Att må dåligt och ringa till psykakuten har varit svårt för mig. De vill att jag ska komma dit och träffa en läkare för bedömning av garden av min psykiska ohälsa och hur suicidal jag är. Jag känner mig iakttagen och bedömd och då blir jag avvaktande och tyst. Oftast behöver jag någon att prata med men får svårt att prata på beställning och speciellt i telefon. Jag får svårt att uttrycka mig och ge mig de jag behöver så de flesta gångerna slutar med att jag går hem och gråter och gör mig själv mera illa. Varför är de så svårt att ge dig själv de jag behöver?? Vad är jag rädd för?? Jag tycker inte jag är värd att må bra, har trängt undan vad jag känner och behöver så länge. Jag är såå rädd för att bli inlåst på en avdelning och inte veta när jag får gå ut igen. Jag är beroende av mina promenad och naturen. Skogen hjälper mig att läka, där kan jag vara mig själv och bara vara en stund. Få en stund utan ångest och psykiskt ohälsa, bara vara. Skogen ger mig energi.
Jag upplever att jag inte blir förstådd inom psykiatrin eller vården i allmänt och bemötandet blir ofta negativt. Psykiatrin tar inte hand om somatiska bekymmer och vårdcentralen är dåliga på att bemöta psykiskt sjuka människor. När jag söker psykakuten har jag oftast hög ångest och då blir jag tillbakadragen och tyst, tittar ner och har svårt för ögonkontakt. Detta gör att jag upplever att jag blir en besvärlig patient som inte pratat och då inte får den hjälp jag behöver. Ingen tar hand om mig.

Jag har svårt att veta vad jag behöver och ännu svårare att be om de eller ge mig de. Kunde jag pausa livet på utsidan skulle jag trivas bättre på avdelningen men de är svårt. Är plikttrogen och gör de som förväntas av mig, vilket inte alltid är de jag mår bra av. Varför måste alltid ansvaret ligga på mig?? Kommer ifrån ett förhållande där min åsikt inte har betydelse, så de är så svårt. Varför förstår ingen de? Hjälp mig att välja när jag mår dåligt, snälla. Och tjata på mig tills jag lyder, jag känner mig som ett litet barn. Snälla tjata på mig och ta hand om mig när jag inte klarat att ta hand om mig själv och ta jag positiva beslut.

Veronica

Det är 5 år sedan jag ansågs frisk ifrån min anorexi och skrevs ut ifrån öppenvården. Men det tog ytterligare några år innan jag egentligen kunde se mig själv som frisk. Innan de ätstörda tankarna helt och hållet hade släppt sitt grepp om mig och inte längre var delaktiga i några av mina beslut, oavsett vad i livet det gällde. Trots detta kan jag ibland – inte ofta – men ibland ta beslut baserade på gamla tankar och mönster. Inte så att det spelar någon roll längre men det är ändå någon typ av rädsla som ligger bakom beslutet. Några sekunders tveksamhet innan mitt svar kommer ifall jag vill ha en banan eller ett äpple.

Ibland kan det även bli så att jag låter majoriteten av mina beslut vara baserade på gamla tankar och mönster. Till den grad att det faktiskt spelar någon roll. Men jag anser inte det som ett misslyckande, snarare tvärtom. Det gör mig alert. Uppmärksam på mitt mående. Om jag slutar vara uppmärksam på mina tankar, hur ska jag då kunna fortsätta utvecklas? Ett litet snedsteg måste få vara okej att ta oavsett om det är 2 månader eller 10 år efter avslutad behandling. Problemet med snedsteg upplever jag oftast handlar om just känslan av misslyckande. ”Jag borde klara detta”, ”jag är värdelös som fortfarande gör så här”. Tankar där man helt och hållet slår ner på sig själv. Men man är inte misslyckad och man är definitivt inte värdelös. Det finns tillfällen och omständigheter som gör att man faller tillbaka och det positiva med det hela är att man oftast har alla verktyg för att ta sig upp igen. Man måste bara leta upp dem.

Ett återfall, snedsteg eller vad man nu vill kalla det väljer jag att se som ett framsteg. Framsteg? Tja, framsteg kanske är ett lite väl optimistiskt ordval då det uppenbarligen handlar om ett steg tillbaka. Men ett steg tillbaka är inte alltid fel utan kan faktiskt vara precis det man behöver. Något som får en att stanna upp, reflektera. Varför blev det så här? Vad är det i mitt liv som inte fungerar eftersom jag valde att agera på detta vis? Och medvetenheten i det, självinsikten som det kräver, ja, det går inte att uppfatta annat än positivt och optimistiskt. Och det är i slutändan det som kommer ta en framåt.

