Av Chanette Andersson

”Under 1200 talet menade kirurgen Henri de Mondeville
att humor hade en läkande kraft”

Många säger att humorn är ett sätt att dölja hur man mår.

Att skifta fokus från en själv. Jag har funderat en hel del på det, hur jag ställer mig till det och hur det är för mig. Detta är min reflektion över det.

Men tror inte det BARA är en sköld, även om det i visa fall kan och är så. Det kan vara en naturlig medicinering som vi ger oss själva, gratis och hur mycket av den vi vill och kan.

En del människor är självklart mer benägna att vara humoristiska än andra, även om det har psykisk ohälsa eller inte. Humor får en att skratta och dopamin även kallat ”lyckohormonet” släpps lös vilket höjer ens humör. Humorn för andra att skratta med en och det kan resultera i nya vänskaper till exempel. Humor ger en positivt tänkande som uppmuntrar ens mående. Man ger sig själv glädjeboost och i många fall även andra.

”På 1500 talet började humorn användas i terapiform. Den engelska läkaren Mr Mulcaster använde sig just av denna terapiformen, han ordinerade humoristiska inslag i behandlingen för bland annat nedstämdhet och förkylning”

Och ja ärligt, så blir man ju inte sämre av att ha lite kul och skratta fast näsan rinner som rena rama Niagarafallen eller ens hjärta dansar dålig tango i ens bröstkorg och flåset är värre än en sengångare i Sahara öken.

Jag brukar säga att jag är grymt tacksam för min humor för den har hjälpt mig så mycket i mitt kämpande med min PTSD med mera.

Det är min lampa när mörkret tränger på.

Det är min vitaminkick för måendet.

Och vem blir inte till exempel glad av att höra ett barn skratta eller se en bebis le mot en, se hur ens älskade ler en det där speciella leendet eller ens vän skratta ihop med dig. Eller se hur en äldre herre eller dam ler mot en då man säger något kul. Det gör ju en själv glad också.

Jag och min make har en grej vi brukar göra när vi är i affärer och handlar. Då vi ser någon äldre som är ensam så brukar vi skämta med varandra med lite högre röster så dom hör oss och man kan se hur de ler eller skrattar. Många gånger börjar de faktiskt prata med oss.

Då har vi med något så enkelt som humor både gett personen och oss själva en lite bättre dag.

Tänk att något så litet, så enkelt och helt gratis kan ge så mycket.

Små prickar av leende och skratt försöker sig och får hjärtat att le och må bra.

Humor är min räddning.

Så mer humor åt mänskligheten.

Vet inte om det är jag… men känns inte som nån pratar om vad som händer efteråt. När du har börjat läka trauman, ändra mönster som har suttit i dig och ibland varit de enda som har hjälpt dig att överleva olika situationer. Hur gör man? Hur börjar man bara leva och vara levande i de livet man kämpat så hårt för…men även ibland kämpat att ta dö på. Jag förespråkar inte att man ska ta livet av sig (lugna dig ett par hekto) men jag dömer ingen som gör det heller.

Tillbaka till ämnet. Hur gör man? Jag jobbar febrilt med det nu. Har ett liv som jag bara kunde drömma om när jag va barn… eller rättare sagt visste inte ens att man kunde drömma så här stort och sen ro det i hamn. Jag kan fortfarande få panik när jag inser att jag är trygg. När jag inser att jag kan andas ut.

Jag får svackor ibland och får dåligt samvete. För jag har inget att vara nere för. Jag har allt jag behöver men psykolog har sagt att det tar tid att vänja av kroppen att inte vara på alerten hela tiden. Men när jag får svackorna så skäms jag som ett djur efteråt. Jag borde bara vara levande och leva.

Finns inget som jag finner så jävla provocerande som när folk som inte ens vet hur det känns att befinna sig i ett tillstånd där man är så nära att ta livet av sig för man ser ingen utväg säger ”Meh det är bara att göra! ” …Du, din jävla imbecill… är det som jag vill säga men säger inte (tydligen inte socialt accepterat). Jag ler och går ofta därifrån eller så disassocierar jag helt och hållet.

Finns ingen manual för hur man börja leva efteråt, hur man får sitt nervsystem att förstå att man kan andas ut…att man är trygg. ”Slowly learning that life is Okey” den strimma text kommer från en av mina favoritlåtar genom tiderna (också min första crush nånsin Morten Harket jävlar så vacker!!) ”Take on me” med A-ha.

