig från att arbeta för hårt en dag.

Acceptera att det är okej att ha dåliga dagar. För mig kan dåliga dagar vara allt från att inte orka göra någonting, att inte hinna med allt jag tänkt göra och att känna att det jag gjort inte blev bra nog. I sådana lägen måste jag försöka påminna mig om att det är okej att ha dåliga dagar. Att det är mänskligt att ha dagar med energibrist, dålig motivation och att ingen person har full energi dygnet runt. Hinner jag inte med allt jag tänkt göra kommer jag kunna ta igen det en annan dag.

Att säga nej till mig själv. Perioder då jag pressar mig själv hårt måste jag försöka stanna upp och reflektera över om jag verkligen orkar, kan och vill allt jag planerat eller vill göra. Det kan vara allt från hushållssysslor, kurser jag blivit antagen till, förfrågningar av andra personer och träning bara för att nämna några saker. Är svaret nej på något så avstår jag att göra det, hur mycket jag än känner att jag bör eller vill göra en sak. Många gånger har det bästa beslutet varit att säga nej, om alternativet varit att jag kört slut på mig själv. Dessutom påminner jag mig själv att jag exempelvis alltid kan läsa den där kursen vid ett senare tillfälle, eller ta ett träningspass en annan dag. Det jag gör måste liksom kännas bra. Och något som kan stämma i det här sammanhanget är som det kinesiska ordspråket säger: ”när man haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ”.

Ta hand om mig själv genom att sova, äta bra och röra på mig. Det har hänt många gånger att jag varit vaken på natten och haft tusen tankar om allt jag ska hinna med eller att jag kritiserar mig själv. Har jag haft svårt att sova försöker jag tänka att det inte är effektivt att tänka alla tankar på natten, då den medföljande tröttheten gör att jag inte kommer ha någon ork dagen efter, samt att jag kommer hinna ha samma tankar under dagtid istället. När det gäller att äta och röra på mig kan det hända att jag inte tar mig tid eller har motivationen till detta, beroende på hur prestationsångesten tar sig i uttryck. Men att ta mig tid till detta kan ändå få mig att må bättre i överlag, orka mer och kan även vara en välbehövlig paus.

Försöka söka (lagom med) bekräftelse hos andra. Jag kan bli mycket bekräftelsesökande när jag har prestationsångest, och behöver höra vad jag är bra på – särskilt då jag själv kan vara så självkritisk. Ibland kan det dock vara svårt att ta till sig det bra andra säger eller hålla med om det personen säger, men jag brukar försöka komma ihåg att ändå säga (eller i alla fall tänka) ”tack”. Andra personer säger antagligen inte positiva saker såvida de inte menar det, och att säga eller tänka tack kan göra att det är lättare att ta till sig det positiva.

/ Tina

Oktobertema: Var jag hittade stöd

Att hitta stöd, och ha vägar vidare, är något som för mig är en pågående process oavsett om jag mår bra eller dåligt. Såklart kan behovet av stöd och vägar vidare variera väldigt mycket, och vara större när jag mår dåligt. I den här texten tänkte jag dela med mig av mina sätt att hitta stöd samt vägar vidare när jag inte mår så bra.

Läsa och lyssna. Något som har följt med mig ända sen mina tonår är att läsa böcker inom psykologi, hälsa och verklighetsbaserade berättelser. På senare år har jag även börjat lyssna på poddar inom dessa ämnen. Att läsa och lyssna om sådana ämnen gör att det på något sätt blir lättare för mig att hantera mitt eget mående och kan även ge mig styrka att ta mig vidare. En bonus är att jag dessutom lär mig mer om dessa ämnen och kan ha användning utav kunskapen i min vardag i övrigt.

Skratta. För några år sedan såg jag en dokumentärserie om personer som var väldigt sjuka på olika sätt. I ett avsnitt berättade en kvinna att hon, mitt i sin sjukdom och sina behandlingar, brukade försöka skratta och ha roligt för att hon ansåg det skulle gynna sitt tillfrisknande. Detta tankesätt fastnade hos mig – och när jag mår dåligt brukar jag tänka att skratt är viktigt för att jag ska kunna återhämta mig mentalt. Oftast kan jag se någon komedifilm och/eller serie eller på ”fail”-klipp på YouTube. Det kan förstås finnas dagar när jag mår dåligt då det kan verka omöjligt att över huvud taget kunna skratta och ha roligt, men jag brukar i alla fall försöka få in något ”kul” under en sämre period. Åtminstone ger det något annat att tänka på en stund.

