Snart är det påsk och medan många ser fram emot lediga dagar med nära och kära, försöker jag fokusera på hur jag ska ta mig igenom dessa utmanande dagar.

Högtider innebär ofta ett stort fokus på mat och ätande. Det är dagar då vi samlas runt matbordet, och där maten ofta har en central roll. För den som lever med en ätstörning kan detta vara påfrestande. Det handlar inte bara om att hantera maten och ätandet, utan också att ta hand om de känslor och tankar som uppstår när man är i ett rum där fokus ligger på något som för oss kan vara förknippat med skuld, skam, oro och ångest.

För mig och många andra innebär påsken också ledighet, vilket betyder att vanliga rutiner bryts. För många av oss med en ätstörning är det just rutinerna som hjälper oss att känna kontroll. När rutinerna försvinner och vi istället får mer fri tid, ger det ofta ätstörningen mer utrymme. Tankarna på mat, kropp och kontroll får större plats, och det kan vara svårt att hitta balans.

Men mitt i allt detta vill jag påminna mig själv och andra om att detta, precis som allt annat, också kommer att passera. Högtider som påsken kan kännas överväldigande, men jag påminner mig om att jag har varit här tidigare och att jag också har tagit mig igenom det. Jag försöker fokusera på de stunder som ger mig vila och ro, snarare än de tankar som gör mig illa. Jag vet att det inte alltid är lätt, men jag påminner mig själv om att jag förtjänar att må bra och att även denna period kommer att gå över. Det är en process, och det är okej att ta ett steg i taget.

Till dig som också kämpar: du är inte ensam, och tillsammans kan vi hitta styrkan att gå vidare, en dag i taget.

//Clara

I somras fick jag reda på att jag har diabetes. Det var, och är extremt svårt för mig,
att få ännu en diagnos. Men denna gången något fysiskt.
Anledningen är en blandning av långvariga mediciner och svårigheter att få i mig rätt
mat utifrån min autism. Min autism medför svårigheter att äta, inte utifrån att vilja
minska i vikt, utan för att jag pendlar i att inte gilla vissa konsistenser. Det kallas för
ARFID och är något jag skrivit om här i bloggen innan.

Så nu är jag tillbaka i att hålla koll extra mycket på kosten. Något jag kämpat för i så
många år att slippa. Att släppa kraven, tvånget, ångesten. Att äta det jag vill utan att
lyssna på anorexi monstret som ibland viskar. Jag har kämpat så hårt.
Och nu ska jag behöva ha mycket koll på kosten igen.. utan att hamna i kaninhålet.

Vad gör jag nu? Det sista jag vill är att hamna i ätstörningsträsket igen. Och jag
antar att det är en bra grej, att min grundkänsla är att jag inte vill det. Jag vill inte
följa de destruktiva tankarna. Jag vill inte kontrollera. Jag vet bara inte hur. Men jag
vet att jag kan.

Även om det är viktigt att veta vad man vill utifrån mål så är det lika viktigt att veta
vad man inte vill. Jag vill inte gå tillbaka till mörkret. Målet är att aldrig göra det. Det
är det jag och min psykolog behöver fokusera på.

// Nathalie

”Frisk, säger du? Hur kan du säga det så där bergsäkert?”

Det var en fråga som jag fick innan sommaren och jag har funderat på den sedan dess.

Hur vet jag att jag är frisk?

Tja, det ena sättet jag bedömer det på är att jag rent kliniskt är det. Jag är inte längre sjuk i
en ätstörning. Det går att bedöma utifrån vissa diagnostiska kriterier och jag uppfyller inte
längre någon av dem.

Men det känslomässiga då? Tankarna som en gång snurrade i en loop i min hjärna. Tankar
som skapade känslor som i sin tur skapade beteenden. Bara för att jag är symptomfri
behöver ju faktiskt inte betyda att jag är ”frisk”.

Ändå hävdar jag med bestämdhet att jag är just det. Frisk.

När jag fick frågan, då, innan sommaren, svarade jag ungefär så här:

”…dels uppfyller jag inte de kliniska kriterier för ätstörning längre, så rent diagnostiskt är jag
frisk. Men jag förstår att du syftar på att när en alkoholist aldrig säger ”frisk” utan ”nykter”,
så förvånar det dig att jag faktiskt säger ”jag är frisk”. Så vad baserar jag det på? Många
saker. Dels har jag lärt mig förstå att mina tankar inte behöver snurra så länge att jag kastas
in i känslor och destruktiva beteenden. Jag hör tankarna. Accepterar dem. Och frågar dem
var i kroppen det känns? Vad det är som egentligen pågår, bakom den där tanken? Sedan
frågar jag kroppen vad den behöver. Är det vila? En promenad? Ett samtal med en nära vän?
Att sätta på musik och dansa fritt? Vad den än behöver, ger jag den det (förutsatt, förstås att
det är genomförbart). Sedan har jag också lärt mig att mina tankar ter sig på ett speciellt sätt
när jag är nervös inför något, ett möte, en audition, en filmpremiär (jag jobbar som artist och
skådespelare). Det är som att min hjärna, fortfarande, efter alla år, går till samma LP-skiva
(jo, så gammal är jag!) och sätter på den när den börjar förstå att jag ska ut på den där
förbaskade skakiga grenen igen. Den som gör livet så läskigt och oförutsägbart.