Så var snälla mot er själva om ni tar ett snedsteg. Det är bara ett steg fel, inte tusen. Ni hittar vägen igen.

Isabella

Ett ögonblick av glädje – just här, just nu

Slut ögonen och föreställ dig att du står framför en dubbelsidig balkongdörr med två rektangulära fönster.

Skapa för din inre syn en bild av ljus; ljus som dansar in genom glaset; tänk dig att det kittlar dig i ögonen, bildar solskuggor på golvet runtomkring dig.

Du står vid fönstret och låter tankarna vandra; du står vid fönstret och fångar förmiddagssolen strålar; du lapar i dig ljuset även om tiden på säsongen hindrar strålarna att värma full ut. Du lapar i dig av ljuset, det räcker gott i denna stund.

Utanför fönstret tar skogen vid, ett antal stammar som trängs bland mossa och högt gräs. Strålarna fladdrar bland lövverken, får bladens fuktiga yta att skimra smått. Orange, rött, men mestadels ljusgult – tänk dig att färgerna livar upp ditt sinne.

Du ser hur brisen där ute får grenarna att svaja, för ditt inre hör du hur de rasslar, även om ljudet inte når dina öron. Det blir en tyst, vacker bild av löv som stilla singlar genom luften. Solljuset letar sig ner bland stammarna, kastar skuggor som får marken att randas; mossgröna nyanserna som ömse om ljusnar, ömse om mörknar. Din blick följer skuggornas dans, de svärtar inte ner, solen strålar får fortfarande daggens pärlor att skimra guldgult.

Du andas ut, det bildas imma på glaset, små pussar av liv på en klar yta. Du sänker din blick till verandan runt dörren, ser stentrappan som ringlar vid dess avsats. Den är kall, grå och hård. Men den ledde dig hit; upp till fönstrets ljus. Du undslipper dig en suck, fler livfyllda pussar som bildas.

En starkare vind får löven att regna; Guldklimpar som svävar fritt för att sedan landa mjukt i havet av mossa. Genom glaset hörs ett svagt fågelkvitter. Doften i rummet är unken och ljum, du suger i dig; ett sätt att möta ditt nya hem…

Ett leende letar sig över dina läppar; smilgroparna som dras upp, värmande klumpar i din mage. Du hör avlägsna röster där utanför; De vittnar om sällskap och hemtrevnad.

Du är ensam i rummet, men känner dig inte övergiven…

Om ensamhet kan vara trygg ter den sig såhär. Om ensamhet kan vara rofylld är den det i denna stund. Om ensamhet kan vara varm, känns den just på detta sätt.
Funderingarna får ditt leende att växa.
Lycklig?
Kanske?
Åtminstone glad. Åtminstone nu.
Föreställ dig hur ditt finger ritar ett ansikte i din andnings imma. Dess mungipor går uppåt, så gör också livet – just här och just nu.
Ett ögonblick av glädje. Det är fint. Det blir bra.
Försök tänk att du är på väg ur mörker, ånger och sorg.
Försök spara den här bild och låt den påminna om glädje när din smärta känns dig övermäktig.

Det kan vara vägen ut, ut ur en depression.

Jag fick veta att oktober hade depression som tema. Jag har funderat ganska mycket på ämnet. Depression, depression, depression… man skulle väl kunna kalla det för en folksjukdom? Jag menar, ibland känns det ju som att var och varannan människa lider av depression. Och kanske är det just därför man inte längre tar det på så stort allvar? För är det en sak jag märkt så har ordet ”depression” inte samma tyngd i sig som förut. Ord som ”depression”, ”deprimerad” och ”ångest” är ord som används i dagligt tal och relativt slentrianmässigt. Både av folk som faktiskt är deprimerade och har ångest och av folk som inte ens vet dess innebörd.

Att inte bli tagen på allvar med sin psykiska ohälsa och sitt dåliga mående är ett stort problem och något jag tror många kan relatera till. Varför är det så? Vad är det som gör att man tvivlar på att människor lider så enormt? Är det för att begreppen används så slösaktigt? Att man använder deprimerad i sammanhang som inte alls har med depression att göra? ”Ååh, jag har inget att ha på mig ikväll på festen! Blir så jävla deprimerad!”