Ta hand om basala behov. Att försöka ta hand om sig själv genom att äta bra, sova ordentligt och att röra på sig brukar jag tänka är ännu viktigare när jag mår dåligt. Ibland kan det vara svårt att hitta orken att röra på sig eller laga mer hälsosam mat samt att tankarna ibland kan leva sitt eget liv på natten vilket kan få mig att ligga vaken. Men jag brukar ändå försöka ta hand om mig själv, för om jag tar hand om min kropp så tänker jag att kroppen kommer orka hantera min psykiska ohälsa bättre och förhoppningsvis kommer även mitt sinne återhämta sig fortare.

Rita och skriva. Att rita har kunnat hjälpa mig att få tankarna på annat en stund. Det jag ritat har inte nödvändigtvis behövt relatera till hur jag mår, utan kunnat vara motiv som jag bara känner för att rita just där och då. Något som jag gjort ända sedan jag var liten för att få ut mina tankar och känslor är genom att skriva dagbok. Genom dagboken kan jag bara vräka ut alla mina innersta tankar och känslor, stort som smått, och sådant jag ibland känner att jag inte vill berätta för andra – och oftast brukar jag må bättre efter att jag skrivit av mig. Under min tonårstid skrev jag även mycket dikter, som även det hjälpte att ventilera mina tankar och känslor. Om jag haft svårt att uttrycka och formulera hur jag mår för någon annan har skrivandet även kunnat hjälpa mig att formulera hur jag mår på papper, och på så vis underlättat att berätta verbalt om mitt mående efteråt.

Prata med någon. Att prata med någon har jag i vuxen ålder tyckt kunnat vara ganska svårt av olika anledningar. Dessutom har jag även en negativ erfarenhet av vården vilket gör det tar emot att vända sig dit. Men att öppna upp för någon har kunnat vara det bästa jag har gjort, och till och med kunnat vara avgörande för att jag ska börja må bättre. Att kunna prata om mina känslor är jätteviktigt för att inte behöva bära på allt det jobbiga inuti på egen hand.

/Tina

Oktobertema: Var jag hittade stöd

”Vilken människa och vilket förtroende jag fick för henne! Fan vad bra saker hon sa, fan vad bra saker jag sa”. Så skrev jag i min dagbok för ganska exakt ett år sedan. Personen jag beskriver i texten var hon som gjorde mig frisk från min anorexi. Hon jobbade på slutenvårdsavdelningen där jag vårdades. Senare i min dagbok började jag kalla henne för ”Magiska Människan”, för det var precis vad hon var. Men vi kan i denna texten kalla henne för Emma.

Just den dagen då jag träffade Emma för första gången, hade jag haft en riktigt tuff dag med maten och jag tänkte väl alla ätstörda tankar man kan tänka. Jag var arg på alla i personalen och det kändes som att dem var arga på mig. Emma knackade på min dörr och frågade om hon fick lov att prata med mig och det enda jag tänkte var: ”jag inte orkar prata mer om mat”… Trots det svarade jag ändå ja.

Men det blev aldrig något prat om mat. Vi pratade om mig. Emma verkade nyfiken på vem jag var och ville förstå mina tankar och känslor. Det var faktiskt första gången som jag upplevde att någon såg mig, Marika, och inte ”anorektikern på rum 3”. För som patient är det väldigt lätt att känna sig som ett objekt. Man är en eller flera punkter på vårdpersonalens checklista och jag som individ, med egna tankar och upplevelser, glöms ofta bort.

Jag önskar att alla personer som lider utav någon form av psykisk ohälsa hade fått träffa en sådan person som Emma. Du som läser detta kanske hittar ”din Emma” i någon kompis, någon kompis förälder, någon lärare eller kollega. Någon som lyssnar och även om hen inte alltid förstår, i alla fall försöker förstå. En person som bekräftar dina framsteg och som alltid finns kvar när du upplever motgångar. Helt enkelt någon som du kan känna tillit för.

Tacka vare att Emma hjälpte mig att bli frisk, kan jag själv idag stötta andra tjejer och killar på sociala medier med att kämpa sig ur sin ätstörning. Men framför allt har jag börjat plugga till att bli sjuksköterska, för jag tänker minsann återvända till psykiatrin som personal istället för patient. Och min största drivkraft till det, är att jag tänker bli som Emma.

