Jag ser mig i spegeln och drabbas av förvirring. Det här är ju inte jag.
Jag klämmer och trycker på ryggen och magen. Såhär har jag inte alltid sett ut. Jag har ju alltid haft muskler i ryggen. Synliga. Nu är det tvärtom- det är synligt att jag inte har muskler längre. Jag känner mig obekväm i min kropp för jag har gått upp så brutalt mycket i vikt senaste åren på grund av mina mängder av mediciner. Mediciner som hållit mig levande men till ett stort pris. Jag önskar så att den inte behövde förändras. För jag hade för några år sedan äntligen nått en punkt där jag var bekväm i min kropp. Det som nu är bortblåst.

Men jag har ju inte haft och har inte orken att motionera. Inte på ett destruktivt sätt utan för att jag älskar att träna. Jag längtar ihjäl mig över att få köra ett crossfit pass, jag har längtat i flera år. Men mina förutsättningar gör det inte enkelt för mig. Med extrem trötthet och svårigheter att ta hand om mig så måste jag prioritera min energi på annat. Jag är för instabil.

Det blir en stor ledsamhet och saknad. Men jag hoppas och önskar med hela mitt hjärta att jag en dag kan. Det måste gå.

/Nathalie

Varför tar det så enormt mycket kraft att ta sig uppåt, men det är så lätt att falla ner? Gravitationskraften, något snille svarade på den frågan för länge sedan. Undrar om han någonsin föll – på riktigt. Skulle vi ha samma teori idag? Skulle vi ha haft en teori som säger att allting som faller ner, kan ta sig upp igen? Alla som faller – kan ta sig upp igen? Det låter vackert. En teori om en inneboende kraft som likt gravitationen aldrig sinar. En kraft som inte har en specifik punkt, utan som finns i hela människan, i hennes väsen och omkring henne. En kraft som blir starkare av rörelser. Som vill ha rörelse för att ta sig framåt. Den älskar att vara igång. Vad kan vi kalla en teori om en sådan kraft? Livet?

Konsten att släppa in en människa in på ens egna liv. Jag lär mig hur man gör, fortfarande så lär jag mig. Sitter här i min dagbädd med hörlurar på för att min son sover. Lyssnar på Amy Winehouse “Back to black”. En riktigt liten emo stund. När man lär sig i ung ålder att vad man känner inte spelar någon roll. Att det spelar ingen roll hur högt du skriker så kommer du inte bli hörd. Spola fram tiden ett par år och nu är du en vuxen människa. En vuxen människa som vet hur man släpper in människor men bara fram till en armslängd. Jag kan dela med mig av ytliga-djupa saker. Till en viss punkt. Sen så, sen får det vara bra. Jag kan vara där för dig när du behöver mig, behöver du nån att gråta hos I’m there! Jag är bra på att lyssna, har ingen ambition att fixa dina problem åt dig för det är något som du måste klara själv. Givetvis är jag där och hejjar på dig som fan men problemen/sorgen får du hantera själv. Ingen fara om du snorar på min tröja, finns tvättmaskin.

Jag däremot. Jag gråter helst när ingen ser. Jag tycker inte om när människor tycker synd om mig. Jag tycker inte om när folk ska ta på mig du vet den där “såja såja-klappen”. I somras ni vet 2022, hela den sommaren sög. Sög riktigt hårt. Kändes som om någon hade dött ifrån mig. Jag låg på min älskade dagbädd i min morgonrock, bredvid mig min älskade katt Milton. Han vek inte en millimeter ifrån mig den sommaren. Milton va en MVP. Jag var ledsen på en nivå jag aldrig känt förr. Vad som gjorde mig ledsen well, that’s a story for another time. Jag sa bara till en handfull människor vad som hade hänt. Stängde in mig i mitt hem när jag var barnledig, grät tills det inte kom ett ljud ur mig. Gick ut på krogen, dränkte mina sorger i män och sprit. Rinse and repeat.

När jag hade min son så var det att gråta i duschen eller när han sov. Jag har många gånger tänkt på den sommaren. Hur jag så snabbt kunde bara dra på ett leende och säga att allt va bra. Vilken idiot jag var.

