Ge en gåva Jag har diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom (tidigare personlighetsstörning), förkortat med EIPS, och även kallat borderline vilket är den benämningen jag brukar använda. Utöver de vanliga symptomen som hör till diagnosen har jag kämpat med bland annat återkommande depressioner med varierande svårighetsgrad och längd, GAD, social ångest/panikångest, tvångstankar och -handlingar och nyligen har jag även fått diagnosen komplex PTSD. Detta innebär att jag bakom mig har ett x antal inläggningar på psyk, ett x antal behandlingsförsök och att jag testat ett x antal olika mediciner. Den här ryggsäcken är så tung att bära, och det tror jag att många som läser denna blogg kan relatera till. Idag tänkte jag lägga ifrån mig den ryggsäcken för en stund, och istället titta i min axelväska. Den innehåller nämligen en lyckad terapi som har gett mig fungerande verktyg att använda för att mecka med livet.
Jag har min pärm om MBT här bredvid och jag ska försöka beskriva metoden så gott jag kan (jag har alltså en riktig pärm så detta är ingen metafor). MBT står för Mentaliseringsbaserad Terapi. Jag inledde min behandling med en psykoedukativ del omfattande 11 veckor. Under den här utbildningsdelen som skedde i grupp gick terapeuterna igenom teorier om borderline, anknytning och den tidiga uppväxtens inverkan på mentalisering och affektreglering, och självklart handlade stora delar om vad mentalisering innebär.
Efter den psykoedukativa delen gjorde jag en fördjupad bedömning med teamet och en mentaliseringsprofil togs fram. Profilen låg till grund för min behandlingsplan och innehöll delar som personlighetsfungerande, aktuell problematik, möjliga hinder i terapin, styrkor, syfte med behandlingen och målformulering. Redan här vill jag ge metoden ett plus eftersom behandlingsplanen togs fram med hänsyn till mina individuella behov, möjligheter och svårigheter. Det här kan vara en av framgångsfaktorerna och denna profil/planering har följts upp ett par gånger under behandlingen vilket har gjort att jag har känt att jag arbetat med det som är aktuellt. För mig har detta varit avgörande för mitt val att stanna kvar i behandling då jag under lång tid var skeptisk till hur mentalisering skulle kunna lösa något eller bidra till bättre mående. Men att känna mig sedd och att ha kunnat fokusera på det som jag tyckt varit viktigt var motiverande nog för att jag skulle fullfölja behandlingen.
Motivation är viktig här eftersom behandlingen är lång (18 månader) och intensiv (2 träffar/vecka varav en gruppterapi och en individualterapi) och det ställs höga krav på deltagande. Det här kan kännas som för mycket, men vi alla fungerar olika och jag önskar tydliga riktlinjer och att det ställs krav på mig. Dessutom trivs jag med rutiner, regelbundenhet och därför har kontinuiteten varit viktig. Att träffa samma läkare, samma terapeuter, samma grupp andra patienter – det finns en trygghet i det. Visst har jag bytt individualterapeut en gång då min första blev sjukskriven, och gruppterapeuter ett par gånger och nya patienter kom in i gruppen, men det har varit hanterbart – svårt men hanterbart då jag fått mycket stöd av terapeuterna i övergångarna.
Det har gått ca. 2,5 år sedan min första kontakt med MBT-teamet och ca. 2 år sedan jag påbörjade behandlingen. Det som har hänt under den här tiden går inte att sammanfatta med ett par enkla meningar. Här har jag försökt beskriva metoden. I ett annat inlägg ska jag återge min bild av att mentalisera och hur det har påverkat min inställning till mig själv och till andra. För nu vill jag betona att det finns fungerande terapier även för oss med svåra diagnoser, och att söka hjälp kan vara värt det, även om det är förknippat med svårigheter, motgångar och en hel del ångest.
För vidare läsning om metoden:
MBT (Mentaliseringsbaserad terapi) – Socialstyrelsen
/Shaha
Jag älskar för mycket och jag hatar för hårt. Jag älskar dig med hela mitt hjärta eller så finns du inte i mina tankar överhuvudtaget.
Jag är rädd för att bli lämnad så därför lämnar jag först.
Jag är trött på att leta efter trygghet. För jag hittar aldrig den. Och hittar jag den så lämnar den mig snabbare än jag hinner blinka. I mitt gamla skrivblock är det en och samma mening som klingar kvar i varje kapitel: people always leave.