Sänder frivilliga kramar till dig som precis har läst om hur jag hittade mitt stöd!

/Marika Yngvesson

Oktobertema: Var jag hittade stöd

Min numera stabila vardag har i många år kantats av kaos. Ett svart moln ovanför huvudet, axlar tyngda till avgrunden och mörker så långt man kan se. Det var jag, så länge. När jag var 16 år fick jag min första vårdkontakt inom psykiatrin. Det gav mig en större mängd medicin, fler frågor än svar och förtvivlade föräldrar. Men framför allt så kom inte bara förvirringen och glädjelösa dagar, utan värst av allt – ensamheten. Den kommer aldrig gå bort av sig själv, men den är fullt botbar.
Det var här självskadebeteendet utvecklades, och eskalerade i hög takt. Så kom anorexia. På en nanosekund hade jag nu min värsta fiende. Jag hängde inte med, klarade inte skolan, desto sjukare jag blev desto mer isolerad blev jag, ju fler kamper vunnen mot den vanliga världen och där alltså ett mål mat mindre, ju värre blev det. Stunderna hemma var mikrodelar av den tid jag befann mig tvångsinlagd på någon avdelning. Ensamhet därinne gör så ont. Man ser inga andra vägar ut, för värme och hjälp är alltför sällan erbjuden inom psykiatrin i Sverige idag. Alltför många lider, behöver hjälp, kan må bättre.
Det största man kan drabbas av i livet är kärleken. Den är farlig men härlig, stark men ljuv, stolt men absolut. Men framför allt är den vacker. Den kan uträtta mirakel och för mig var det det bästa som kunde hända. 2012 träffade jag min blivande sambo. Han har med sina diagnoser varit en krävande relation med tusentals lärdomar, många skratt och oändligt med stunder jag aldrig trodde jag skulle få. När jag självskadade var han aldrig anklagande, arg eller besviken – han var ledsen. När jag inte behöll maten eller sprang för långt var han istället omvårdande, uppmuntrande och framför allt; han behöll lugn och hopp när jag inte klarade det själv. När jag sedan påbörjade DBT-behandlingen var det han som fick mig att ens kämpa vidare, för det var svårt. Det är ett missbruk att vara i ett självskadebeteende, jag var det i 13 år. Det jag ångrar mest är alla jag svikit och alla jag aldrig tackat nog för att de stöttat, burit och kämpat för mig.
Min andra räddning kom i form av en terapeut inom det mest fantastiska psykiatrin har kommit på – DBT. Mina självskador minskade på alla sätt och vis, tumlades bort som tvätt i torktumlare. Kantstött och plågad – men mycket friare (och torrare med för den delen, mindre tårar). Det hade tagit nio år för mina vårdkontakter att förstå att alla vägar var testade att vandra på men aldrig lett till något som kunde hålla. Så fick jag en fantastisk terapeut, 2016, hon hade lett mig genom tunnlar och labyrinter, alla hinder som finns. Hon har varit min guide och vägledning, min stöttepelare och tröstare, den som uppmuntrade men ibland skällde lite lätt, ibland grät med mig, för att andra gånger lastade på pärm efter pärmar som hemläxa. Men för varje dag såg jag något nytt i mig själv, eller i min vardag. Jag lärde mig av de där pärmarna och insåg både de stora och de små sakerna i livet som betyder så mycket. Självskadebeteendet är nu ett avslutat kapitel, liksom DBTn, men man glömmer aldrig en stark hand och ett varmt hjärta som haft fighter med döden, Man glömmer inte heller kärleken som bär en när dagen är tung.
Så var jag hittade stöd? Helt enkelt sagt i två ord, partner och terapeut. Det var inte enklare än så, inte svårare än så heller. För idag lever jag. Jag har ett liv. Och för det, det tackar jag det stöd jag så lite ville ha men så mycket behövde få.
/Elin

Oktobertema: Var jag hittade stöd

Självskadebeteende och ätstörningar är något jag lidit av i många år. Länge tog jag inte mina symtom på psykisk ohälsa på allvar, utan det var först när jag lyssnade på en föreläsning på min högskola som handlade om just psykiatriska diagnoser som jag insåg att jag själv passade in i den kategorin. Jag sökte hjälp och det var början på en resa med många olika vård- och samtalskontakter inom psykiatrin, vilka både har hjälpt mig och stjälpt mig.