Den sista pusselbiten är att jag har barn och familj idag. Och jag vill inte vara den där morsan
som konstant tittar sig i spegeln. Som är glad när hon är ”smal” och sur när hon är ”tjock”.
Som konstant bantar. Som inte kan handla X eller Y i mataffären för att hon fått för sig att
det kommer sätta sig på höfterna. Jag vägrar vara den mamman.”

Då blev det tyst. Hon som ställt mig frågan nickade och såg märkbart fundersam ut. Hon
svarade:

”Du har kommit långt i din självinsikt.”

Varpå det var min tur att bli tyst.

”Ja, jag har det, inser jag nu. Tack för påminnelsen” svarade jag till sist.

Vad vill jag nu säga med detta?

Jo, att ALLT går att förändra. Allt börjar med en dröm. En tanke om något annat.
Jag var sjuk i ätstörning och andra destruktiva beteenden i ungefär 30 år. Ändå är jag frisk
idag. Startskottet för mitt tillfrisknande gick 2008, det är 16 år i år. Hade du frågat mig för 17
år sedan hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle befinna mig här, på den här
platsen idag, mentalt eller fysiskt. Men det gör jag. Och DET är värt att fira! Hurra!

Erika Dittmer

Skaftet är rött, bladet kort och vasst. Hela mitt inre är i uppror. Jag vill inte känna så här. Måste komma ur spiralen. Barnen är hemma snart och jag måste hitta balans, ett slut på ensidigheten.  Bladet skär med lätthet i äpplets kött. Mellanmål till de jag älskar mest. De som förtjänar bättre.

Där och då började min kamp för att inte självskada, för att överleva. Just för att dom som jag älskar mest förtjänar bättre. 

Det var ett decennium sedan och fortfarande finns tankarna där, men jag har med hjälp kunnat skapa det där lilla mellanrummet mellan tanke och handling som ger mig ett val. Ett val som inte är lätt men som med övning kan tas. Jag kan välja ljusets väg, den uppåtgående spiralen i stället för den som för ner i avgrunden.

Det är nu mer än ett år sedan jag valde den uppåtgående spiralen. Vägen hit har inte varit rak och den är nog aldrig riktigt slut. Men nu finns ett försiktigt hopp, en förståelse för vad som kan ersätta det lättare valet. En vilja att vilja välja den svårare vägen mot en närvaro i mitt liv, mot en acceptans av smärtan det ibland innehåller. En vilja att närvara i livet med dem jag älskar mest. För att jag förtjänar det.

Mia

Det är sommar. Du har en kropp. Det är en sommarkropp. 

I många år ogillade jag sommaren. Inte nog med att jag hatar att svettas. För att svalka av sig är det ju lättast att ta av sig kläderna. Fy vad jag har ogillat det. Varje del av min kropp som jag har haft en destruktiv relation till ska jag nu visa för exakt alla runt om mig? Det är som om jag hade gått runt med ett dåligt gammalt ex på stranden. Absolut inte. Tänk om folk pekar, skrattar eller pratar om vad dom ser? 

Jag vet att det är många som känner igen sig i den här känslan. Att vara så otroligt upptagen med hur vi ser ut att vi inte njuter av den varma solen, det svalkande vattnet eller den goda glassen. Jag tror vi bryr oss mer om våra egna kroppar än de runt om oss. Om så är fallet så är det ju ändå ingen som bryr sig om min kropp. Och om det nu är folk som bryr sig: so what? De kan ändå inte ta ifrån mig solen, vattnet och glassen. Det är ju faktiskt det som min kropp mår bra av. 

Måste jag försvara de delar av min kropp som någon har en åsikt om? Måste jag förklara varför jag ser ut som jag gör? Måste jag hitta på någon historia om vad jag gör för att förändra min kropp? Måste jag låtsas som att jag inte är nöjd med hur min kropp ser ut? Måste jag vilja åtrå påhittet “sommarkropp”, vad det än nu innebär. Måste jag det? Måste jag? Nej. Jag måste ingenting. Jag får skita i var folk tycker. Jag får skita i hur min kropp ser ut. Jag får också tycka om hur min kropp ser ut exakt som den är även om den inte lever upp till någons förväntningar. 