Jag saknar den trygghet som ett barn får i sin uppväxt. Och sen jag insåg i min tonår att jag inte kunde få den hemma så har jag letat efter den slaviskt i så många år. Nästlat in mig i andras famnar i hopp om att finna en trygg punkt. Finna ett tillstånd där jag kan andas ut och släppa ner axlarna. Där jag hör hemma, där jag kan få det hemmet jag aldrig fick. För hur ska jag kunna ta hand om mig själv, när jag inte vet hur man gör? När ingen lärt mig?
Barndomen präglar den vuxna åldern. Man lär sig hur man ska behandla sig själv och andra. Och vad gör det med ens självbild egentligen? Jag blev inte prioriterad så jag prioriterar inte mig själv. Man visade inte att jag var älskad, så jag älskar inte mig själv. Jag fick inte lära mig att ta hand om mig och det är en av anledningarna till att det finns saker att skada mig med i min lägenhet.
Jag blir fäst vid en eller flera personer för att fylla det tomrum inom mig som skapats i tidig ålder. Och när jag mister någon av dem känslomässigt, så känns det som att jag dör. Min personlighetsstörning vet inte vad lagom är. Och då vänder jag mig till mitt självskadebeteende för det är det enda jag har, den enda trygga punkten. Det enda som finns för mig alla timmar om dygnet. Jag blir livrädd av tanken att lämna det.
Hur var mitt liv innan mitt självskadebeteende tog fart? Jag har så svårt att föreställa mig det fastän de största delarna av mitt liv har varit skadefritt. Jag bara förstår inte. Hur orkade jag leva utan att skada mig? Att ha ett liv utan att självskada känns oroligt och obekvämt. För jag kan inte se det framför mig.
//Nathalie
För några månader sedan tatuerade jag ett semikolon med frasen Not today på armen. Ett semikolon används i skrivsammanhang när en skribent kan avsluta en mening med en punkt, men istället väljer att sätta ett semikolon och fortsätta meningen; alltså en metafor för att en människa kan välja att avsluta sitt liv men istället väljer att fortsätta leva. Min tatuering var för mig ett stort steg i mitt tillfrisknande. Jag skulle från och med nu säga Inte idag till suicidala tankar, Inte idag till självskada, Inte idag till destruktiva avsikter. Och om jag tatuerade det på min hud skulle det bli så lätt att påminna mig om mitt ställningstagande, eller?
Tatueringen försatte mig i en kris. Eller, det var inte tatueringen, utan tanken bakom den som överraskade mig med sin kraft. Jag var inte förberedd på att känna så mycket. Det var trots allt en del av mig själv som jag skulle säga nej till. En del av mig själv som inte skulle få existera mer. Den sjuka delen, men ändock en del som hade följt med mig den största delen av mitt liv och som hjälpt mig igenom stormar, eldslågor och allt däremellan.
Texten nedan skrev jag 10 maj som ett försök att samordna mina tankar och känslor som befann sig i något som liknade ett uppror. Nyligen läste jag den och insåg att jag kanske kände sorg. Det nya innebar att jag tog farväl av något gammalt. Ja, så kändes det faktiskt; som att ta farväl.
***
Att välja livet; Att rista in det i min hud. Det är inte fyrverkerier och regnbågar, inte sväva över molnen och inte att skåla med bubbel.
Det är en tryckande känsla. Det är tårar och känslan av att inte få luft. Att kvävas i sin egen ångest och att sjunka ner i mörkret. Det är att vilja dricka en hel flaska sprit och försvinna i dimman. Osynlig. Ouppnåelig.
Att välja livet; Att göra ett ställningstagande. Det är att känna allting på en och samma gång, och att vilja fortsätta känna trots smärtan.
Det är att veta att människor jag bryr mig om kommer att lämna mitt liv, och att jag måste finnas kvar och se på. Det är att säga till mig själv att jag överlever det såsom så många gånger jag har överlevt förut.
Att välja livet; Att acceptera att döden kommer komma till mig på sina egna villkor. Det är vetskapen att jag kan bli gammal, att jag kan bli sjuk och att jag kan förlora den är. Men att finna en värkande acceptans i det.