Många gånger har jag blivit väldigt dåligt bemött, speciellt av viss personal inom slutenvården. Jag har efter självskador blivit utskälld och nedtryckt av dessa och bristen på stöttning har lett till ett ännu sämre mående. När jag inte blev validerad i mina känslor och tankar kände jag stor hopplöshet och blev ännu mer självdestruktiv. Samtidigt har jag vid inläggningar träffat några fantastiska skötare och sjuksköterskor som verkligen tagit sig tid till att sitta ned och prata med mig, tröstat mig när jag varit ledsen och skrattat med mig i lättare stunder.

Men den person jag har fått allra mest stöttning av för mitt självskadebeteende är min DBT-terapeut. Hon har sedan ett tag tillbaka varit min största trygghet att prata med. Hon har funnits där för mig i mina mörka stunder, men även i de glädjefyllda stunderna. Hon lyssnar på mig, förstår vad jag menar, uppmuntrar mig, ger mig nya perspektiv på saker och ting och förklarar hur jag kan hantera situationer som jag tycker är svåra. Jag kan alltid höra av mig till henne när det behövs och lita på att hon får mig på klokare tankar.

När jag började gå hos henne och ett tag framåt var jag i ett dåligt skick. Jag självskadade, gjorde suicidförsök och var inlagd på tvångsvård om vartannat. Jag var även sjuk i min ätstörning. Hon sträckte ut sin hand och försökte med allt hon kunde för att hjälpa mig men jag var ofta ovillig till förändring, även fast jag fortfarande ville gå i DBT. Till slut gav hon mig ett ultimatum som fick mig att tänka efter: ”arbetar du inte för att minska din destruktivitet så kanske du behöver vänta med terapin tills dess att du är villig att ta emot hjälpen. Jag kan inte göra hela jobbet åt dig.” Det var bara jag som kunde bestämma mig för att göra en förändring. Det krävdes en symbios där hon stöttade och vägledde mig medan jag använde verktygen jag fått av henne för att förändra mitt destruktiva beteende. Jag har nu varit självskadefri sedan den dagen, i cirka åtta månader. Jag har fortfarande mycket att jobba med, men hade hon inte sagt det hon sade vid det tillfället och verkligen fått mig att inse vad som krävdes så hade den negativa spiralen jag befann mig i då aldrig brutits och jag hade inte varit där jag är idag. Hennes ord var den bästa stöttning jag kunde få då eftersom det förändrade allt till det bättre i en tid där jag verkligen var på botten – och för det är jag henne evigt tacksam.

/J

Viljan att leva.

”Jag vill leva, egentligen vill jag ju det. Bara inte idag och kanske inte imorgon eller veckan efter men sen vill jag nog leva igen. Betyder det att jag vill dö?’’

Jag minns så väl när jag skrev denna text. Jag hade precis börjat gå hos en ny psykolog som ställde mig den rutinmässiga frågan jag aldrig hade trott att jag skulle vänja mig vid: ”Har du tankar på att ta ditt liv?’’. ”Nej, eller alltså jag har ju inga planer på att ta mitt liv men helst vill jag inte leva just nu, helst hade jag velat slippa det för ett tag’’. Psykologen tittade på mig med en blick som fick mig att förstå att dessa tankar kanske var allvarligare än jag hade trott. Fram tills dess hade jag aldrig sett mig som någon med självmordstankar men den dagen insåg jag att jag hade levt med det till och från i tio års tid. Det var tungt att komma till den insikten och än idag gör det ont att skriva om det, jag kastas tillbaka till varenda litet ögonblick av den där överväldigande känslan av att inte orka mer och vill inget hellre än att spela upp en liten bit av nutiden för den där lilla tjejen som var jag.

Men till och med när du tror att du inte orkar ta ett endaste andetag till så orkar du, du orkar då och du orkar ännu längre än så. Du kommer orka för att det någonstans djupt inne i dig finns en kraft starkare än du kan föreställa dig. Det som tagit dig hit, det som gör att du sitter och läser denna text i just denna stund. Någonstans där inne bor en vilja av att leva, en önskan om att ta dig till andra sidan av vad det än är för mörker du befinner dig i. Du kommer klara det, du kommer klara det för att du vill det även när du inte vet om det själv.