Kanske är min kropp inte som ett gammalt ex. Jag är nog snarare i en nuvarande relation med den. Jag hade aldrig accepterat att någon pekar, skrattar eller pratar illa om min partner. Nej, då hade jag blivit jävligt arg. Dessutom hade jag aldrig själv behandlat min partner så. När jag går till stranden nu så brukar jag istället tänka på hur min kropp har burit mig genom livet. Den har låtit mig uppleva så mycket: första doppet i havet varje sommar, långa promenader i skogen, resor med familjen och skratt med vänner. Varje sommar påminner mig om hur stark och kapabel min kropp är. Så varför skulle jag låta andras åsikter påverka hur jag känner inför den?

Jag hatar fortfarande att svettas. Men någon sommarkropp är jag inte längre orolig för. Det är ju sommar. Jag har ju en kropp. Då är det en sommarkropp. 

/Jonatan

Hur svårt kan det vara?

Det är rubriken på mina föreläsningar. 

Ibland kan det vara skitsvårt, tungt och jobbigt. Ibland går allt som på räls. Jag brukar ibland jämföra det med berg och dalbana. Lite så är livet, det går upp och ner, hit och dit, rakt fram. Så har det varit för mig under vintern och våren. Jag har behövt stanna upp lite grann och valt att försöka vara extra snäll mot mig själv.

Det har gått åtta år sedan jag bestämde mig för att vända livet i en annan riktning. Det är ingenting jag ångrar och jag är tacksam för de som har funnits där under resans gång. För när livet är tufft och jobbet ska göras så är det guld värt att ha de som finns där vid sidan om som stöd. De kan inte göra jobbet, det måste man göra själv.

I år behövde jag stanna upp, lyssna inåt värdera om vad jag behöver, vad som är viktigt för mig. Jag har behövt påminna mig själv om löftet jag gett mig själv att ingenting är viktigare än den jag är idag. Det jag har byggt upp för mig själv och för min egen skull.

Jag har prövats i mitt arbete samtidigt som jag söker nya vägar och nya utmaningar, vilket jag behöver göra för att inte gå under. Att ha haft ett jobb med en arbetsmiljö som har varit fruktansvärd och som har gjort att jag har tappat mig själv, den jag är och det jag tror på har inte varit lätt. Jag har fått jobba otroligt mycket med mig själv, vilket har varit på gott och ont, men jag har visat mig själv att jag håller mitt löfte.

Jag är en otroligt social person av mig men i år har jag backat och behövt ta hand om mig själv. Jag har behövt tid att landa mer i min grundtrygghet och balans som jag jobbade så mycket med att hitta under åren som har gått. Det har gjort nytta. Mycket gammalt har fått komma upp för att sedan släppa taget om saker som jag levt med i många år men aldrig vågat nämna för någon förrän i år och efter det så var det som att jag var redo att släppa taget om massa gammalt.

Det har inte varit enkelt, det tog emot men det var så skönt när jag väl tagit det där steget att göra upp med mina gamla tankar och känslor. Något som varit en del i den processen har varit mina föreläsningar som blivit något extra då jag har haft nära till mina känslor, vilket har gjort att de har blivit mer äkta, mer uppriktiga och nakna. De har tagits emot oerhört väl från de som har lyssnat och bokat mig. Något jag lovade mig redan 2018 när jag gjorde min allra första föreläsning på en konferens var att det aldrig skulle bli slentrian eller gå som på löpande band, utan att det alltid ska vara äkta, öppet, naket och skört och att varje föreläsning ska vara unik. Jag använder mig av bilder och jag har inget manus, så ingen föreläsning blir likadan även om jag givetvis har en grund som jag använder mig av.

Mina föreläsningar har under våren varit mig själv till hjälp genom att de stärker mig påminner mig om mitt varför när jag själv har haft mina stunder av tvivel. Även att få vara med i brukarsammanhang som brukarrepresentant inom psykiatrin och att få vara med i verksamhetsledningens möten på psykiatrin. Det ger något att hon som aldrig skulle bli frisk, den där välkända patienten, nu sitter med i finrummet. 

Men det bästa att vänner finns där då som nu att vila sig emot jag har några nära vänner som under vintern och våren funnits där för mig när jag behövt det som mest. 