Det är att gång på gång påminna mig själv om att jag kan läka. Att upprepa det tillräckligt många gånger tills det blir min nya sanning. Och om jag kan läka, kan även världen runtomkring mig göra det. Det behöver jag förstå.
Att välja livet gör mer ont än vad jag hade föreställt mig; Det är en process utan slut. Ja, den insikten är viktig. Jag har lyckats finna den och jag befinner mig mitt i processen, och den kommer att pågå och pågå och pågå …
Det är att ha möjligheten att kunna sätta en punkt och avluta här och nu; men att välja ett semikolon och fortsätta gro. Jag gror. Jag växer så att det gör ont, men jag växer och förvandlas till min egen bättre version.
Att välja livet är att gå sönder och läka; samtidigt och ständigt.
/Shaha
Jag har funderat lite över det här med att vara förälder och samtidigt lida av psykisk ohälsa. Jag har en son som är lite över 3 år och jag är ensamstående då hans pappa och jag skiljde oss tidigare i år. Trots att hela mitt liv egentligen har varit ganska kaotiskt har jag alltid längtat efter barn. Att bli mamma har aldrig skrämt mig utan snarare tvärtom, jag har nog tänkt att barnet kommer göra det lättare. En mening med livet. Någon att älska villkorslöst. 4 år med ofrivillig barnlöshet, men till slut kom han med hjälp av IVF (provrörsbefruktning).
Precis som att sonen kom med en enorm kärlek och glädje så kom han också med en extrem oro och ängslan. Och dåligt samvete. Jag blev nästan tagen på sängen över de negativa känslorna kopplat till honom, detta skulle ju vara härligt och underbart! Missförstå mig inte- det är härligt och underbart också. Men det är oerhört svårt emellanåt. Jag har diagnosen ”emotionell instabil personlighetssydrom” och ett barn, speciellt i treårs-trotset, hade nog kunnat göra vilken människa som helst emotionellt instabil. Skämt åsido, så finns det några slutsatser jag kommit fram till:
- Avlastning är viktigt
- Prioritera sömn, vila och mat i den mån det går
- Att vara snäll mot mig själv
- Be om hjälp om det blir för svårt
- Det är okej att inte orka ibland
- Lite för mycket McDonalds och tv har inget barn dött av
- Sluta jämföra mitt föräldraskap med andras
Jag hade kunnat skriva tio sidor om det här för det finns så många olika aspekter. Hur jag känner mig som förälder, hur samhället ser på föräldrar med psykisk ohälsa, vilken hjälp det finns att få, hur utanför jag kände mig i ”föräldrasammanhang”, fördomar jag får bemöta på grund utav min bakgrund osv. Listan kan göras oändlig. Men det absolut viktigaste att säga vill jag rikta till er andra föräldrar där ute som inte alltid mår så bra; ni är inte ensamma! Det kommer gå bra. Ni gör så gott ni kan och det duger alldeles utmärkt. Det är lätt att kritisera sig själv och tänka att man är oduglig och värdelös när ångesten blir för stark eller när orken tar slut. Men jag väljer att se kampen som en styrka. Att gå igenom psykisk ohälsa gör en lyhörd och empatisk, så vilka är bättre lämpade till att guida sina barn genom svåra känslor i livet om inte vi som dagligen gör det själva?
Oavsett hur svårt det ibland kan kännas så är det inte omöjligt. Att vara förälder är glädje. Det ger mening och är helt fantastiskt. Kanske behöver vi lite extra stöd, några fler samtal, lite mer avlastning, men vad gör det? Köp hem lite McDonalds, sätt på en film och försök tänka snällt om dig själv. Du gör ditt bästa och det kommer bli bra.
Isabella
Idag skulle jag ut och springa efter en månads uppehåll på grund av semestrande och ett livspussel som inte gått ihop. Det kändes motigt. Jag tittade ut, vädret var perfekt för en löptur så den ursäkten gick (tyvärr) inte, men det fanns andra. ”Äh, skit i det. Du är ju trött. Ta det lite lugnt i stället, det kommer ändå bli för stressigt. Du kan springa en annan dag när det känns roligare”. Anledningarna för dessa ursäkter grundade sig egentligen i rädsla. Löpningen som jag normalt sätt älskade skulle inte kännas lätt idag- det visste jag. Det fanns en risk att jag inte skulle orka springa hela rundan jag planerat. Skulle jag då känna mig misslyckad? Skulle löpningen kännas ännu tyngre nästa gång, om jag misslyckades idag? Tänk om löpningen aldrig blev kul igen? Satte jag för hög press på mig själv nu med tanke på förutsättningarna? Tankarna spann i väg men egentligen hade jag redan bestämt mig. Jag skulle springa. Med beslutet fattat blev det stopp på mina tankar.
