Det börjar inte med en soluppgång,
men kanske med att orka öppna ett fönster.
En viskning i bröstet: kanske orkar jag idag
och det räcker.

Ingen rak väg,
bara steg i olika riktningar.
Ibland framåt, ibland bakåt,
men ändå med en vilja att fortsätta.

Tillfrisknandet är att gråta och förstå varför,
att skratta och mena det.
Att vila utan skuld,
och känna att du får vara här,
precis som du är.

Det är inte att bli någon annan,
utan att hitta hem till dig själv.
Bit för bit,
bland skuggor och solljus.

//Amanda

På det smala skrivbordet ligger små pusselbitar utspridda. Stolen jag sitter på är hård. Träig. Obekväm. Jag försöker desperat byta sittställning för att komma till ro. Solens strålar letar sig in genom fönstret och gör dammet i rummet synligt. Än står dörren öppen och utanför går kvinnor i blåa kläder förbi. Jag orkar inte prata. Jag vill inte vara här men samtidigt har det varit mitt val att komma hit. Mil bort från min familj, min trygghet och mitt hem. Jag hade ett val men ändå inte. Nu sitter jag ensam i rummet med en röd fåtölj och en säng med påslakan hemifrån. Vita små duvor och rosa blommor. Frihet. Kommer jag någonsin komma dit? Kommer jag någonsin överleva helvetet? Kommer jag någonsin vara fri? Tankarna slungas som bollar i huvudet. Jag hör inte längre kvinnorna utanför som pratar. Jag hör inte ljuden från tv:n i rummet bredvid. Jag hör ingenting, bara rösten som skriker inombords. Den som fått mig att hamna här. Min bästa vän och min värsta fiende. Jag sluter mina ögonlock och vägrar släppa fram tårarna. Vill inte att någon ska se eller höra. Det är mitt helvete. Min värld. Mitt liv. Jag kan inte låta de komma in i den världen. Ingen får skadas av de tusen svärd som hugger och färgar mitt inre mörkt av rött blod och svart gyttja. De tusen soldater som ständigt håller mig vaken får inte höras av någon annan. Huggen i magen, stryptagen runt halsen, och trycket över bröstet får inte fly min kropp. Så jag sväljer tårarna och öppnar ögonen. Tar en gul pusselbit och placerar den så att början av en solros tar form på det bruna träbordet. I nästa sekund öppnas mina öron igen och ljuden sipprar in. Hon kommer och stänger dörren. Knackar inte, tittar bara på mig, möter min blick och avviker snabbt. Vi båda två vet att jag förstår vad som pågår. Hon vet att jag vet att detta är vad som krävs och jag har inget att säga till om. En nick och dörren smäller igen. Ekar i mina öron men ersätts snabbt av skriken. I rummen bredvid mig sitter andra tjejer, de hör också skriken. Vi lämnas ensamma på våra rum samtidigt som ett krig pågår utanför. ”Jag vill inte” ”Jag klarar inte mer” ”jag får panik” ”jag får panik” ”jag får panik”. Skriken ekar i hela byggnaden. Trots de tjocka dörrarna letar sig paniken in i rummet. Ett, två, tre. Jag andas, andas inte, andas, andas inte och andas sedan igen. Jag är 19 år och sitter inlåst på en avdelning. Jag vet vad som försiggår i rummet längst bort. Det rum där skriken kommer ifrån. Skriken som får en att tro att någon håller på att mördas. Tjejen med blåa ögon. Det är hon som skriker. Bakom ögonlocken spelas allting upp som på film. En brits med spännen, med bälte och ett tiotal personer. En liten tjej med höga skrik som hålls ner. Som tvingas och spänns fast samtidigt som personerna håller ner henne. ”Jag får panik” ”Jag klarar inte mer” skriken fortsätter. Hinner aldrig eka innan ett nytt skrik kommer. En liten tjej med total panik i ögonen förlorar alla sina rättigheter förutom en. Små silvriga spännen och bruna remmar skapar röda märken på hennes handleder och håret rufsas till i hennes försök att undkomma helvetet.  Hon orkar inte mer men har inget val än att orka. Hon vill inte mer men har inte längre någon frihet. Hon dör snart men tvingas att leva. Jag sitter i ett litet rum vid ett bord med tusen pusselbitar och försöker andas normalt. I rummet bredvid mig så bältas en liten tjej, tvingas till tvångsåtgärder och förlorar alla rättigheter förutom en. Att leva. Att överleva. Så det gör hon, hon överlever men jag vet. Jag förstår bättre. Hon lever inte, hon är död inombords. Men de återupplivar henne gång på gång.  Det hade kunnat varit jag. Det hade varit jag om jag vägrat. Så jag vägrar inte. Jag sitter ner när personalen kommer. Jag sväljer och tar nästa tugga. Jag lämnar inte platsen trots att min själ flyr. Personalen orkar när jag inte orkar. De fixar när jag inte kan. De får våra kroppar att överleva. Andetagen att gå in och ut, hjärtat att slå och ögonen att blinka.  