Hitta tillbaka till sig själv eller på nytt bara definiera den man är! Möjligheterna är oändliga helt plötsligt! Detta ska då läggas till att när du börjar definierar dig själv så som du alltid har velat vara, så helt plötsligt kan det bli ensamt. Men vet du vad? Det är okej. Låt det falla iväg. Det som är menat för dig kommer alltid att hitta dig, kanske inte som du tror men det kommer att hitta dig. Jag hejjar på dig och tror på dig! You got this boo!

Mitt yttre har alltid varit hårt. A bitch on wheels. Effektivt sätt att hålla mänskligheten på avstånd. På avstånd för att skydda mig själv, låter man inte någon nära så blir man inte sårad. Jag grät sällan inför folk. Om jag gjorde det så va det fan illa. Men det är ju något som har förändrats. En man med en hatt, långt blont hår och gröna ögon senare…och jag är all sorts of soft. Also min man är så mycket bättre än Morten Harket! Ville bara säga det.

Tillbaka till ämnet…

Finns ingen manual, det finns riktlinjer i stora drag som att borsta tänderna, dricka vatten, inte snorta kokain på nån fest där du inte känner nån. Ni vet såna saker. Alla människor är olika, jag är inte mera speciell än dig och vice versa. Jag kan bara berätta om du känner för att ta till dig det…vad som funkar för mig. Vi kör på en lista i punktform:

*Dagbok skriver som en dåre. Har jag ner det där i så behöver jag inte bära med mig det.
Träning- endorfiner och sånt tjafs. Skämt och sido, insett att om jag vill leva det liv som jag nu bestämt mig för så behöver jag en stark kropp samt psyke. Träning hjälper mig med det.
Inse att det är helt okej att vila
Ta det i din takt. Allt behöver inte hända NU (säger hon med adhd)
Ha tålamod med dig själv, denna punkt är så jävla irriterande… men nödvändig.
Dance it out. Ni som har sett på Greys anatomy vet ni som inte vet well let me break it down for you. Min psykolog sa att man behöver ibland skaka av sig det som känns som stress och ångest i din kropp. Dra på din favoritlista på spotify och KÖR! För den som vill lyssna heter min favoritlista ”Dance it out”!

// Connie

Jag som skriver det här inlägget heter Erika Dittmer och jag föddes i Stockholm i början av 70-talet. Stockholm var mindre då och jag, precis som många av mina kompisar, fick klara oss på egen hand ganska tidigt. Jag minns till exempel hur jag, utan föräldrar, åkte buss på kvällen genom hela Stockholm för att komma till min pianolektion. Jag började med det när var 6 år, något jag inte ens skulle låta min 10-åring göra ensam idag.

Till skillnad från många av mina kompisar hade jag det tufft hemma. Bråk, sexuell gränslöshet, psykologisk utfrysning och alkoholmissbruk var min vardag. Jag trodde länge att det var något jag behövde gömma. Stuva undan. Skämmas för. Jag skapade en fasad av den perfekta, moraliskt onåbara, högpresterande och alltid glada Erika. Och den Erika höll jag fast vid för glatta livet. Länge höll jag i den fasaden. I dryga 30 år, faktiskt. Under fasaden kokade en ångest och självhat som jag sökte dämpa genom självskadebeteende och en ät- och kroppsstörning som styrde mitt liv med järnhand. Ingen visste om det. Länge trodde jag att jag enbart var fåfäng och kunde jag bara få fåfängan under kontroll skulle resten lösa sig.

När insikten kom att det kanske inte enbart handlade om fåfänga och att det kanske fanns hjälp att få var jag som sagt över 30 år. Sedan tog det ytterligare några år innan jag sökte – och fick – hjälp och ytterligare några år innan jag kände att jag inte var slav under mina självskadebeteenden.

Om detta har jag skrivit i en bok, en självbiografi som heter ”Kameleontflickan”. Den finns även på engelska, det är jag som har gjort den engelska översättningen eftersom jag är tvåspråkig. På engelska heter boken ”Butterfly”.

Förutom att skriva jobbar jag som sångerska och skådespelerska. Men mitt absolut största och stoltaste uppdrag är som mamma till mina två döttrar. Att vara mamma är en gåva jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat drömma om då, när det var som mörkast. De är ett bevis för att det går att lära gamla hundar sitta och kan jag, kan du. Eller någon i din närhet som mår dåligt.

