Det lilla barnet som aldrig fick vara just ett barn

När man sitter här som bloggansvarig på SHEDO och läser igenom alla fina inlägg på vår blogg så får man verkligen känslan av att vi är många och vi är inte ensamma.

Vi är alla värdefulla och unika på våra egna vis oavsett vårt bagage eller vad vi gör idag, var vi befinner oss o.s.v.

Idag tänkt jag dela med mig lite av min egen historia. För mig så började det väldigt tidigt. Mina svårigheter började när jag var ett litet litet barn. Det första minnet eller minnesfragmenten jag har från min barndom rör sig kring det som troligtvis la grunden till svårigheterna jag som 12 åring kom att hamna i. Det ligger en övergreppsproblematik i bakgrunden för mina svårigheter. En övergreppsproblematik som jag som barn lärde mig tidigt att stänga av.

”Det är sånt man inte får prata om! Man är dum och elak ifall man pratar om det och man förstör för andra då!”

Det var ord som länge styrde mitt liv ända upp till vuxen ålder för att vara mer exakt. Som det barn jag var så lärde jag mig att tränga bort dessa obehagliga situationer genom att väldigt tidigt i ung ålder börja misshandla mig själva på olika vis, det började redan i förskolan där det var maten som kom att bli det sätt jag misshandlade mig själv på. Det var det lättaste sättet att stå ut och även på ett vis där så få som möjligt kunde se det. Dock så kan jag tycka nu som vuxen att det var väldigt konstigt att inga vuxna reagerade, inga pedagoger i förskolan eller på låg och mellanstadiet reagerade! Kanske var jag duktig på att dölja? Jag vet inte riktigt men det är i alla fall en av anledningarna att jag valt att studera till det jag gör idag! Till förskollärare!

Våra barn behöver vuxna som vågar att ”se det som inte syns och att höra det som inte hörs”!

De behöver också pedagoger som vågar agera och att agera är att göra något åt det man ser och hör inte bara tänka att det är för jobbigt/svårt och det löser någon annan! tänker man på det viset så är man i alla fall enligt mig inte en pedagog som agerar!

Vid 12 års ålder så gjorde jag vidare mitt första självmordsförsök som egentligen inte ledde till mer än att det blev ännu mer ”tabu”. Familjen flyttade till annan ort utan att lämna upplysningar på någotvis till vare sig vänner, bekanta eller skola! Det var därefter mitt destruktiva liv tog fart med stormsteg för jag ville inte lämna allt jag orkade bara som barn inte med att gömma mitt inre längre, orkade helt enkelt inte dölja mig själv. Flytten resulterade snarare i att jag gick tillbaka till att dölja mig själv ännu mera och började istället utveckla en sjukdomsidentitet!

Tanken för mig är att dela med mig av min historia i några inlägg men detta var i alla fall en början!

Vi hörs!

Varma hälsningar och kramar/ Therése, bloggansvarig på SHEDO

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × fem =