Det är inte alltid lätt när jag allt det där har sett. Som ringar på vatten kommer återigen kylan under natten. Vargtimmen håller mig vaken och jag kan inte släppa saken. Lakanet i siden ligger löst över den inre striden. Tankarna vandrar fram och tillbaka, i huset gamla trappa börjar de knaka. Små tassande fötter bestående av mina blodsrötter. Så har oron väckt även henne. Inget blåser bara förbi, för alltid kommer det vara vi. I bröstkorgen river sorgen. Tänker att jag kommer förlora allt tills jag ser hennes gestalt. En mjuk silhuett som gör världen komplett. Sängen blir snart trygg och varm och jag får sova mot mammas arm.  

//Disa

Att må psykiskt dåligt kan få framtiden att kännas suddig eller hopplös. Men tillfrisknande är möjligt, även om det ibland går långsamt och vägen dit ser olika ut för alla. Du förtjänar att må bra, att känna lugn i kroppen och glädje i vardagen. Det är okej att tvivla, men försök bära med dig en liten tro på att det kan bli bättre. Den tron kan vara första steget mot förändring.

//Pontus

En dag när vi blir stora ska stormen bli till lugn. Då ska blommor blomma och skörden ge säd. Mörkret ska bli till dag och ljuset för alltid brinna. Då ska bladen frodas och barnen skratta. Såren läka och krigen upphöra. Freden infinna sig och för alltid bära de godas barmhärtighet i varje människas hjärta. Då ska träden inte längre vissna utan växa till stora kronor. Folket ska älska och barnen vara förtrollande i en sagolik värld. En dag när vi blir stora ska allting bli bra. Tillsammans ser vi fram emot denna dag. Dagen som kan bli idag.  

//DisaNär

Ingen vet vad som händer bakom de stängda dörrarna. Kampen om livet. Barnet som ännu inte skriker. Kramperna i magen som tar sig upp i halsen och ner i benen. De kommer som attacker och gör luften omöjlig att andas in. Jag är ensam men har samtidigt så många runt omkring mig. Ändå är det ingen som hör skriken, ekande tyst i mitt huvud. Ingen hör naglarna klösa mot den svarta mattan. Ingen ser håret som slits av i desperata försök att sansa mig. Ingen ser paniken blänka i mina tårfyllda ögon. Ändå fortsätter jag att andas och livet tar sin början. Det blir aldrig som jag tänkt mig. Gång på gång börjar jag om med det som annars bara händer en gång. Livets början. 

//Disa

Just nu pågår en viktig, och skrämmande, debatt om TikTok och hur appens algoritmer styr användarna in i skadligt innehåll. Det handlar inte bara om subtila budskap om smalhet eller skönhet, utan om konkreta tips på viktnedgång, hur man räknar kalorier och skadar sig utan att omvärlden märker det.

TikTok menar att den här typen av innehåll inte ska visas, särskilt inte för minderåriga. Men ändå händer det. Och det händer hela tiden. Att hänvisa till att användaren styr sin algoritm är inte rimligt, för hur ska ett barn, som kanske redan kämpar eller ligger i riskzonen för att drabbas, kunna stå emot? Hur ska de förstå att det som visas inte är sant, inte sunt, inte rätt?

Jag tänker på hur det var när jag själv växte upp. Det fanns kroppsideal även då, men dessa var inte ständigt närvarande i fickan. Jag kunde logga ut och stänga av. Idag är det inte lika enkelt och för dagens unga går det inte att undfly. Det är där deras vänner och tillhörighet är.

Jag tänker tillbaka på min egen resa – från att inte vilja leva, till att bli frisk och se en mening med livet. Jag har blivit mamma och ser min dotter leka, skratta och växa. Samtidigt som hon förgyller mina dagar finns rädslan där. Vad har jag dragit in henne i? Vad är det för värld hon ska växa upp i? Vad har samtiden och vuxenvärlden egentligen gjort med barndomen?

Jag funderar på hur min dotter ska hitta sunda förebilder. Hur hon ska kunna stå emot det som jag vet att så många unga inte klarar av att stå emot. Hur ska vi kunna förstå, hjälpa och skydda barnen?

Jag har inga färdiga svar, bara frågor, oro och en vilja att göra skillnad. För deras och framtidens skull.

//Maria

Så jag frågar den lilla pojken med blåa glasögon. Varför vill du leva? Han som åker lådbil ner för gatan och inviger våren med ett högljutt glädjeskrik.  

Så frågar jag den lilla flickan med rosa rosett i håret. Varför vill du leva? Hon som flätar kompisens hår och radar upp alla sina rosetter för kompisen att välja på med ett stolt leende på läpparna. 

Så frågar jag den åldrande farbrorn med hörapparaten i örat. Varför vill du leva? Han som håller barnbarnet i handen och vandrar längst den nyligen sopade  trottoaren på väg till godisaffären för lördagens höjdpunkt.   

Så frågar jag den snälla tanten med rullatorn. Varför vill du leva? Hon som stannar på övergångsstället och tittar upp, vinkar och ler till bilen som stannar innan hon sedan traskar vidare.  

Så frågar jag den ensamstående pappan med mustasch. Varför vill du leva? Han som jobbar dubbla jobb och gör allt för att se sin 5-åring skratta. 

Så frågar jag kvinnan i kostym och en portfölj i handen. Varför vill du leva? Hon som fnittrande visar upp sin glittrande förlovningsring framför väninnorna.  

Så får jag samma svar av pojken, flickan, farbrorn, tanten, mannen och kvinnan. Trots kris, sorg, ondska, besvikelse, glädje och förundran ska livet levas. 

//Disa