Två månader senare går jag ut genom dörren och lämnar rummet för alltid. Dörren är inte längre låst och mina ben bär mig igen. Jag tar studenten, står och skriker på ett studentflak. Kramar om min släkt och ler när kameran kommer fram. Jag är fri och helvetet har upphört. Soldaterna skadar mig inte längre. Det finns röda ärr på min kropp men de ska aldrig mer blöda och färga pappret med röda små droppar. De kommer aldrig mer skada mig. Jag överlevde, blev fri och dödade alla tusen soldater. Jag tog mig hem, kramade min mamma igen och gick med mina egna ben. Jag överlevde, levde och fungerade. Tills en dag då jag inte längre gjorde det. Tills allting tog slut. Tills hjärtat slutade banka, andetagen slutade gå in och ut och världen upphörde men ändå stod kvar. Tills jag inte längre fanns mer. Tills jag följde ljuset, lät allting falla, slöt mina ögon, slutade andas och lät mig bli en av duvorna på mitt påslakan. Min kropp gav upp, själen flög vidare och hjärtat blev till aska. Men inte efter orden “Jag klarar inte mer, jag får panik” utan av “tack för livet, jag har levt”. Jag var 87 år och det var min tid att blekna. Min tid att säga tack. Inte en dag tidigare än vad min kropp velat. För livet är till för att levas. Mitt liv är mitt liv tills den dagen då det tar slut. Ett slut som är bortom min kontroll. Hejdå, nu är jag redo att gå. 

//Disa

I alla år har jag känt att jag på något sätt har varit annorlunda jämfört med mina vänner och andra barn. Det var många gånger svårt att koncentrera sig i skolan, när jag blev kär i någon så blev jag nästan besatt och jag upplevde att jag tog besvikelse som om hela världen rasade. I tonåren märkte jag att jag hade väldigt “högt i tak” när det kom till att skoja med andra och jag har sårat människor flera gånger när min mening var att skoja. Än idag kan jag använda ganska tuffa ord när jag känner något starkt eller när jag skojar med andra.  

Den här texten skrev jag på kvällen efter en panikångestattack sommaren -16: 

“Idag kom du från ingenstans, som vanligt, oförskämd som du är. Du går bara klampar på utan att ringa innan eller ens knacka på dörren, och inte bara det. Du är oförskämd länge, du stjäl min tid och min energi precis som om du har rättigheterna till mitt liv. Du får mina tårar att falla, du får mig att känna mig otillräcklig, värdelös och du får mig att ifrågasätta mig själv och min existens.  

Vissa dagar hinner jag köra ut dig innan du gör för mycket skada, men idag vann du. Idag kände jag mig ärligt talat vacker och jag var så exalterad över resan vi skulle göra, men du tog den från mig.  

Du ska dock inte förstöra resten av min kväll, jag ska vila en stund och sen äter jag middag och har en fantastisk sommarkväll tillsammans med min kärlek! Inget mer av detta skit idag och massor av kramar och kärlek till alla er som också kämpar med den där inre djävulen som kallas panik/ångest!”  

Denna sommaren skulle jag fylla 26 år, jag har precis börjat med en stämningsstabiliserande medicin som inte alls fungerade för mig, men tyvärr kan man inte veta innan vad som kommer att fungera och man blir då tvungen att prova sig fram. Dock hade jag turen att den medicinen jag fick prova efter denna fungerade väldigt bra och jag har den fortfarande än idag.  

Efter en omtumlande och självdestruktiv period i livet fick jag äntligen hjälp via vuxenpsykiatrin i Karlskrona. I mitt fall har jag bara gott att säga om dem. Efter en tid blev jag diagnostiserad med borderline (emotionellt instabilt personlighetssyndrom) och panikångest. Jag fick börja träffa en fantastisk behandlare som fick mig att lära mig mer om mig själv och varför jag fungerar som jag gör.  