När jag var 16 år fick jag diagnosen ”dystymi”. Google beskriver det såhär: ”dystymi är en form av depressionssjukdom. Depressionen beskrivs som en ständigt pågående depression som varar i minst två år”. Till 16-åriga mig förklarade man det som en ”kronisk depression”. Det var skrämmande. Något som är kroniskt. Konstant. Något som alltid kommer vara. Jag skulle alltså vara deprimerad HELA MITT LIV? Mer än så sa man inte och sen diskuterades det aldrig riktigt igen. Jag togs definitivt inte på allvar. Vilket är konstigt då det känns ganska allvarligt att ställa en diagnos som skulle påverka hela mitt liv (trodde jag). Snacka om att tappa hopp om framtiden.

Men det varade inte hela mitt liv. I många år kände jag ingen livsglädje. Jag hade ingen energi, ingen ork till något. De saker jag normalt tyckte om var jag totalt ointresserad av. Jag gick upp på morgonen och gick och la mig på kvällen och vad som hände där emellan handlade i princip bara om överlevnad och att stå ut. Många dagar gick jag faktiskt inte ens upp. Men hur står man ut? Det gör man inte. Så jag började göra de där grejerna som jag var totalt ointresserad av. Och med hjälp av min omgivning, mig själv och ett stort jävla ”fuck it-tänk” så lyckades jag ta mig ur dystymin. Men inte fan var det lätt, definitivt inte så lätt som att välja kläder inför kvällens fest.

Till dig som kämpar där ute; fortsätt. Jag kunde, du kan. Du förtjänar att bli tagen på allvar. En dag- inte idag, troligtvis inte imorgon, inte ens denna månad eller knappt ens detta året- kommer du må bättre. Den dagen är värd att kämpa för.

Isabella

Det är ganska allmänt känt att olika personer behöver olika insatser för att ta sig ur en depression. Alla är olika och så är även behovet av hjälp och stöd. Men hur många har tänkt över hur en och samma person kan behöva helt olika insatser vid olika tillfällen? Det här blev så tydligt för mig när jag försökte skriva ett inlägg om hur jag har tagit mig ur depressionerna. Det blev omöjligt att peka på en enstaka faktor. Så jag tänkte dela med mig av några av mina tillfrisknande-erfarenheter.

Kris: Den gången kom depressionen snabbt som en krisreaktion på en omvälvande livshändelse. Då var det medicinering som gällde och en sjukskrivning. När den akuta fasen var över fick jag gå i samtal för att bearbeta den specifika händelsen.

Stressrelaterad ohälsa: Den här depressionen var resultatet av långvarig stress och en arbetssituation som hade blivit helt ohållbar med konflikter. Då behövde jag prata och prata och prata om situationen, och utforska bakomliggande orsaker och möjligheter till lösningar. Jag medicinerade under flera månader av detta som jag kallar för konfliktåret, men det gav inget direkt resultat så jag valde att avsluta medicineringen. Jag behövde göra en livsstilsförändring. Efter många om och men insåg jag att enda vägen ut var genom att lämna situationen. Jag sade upp mig. Att ta det beslutet var förknippat med så mycket ångest, men idag inser jag att det var det bästa jag någonsin har gjort för min hälsa.

Och så den gången som inte går att förklara: För visst har många upplevt depressioner utan att kunna relatera dem till något särskilt? Den gången jag tänker på här blev jag riktigt dålig och då var det inläggning på psykiatrisk avdelning som gällde. Då behövde jag ständigt närvarande personal, täta uppföljningar med läkare och rutiner. Jag behövde någon som talade om för mig när det var dags att äta, att sova, att inte sova och försöka lämna sängen. Någon som såg till att ta mediciner, men inte för många mediciner. Det handlade verkligen om att få de mest basala och vardagliga sysslorna att fungera, eftersom jag inte orkade av att göra det på egen hand.

Förebyggande arbete: Ibland drabbas en av en depression och ibland av flera. Ibland är den kortvarig och ibland långvarig. Ibland kommer den smygande och ibland över en natt, bokstavligen alltså för att mina plötsliga depressioner verkar komma under natten när jag sover. Vissa människor har en medfödd sårbarhet som gör det lättare att insjukna, och andra har gått igenom så mycket att den sårbarheten har utvecklats ändå. Vissa har sjukdomar som medför återkommande depressioner. Även om det inte går att säga när en depression kan dyka upp, kan en genom att lära känna sina signaler agera tidigt för att inte depressionen ska blomma ut helt.