Men även om jag har jobbat med mig själv på olika vis så är det ett lugn i mig. Ett annat lugn. Vilket visar hur bra det har varit för mig att backa och ta hand om mig själv lite extra. Så glöm inte att när livet utmanar: backa, ställ er lite utanför, titta på er själva och se “vad behöver jag nu, vad är viktigt för mig?”. Ta er tid. Ge er själva lite extra ta–hand–om–er–själva–tid men ta hjälp av de som vill hjälpa som ni själva vill, orkar och känner att ni behöver. Så gjorde jag och när jag behövde be mina vänner backa och låta mig vara så försvann de inte. De fanns kvar och visade att de finns där när jag vill, på mina villkor.

Carolina, 1 juni

Det börjar bli sommar och det börjar bli läge att klä sig svalare. Att
klä sig svalare innebär ofta att täcka mindre av sin kropp med kläder.
För någon med ärr efter självskador kan detta vara känsligt och svårt.
MEN! Vi har alla rätt att klä oss utifrån årstid och klimat. Och med de
blandade känslorna i åtanke vill jag berätta en händelse på mitt jobb
häromveckan.

Det börjar bli varmt så jag tänker inte ha tights eller byxor till min
klänning som jag använder i tjänsten. Så här är de. Mina ben. De är
täckta av ärr.

Dessa ärr. Hur ska jag förhålla mig till dem? Ja. Det är en del av det
jag kände. Jag bryr mig inte så mycket längre.

Men nu kommer ett nytt MEN!

En kollega kom fram och frågade om vi kan prata lite. Ja, absolut,
svarade ju jag. Och då sa hen att hen uppmärksammat att jag har ärr på
mina ben. Jag sa att jo det går ju inte att komma ifrån. Då sa min
kollega något så fint som jag kommer bära med mig.

”Min dotter skadar sig. Jag är orolig hela tiden. Men jag menar… Du? Jag
hade aldrig gissat.”

Vi pratade lite fram och tillbaka. Jag vill inte återge för mycket men
det slutade i:

”Jag hade aldrig anat det om dig. Jag fick verkligen hopp.”

Och hopp är väl en stor del i våra situationer. Men glöm inte kunskap
och behandling. Jag kom inte hit utan rätt behandling och rätt stöd. Men
här står jag. Snart 15 år utan att självskada.

Maria Rasmusson Huggins

Snart är det sommar vilket betyder att mina ärr kommer att vara synliga igen. Det känns som det var igår jag kunde pusta ut att hösten hade kommit och jag kunde börja med långärmat igen. Men tiden har gått som den alltid gör, och ångesten börjar krypa inom mig. Jag vill inte visa mina armar för omvärlden för jag tycker inte att de har något med det att göra. Det är mina ärr, min historia, mina minnen och det vill jag inte dela med någon.

De senaste åren har det varit så sjukt varmt på somrarna (i alla fall i Skåne) vilket gör det så svårt för mig att kunna klä mig med något som täcker armarna lite grann i alla fall. Jag har svårigheter att kontrollera min kroppstemperatur på grund av min autism vilket gör att jag blir väldigt lätt varm. Jag kan sitta helt still och svetten kan rinna. Därför behöver jag alltid ha t-shirt eller klänning under sommaren. Jag tycker om att vara sval! Jag tycker om kyligt väder.

Jag tycker det är jobbigt när personer tittar på mig för jag vet inte vad de tänker. Dömer de mig? Tycker de synd om mig? Undrar dem vad som hänt? Tycker de att jag är konstig? Jag har fått rådet att jag aldrig kommer att veta vad människor tänker, det är omöjligt. Så att fokusera på det blir inte hjälpsamt.. fastän jag så undrar. Det jobbigaste är när personer tittar länge på ärren. De ger inte bara en blick utan verkligen stirrar. Det är inte schysst och jag önskar att fler förstod det. Att man slänger en blick förstår jag. Men stirrandet förstår jag inte.

Jag nämnde för min psykolog att jag vill köpa nya kläder som skymmer ärren lite grann i alla fall. Men hon sade något så viktigt: hur kommer det att få dig att känna, att ha täckande kläder i värmen? Hur kommer du att må av att inte låta dig själv vara sval? Kommer det att kännas bra och behagligt för dig? Och det är verkligen så viktigt och gav mig en tankeställare. Hur jag mår är det som spelar roll. Jag kommer inte att må bra av att täcka mig för det gör mig så otroligt varm. Jag behöver vara så sval som möjligt för att jag ska orka vara ute. Andra människor som jag inte känner ska inte få ta det ifrån mig. Deras blickar ska inte få styra mina kläder, min kroppstemperatur.. Jag vet att vi är många som har svårigheter med det jag skrivit om. Därför vill jag dela med mig av det tankesättet. Att ställa sig frågan “hur kommer detta att få mig att må?”.

Nathalie