Tyvärr så är det fortfarande 2025 så otroligt mycket tabu och okunskap om all psykisk ohälsa, vilket jag tycker är så fel! På arbetsplatser, i offentliga sammanhang, på nätet, bland vänner mm. Har man inte en sjukdom som syns på utsidan så är man inte sjuk. Det finns en uppsjö av tillstånd, sjukdomar och diagnoser som inte syns på utsidan och vi är många som varje dag kämpar med att få omgivningen att förstå detta.  

Förståelsen och kunskapen är fortfarande så otroligt liten och jag har upplevt flera gånger att människor blir förvånade när jag berättar vad jag själv lever med och hur jag kan må och hur jag uppfattar min omgivning när jag mår bra såväl som när jag har dåliga dagar.  

Även om jag fortfarande kan ha sämre dagar och förmodligen alltid kommer att leva med detta så mår jag tusen gånger bättre idag. Jag har fantastiska människor omkring mig både på arbetet och privat. Det jag vill med den här texten avslutningsvis är att belysa alla former av psykisk ohälsa. Misstänker ni att någon mår dåligt, fråga dem! Mår du dåligt själv, våga be om hjälp och våga prata! Det är inte en svaghet att be om hjälp, det är en superkraft! 

//Emelie 

En text som skrevs för ett tag sen till mig själv mest, nu vill jag dela det med er som går igenom liknande eller har någon nära som gör det:

Vart ska man börja? Det vet jag själv inte riktigt. Det jag vet är att det pågått över 12 års tid och att jag inte är ensam om det, denna skit som många inte förstår sig på. Det är ingen livsstil, det är en sjukdom som tagit över både min hjärna och kropp, jag har blivit sjukdomen. Anorexihelvetet.  

Den är så stark att den förstört mitt riktiga jag, fått mig att glömma saker jag tycker om och som får mig att må bra.  

Den har medfört otroligt mycket dumma tankar, beroenden, beteenden, skador och annat. Livsfarligt helt enkelt.  

En kropp som inte fungerar som den ska, ständig värk, en hjärna som rullar på högsta grad dygnet runt, aldrig en lugn stund. Vissa timmar/dagar/perioder värre än andra, precis som många andra sjukdomar, men alltid där!  

Botten nådde jag efter gymnasiet och lades då bland annat in på sjukhus för att inte försvinna. Men nu ALLA år efter- då nuddar jag på botten men står ändå alltid kvar, och jag vet inte hur. Har bara lärt mig antar jag, lärt mig att överleva. 

Jag vet idag inte hur det är att leva på riktigt, men en önskan finns där om att kunna få göra det. En önskan om att få vara en som kan ge all glädje och omtänksamhet tillbaka till närstående som dragits med det här i så många år, en önskan om att kunna lita på mig själv, en önskan om att få en kropp som fungerar och klarar av att bilda en egen liten familj. Allt detta är något jag vill och behöver för att kunna ta mig vidare.  

Även om allas sjukdomar ser olika ut så har vi alla som går/gått igenom liknande en förståelse och syn på mycket som andra inte förstår och ser på samma sätt som vi gör.  

Det är väl det enda positiva jag tar med mig från det här; att kunna känna så mycket och se så mycket – hur människor mår och ha en förståelse till dom.  

Jag har också på grund av allt fått många destruktiva förhållanden till olika saker, jag tror det kan kännas igen hos flera som haft bland annat ätstörningar, beroenden och annan psykisk ohälsa. Allt i från destruktiva förhållanden till så kallade ”vänner”, perfektionisten i en som tillfört orimliga krav och beteenden, lögner både till sig själv och andra, alkohol som tagit ifrån ens kontrollbehov, till att man låtit sig själv utnyttjas för att man inte sett sitt eget värde – allt detta sjuka för att försöka fly sin sjukdom under vissa stunder. Ja, ni hör ju – många år som tagits ifrån en. Det är jag såklart väldigt arg och ledsen över idag. Ingen ska behöva leva så här, eller ja, snarare överleva. Det gäller inte bara en själv; alla runt om påverkas också otroligt mycket – minst lika jobbigt för dom.  

Idag försöker jag ändå vara stolt över mig själv att jag ger det en chans att vara på väg mot ett friskare liv. Det är självklart inget som sker på ett par veckor och jag vet ännu inte hur det slutar, men att jag försöker är ett steg i sig!  

