Vändpunkter.

Del 1.

Jag försöker värka fram något. Vill så gärna skriva något viktigt, eller i alla fall något som känns värt att lägga tid på att läsa. Jag låser mig nästan. Trasslar in mig i tankarna och orden. Hur ska jag uttrycka mig så att det blir begripligt? Så att någon kanske kan känna igen sig. Jag ifrågasätter mig själv. Har jag verkligen något av vikt att dela? Tänker att jag skriver för mig själv, då kommer orden lättare.

Jag skriver ordet vändpunkt. Sedan funderar jag på vad som har varit min vändpunkt. Jag inser att jag har haft olika vändpunkter. Jag kan bara komma på en tydlig och det var när jag blev inlagd och fick elbehandling. Annars har det mest varit en process, en process som gått fram och tillbaka och som fortfarande pågår. ”Du kan inte förneka att du har haft ett relativt långvarigt självskadebeteende” sa psykologen jag träffade på bup. Jag förnekade inte. Jag tyckte bara inte det jag gjorde räknades som självskadebeteende.

”En person som lider av impulsivt självskadebeteende kan vara av den episodiska typen, som är utan insikt och förnekar att hon skadar sig själv. Självskadebeteendet sker oregelbundet och personen anser sig inte vara beroende av att skada sig själv.” (S. Åkerman, För att överleva). Där var jag och är nog fortfarande. Jag hade hittat ett sätt att hantera det där diffusa som kallas känslor. Ett sätt att få utlopp för allt det som gjorde så ont. Men sedan krävdes det mer för att uppnå samma känsla av lättnad.

Men jag vill också skriva om en annan sak. Något jag skäms över. Jag fastnar lätt i värderande tankar gällande mående. Jag kan fortfarande bli väldigt triggad om någon svälter eller skadar sig. Jag vet innerst inne att jag inte vill lägga tid på att vara sjuk och att livet krymper allt mer, ändå vill jag då backa, falla tillbaka i gamla mönster. Det var ju aldrig tillräckligt. Jag fastnade hårt i det där med tillräckligt. Detta påverkade känslan av lättnad. Skammen tog över. Jag skämdes att jag skadade mig för att hantera livet men sedan skämdes jag också för att det inte blev tillräckligt allvarligt. Det kändes som att jag hånade dom som skadade sig på riktigt om jag kallade det jag höll på med för självskadebeteende. Jag läste mångas historier och texter och ofta handlade det om långa inläggningsperioder. Jag kunde inte riktigt relatera för mitt beteende hade aldrig då tagit mig till sjukhus. Idag vet jag att det är inget att sträva efter. Det går inte mäta månde och känslor i förhållande till antal ärr, antal inläggningar eller hur lite man väger. Det behöver inte ha korrelation. Det viktiga är att flytta fokus från sår till känslor.

Även om jag skriver det här som att det vore en självklarhet och jag vet om det rent intellektuellt så kämpar jag fortfarande med det känslomässigt. En annan psykolog frågade om det var viktigt för mig att vara duktig och om jag även överförde det till att vara sjuk. Att det var viktigt att vara duktig på även det. Jag vet inte om jag tänkte så långt. Först och främst ville jag bara hantera livet men sen ville jag räknas med. Jag ville att det skulle vara på riktigt. Jag har fått hjälp och stöd via vården både inom psykiatrin men även vårdcentralen och på ungdomsmottagningen. Jag har provat många olika mediciner, fått gå i terapi och sedan stödsamtal. Efter funderingar om olika personlighetsstörningar fick jag till slut min diagnos atypisk autism. Det har hjälpt mig att förstå mig själv bättre med styrkor och svagheter. Framför allt har jag slutat träna så hårt på det som jag har svårt med. Nu får jag istället stöd med det och det har också varit en form av vändpunkt. Nu försöker jag lyssna mer inåt och inte bara göra det jag tror förväntas av mig.

En annan vändpunkt för mig är min dagliga verksamhet. Där har jag fått ett sammanhang dit jag kan komma oavsett dagsform. Vi har anpassat dagen utifrån det. Jag har fått mycket stöd där. Min handledare och numera vän visade tidigt att alla känslor och tankar var okej och att hon tålde att höra vad jag än hade att berätta. Hon såg det som fungerade och hjälpte mig själv att se det och känna mig stärkt. Men framför allt har hon visat att dom finns kvar oavsett hur jag mår, om jag skulle skada mig eller inte. Jag har varit rädd för att bli utbytt, men nu ser jag det inte så längre. Ser bara att relationen förändras men den kommer fortfarande finnas kvar även om någon annan behöver mer stöd. Jag har skadat mig där men aldrig mötts av ilska eller skammande. Bara orden att jag får höra av mig närsomhelst, om vad som helst och att jag får skriva hur mycket som helst. Det har betytt väldigt mycket för mig. Vi har byggt upp tillit och jag vågar numera skriva om allt mellan himmel och jord. Jag har även vågat ringa några gånger så hon har hjälpt mig genom stunder av ångest och ibland även förhindrat självskador.

En annan del som varit viktig för mig har varit alla djuren på gården där jag är på den dagliga verksamheten. Under en sämre period kom dom hem till mig med hundar. Det betydde väldigt mycket. Vi har skrattat och gråtit tillsammans och kastat tallrikar i marken för att uttrycka ilska och frustration eller bara att något diffust skaver, på ett mer konstruktivt sätt. Det känns som att jag har hittat en plats där jag får lov att växa i min takt. Ett citat om att hitta sin plats som jag tycker om är detta; Det kommer från boken den som hittar sin plats tar ingen annans.

”En människas förutsättningar för växtkraft är inte något hon styr helt själv. Det är sällan plantan det är fel på om växandet uteblir. Det är omgivningens, eller rättare sagt, kombinationen av förutsättningar i den omgivande miljön som förkrymper växten. Det är då man kan behöva bli omplanterad på annan plats. Detta är ingen smärtfri process; att ryckas upp, flyttas och rota sig igen. Att orka ta sig igenom tider då det måste bli sämre för att det ska kunna bli bättre. Alla livsprocesser innehåller perioder av sådan smärta. Ett slags livets växtvärk. /…/ För när man vet vart man vill så är det bara att börja gå, sätta sig i rörelse och lita på att kraften för den långa vandringen och de krävande uppgifterna kommer längs vägen. Energi är kraft i rörelse. Det avgörande är riktningen, inte steglängd eller hastighet. Det räcker med ett myrsteg om man går i sin längtans riktning, men man måste börja gå.”

 

/Hannah

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × 3 =