Sedan en tid tillbaka är jag också en av SHEDO:s föreläsare och bloggare vilket jag är stolt över.

Allting började faktiskt redan när jag var som liten. Redan då kände jag mig annorlunda. Hur då, alla känner väl sig som ett UFO någon gång i livet?

Jo jag var alltid extremt trött hela tiden. Det verkade inte spela någon roll hur mycket jag sov eller vilade. Jag verkade behöva mer stöd än alla andra. Men det var det såklart ingen som förstod det då eller varför. Jag blev mest kallad “lat” och “bortskämd” av vuxna runt omkring men även klasskamrater. Jag var ju trots allt enda barnet och med två föräldrar som älskade mig innerligt. Det enda de såg utifrån var ju en “gnällig” och “klen” liten flicka som styrde och ställde hemma. Vad kunde en sådan ha för problem egentligen?

På lekis kallade mina lärare mig skämtsamt för “Zombie”. På morgon fick jag frågan: Hur har zombien sovit i natt, skrockade han. Först var det väl bara ett skämt men snart så började frågorna. Det kom snart fram att vi allihop vilade på eftermiddagen, mamma och jag då. Pappa vilade väl han med men max en timme sen var det bra för honom. Han var ju den som arbetade heltid, inget konstigt. Men vi då? Mamma jobbade halvtid, fast i äldreomsorgen och jag var i skolan 7-14 om dagarna. Vi var båda helt slut även ifall vi endast hade halvdagar. Vi kunde alltså efter ha promenerat hem, 1.3 km och mellanmål i magen, gå och lägga oss runt 15-tiden för att sedan sova till 19-20.00. Sedan var vi uppe allihop tills efter midnatt. Jag hade förstås svårt att somna men en hel dag utan att få vila på eftermiddagen gick bara inte. Till skillnad från andra barn så hade jag det chill, de andra stackarna fick vara kvar till 17.30 ibland innan de blev hämtade. Jag avundades de inte. Att mamma och pappa var trötta var förståeligt. Äldreomsorgen är inget roligt yrke om man dessutom har värk även om man bara gör halvtid och en heltid framför en datorskärm i 35-40 års åldern är väl kanske inte så kul heller men pappa verkade ändå ha mer energi över till sina hobbies. Deras sömn var berättigad för att de arbetade och tog hand om mig. Men jag då, vad var min anledning?

När lärarna märkte hur trött jag var om dagarna så började de givetvis fråga hur “situationen” var hemma. Om allt var okej? “Ja, vadårå?, sa jag. Så jag berättade hur vardagen såg ut och tänkte för mig själv. “Har ni problem med det eller?” De blev inte så glada när de fick veta att vi inte hade fasta läggdagsrutiner och tyckte att mina föräldrar skulle se till så att jag inte somnade under eftermiddagarna och lade mig efter Bolibompa istället. Men det gick inte, mitt humör skiftade mer än vanligt. Så som det gör för många när man har hållt inne sina känslor och varit “duktig” på bortaplan. Mamma brukade säga “Det är bättre du lever rövare hemma och beter dig som folk när du när du är borta istället”.

Jag var också ett extremt oroligt litet barn så fort något inte var som vanligt och jag minns att jag ofta hade ont i magen. Det kunde på riktigt räcka att vi skulle ha en utflykt där vi skulle ha med oss matsäck eller bara en frukt. Alla barnen var exalterade, me? Not so much. Jag förstår nu så här långt efter att det var stress jag kände av redan då. Jag hade från 1 års ålder fram till 5 år gått hos en dagmamma som bestod av en mindre barngrupp på fem stycken barn i blandade åldrar. Hon hade sin verksamhet hemma i sin lägenhet och där kände jag mig trygg. Den tiden räknar jag fortfarande som den bästa tiden i mitt liv. Visst, man blev antagligen lite bortklemad där med då jag var jämnårig med hennes barnbarn.