Jag hade varit i situationen många gånger förut och jag visste vad som gällde. Jag plockade fram mitt bästa verktyg: affirmationer. Om jag skulle klara det var jag tvungen att vara 100% säker på att jag faktiskt kunde det klara det (kanske inte 100% men ja, fake it till you make it!). Jag tog på mig löpkläderna med motstånd samtidigt som jag började formulera om mina tankar. Min känsla var fortfarande rädsla, ångest och negativ as fuck. Men mina nya tankar var: ”Jag klarar det här. Jag kan springa. Jag har klarat det många gånger förut. Jag är grym. Jag är bäst. Det finns inget som kommer få mig att stanna. Kör på bara. Det kommer gå fint”. Efter bara en liten stund i löpspåret började det bli tungt. Automatisk tanke: ”Nej inte redan!”. Stopp. Ny tanke: ”Ingenting kan få mig att stanna sa jag ju! Jag kan. Jag är stark”. Jag fortsatte springa.
Under tiden löpturen pågick uppkom hinder. Jag fick håll, jag kände av mitt onda knä, jag höll på att få andnöd på grund av de där jäkla ”har inte du slutat röka? Jo, det har jag-cigaretterna” som jag försökt förtränga att jag rökt under semestern. Men jag fortsatte mitt mantra. Mot slutet kändes var hundrade meter som en plåga. Så jag tänkte att ”visst klarar jag det. 100 meter till är inga problem” igen och igen och igen. Sen var jag i mål. Och det kändes så jävla gött.
Men ingen vill väl läsa om löpning, detta är ju en blogg med fokus på psykisk ohälsa! Men detta tankesätt applicerar jag på det mesta i mitt liv, allt ifrån löpning till att få det betyg jag vill ha, till hur jag hanterar min psykiska ohälsa. När jag är rädd för något, när jag får ångest, när jag känner mig värdelös, när jag är ledsen, när jag känner för mycket, när jag inte vill leva, när jag tror att ingen någonsin kommer kunna älska mig, när jag vill sluta äta osv. När det är jobbigt, då affirmerar jag. För let’s be honest, dessa tankar kommer och går även om jag idag har ett fullt fungerande liv och anser mig vara, i alla fall för det mesta, stabil. Jag förstår hur det låter. ”När du sitter paralyserad av skräck framför en kanelbulle-tänk bara att du kan äta den och så bara kan du det!”. Otroligt provocerande. Ja, rent av förminskande och invaliderande! För att inte tala om klyschigt och banalt. Men faktum är: det är ju större chans att jag äter bullen om jag tänker att jag faktiskt kommer att klara det än om jag tänker att det aldrig kommer gå. På botten kan det tyckas omöjligt att tänka så, jag vet det. Jag har tränat länge. Jag har ”faked it till I made it” i över 10 år och nu är det nästintill en automatisk tankegång som faktiskt funkar även i svåra stunder. Det var inte på botten jag började träna. Jag började träna i de lättaste situationerna. För att senare klara av de medelsvåra situationerna, för att slutligen kunna hantera de allra svåraste.
Men som med allt annat fungerar det inte varje gång. På botten är det svårt. Däremot är jag inte längre rädd för de mörker som finns där. För varje affirmation som fungerar, lätt eller svår situation, stärks jag mentalt. ”Jag klarade det. Jag klarade det fanimej!”. Resultatet blir en ökad tro på mig själv. Och om jag har tro och tillit till min egen förmåga att krångla mig ur även de allra tuffaste situationer, dessutom med vetskapen om att det kommer bli bättre… ja, vad finns det då att vara rädd för? Det är ju trots allt bara att ta 100 meter i taget, sen är jag i mål.
Isabella
Kunskapen per sig är kanske inte helt ny, men för mig kom den som en nyhet. Vedertagen behandling av depression fungerar inte optimalt vid samtidigt personlighetssyndrom. Jag önskar att jag hade vetat detta tidigare. Jag har diagnosen borderline och har kämpat med återkommande depressioner.