Att våga lova andra att det kommer bli helt bra och att jag kommer klara av allt är inget jag kan göra. För oavsett vad som sägs så kommer jag hålla fast vid att jag tror sjukdomen kommer finnas med på ett eller annat sätt livet ut. Men det får tiden visa helt enkelt.  

Är såklart livrädd för att ta mig till det friskare. Rädd för att jag inte kommer trivas med livet utanför, EXTREMT rädd för att jag förstört min kropp livet ut, rädd för hur folk kommer se mig. MEN jag vet att jag kommer sakta men säkert försvinna om det här ska ta 12 år till av mitt liv.  

Om jag bara kan ta mig ur det här hyfsat mycket nu och kunna vara ett bevis för både mig själv och andra som går igenom samma sak, att det går att bli bättre! Jag vet vilket helvete ni har och jag vet hur svårt det är att gå emot sjukdomen! Och hoppas framöver att jag kanske kan hjälpa er som går igenom det jag och många andra gör. 

Du, ni, jag – vi klarar det.  

Glöm aldrig att hjälp finns att få! 

//Moa E

Snart är det påsk och medan många ser fram emot lediga dagar med nära och kära, försöker jag fokusera på hur jag ska ta mig igenom dessa utmanande dagar.

Högtider innebär ofta ett stort fokus på mat och ätande. Det är dagar då vi samlas runt matbordet, och där maten ofta har en central roll. För den som lever med en ätstörning kan detta vara påfrestande. Det handlar inte bara om att hantera maten och ätandet, utan också att ta hand om de känslor och tankar som uppstår när man är i ett rum där fokus ligger på något som för oss kan vara förknippat med skuld, skam, oro och ångest.

För mig och många andra innebär påsken också ledighet, vilket betyder att vanliga rutiner bryts. För många av oss med en ätstörning är det just rutinerna som hjälper oss att känna kontroll. När rutinerna försvinner och vi istället får mer fri tid, ger det ofta ätstörningen mer utrymme. Tankarna på mat, kropp och kontroll får större plats, och det kan vara svårt att hitta balans.

Men mitt i allt detta vill jag påminna mig själv och andra om att detta, precis som allt annat, också kommer att passera. Högtider som påsken kan kännas överväldigande, men jag påminner mig om att jag har varit här tidigare och att jag också har tagit mig igenom det. Jag försöker fokusera på de stunder som ger mig vila och ro, snarare än de tankar som gör mig illa. Jag vet att det inte alltid är lätt, men jag påminner mig själv om att jag förtjänar att må bra och att även denna period kommer att gå över. Det är en process, och det är okej att ta ett steg i taget.

Till dig som också kämpar: du är inte ensam, och tillsammans kan vi hitta styrkan att gå vidare, en dag i taget.

//Clara

I somras fick jag reda på att jag har diabetes. Det var, och är extremt svårt för mig,
att få ännu en diagnos. Men denna gången något fysiskt.
Anledningen är en blandning av långvariga mediciner och svårigheter att få i mig rätt
mat utifrån min autism. Min autism medför svårigheter att äta, inte utifrån att vilja
minska i vikt, utan för att jag pendlar i att inte gilla vissa konsistenser. Det kallas för
ARFID och är något jag skrivit om här i bloggen innan.

Så nu är jag tillbaka i att hålla koll extra mycket på kosten. Något jag kämpat för i så
många år att slippa. Att släppa kraven, tvånget, ångesten. Att äta det jag vill utan att
lyssna på anorexi monstret som ibland viskar. Jag har kämpat så hårt.
Och nu ska jag behöva ha mycket koll på kosten igen.. utan att hamna i kaninhålet.

Vad gör jag nu? Det sista jag vill är att hamna i ätstörningsträsket igen. Och jag
antar att det är en bra grej, att min grundkänsla är att jag inte vill det. Jag vill inte
följa de destruktiva tankarna. Jag vill inte kontrollera. Jag vet bara inte hur. Men jag
vet att jag kan.

Även om det är viktigt att veta vad man vill utifrån mål så är det lika viktigt att veta
vad man inte vill. Jag vill inte gå tillbaka till mörkret. Målet är att aldrig göra det. Det
är det jag och min psykolog behöver fokusera på.

// Nathalie

”Frisk, säger du? Hur kan du säga det så där bergsäkert?”

Det var en fråga som jag fick innan sommaren och jag har funderat på den sedan dess.

Hur vet jag att jag är frisk?