Så, omställningen till större lokaler blev såklart stor när man skulle samsas med 14 andra barn som verkade ha en ändlös mängd med energi. Jag minns att mornarna vid 7-tiden var rätt lugna men jag kunde inte riktigt uppskatta det då jag var alldeles för trött. Jag var heller inget frukostbarn så jag åt knappt, kände mig mest illamående och stressad tyvärr. Runt 9, då började jag bli hungrig. När resten av ungarna ramlade in vid 7.30 var det bara att stålsätta sig för dagens kommande kaos. Runt fruktstunden hade jag väl piggat på mig lite och hittat några att leka med men då ringde oftast klockan, alltid när man har som roligast!

En morgon under fruktstunden så skulle alla vi barn i tur och ordning få berätta vad våra föräldrar heter och någonting om hemmet. Deras jobb eller nåt. Jag minns inte exakt vad frågan var men lärarna passade på att skoja med mig. (Namnen är utbytta av respekt)

Lärare: “Hemma hos Moa bor hennes föräldrar som heter Arne och Birgitta med lillebror John och där är det de som bestämmer. Det blev en liten paus innan de gick vidare till mig. “Sedan har vi Linnéa. Hemma hos henne bor mamma Ewa och pappa Percy men där är det LINNÈA som bestämmer!” Betoningen gick inte att ta miste på.

Och sen så garvade de, jag skrattade förstås också lite. De andra barnen kollade på mig med stora ögon, precis som om de trodde att de menade allvar. Jag minns att jag tänkte, förstår de inte att läraren skojar?? De hade ju delvis rätt för jag det var ju rätt uppenbart att de menade det här med de icke-existerande reglerna kring läggdags.

Det hela var ju oskyldigt menat men jag minns bara hur en klump växte i magen och jag dumpande tillslut resten av min banan papperskorgen som stod som en tron i mitten av ringen av samlade ungar. Tyvärr har sådana här pikar förekommit frekvent under min uppväxt. Då är det nog inte så konstigt att man tillslut börjar tvivla på sig själv. Egentligen är det väl inte pikar men det kommer en gräns till när skoj övergår till något annan.

Idag vet jag att min extrema trötthet beror på en sjukdom som bidrar till ökad trötthet. Den kallas för Hypermobilt syndrom, en ärftlig bindvävssjukdom som påverkar muskulaturen och senor och ligament. Bindväven är kroppens eget klister, det ska stötta och hålla upp kroppen tillsammans med musklerna. Om man har en defekt bindväv som jag så får musklerna arbeta dubbelt upp, till och med tredubbelt så mycket. Ens kropp kan alltså inte återhämta sig lika snabbt som alla andras. Man behöver anpassning för ju mer energi man gör av med en dag, desto tröttare än man dagarna efteråt. Det är en autoimmun sjukdom som är ärftlig och ni kan ju gissa från vem jag fått den ifrån.

Det är kanske inte så konstigt då att jag behövde mer sömn än andra barn. De enda pauserna jag fick var på helgerna, då jag kunde sova ut, vakna i min egen takt. Att försöka hänga med, lära sig nya saker, orka leka och springa varje dag. Medan man har det extremt stökigt runt omkring sig i form av hög ljudnivå tar på krafterna, speciellt då kroppen växer hela tiden. Det blir som ett maraton som aldrig tar slut och redan då hade jag en känsla, en röst inombords. Någon gång i framtiden kommer allting bli för mycket för mig, jag kommer bryta ihop.

Andra delen i min resa kommer en annan dag. Hoppas ni vill hänga med.

Tack för att ni har läst!

/ Linnéa

Jag är inte stark i mig själv men som alla så behöver jag ibland skapa nya relationer. De kan vara sjukvård, terapeut, kolleger eller en partner. Oavsett så upplever jag de ångestfyllt och de tar mycket energi av mig. Energi som jag oftast inte har.

Ena dagen är jag lite glad och kan vara mera spontan nästa dag är jag låg och då blir jag oftast tyst och tillbakadragen. Energin och mitt emotionella mående faller då lätt i botten. En ny relation en sån dag kan utlösa en massa stress och panikångest. Jag blir skakig i kroppen och tungt att andas. Hur jag då blir bemött är avgörande. Att ha en person vid sin sida som kan hantera situationen och se att de är jobbigt för mig blir viktigt för fortsatt kontakt. Känner dock att jag ofta blir missförstådd. Blir så ledsen. Jag märker att de blir svårt för min omgivning men de är ännu svårare och jättejobbigt för mig.

Som högkänslig och med mina psykiska diagnoser tar nya relationer mycket kraft och energi. Jag blir fort emotionellt trött och behöver vila. Jag behöver mycket tid och tålamod både från mig och den nya kontakten.