Jag har extremt svårt att visa mig sårbar. Kunna säga till någon som jag älskar att jag är ledsen, att det gör ont i mitt hjärta, att det gör ont att andas av saknad. Otroligt svårt. Varför? Jag känner mig som en börda. Du har redan saker som du går igenom och måste lösa.

Jag är den som pysslar om inte den som blir ompysslad. Läser mina dagboksinlägg från den sommaren och undrar hur jag ens orkade med mig själv. Min inre monolog är en väldigt intensiv sådan “Säg bara att du är ledsen! Säg att det där gjorde dig ledsen!! FÖR I HELA HELVETE CONNIE SÄG DET!!” Händer inte. Jag isolerar mig, jag tar avstånd, jag fixar mig själv…helt själv. Det va det jag är drillad sedans barnsben att göra. Ja, jo jag vet att en människa inte är en ö. Jag vet om det. Min psykolog sa att jag va hypersjälvständig. Ni vet, den där lilla trauma grejen som gör att du inte litar på någon ska kunna vara där för dig när du faller isär? Eftersom det är så hårt inpräntat i dig att “lös detta själv, vi har inte tid för dig”. Min största skräck i livet har varit att behöva någon. Behöva någon som försvinner. Behöva någon som sen tröttnar på att du är så lipig. Du tänker säkert “Shit bitch you got issues”. Jo tack jag vet, jobbar på dem varje dag. Jobbar på dem varje dag för min egna del och sen för att det aldrig ska behöva bli min sons visa.

Varenda gång jag ska visa mig sårbar inför någon jag älskar så skakar jag som ett asplöv, ber en liten bön till vilken gud som helst som vill lyssna (religiös vid behov heter detta fenomenet). Jag mår fysiskt illa av att göra detta. Ibland har det varit så illa att min fysiska respons för detta har varit att jag gått på toa och kräkts. Jag känner mig oftast korkad. Efter att jag gjort det så får jag en inre panik att jag måste visa min tacksamhet så att de förstår att jag är förevigt tacksam att de inte sprang därifrån. Sjukt sorgligt… jag vet… I somras så var det en vändpunkt då en vän till mig som känt mig i 10 år sa att hon aldrig sett mig gråta. Tio år. Tio år av vänskap och människan hade aldrig sett mig gråta. Vi satt och tog en öl på Ölstugan Tullen i Göteborg, en låt spelades och den texten fick mig att total falla sönder i små trasor. Hon tog det som ett proffs. Hon log och sa att det va okej att gråta. Kompisar jag grät på en offentlig plats. What the actual fuck. The botten is nådd. Minst sagt.

Efter den gången så lovade jag mig själv att säga till när det gjorde ont emotionellt. Lita på att de som säger att de kommer vara där kommer att vara där. Det är svårt jag tänker inte ljuga eller försköna skiten… det är vad det är. Grejen är dock att det är så mycket liv i mig. Jag är inte klar med detta livet än. Sårbarhet är att vara levande. En del av livet är att släppa in dem människor som älskar dig i de delarna som du själv anser inte är älskvärda. Låt dom älska dig, låt dom sitta i mörkret där med dig. Hjärtat du får fortfarande lösa detta själv men lyssna på dem som hejjar på dig. Inte den där rösten i huvudet som är snabb att säga att ingen kommer att orka med dig, att alla försvinner så fort du visar dina känslor. Stigen är din egen att gå men när du behöver det, stanna upp och andas. Stigen är din egen att gå men du är aldrig ensam, du har en hejjarklack, om inte i dig själv så hejjar jag på dig.

//Connie

Låt oss prata lite om det där med självbild.

Vad baseras din självbild på? Nej, jag vill inte veta svaret, däremot tänker jag att det kan vara bra om du vet.

Häromveckan läste jag en artikel att många av dagens internationella kvinnliga modeller föddes som pojkar. Det gjorde mig en aning fundersam. Och lite ledsen.

Alltså, jag växte upp med en mamma som var hårfrisörska. Hon jobbade på en salong som ägdes av en öppet homosexuell man. På 70-talet då detta var ganska så ovanligt.

Jag har dessutom arbetat inom artistvärlden där att vara gay är det normala. Jag har vänner som är drag-artister och vissa av dem får mig att skratta på sätt som ingen annan kan.