Jag har känt mig misslyckad eftersom alla andra blir bättre med hjälp av terapi, alla andra blir bättre av antidepressiva mediciner, alla andra … Ja, så har tankarna gått. Varje gång jag har avbrutit en terapi, har jag känt att jag har svikit andra och mig själv genom att inte anstränga mig tillräckligt. Varje gång jag har testat en medicin med utebliven effekt, har jag känt mig som ett hopplöst fall. Varje gång jag har hamnat på psykakuten har jag fått bekräftelse på att något var allvarligt fel. Jag var fel i grunden och därför kunde jag inte bli hjälpt.
Nyligen lärde jag mig att resonemanget om mig själv är felaktigt. Jag är inte ett hopplöst fall, det är behandlingarna som jag har blivit erbjuden som inte har kunnat motsvara mina behov. Forskningen har tydligen visat att borderline och depression är en svår nöt för vården att knäcka. Vanliga behandlingsmetoder biter inte på den kombinationen av problematik. En psykiatriker jag har lyssnat på beskriver hur dessa patienter återkommer till vården om och om igen. När jag pratade med min terapeut om detta bekräftade hen att så är fallet. Det är tyvärr inte ovanligt att borderline-patienterna har flera behandlingsförsök bakom sig och åratal av lidande. Men det är inte patienten som misslyckas, det är vården som misslyckas med att ta hand om patienten.
Jag tror att det är viktigt för oss med borderline att ha den kunskapen om komplexiteten i vår problematik och att förstå vårdens begränsningar att erbjuda oss hjälp. Det är viktigt för att motarbeta tankar som skuldbelägger en själv, och framförallt för att ingen ska tro att en är ett hopplöst fall. Det har lyckligtvis forskats fram fungerande behandlingar som riktar sig specifikt för borderline-patienter. Jag själv är i slutfasen av MBT och för första gången på många år är jag välfungerande, självskadefri och kan känna hopp. Hoppfullhet och självtillit istället för misslyckande och skuldbeläggande. Det är en härlig plats att befinna sig på.
I mitt nästa inlägg tänkte jag berätta mer om MBT.
//Shaha
Det finns så otroligt många myter och så mycket fördomar om både ätstörningar och självskadebeteende. Ju längre tiden gått, desto mer kunskap har spridits, men det finns fortfarande mycket kvar att jobba med och att infomera om. Vi behöver prata om det här ofta. Att det sprids så många myter och så mycket fördomar, försvårar för många drabbade/sjuka. Förståelsen kan bli svårare att få och det kan till och med bli svårare i kontakten med vården, rätten att få hjälp. I det här inlägget tänkte jag lyfta fram några av de myter jag mött och/eller uppmärksammat.
- Det är en sjukdom och en problematik som bara drabbar tonårstjejer.
Absolut drabbar både ätstörningar och självskadebeteende tonårstjejer, men det är bara en del av bilden. Denna sjukdom/problematik har ingen ålder, inget kön, ingen nationalitet eller social bakgrund. Drabbade kan vara barn, ungdomar, vuxna, tjejer/kvinnor, killar/män, ickebinära personer, alla åldrar från barn till äldre. Det kan ligga en stor skam i att vara vuxen och drabbad. Både omgivningen och en själv kan tänka att man ”borde veta bättre”. Självklart handlar det ju inte om att inte veta, precis lika lite som vid andra sjukdomar.
- Man ser oftast på en person om den har en ätstörning.
Tyvärr hamnar ofta anorexi i fokus när ätstörningar beskrivs och berättas om. När det visas bilder (vilket är helt onödigt och rent av skadligt!) är det ofta på anorektiska kroppar. Jag skulle önska att personer som bloggar och har till exempel Instagram-konton skulle tänka mer på det här. En ätstörning syns oftast inte på en människa. Anorexi är den minst vanliga diagnosen bland ätstörningsdiagnoser. Oavsett ätstörning är lidandet stort.
Tyvärr har jag mött alltför många personer som råkat ut för den här föreställningen från vården, vilket är både djupt ledsamt och problematiskt. Att inte få hjälp på grund av att man inte är ”tillräckligt sjuk” kan orsaka stor besvikelse och tyvärr kan det leda till att personen i fråga går ner mer i vikt.
- Har man en ätstörning tycker man inte om mat och fika.