Detta kräver såklart gediget arbete och att träffa motiverad vårdpersonal som ser vikten av förebyggande arbete. Jag är helt säker på att det är det arbetet som gör att jag mår bättre idag: att jag är mer medveten om mina behov, begränsningar, styrkor, sårbarhetsfaktorer, samt att jag har vågat bearbeta delar av min uppväxt. Min terapeut brukar påminna mig om att det viktigaste i det här arbetet är att vara snäll och omhändertagande mot sig själv. Det budskapet vill jag skicka vidare till alla er som läser – så snällhet, självomhändertagande och väldigt mycket tålamod för att det är svåra grejer vi brottas med och det är okej att ge sig själv tid för återhämtning.

/Shaha

Jag sitter i bottnen på en burk. En glasburk, så att andra kan se in och se att jag är där. Men av någon anledning verkar jag ha förlorat förmågan att se ut. Jag ser ner i mina händer. Någon mörk och oljig gegga smutsar mina handflator. Jag torkar handflatorna i mina kläder, men geggan kommer tillbaka om och om igen, och nu är jag täckt med geggan, över mina kläder, över mina lår och vader, i ansiktet och under fötterna! BORT, bort med dig nu! Så jag försöker skrämma bort smutsen. Skada bort den. Men det enda som rinner ur mina sår är mer svärta. Och jag inser att allting har bara varit mina inre demoner hela tiden. Dumma, dumma jag. Jag reser mig upp, och försöker klättra för glasväggarna. Försöker ta mig ut innan jag har drunknat i min inre röra. Jag glider ner. Faller, om och om igen.

Så känns det att vara djupt inne i en depression. Men den här berättelsen är en positiv berättelse. Den handlar om när någon kastade ner ett rep, och dumma jag var smart nog för att hålla i repet och låta sig dras upp ur burken.

Jag hade varit långtidsinlagd på en psykiatrisk avdelning och hade börjat känna att jag aldrig skulle bli utskriven. Då fick jag en ny rumskamrat. Jag kallar henne för Hon. Hon var snäll, omtänksam och mycket ångestfylld. När jag som vanligt satte mig avsides på lunchen, kom Hon och satte sig bredvid och började prata med mig. Sedan kom han, som jag kallar för Han, och satte sig vid samma bord. Jag förstod att de redan hade pratat en del med varandra på avdelningen. Men nu satt de och pratade med mig. De tog in mig i deras gemenskap och de kommande dagarna pratade vi om allt möjligt. Det kändes otvunget. Kanske för att vi delade samma smärta. När någon av oss hade en av sina mörkare stunder, satt de andra bredvid och lät stunden sjunga sin egen sång. Utan att försöka stoppa utloppet för känslorna, utan att försöka mildra dem, utan att försöka låtsas förstå. För att för det mesta förstod vi inte. Så mycket förstod vi, och det fanns en sådan tröst i det.

De började prata om yoga, och jag berättade om mina kombinerade yoga- och andningsövningar. Han och Hon ville att jag skulle visa. Kunde jag ge någon något? Jag visade. Ett av de gladaste minnena från den tiden är när jag var i hans rum för att vi skulle yoga. Personalen jagade ut mig och vi skrattade ihjäl oss för att vi visste att jag inte fick vara där inne. Jag tror det var första gången under min inläggning som jag skrattade på riktigt. Vi löste situationen genom att öppna dörren till hans rum och lägga min yogamatta i dörröppningen så att halva mattan var inne i hans rum och andra halvan var ute i korridoren. Jag satt på delen som låg utanför rummet, och Han satt på sin matta inne i rummet. Vi stängde av omgivningen och andades oss ut ur depressionen.

Andas sig ur en depression? Är det ens möjligt? Det tror jag inte, men jag tror starkt på att det kan vara en del i ett större arbete. Jag kan inte påstå att jag helt och hållet förstår vad som hände då, men jag vet att det är först när Hon och Han kom till avdelningen som jag började prata och bearbeta. Först då började jag känna något annat än ångest igen. Det kanske var samhörigheten. Att vi delade något som var större än oss alla. Det kanske var omtänksamheten. Det kanske handlade om att det fanns dessa människor som trodde på att jag kunde blir bättre, och då började jag också tro på det.

Ibland räcker inte den egna kraften till, och det är helt okej. Vi människor laddar också ur och kan behöva hjälp utifrån för att orka mer. Jag tog tag i ett rep som visade sig vara en livlina. En livlina i ordets alla bemärkelser. När vi skrevs ut, samma dag alla tre, fällde vi tårar och lovade att hålla kontakten. Totala främlingar som inte var främlingar längre.

PS personalen möblerade om i det så kallade besöksrummet så att vi kunde ha våra yogamattor där inne och få yoga i lugn. Den gesten gjorde massor, tack igen DS.