Med andra ord: jag har inte så många fördomar när det kommer till ens sexualitet eller hur man ger uttryck för den (brasklapp: båda parter ska vara med på leken och inga minderåriga får utnyttjas, det är brottsligt och förkastligt på fler sätt än ett). Ändå blir jag rätt så illa berörd när vi idag befinner oss vid en punkt där man anses lite ovanlig och ’tråkig’ om man vill behålla det kön man fötts in i.

Men framförallt undrar jag hur vår självbild påverkas av de här roll-bytena?

Hur påverkas unga flickor idag när de ser vackra, kvinnliga modeller med smala höfter, ben utan underhudsfett, rumpor utan kurvor och muskulösa armar? Rent logiskt kan vi intala oss att ”ja, ja, den där modellen föddes som man, det förklarar de smala höfterna och kroppen utan kurvor” men ord biter inte på hjärnan och känslor.

Bilder, däremot, gör det.

Bilderna etsar sig fast på våra näthinnor, blir en måttstock vi jämför oss med, oavsett hur mycket ord vi förklarar den med.

Och omvänt. Hur påverkas unga pojkars självbild av alla mjuka och ’kvinnliga’ män? Män som föddes som flickor och därför aldrig kommer bli så där håriga och muskulösa som var norm för bara några årtionden sedan? Vad händer med den pojken när han kommer in i tonåren och upptäcker att han är av den håriga och muskulösa sorten?

Personligen tror jag att det ger upphov till väldigt mycket förvirring, smärta och hat. Ett hat till den egna kroppen som kanske tar sig uttryck i ätstörningar och självskadebeteende.

Jag är medveten om att jag talar om ett tabubelagt ämne, men sådan är jag. Jag kan inte låta bli att fråga de där obekväma frågorna. Jag tror jag måste. Jag tror vi måste prata om det, inte bara avfärda det och anklaga varandra för att vara fördomsfulla och taskiga.

För mig kommer en sund självbild från att man har sann mångfald, inte bara mångfald för de som igår var undantryckta och gömda. Alla måste få plats. Vi behöver inte kriga om det, det är självklart att alla ska få finnas.

Alla ska synas, alla ska få plats.

De håriga, muskulösa ’manliga’ männen och de kurviga, mjuka ’kvinnliga’ kvinnorna. De som behållit det kön de föddes i och vill glädjas över det. Sida vid sida med dem som vill uttrycka sig på ett annat sätt, de som vill leka. De som vill tänja på gränserna och utmana normen.

Inga gränser, inga påtryckningar och inga pajkastningar. Åt något håll. Då tror jag vi kommer må som bäst.

/Erika Dittmer

Nu i februari är det exakt 8 år sedan jag diagnoserades med anorexia nervosa. Då var jag 14, skulle fylla 15. Idag är jag 22, ska fylla 23. Det är i princip hela tonåren och början på vuxenlivet som jag har bakom mig. År kantade av både toppar och dalar, bättre och sämre perioder och tillfällen då jag trott att jag varit frisk, för att sedan kastas in i kraftiga återfall. Kanske har jag varit frisk under viss tid, för att sedan bli sjuk igen. Eller så var jag sjuk hela tiden. Även de bra stunderna. Var går gränsen egentligen? Det är en fråga jag ställt och fortfarande ställer mig väldigt ofta.

Idag känns det som att varenda människa man möter har en mer eller mindre komplicerad relation till kost och träning och sin kropp. Och kanske är det inte så konstigt, när vi lever i den tid vi gör och matas med all media och konsumtion hela tiden. Men att normalisera ätstörda beteenden är som att säga till en alkoholist att det är okej att smutta på sprit under dagen. Det skadar kroppen både på kort och lång sikt. Ändå går så många runt med sina problem utan att kanske riktigt förstå att det är ett sjukligt tillstånd och att det går att bli fri, eller åtminstone friare.

I mitt fall var det min kraftiga undervikt som besvärade mig så pass mycket, och några riktiga dippar då det kändes som att jag svävade mellan liv och död, som fick mig att vilja gå “all in” för en fysisk återhämtning. Min kropp var helt förstörd av år av svält och sjukliga mängder träning, och jag hade inte haft naturlig mens sedan jag var 14. Antingen skulle jag dö innan jag fyllt 25, för jag tänkte absolut inte bli gammal tillsammans med ätstörningen, eller så tänkte jag prova att gå upp i vikt och låta min kropp få komma ikapp och återhämta sig rent fysiskt. Jag är otroligt tacksam över att jag vågade välja den mest skrämmande, men mest värdefulla vägen.