Att ta beslut eller få till sig att en relation måste ta slut är ett stort nederlag och jag tar de väldigt personligt, att jag gjort något fel, varit besvärlig eller inte värd att hjälpa. Min terapeut ska byta jobb och jag känner en dödslängtan och stänger av allt. De ända jag tänker på är hur jag kan göra de bra igen så hen stannar hos mig. Samtidigt vill jag omedelbart sluta träffa hen och de blir svårt att fortsätta de gånger vi har kvar.

I min kärleksrelation behöver jag tid och mycket samtal för att lära känna min nya partner. Jag får hög ångest varje gång de blir en konflikt eller diskussion och vill göra slut och gå därifrån. Överraskningar har jag svårt för vilket oftast leder till ångest och negativa relationer som får omgivningen eller den som överraskar att känna att de gjort fel. Jag vill inte såra de andra personerna men de blir bara fel. Varför vill ingen stanna hos mig? Vad är de för fel på mig?

Tillsammans med mina kolleger är jag oftast tillbakadragen och gör mitt jobb. Pratar om jag behöver eller blir tillfrågad. Tycker inte om att vara med på möten eller i personalrummet på lunchen. Vet att jag missar mycket och känner mig ibland utanför gemenskapen men orkar inte vara mera aktiv som kollega. Mitt jobb kräver att jag är fokuserad och då behöver jag min energi till mina arbetsuppgifter och då blir kollegerna åsidosatta.

Veronica

Hej alla!

Jag heter Linnéa, är 32 år gammal och jag letar fortfarande efter mig själv. Jag har hunnit göra ganska mycket men det känns ändå inte riktigt som om jag har levt fullt ut. Inte så som jag vill eller planerade. Jag trodde att allt skulle vara okej vid det här laget. Jag har trots allt gjort allt jag kan för att allt ska lösa sig. Jag jobbar fortfarande på det.

Jag kommer skriva om barndom och tonår men även vägen ut i vuxenlivet. Problem med utanförskap, psykisk ohälsa men även hur det är att leva med en kroppslig sjukdom som inte syns utanpå och den fortsatta kampen med att få rätt diagnos och hjälp. Men även de brister som finns i sjukvården när det gäller brist på kunskap inom vissa områden. Livet är i ständig förändring och oavsett hur gammal man är så slutar man aldrig lära sig. Ni ska få höra hela min berättelse här, om ni vill och orkar. Genom att skriva ner mina tankar om allt som jag varit med om hoppas jag att jag kan hjälpa någon som går igenom samma sak eller har någon närstående med samma problematik. Jag vill inspirera andra att berätta sin historia för vi har alla en ryggsäck. Jag har fortfarande drömmar och mål förstås som jag ännu inte har uppnått. Jag hoppas att jag ska komma dit en dag och känna mig nöjd och tillfreds.

Vi ses!

/ Linnéa

Det är måndagmorgon klockan halv sju, jag borstar tänderna och berättar för mig själv vilken värdelös mamma jag är. Jag funderar på om det verkligen är bättre att vara en värdelös mamma än en död mamma. Jag funderar på att börja dricka igen. Det måste väl vara bättre att vara en alkoholiserad mamma än en död mamma. Men jag borstar ju mina tänder. Någonstans finns det fortfarande också en röst som talar om för mig att det går över, att det blir bättre. Det är för att jag inte sover. Jag kommer sova igen. Jag kommer andas igen. Jag kommer hata mig själv för att jag tänkt såhär igen.

Min dotter är åtta år och har en psykisk kris. Hon skriker ofta hela nätterna. Hon gnyr alltid hela morgnarna. Hon kan inte längre klä på sig själv eller äta frukost. Det är mitt fel. Det är all min skits fel; mitt själskadebeteende, min värdelösa självkänsla, min konstant återkommande jävla svärta, min outredda autism. Det är för att jag inte har fattat ett enda bra beslut i hela mitt liv, för att jag misslyckas med att ha en fast inkomst, för att jag inte klarade att vara gift, för att jag prioriterar mig själv för mycket, för att jag prioriterar mig själv för lite och för att jag har henne alldeles för långt inne i mitt eget hjärta. För att hon blev alldeles för mycket som jag.