/Shaha

Jag har hört att ta sig ur en depression tar lika lång tid som insjuknandet tog. Alltså tiden från första symtom till diagnos/sjukskrivning börjar. De känns som jag varit sjuk hela min yngsta dotters liv. Jag träffade en av hennes förskolefröknar efter att jag blivit sjukskriven första gången och hon sa till mig att hon sett på mig länge att de inte varit bra. Min dotter blir 16 år i år och jag har fortfarande perioder där jag är låg och behöver extra mycket återhämtning. De känns på ett sätt sorgligt och de känns som jag tappat bort mig själv och en del av mitt liv. Även min dotters liv har blivit påverkat av min depression.
Ärligt talat så vet jag inte om man någonsin kommer ur en depression helt, jag kommer nog alltid leva med en extra känslighet för yttre faktorer och stress i längre perioder. Vilket betyder att jag kommer att sätta mig och mitt mående i första rummet efter en större påfrestningar. Ibland behöver jag sova extra mycket eller vila en stund på eftermiddagen eller ibland behövs ”bara vara dagar” där allt är lite lugnare och jag kan ladda ny energi igen. Det är så svårt. Vägen tillbaka till livet och ut ur depressionens mörker har för mig varit både lång och krokig. Jag har gått i terapi där jag fått lära mig att depression är en sjukdom och inte jag som person och hur jag kan tänka eller göra för att må bättre. De var också skönt att få vetskap om att vi inte är ensamma. De är alltför många som drabbas av depression. Ofta känner jag mig väldigt ensam i min depression och ångest.

Något som är viktigt för mig och för att nå ett positivt mående är rutiner. Hur tråkigt de än låter. Att äta regelbundet och gärna lagad mat minst två gånger per dag och sova minst åtta timmar, ibland mera varje natt. Sen är promenader gärna i skogen eller på lugnare platser något som gör mig lugn och gör att jag kan fylla på enegi. Att träna regelbundet och att kunna gå på yoga övar jag fortfarande på men vet att de också så småningom ger mig energi och återhämtning.

Jag fortsätter kämpa nästan varje dag och de önskar jag att du också orkar göra. Vi är värdefulla.

Veronica

Depressionerna har alltid smugit sig på som ett stegrande mörker som omsluter mig. Lite mer för varje dag. Med mörkret kom också känslan av att sakta krympa ihop, skrumpna. Allt omkring blev så dovt, lite som när man är under vatten och hör andra prata där ovanför ytan. Att vara under ytan är egentligen en ganska bra beskrivning på hur det känts när jag varit deprimerad. Under ytan är det mörkt, kallt och ensamt. Alla andra är som på avstånd och deras röster hörs som dova mumlanden. Man känner sig naken, avskalad och om man slutar röra sig, ger upp, så sjunker man ännu djupare.

För mig har det handlat om att aldrig sluta kämpa, att aldrig ge upp utan hela tiden sträva mot den sol som jag vet strålar ovan ytan. Tittar jag neråt ser jag botten, men väljer jag att titta upp kan jag ana ljuset, jag kan se vart de dova rösterna kommer ifrån och ana livet. Det är dit jag vill och det är dit jag måste sträva.
Det har handlat om att finna kraft i sådant jag mår bra av, sådant som ger mig återhämtning. Kanske sömn och vila, en målarbok och några pennor, en film på reapeat, en kram eller flera.
Det har handlat om att bryta sig igenom mörkret, tillåta solen att tränga igenom det svarta som omslutit mig.
Det har också handlat om att göra det här trots rädsla, trots ångest och trots en orkeslöshet som inte riktigt går att beskriva.

Med tiden har jag också lärt mig mer om hur jag själv fungerar vilket ger mig möjlighet att tidigt uppmärksamma tecken på att jag är på väg att bli deprimerad. I och med det kan jag förebygga och, i bästa fall, förhindra en depression.

Jag har också lärt mig vad som fungerar och inte fungerar om jag ändå hamnar där, under ytan. Idag vet jag men innan jag visste fick jag utforska vad som kunde hjälpa och vad som snarare stjälpte. Vilka människor ger mig energi och vilka tar? Vad behöver jag mer av i vardagen och vad behöver jag plocka bort just nu? Behöver jag ta hjälp utifrån? Osv.

Viktigast för min del är att inte tappa hoppet om och tron på att jag kommer att må bättre igen. Hamnar jag i depression påminner jag mig själv flera gånger om dagen om att mitt mående är tillfälligt och övergående och att jag kommer att ta mig upp över ytan igen, precis som tidigare. Den vetskapen bär mig ganska stadigt igenom det hela faktiskt – upp, igenom och över ytan.

Pia Ejeklint