Jag släppte alla regler kring mat och tillät jag mig själv att äta tills jag uppnådde en mental mättnad. Det var inte ens så läskigt som jag hade trott, och ju mer jag gick upp i vikt desto finare tyckte jag att jag blev. Finns så mycket mer jag kan skriva om och berätta, men detta får bli en början på lite tankar jag vill dela med mig av till er som läser Shedos blogg. Tillsammans kan vi skapa ett samhälle där psykisk ohälsa inte ses eller känns som ett så laddat ämne att prata om, och att det är lika viktigt att värna om och behandla som fysiska åkommor och skador.

Du som läser detta är så mycket starkare än du tror och det kommer en dag då du ser tillbaka på den värsta tiden och alla de lärdomar livet gett dig och den styrka och det mod du hade och fortfarande har inom dig.

Kram på er alla. Ha det fint!

Alice, 22 sthlm

Instinkten till självdestruktivitet, hur kan den vara så stark och hur kan det ha blivit så fel?

Det slår mig ibland, hur mycket av min tid och energi som har gått åt till, att med hjälp av olika medel och metoder, sakta men säkert bryta ner mig själv. Tid och energi som hade kunnat gå till att leva. För att vara fast i självdestruktivitet är inget liv värt att leva, även fast det där och då kan kännas som det ända sättet att ”överleva livet” på. Så kanske det också har varit. Jag ställer mig nu frågan, är det värt det?

Under åren som jag låg tvångsinlagd så förlorade jag mig själv totalt, jakten på självdestruktivitet blev tillslut det enda jag hade och kunde kontrollera. Jag var inlåst, med varken utevistelse eller fysisk kontakt med omvärlden. Dessutom så hade jag ett vak kloss intill mig 24 timmar om dygnet.

Jag behöver bara skada mig EN sista gång, sedan ska jag sluta agera självdestruktivt. Visst har vi alla tänkt och resonerat så någon gång, eller kanske flera gånger? Trots att vi någonstans där innerst inne vet att det är bullshit? För det är ju tyvärr så att den där ”sista gången” sällan blir en sista gång. När du under en allt för lång tid ignorerat kroppens alla olika signaler och rop på hjälp, så kommer det tillslut en dag. En dag då kroppen tar i med allt vad den har och säger ifrån riktigt ordentligt. Den dagen kom även för mig. Vänta inte på den dagen och våga ta in vad jag säger nu, det är INTE värt det!

Tilde

Jag fyllde nyligen 50.

På utsidan ser jag ut som vilken normal 50-åring som helst: mamma, gift, bor i villa, har bil och landställe. Ingen hund, dock, men det är enbart för att maken är allergisk mot pälsdjur, annars hade vi haft en, det är jag säker på.

Jag har skrivit en bok, en självbiografi som heter ”Kameleontflickan” och det finns ett stycke i den som går ungefär så här: ”varje dag nyper jag mig i armen och förundras över att det här normala livet jag lever verkligen är mitt”.

Precis så är det. Jag har kommit en lång väg.

Idag är jag frisk. En, för mig, sådan ofantlig, makalös fantastisk grej att jag knappt tror det är sant, trots att det är mig det handlar om.

Jag är frisk och lever ett normalt liv. Wow, alltså.

Jag växte upp i ett dysfunktionellt hem. Gräl, bråk, alkoholism och sexuellt gränslöst beteende var min vardag. Det ledde till att jag utvecklade en ätstörning och ett självskadebeteende innan jag var 7 år. Det blev normalt. Min egen privata vardag, liksom. Ett fokus utanför mig själv som hjälpte till att avleda smärtan jag bar på inuti.

Jag var 30 år innan den viskande tanken att ”kanske, kanske finns det hjälp?” började smyga sig på.

Det tog ytterligare 5 år innan jag sökte – och fick! – den där hjälpen. Sedan tog det ytterligare några år innan jag började närma mig känslan av att vara på rätt köl i livet. Och ungefär då klev han in på scenen. Mannen som kom att bli min make och pappa till våra två döttrar. Det skedde för bara dryga 10 år sedan. Bara 10 år! Inte mycket alls i det stora hela, även om det kan kännas som en evighet i stunden.