Kort och gott, en ätstörning handlar inte om vad man tycker om eller inte. Det är inte smaklökarna som ”felar”. Däremot, man kan intala sig att man inte tycker om och inte vill ha, Sjukdomen styr och kan få en att tro att viss mat inte är menat för en själv och att man helt enkelt inte tycker om vissa livsmedel.
För att ta mig själv som exempel. När jag var sjuk i mina ätstörningar njöt jag av att baka, till andra, för att känna doften av ett bakverk som jag utan sjukdomen hade tyckt om. Jag kunde drömma mig bort utanför konditoriernas fönster och titta på alla fantastiska bakverk. Men sjukdomen talade om för mig att jag varken borde äta det eller att det var något för mig. Jag vill verkligen poängtera, att det var sjuka tankar och såklart inte stämde överens med verkligheten. Sjukdomen är lömskt och kan få en att tro saker som inte alls är sant.
Det finns fler myter och fördomar än så här, men i det här inlägget fokuserar jag på dessa. Hoppas ni kan ta med er något bra från det ni läst. Tack för att ni läser och kom ihåg: ni är alla fantastiska precis som ni är!
Jenny
Idag var jag i öppenvården på min gruppterapi som jag har varje vecka. Samma dag och samma tid som vanligt. Men när jag kommer ut ifrån toaletten på mottagningen så möter jag en överläkare som jag har haft svåra upplevelser med. Jag blev helt chockad för jag har inte sett han sedan jag var inlagd i slutenvården samt att han jobbar där och inte i öppenvården. Han tittar på mig en gång sedan en gång till och utbrister “Nämen Nathalie!!” och klappar mig på axeln. Jag fryser till is och ler lite obekvämt. Han frågar hur det går för mig och jag säger att jag kämpar på. Då säger han i stil med “Ja det är klart du gör du är bra på det”. Jag vet inte orden exakt för jag får ett enormt påslag av flashbacks och går sedan in till grupprummet. Jag tittar på min psykolog och säger chockartat att jag precis stötte på honom. Hon vet hur jobbigt jag har det med min ptsd från slutenvården. Hon säger någonting men jag hör inte utan går ut i korridoren, hon följer efter och när hon tar min hand så brister jag ut i gråt. Hela jag gråter och skakar och har panik.
Denna läkare har använt tvångsåtgärder på mig som jag har fått trauma av. Han har sagt invaliderande och hånande saker till mig under inläggningar. Det är upplevelser som jag drömmer mardrömmar om. Som jag ständigt är rädd för ska hända igen. Och helt plötsligt står han där framför mig och ler. Glad att se mig men ovetandes om skadorna han åstadkommit i mitt liv. För jag ler inte när jag tänker på minnena av bältning och injektioner. Eller alla gånger han sagt “du är en ung söt tjej du ska leva” efter mina suicidförsök. “Varför mår du dåligt? Du är en vacker tjej du ska leva” är inte det mest rimligaste att säga till någon som lider och är suicidbenägen. Jag vet inte vad mitt utseende har med mitt lidande att göra.
Min psykolog försöker få mig att fokusera på henne. “Vart är du nu?” Frågar hon och efter mitt svar upprepar hon “det händer inte nu.” Mina fruktansvärda minnen händer inte nu. Hon ber mig beskriva hennes ansikte, vad jag ser. Vi kämpar tillsammans en bra stund och till slut kommer jag ner i känsla. Jag är med på terapin men dissocierar den största delen av tiden för jag använder det ofta som försvarsmekanism. Min psykolog har koll på mig och ber mig säga till om det blir jobbigt igen.
Efter en stor ptsd flashback så är jag helt slut mentalt. Saken med traumatiska upplevelser är att kroppen inte glömmer. Detta var bra att människan hade på savannen för att inte sätta sig i farliga situationer igen, att kroppen ger en påminnelse. Kroppen går in i ett fly/attack-läge för den anar fara. Men så som vi lever idag så kan jag varken fly eller attackera. Jag behöver jobba emot den naturligaste instinkten en människa har.
När jag kom hem somnade jag direkt. Nu har jag varit vaken i några timmar och jag känner mig så trasig och ledsen. Vården som skulle hjälpa har stjälpt mig istället. Jag kommer aldrig kunna rättfärdiga det han utsatte mig för.
//Nathalie