Tja, det ena sättet jag bedömer det på är att jag rent kliniskt är det. Jag är inte längre sjuk i
en ätstörning. Det går att bedöma utifrån vissa diagnostiska kriterier och jag uppfyller inte
längre någon av dem.

Men det känslomässiga då? Tankarna som en gång snurrade i en loop i min hjärna. Tankar
som skapade känslor som i sin tur skapade beteenden. Bara för att jag är symptomfri
behöver ju faktiskt inte betyda att jag är ”frisk”.

Ändå hävdar jag med bestämdhet att jag är just det. Frisk.

När jag fick frågan, då, innan sommaren, svarade jag ungefär så här:

”…dels uppfyller jag inte de kliniska kriterier för ätstörning längre, så rent diagnostiskt är jag
frisk. Men jag förstår att du syftar på att när en alkoholist aldrig säger ”frisk” utan ”nykter”,
så förvånar det dig att jag faktiskt säger ”jag är frisk”. Så vad baserar jag det på? Många
saker. Dels har jag lärt mig förstå att mina tankar inte behöver snurra så länge att jag kastas
in i känslor och destruktiva beteenden. Jag hör tankarna. Accepterar dem. Och frågar dem
var i kroppen det känns? Vad det är som egentligen pågår, bakom den där tanken? Sedan
frågar jag kroppen vad den behöver. Är det vila? En promenad? Ett samtal med en nära vän?
Att sätta på musik och dansa fritt? Vad den än behöver, ger jag den det (förutsatt, förstås att
det är genomförbart). Sedan har jag också lärt mig att mina tankar ter sig på ett speciellt sätt
när jag är nervös inför något, ett möte, en audition, en filmpremiär (jag jobbar som artist och
skådespelare). Det är som att min hjärna, fortfarande, efter alla år, går till samma LP-skiva
(jo, så gammal är jag!) och sätter på den när den börjar förstå att jag ska ut på den där
förbaskade skakiga grenen igen. Den som gör livet så läskigt och oförutsägbart.

Den sista pusselbiten är att jag har barn och familj idag. Och jag vill inte vara den där morsan
som konstant tittar sig i spegeln. Som är glad när hon är ”smal” och sur när hon är ”tjock”.
Som konstant bantar. Som inte kan handla X eller Y i mataffären för att hon fått för sig att
det kommer sätta sig på höfterna. Jag vägrar vara den mamman.”

Då blev det tyst. Hon som ställt mig frågan nickade och såg märkbart fundersam ut. Hon
svarade:

”Du har kommit långt i din självinsikt.”

Varpå det var min tur att bli tyst.

”Ja, jag har det, inser jag nu. Tack för påminnelsen” svarade jag till sist.

Vad vill jag nu säga med detta?

Jo, att ALLT går att förändra. Allt börjar med en dröm. En tanke om något annat.
Jag var sjuk i ätstörning och andra destruktiva beteenden i ungefär 30 år. Ändå är jag frisk
idag. Startskottet för mitt tillfrisknande gick 2008, det är 16 år i år. Hade du frågat mig för 17
år sedan hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle befinna mig här, på den här
platsen idag, mentalt eller fysiskt. Men det gör jag. Och DET är värt att fira! Hurra!

Erika Dittmer

Skaftet är rött, bladet kort och vasst. Hela mitt inre är i uppror. Jag vill inte känna så här. Måste komma ur spiralen. Barnen är hemma snart och jag måste hitta balans, ett slut på ensidigheten.  Bladet skär med lätthet i äpplets kött. Mellanmål till de jag älskar mest. De som förtjänar bättre.

Där och då började min kamp för att inte självskada, för att överleva. Just för att dom som jag älskar mest förtjänar bättre. 

Det var ett decennium sedan och fortfarande finns tankarna där, men jag har med hjälp kunnat skapa det där lilla mellanrummet mellan tanke och handling som ger mig ett val. Ett val som inte är lätt men som med övning kan tas. Jag kan välja ljusets väg, den uppåtgående spiralen i stället för den som för ner i avgrunden.

Det är nu mer än ett år sedan jag valde den uppåtgående spiralen. Vägen hit har inte varit rak och den är nog aldrig riktigt slut. Men nu finns ett försiktigt hopp, en förståelse för vad som kan ersätta det lättare valet. En vilja att vilja välja den svårare vägen mot en närvaro i mitt liv, mot en acceptans av smärtan det ibland innehåller. En vilja att närvara i livet med dem jag älskar mest. För att jag förtjänar det.

Mia