Vilka redskap fick jag med mig då, där i början av mitt läkande? Först och främst förmågan att acceptera mina kroppsliga behov och normalisera mitt ätande. Jag fick lära mig att äta de där grundläggande målen vi alla bör äta. Varje dag, om och om igen. Visst, det var kämpigt i början. Men vi var några tjejer i grupp som gjorde resan tillsammans och efter någon månad eller två var det inte lika kämpigt.

Den andra stora lärdomen var insikten om att ätstörningen var en ventil. En kroppslig ventil, tro det eller ej. Det var stort för mig. Att förstå, verkligen förstå, att när en reflexmässig ätstörd tanke dyker upp är det alltid, 100% av gångerna, något jag smiter från att känna i kroppen. Och så fort jag tonar in på var någonstans i kroppen det känns försvinner den reflexmässiga ätstörda tanken. Det låter som magi men är helt självklart, egentligen. En undantryckt känsla försvinner inte. Den tar sig andra uttryck. När den däremot för tillåtelse att vara, att finnas och upplevas försvinner istället behovet av att ta sig ett annat – destruktivt – uttryck.

Jag har lärt mig att leva så där. Att gå in i kroppen och att känna det som känns, att släppa taget om det. Jag vågar dyka in i det som känns jobbigt. Jag vågar vara där ett tag och tillåta känslovågen att ebba ut. För den gör ju det. Ebbar ut, alltså. Även när det känns som mörkast. Även när det känns som jobbigast. Det ebbar ut.

Och det är det som är så fantastiskt. Det går att lära sig rida på känslorna utan att behöva gå in i gamla reflexartade, ofta destruktiva, tankar och beteenden. Det går att lära gamla hundar sitta.

Så nästa gång du ser mig på gatan, på scen eller när jag hämtar barnen i skolan, kom ihåg att jag må se ut som en normal tvåbarns-morsa på utsidan, men på insidan är jag en gammal ärrad superhjältinna som gärna stannar och växlar några ord 🙂

/Erika Dittmer

Vad är det jag känner egentligen? Det kryper i kroppen. Den är rastlös. Vill röra på sig. Fötterna vill gå fram och tillbaka, och jag låter dem göra det. De ökar i takten. Rummet blir för litet. Går ut i korridoren. Hur lång är den? Jag är värdelös på att måtta med ögat. Räknar stegen istället: 70 medellånga steg. Går fram och tillbaka. I öronen lyssnar jag på Murakamis berättelse om Aomame och Tengo. Vad är luftpuppan? Blir för otålig och vill komma fram till avslöjandet. Jag ökar takten. Korridoren är för kort. Mina knogar vill känna väggen på nytt. Jag drar ner ärmarna. Jag vill inte bli uppmärksammad. Vill inte känna väggarnas hårda yta mot min hud. Men avdelningen krymper. Väggarna färdas mot mig, och inte jag mot dem.

Krypandet i kroppen vill inte upphöra. Det förvandlas till vibrationer. Jag höjer volymen. Två månar har uppenbarat sig i himlen i berättelsen om luftpuppan. En berättelse i berättelsen. Mise en abyme! Är jag en berättelse i någon annans berättelse? Vems i så fall? Jag skruvar upp volymen och uppläsningshastigheten. Stänger ute resten av världen. Jag är ensam här. Det finns ingen annan som berättar min berättelse. Så jag bestämmer mig för att bli kvar och kanske någon dag finna en röst som kan berätta den.

Jag är visst inte ensam. Där går en sjuksköterska. Jag vill våga be henne om vid-behov-medicinen. Hon ser sympatisk ut. Jag ser sjabbig ut. Regionens gråa pyjamasbyxor och kofta. För stora för mig. Jag har dubbla strumpor men känner ändå hur tårna fryser. Jag får inte ha mina skor på mig på avdelningen. Skosnören är farliga. Säkerligen farligare än väggarna. Ta bort väggarna. Ta bort dörrarna. Ta bort golv och tak, bestick och tallrikar, sängramar och handtvål. Ta bort mig. Jag är med stor sannolikhet farligare än skosnören. Men gör det inte än. För nu ska jag lyssna på allas röster som uppmanar mig att be om hjälp när jag behöver det.

Hon ser sympatisk ut. Det blir bra. Det blir bra.

/Shaha