Ganska ofta tänker jag att människor som jag borde förstå att vi inte ska skaffa barn. Det gäller egentligen inga andra människor som är som jag, bara mig själv. Andra människor som är som jag kanske istället blir väldigt empatiska föräldrar, som kan förstå sina barn när de uttrycker en förtvivlan som kanske egentligen är ganska rationell i ett hyperkapitalistiskt samhälle på väg mot miljökollaps. Men inte jag. Jag blir dum. Jag tappar tålamodet. Jag blir en värdelös mamma.

Vi skriker ikapp på nätterna, min dotter och jag. Vi vill samma sak. Vi vill att hela världen ska se att vi bara inte orkar mer, och att det ska finnas någon som kan göra något åt det. Det gör det inte. Vi skriker tills det är dags att gå upp. Jag borstar tänderna, hon låter bli. Sen släpar vi oss till skolan i alla fall. Vi gör ju alltid det. Jag dör inte. Jag ger inte upp och jag börjar inte dricka igen. Någonstans på vägen dit märker jag att det ändå blir lite ljusare varje dag, och sakta mjuknar tankarna till den där ganska coola känslan av att jag alltid orkar lite mer än jag tror.

Vi kommer fram och sätter oss i klassrummet innan alla andra kommit. Får i oss den där hopknölade frukostmackan nu istället. Jag gråter förlåt i hennes hår. Jag pratar om allt vi ändå klarade bättre den här natten och den här morgonen och lovar att vi aldrig ska ge upp. Åt mig själv skrek jag på hjälp tills rösten tog slut och jag fick lära mig hjälpa mig själv istället

Åt henne skriker jag på hjälp tills varenda läkarjävel i stan kommer springande och varenda kurator i sikte har hennes namn på sitt skrivbord. Hon ska få sin barndom tillbaks, hör ni det!
Det ska bli bättre!
Det ska bli bättre!

Jag tar mig ut på en promenad i den lilla byn jag bor i, inte ens 400 invånare bor här om jag inte minns fel. Ett par industriföretag finns här samt förskola och lågstadium. Och så de gamla loket som många kommer hit för att beskåda en gång om året när det är Tågdagarna. Vi har inte så jättemycket mer än så, vad jag vet. Förutom kyrkan då, en unik och vacker byggnad i ljusblått trä som är en samlingsplats för många häromkring, inte bara boendets i byn. På min lilla promenad ser jag ett anslag från just kyrkan på byns anslagstavla, en församlingsresa till Linköping. Jag är en väldigt ensam person, har svårt för sociala kontakter och trivs inte på platser jag inte känner till om jag inte är med människor jag är trygg med. Orolig för vad som komma ska om jag inte vet någonting i förväg. Likt väl lockade denna dagstur mig ordentligt. Frågade sambon om han tyckte jag vore konstig om jag anmälde mig och åkte med ensam. Förmodligen skulle bussresans resenärer vara pensionärer men det hindrade mig inte. Ett par dagar funderade jag och till slut gjordes en anmälan. Jag packade mig min fikaväska som vi skulle ha med oss då ett frukoststopp på vägen skulle göras. Nervös promenerade jag bort till kyrkan där bussen skulle utgå från. Som jag anade, en busslass full av glada pensionärer, prästen och diakonissan dock i medelålders, och så jag, 30+

Jag hade trott att det skulle finnas mycket plats i bussen så att jag skulle ha eget säte där jag kunde lyssna på en ljudbok och äta lite medhavd choklad och bara njuta av att jag vågade åka med. Såg fram emot att få gå in i Linköpings domkyrka som jag hört skulle vara magiskt vacker. Men bussen var full, jag hittade dock ett tomt säte så att jag själv skulle slippa slå mig ner bredvid någon, alltid lättare om någon annan fick sätta sig bredvid mig, och det gjorde diakonissan. Det blev inget lyssnade på ljudbok för vi pratade i princip hela resan fram. Om allt mellan himmel och jord. Jag berättade varför jag valde att åka med trots sociala fobin och otryggheten inom mig, hon berättade om sitt arbete.