Det tog långt tid för mig att förstå att den där önskan om att leva ett liv på andra sidan mitt mörker funnits med mig hela tiden. Jag trodde länge att jag hade överlevt för mammas skull men idag kan jag med facit i hand säga att jag gjorde det för min egen skull, utan att ens veta om det själv. För innerst inne visste jag att det fanns mer för mig än destruktivitet och sorg. Jag läste en gång att alla svar vi söker finns inom oss, och det faktum att jag sökte anledningar till att orka överleva vittnade om att jag redan hade bestämt mig. Jag skulle inte överleva för mamma, jag skulle leva för mig.

/Josefin

Brev till mig själv.

Kära skolan och du tolvåriga flicka som går där. För dig krånglar orden, dem går verkligen inte ihop även fast du försöker. Detta börjar uttrycka sig mer och mer och ingen annan verkar förstå, att du inte förstår vad som står i böckerna eller vad lärarna säger. Böckerna kunde lika gärna vara på grekiska. Proven är lika med ångest och resultaten är lika med tårar. Du har en klump i magen som bara växer i skolan och du vet inte vad ångest är för något i den ålder du befinner dig i.

Kära sextonåriga flicka, du tragglar med orden och ångesten vid prov har lett till panik, och resultaten på proven är ännu fler tårar och tankar som ”jag är så jävla dum i huvudet” ekar i ditt huvud. Ditt självförtroende är i botten och din självkänsla lika så. Ångesten i dig utvecklas mer och mer, men kära 16 åriga flicka, du ger inte upp trots att du är helt slut. Lärarna ser att du kämpar, men de räcker inte riktigt ut den hjälpande stöttande handen. Du kära 16 åriga flicka, du håller dina svårigheter för dig själv och alla i klassen pratar om sina betyg och du jämför dig med dina klasskompisar, vilket leder till ännu fler ”jag är så jävla dum i huvudet” tankar. Din ständiga klump i magen växer.

Kära 23 åriga kvinna, du åkte till Australien trots att din engelska var kass, men vet du vad? Du utvecklades så mycket och ditt ordförråd bara växte. Och kära 23 åriga kvinna, nu har gått ett år på förskollärare utbildningen, och vet du vad, du har klarat det, tack vare din envishet. Du kommer studera två och ett halvt år till innan du kraschar. Du har även fått svar; du har dyslexi, det är en svårighet men inget hinder. Du har släppt lite på de ekande orden i huvudet. Ångesten din börjar dock bli svårare att hantera och du kommer halka efter. Stressen inom dig är som starka vindar. Klumpen i magen är stor nu.

Kära 31 åriga kvinna, den ålder du är i nu. Du har kämpat hela ditt liv, även fast du har velat ge upp flertalet gånger. Du som försöker hitta strategier för att handskas med livet. Ditt liv har präglats av psykisk ohälsa med svårigheter som autism, dyslexi, ångest, dåligt självförtroende och självkänsla. Det finns verkligen inga enkla svar på livet, men det går att komma framåt även fast man backar.

Du har en skrivarglädje som ingen lärare trots de har försökt lyckats döda. Du är envis men din självkänsla strular ibland och självförtroende sviktar emellanåt, du har drömmar om att ge ut en bok. Vet du vad kära 31 åriga kvinna? Ingenting är omöjligt.

Och kära du, vilken ålder du än är, du är inte dum i huvudet eller korkad – du har inte fått tillräckligt med bensin för att tanka din bil så att du får förutsättningarna att köra vidare, för alla har vi olika behov för att få våra förmågor att åka ut ur parkeringshuset, så kära lärare lite extra bensin skulle inte vara fel.

PS. Lärare, ge inte böcker på grekiska utan att förklara vad dem handlar om.

/Anneli

Mitt eget ansvar

Så många gånger under tiden när jag mådde som sämst fick jag höra att det var mitt eget ansvar att bli frisk, och att det var jag som var tvungen att rädda mig själv. Jag ville bara gömma mig ännu mer i det sjuka varje gång någon sa att det i slutändan var mitt ansvar att kämpa, mitt ansvar att stå emot självskadeimpulserna och mitt ansvar att använda de strategier jag borde kunna. ”Ingen annan kan bli frisk åt dig”, sa de och jag ville bara fly därifrån. Ansvar, det var ju det som var en av huvudorsakerna till att jag började må dåligt från första början.