Dagen var himla trevlig, domkyrkan var så vacker som den utlovades och jag vill gärna återkomma dit igen, god mat serverades på ett hotell intill kyrkan och jag fick även i ensamhet strosa en stund i Gamla Linköping och köpa med mig lite choklad från Cloetta. Under dagen fick jag även stifta bekantskap med de äldre som var med och de var riktigt roliga. Jag kände mig inte ensam en endaste stund och trivdes så tillsammans med de glada gamlingarna som bjöd på sig själva och var väldigt omtänksamma och familjära. När jag klev ur bussen hemma i byn igen på kvällen gjorde jag det med värme i hjärtat och stolthet över att jag vågade göra någonting jag så gärna ville, även om jag inte gjorde det tillsammans med någon jag kände. Att jag våga utmana mig och åka med utan att veta vad som direkt skulle hända. Jag ångrar mig inte. Verkligen inte, framförallt inte för att jag efter denna resan vågade ta steget mot min dröm jag haft sedan jag var 11 år.

Under ett av samtalen jag hade med diakonissan berättade hon nämligen om en kör som fanns i byn, de övar i lokalen som ligger granne med mig och nämnde att deras motto är “Det spelar ingen roll om du kan sjunga eller inte, huvudsaken du älskar att göra det”. Ja, det stämmer in på mig, jag älskar att sjunga, något av det bästa jag vet, men jag kan inte det. Jag vet inte hur man sjunger med magstöd eller vad toner och sådant heter, men jag sjunger av glädje. Jag blev himla nyfiken och gick dit veckan efter. Tanken var att kolla in vad det var för människor, hur de sjöng och vad för låtar de sjöng och sedan fundera om jag vågar komma med. Men jag kände mig så välkomnad redan på direkten så jag började sjunga med dom omgående och sedan dess har jag varit med. Det blev t.o.m en uppvisning i höstas och det kändes mäktigt för mig att stå på scen och sjunga för glatta livet, hade t.o.m en egen solostrof i en av sångerna. Underbar känsla. När jag var 11 år var jag med i en barnkyrkokör där jag är uppväxt men läraren där (en kantor) hyschade mig till tystnad under en sångövning då hon tyckte jag sjöng för högt. Efter lektionens slut välkomnade hon alla tillbaka men lade till att jag inte behövde komma igen eftersom jag inte kunde sjunga. Hallå, jag var 11 år och var i en kör för barn, med barn för att det var roligt och för att lära mig sången. Sedan dess vågade jag inte. Men nu, 26 år senare är jag en stolt medlem i kören i byn och tycker det är roligt som bara den att få vara med och sjunga en gång i veckan. Jag är stolt återigen att jag vågar trots mina svårigheter. Och ja, svårigheter finns det även om det är roligt, jag har nämligen den jobbiga ångesten kring mig som stoppar mig att ta mig utanför dörren ibland, även om jag vet hur glad jag blir av sången lyckas jag inte alltid komma iväg. Men jag kämpar ändå, eftersom detta är min dröm. Att få sjunga! Sedan om det låter bra är en annan femma, huvudsaken jag älskar det.

Jag vill uppmana dig till att våga ta steget och göra någonting du gärna vill men som du tänker kanske inte är för dig, eller att det är konstigt att göra för att du inte är i samma åldersspann eller som i mitt fall, du har ingen annan med dig. Låt inte det hindra dig. Vem vet, det steget du gör där kanske öppnar upp nya dörrar för dig och påverkar ditt mående till något bättre. Om du inte vågar ta steget kanske du inte upptäcker det som kan upptäckas. I mitt fall, om jag inte vågade anmäla mig och åka med församlingen till Linköping, inte vågade öppna upp mig om mitt mående och mina intressen för diakonissan hade hon inte tipsat om kören och då hade jag inte fått uppleva min dröm igen.

Avslutningsvis vill jag presentera mig lite kort. Marica heter jag, är 37 år och bor med min man och katt i det här lilla samhället i Halland. Jag är volontär i Shedos jourmail men har på grund av mitt egna dåliga mående en paus. Jag längtar dock tillbaka då det stärkte mig som människa att få finnas för andra, men kanske även på detta sättet kan jag hjälpa. Jag älskar som ni förstår att sjunga, men även att skriva, att läsa och att pyssla. Jag har i dagsläget ingen sysselsättning då måendet stoppade mig från att orka med studierna så de hoppade jag av, min man försörjer mig och jag försöker hålla mig ovanför vattenytan dagligen, med hjälp av mannen, vänner och psykolog. Och mig själv förstås, för om jag inte fortsätter kämpa så kommer jag inte alls klara av någonting.

Ta hand om dig
Kram från Marica