Jag vägrade länge inse och acceptera att det var jag som var tvungen att göra jobbet. Istället för att tro på mig själv och bli min egen hjälte så hoppades jag länge på att räddningen skulle komma utifrån. Jag ville så gärna tro att just den där nya samtalskontakten skulle förstå, att just den där nya behandlingen eller medicinen skulle vara den rätta och att om jag bara skadade mig tillräckligt så skulle jag till slut få rätt hjälp. Men ingen annan kan rädda mig om jag inte själv är med och kämpar. Det kan kännas alldeles för svårt, men att det är mitt ansvar betyder inte att jag måste kämpa ensam.

Till en början kan det vara svårt att acceptera det egna ansvaret och att våga tro tillräckligt på sig själv. Jag minns att jag till en början inte var särskilt motiverad när andra försökte hjälpa mig. Eftersom jag hade mått dåligt en längre tid hade jag tappat tron på att det kunde bli bättre, det jag behövde mest från början var därför hjälp med att bygga upp mig själv. När jag så småningom började tro mer på mig själv och kunde se de resurser jag faktiskt hade så vågade jag successivt ta mer ansvar för mitt eget liv.

Jag tvivlar fortfarande på mig själv, men jag har växt mycket i mig själv de senaste åren så jag vet ändå att jag kan klara mer än vad mina dömande och tvivlande tankar säger åt mig. Och nu är jag ändå tacksam att det är just jag som har huvudrollen i mitt eget liv.


/Jenny Wikner

Relax, nothing is under control.

”Slappna av, inget är under kontroll” är en fras som faktiskt får mig att slappna av. Den får mig att skratta till och påminner mig om att det faktiskt är så livet är. Därmed inte sagt att jag inte tycker att jag ska sträva efter en viss mån av kontroll, men när jag stressar upp mig har jag lätt att få ångest, tappa tidsuppfattningen och framförallt proportionerna. Så då är det bra med en påminnelse.

Men vem är jag att uttala mig? Jag diagnostiserades som bipolär för tjugo år sedan, jag har varit tvångsintagen fem gånger och tvångsmedicinerad två, under dessa år har jag hunnit gifta mig, skilja mig och gifta mig igen och mina barn har hunnit växa upp och flyga ut. Och om sjukskrivning vs heltidsarbete är något mått på hälsotillstånd så har jag jobbat heltid knappt nitton av dessa år. Men att klara av ett jobb är inte nödvändigtvis det samma som att må bra.

Som bipolär har det för mig mycket handlat om att försöka pendla mellan hypomani och melankoni, istället för mani/psykos och depression. Så visst behöver jag en ganska rejäl dos av självkontroll, där min utmaning har varit att veta när jag behöver gasa respektive bromsa. Det är inte så att det går helt på autopilot efter alla dessa år, men jag tror att min bästa metod är att se till att jag har lite luckor i tillvaron där jag hinner märka av om jag är på väg uppåt eller nedåt. Att vara ganska sträng men ändå förlåtande mot mig själv, så om något inte gått så bra att jag försöker stanna upp och lära mig något av det. Utan att för den skull fastna i grubbleri där jag inbillar mig att jag måste hitta en lösning direkt, mitt i när jag mår som sämst, eller som bäst för den delen. Som bipolär är topparna förrädiska, eftersom jag då känner mig friskare än frisk men tyvärr inte är en bra beslutsfattare.

Sömn är en annan viktig komponent. Jag kommer ihåg hur alla tjatade om vikten av sömn när jag först fick min diagnos, men det kan inte lyftas fram nog. Och rutiner. Det kan också låta tråkigt, men har hjälpt mig så många gånger. När hjärnan är ett stort kaos som definitivt inte går att lita på, då hjälper det mig att gå på autopilot så att hjärnan får en rimlig chans att vila upp sig. Tyvärr verkar det vara oundvikligt att en tur upp i det blå slutar med en nedåtdipp. För mig har det därför framförallt handlat om att få kontroll på topparna, för då försvinner med automatik de värsta dalarna. Men med åren har jag ändå lärt mig att mjuklanda lite bättre, genom att komma ihåg att inte springa ifrån en depression utan låta mig känna lagom doser av känslorna.

Det är ett ständigt parerande, men jag har lagt in luckor i min tillvaro för att veta om det är just gasa eller bromsa som gäller. Eller att bara vara och slappna av för: Relax nothing is under control.

/Betty Blue

Idag är jag inte längre rädd för mörker.

”Med hjärtat i halsgropen och morfars tubsockor på fötterna hasade jag mig fram över den slitna fiskbensparketten. Ner för kinderna rann tårar mellan korta andetag som aldrig riktigt fick slå rot i magen. Det är nära nu. Stunden då jag totalt faller samman. Fan. Känslorna jag trodde jag gömt så väl värker och jag skriker av smärta så fort jag försöker röra vid dem. Andas. Andas. Jag försöker påminna mig om det, att det enda jag behöver göra är att andas. Skit i att leva Josefin, överlev bara.”

Denna text skrev jag när jag var påväg in i mitt mest nattsvarta mörker. Men den dagen då jag gick sönder helt började även min resa mot att bli hel igen – på riktigt.

För ja, jag har varit där och jag vet. Vet hur ensam en känner sig när man går vilse i all den där sorgen. Jag vet hur svårt det är att se när mörkret helt omsluter en. Jag vet hur det är att leva sekund för sekund – då när livet blir till ett konstant bottenlöst fall. Men jag vet också hur det känns när man glimtar sin första stråle ljus. Hur överväldigande det är att se den där ljusstrimman förvandlas till den klaraste av strålande solar. Och jag glömmer aldrig det ögonblick då jag för första gången skrattade på riktigt igen efter vad som kändes som en evighet av sorg.

Det är skillnad på att leva och att överleva. Så många år jag spenderat med att fokusera på just det – att överleva. Under perioden då jag skrev denna text så överlevde jag för mamma och idag så lever jag, på riktigt – för mig.

Ja, det är skillnad på att överleva och att leva men det ena utesluter inte det andra. Ibland räcker det att överleva för att en dag få leva igen. Det viktigaste är att komma ihåg att den dagen kommer, oavsett hur långt borta den känns, att komma ihåg att du inte är ensam, vi är aldrig ensamma. Och en vacker dag kommer vi mötas där ute i verkligheten, med våra händer höjda mot solen för att skydda våra kisande ögon och leenden som ingen kan sudda ut.

Ja, det finns ett efter och när vi vågar prata om allt det där som tynger oss så kan vi få hjälp att ta oss dit. Jag minns så väl en psykolog jag mötte som efter att jag delat med mig av min berättelse sa ‘’Josefin, ingen människa kan bära det du bär på själv, ingen ska behöva må såhär.’’ Där och då sträckte han ut sin hand och jag tog den, lät honom hjälpa mig att hjälpa mig själv, lät honom leda mig framåt på skakiga ben som växte sig starkare och starkare i takt med att tiden gick.

Det är det svåraste och bästa jag gjort på samma gång och idag sitter jag här i mitt efter, i min nya verklighet där jag är lätt och fri. Sorg och mörker knackar titt som tätt på, för det hör livet till. Skillnaden på då och nu är att jag idag vågar släppa in det och omfamna det för vad det är. Jag har hittat sätt att möta min smärta så att den inte längre blir till berg, lärt mig att prata om den och handskas med den så att det aldrig hinner slår rot i mitt lilla bröst. Idag är jag inte längre rädd för mörker, för glöm inte – ur mörkret föds ljus.

/Josefin Hulldin

Flyktkänslor

Citat från en text jag skrev för flera år sedan:
”Jag flyr. Så ofta flyr jag. Desperata försök att skjuta bort det som gör så ont. Allt för att slippa känna. Kanske borde jag leva, verkligen leva, istället. Och visst skulle jag egentligen kunna stå ut, leva mig igenom känslovågen. Men jag är feg och flyr istället. Kanske lär jag mig någon gång att acceptera livet, hela livet, både det ljusa och det mörka.”

 Alldeles för länge använde jag allt jag kunde för att fly från den verklighet som jag upplevde som så svår och kravfylld. Även om jag försökte tro på en framtid för mig så försvann mitt hopp gång på gång och allt som fanns kvar då var flykt. Desperata försök att försöka fly till ett ställe där jag inte längre behövde ha ansvar för mig själv, där jag kunde få vila i en kravlös värld och där andra fångade upp mig och tog hand om mig när jag inte orkade själv. Men tyvärr finns det ingen sådan plats att fly till. Man kan få vila och ta en paus, men det jobbiga försvinner inte om man inte tar itu med det på rätt sätt. Smärtan försvinner inte bara för att man inte ger den utrymme.

”Numbing the pain for a while will make it worse when you finally feel it.”

– Albus Dumbledore

När man befinner sig mitt i allt det som gör ont är det svårt att se något annat än just det. Världen blir liten, begränsad och förvrängd när man mår dåligt och då är det svårt att se något annat än sitt eget mörker. När man tvivlat på sig själv under nästan hela sitt liv så är det svårt att tro att man klarar av allt man tänker att man borde. Jag såg bara allt jag inte kunde och allt jag inte var. Nu när jag mår bättre vet jag att jag inte alls var så feg och otillräcklig som jag kände mig då. Jag gjorde så gott jag kunde med de förutsättningar jag hade just då.

Jag har fortfarande svårt för att fånga upp mina känslor och ta itu med dem i tid, men jag är mer medveten nu och istället för att försöka fly från känslorna så försöker jag förstå vad känslorna vill säga mig. Nu vet jag också att känslor inte är farliga och jag börjar bli bättre på att tillåta känslorna att finnas. Så länge har jag tvivlat på mig själv och varit min egen värsta fiende. Nu känner jag kärlek för den vilsna tjej jag var förut. Och när jag nu har mer av det som är bra är det lättare att acceptera hela livet, både det ljusa och det mörka.

 /Jenny Wikner

Våga hoppas!

Jag vet att det är mörkt när ljuset slocknat, när det känns som att alla dörrar runt omkring en bara slår igen. Jag vet att det känns ensamt att sitta där själv, att känna att ingen annan förstår. Jag vet att det är smärtsamt när känslorna attackerar en inifrån, när ångesten blir övermäktig. Jag vet att det känns som att hoppet sinar, om det inte redan har försvunnit helt. Att krafterna lämnar din kropp och den enda känslan som finns kvar är att du inte orkar mer.

Jag har också varit där, i ett kolsvart mörker bakom stängda dörrar jag aldrig trodde skulle gå att öppna igen. Jag har också känt mig ensam, känt att ingen i världen förstår. Jag har också känt på smärtan av ångest som invaderar varje liten cell i ens kropp, av känslor som gör det svårt att andas. Jag har också känt hur hoppet sakta har lämnat min kropp och till sist försvunnit helt. Hur krafterna tog slut och lämnade mig att inte orka ta ett steg till.

Många talade om för mig att det skulle bli bättre. Att ljuset skulle tändas igen och att jag skulle hitta ut. Att smärtan skulle avta och hoppet skulle återvända. Att jag skulle återfå mina krafter igen. Jag trodde inte en sekund på vad de sa. Ingen människa kunde ha tagit sig levande ur det här. Eller?

Idag vet jag att de hade rätt. Slukad av mörkret kunde jag inte se det ljuset som de såg för mig men jag valde att ändå lita på dem. Varenda en av de hade rätt. Mörkret skingras, nya ljuskällor tänds och de stängda dörrarna börjar glänta. Vågar du öppna de helt och se vart de leder dig?

Känslan av ensamhet gav upp när jag lärde mig att det fanns många som faktiskt förstod mig, många som gått igenom samma typ av resa. Jag lärde mig också att det fanns många som gärna ville försöka förstå mig om jag bara ville ge de en chans och berätta. Smärtan är inte att leka med men inte heller den är omöjlig att komma undan. Den försvinner kanske aldrig helt men en kan lära sig att hantera den, styra över den och leva med den. Hoppet är ganska läskigt att ha att göra med och oftast handlar det kanske inte om att hoppet dör, utan om att vi inte längre vågar hoppas.

Men våga! Våga hoppas på att du kan, våga hoppas på att du orkar. Våga hoppas på att mörker, ensamhet och smärta inte behöver vara konstanta, våga hoppas på att du kommer starkare igenom vad det än är du befinner dig i.

Vi är många som gjort liknande resor på stormiga hav och som idag står i land och väntar på dig. Vi tvivlar inte på att du hissar dina segel och tar dig i mål, hur trasiga dina segel än hunnit bli på färden. Tvivla inte du heller!

/Pia Ejeklint

Välkommen till SHEDOs blogg!

I bloggen kan du läsa om tankar och berättelser som rör psykisk ohälsa. Vill du berätta om dina erfarenheter eller tankar kring ämnet? Maila till blogg@shedo.se eller tryck på knappen ”kontakt” nedan.

På knappen ”arkiv” kan du läsa äldre inlägg som är skrivna på vår tidigare blogg.

Arkiv