Min berättelse

Jag är en tjej som snart fyller 29 år. Utåt sett är jag glad och sprallig och väldigt omtänksam. Till en början när jag mådde dåligt sa jag inte till någon. Jag pluggade och jobbade samtidigt, jag hade så otroligt mycket självmordstankar och självskadetankar. Jag sov inte på nätterna och mitt liv var fullt av stress och press från högskoleutbildningen jag gick på och jobbet. Tillslut rann bägaren över och allt brast.

Jag hamnade ganska fort i ett självskadebeteende och de ledde till LPT på en slutenvårdsavdelning. Där började sjukhusvistelsekarusellen som ibland har känts att de aldrig skulle ta slut. Efter första inläggningen följde några andra inläggningar också. Jag upplevde de som att personalen saknade kunskap om självskadebeteende, hade aldrig tid och prata. Jag pratade mer med andra patienter än personalen.

Efter att ha åkt in och ut några gånger mest på sommaren.  Tillslut satte mitt självskadebeteende stopp för studierna. Så jag tog studieuppehåll. Den inläggningen varade i mer eller mindre ett och ett halvt år. Och det skadade mig väldigt mycket. Jag blev van vid att alltid vara skyddad i form av extra vak. Jag blev van vid tvångsåtgärder i alla dess former. Så efter ett och ett halvt år skrevs jag ut. Det kändes som jag fick lära mig saker på nytt som att ta hand om mig själv.

Men nu till det positiva – efter ett och ett halvt år på sjukhus flyttade jag till ett LSS gruppboende som verkligen är underbart. De stöttar mig verkligen och även fast jag skadat mig massa så mycket så att polisen kommit så får jag bo kvar. Ibland har det verkligen vart kaos. Men de har sett att jag försöker. Att jag har perioder jag inte skadat mig. Min dagliga verksamhet stöttar mig väldigt mycket också.

Jag hade turen inom LSS och få ett superbra boende och daglig verksamhet. Efter ett år på boendet bytte jag psykriatri bytte från nordvästra till norra. Till en början HATADE jag det. Åkte fortfarande in och ut på psyk. Slutenavdelningen jag hamnade på tyckte ja va sjukt dålig. Jag kände att de inte tog mig på allvar och skrev ut mig när jag skadat mig. Avdelningen byggde på patientens egna ansvar att man skulle komma innan man gjort något, vilket jag inte alls var van vid. Jag var ju van att vara skyddad. På denna avdelning fick jag gå ut själv, de hade jag ju nästan aldrig fått förut. Det var så mycket förändringar. Men efter ett tag insåg jag att personalen visst brydde sig, de jobbade bara annorlunda. De har aldrig gjort några tvångsåtgärder förutom lpt i några dagar. Dem använder samtal i stället för tunga mediciner.

Jag har inte varit inlagd mer än en vecka på ett och ett halvt år i sträck. De bästa att jag hamnar oftast på samma avdelning och har samma kontaktpersoner istället för att slussas runt på olika sjukhus på olika avdelningar med olika personer.

Det största misstag jag gjort var att hålla tyst, jag var väldigt ung när jag först började må dåligt. Sen gick de några år då jag mådde okej. Sen 2011 började ja må väldigt dåligt igen men som sagt jag höll tyst så som ja gjort i många år. Det var för cirka tre år sen jag faktiskt började prata om hur jag mådde och de är de bästa jag gjort. Jag mår forfarande dåligt ibland men vem gör inte det? Jag har inte bestämt mig för att bara må bra, för de är ju typ omöjligt. Jag accepterar läget, att de går lite upp och ner, ibland är det bra och ibland mindre bra.

Jag blir fortfarande väldigt ledsen över den dåliga vården jag fått, men även tacksam över att de blivit bättre. Långa inläggningar och tvångsåtgärder är verkligen inte bra för personer med självskadebeteende. Sätt inte bara en borderline diagnos på en person som skadar sig. De kan faktiskt ligga andra orsaker bakom. Och de finns faktiskt andra diagnoser. Jag har länge levt med bordelinestämpel trots att jag inte har de. Känns som vården i allmänhet är lite diagnoshysteriska.

Jag kan ha svårt att se att de går framåt, jag tycker mest jag står stilla. Egentligen har jag kommit otroligt långt bara genom att prata om hur jag mår. Jag har alltid vart målinriktad och jag tror faktiskt på mig själv. Jag har klarat att jobba, vart i Australien i över ett år, gått på högskola i två och ett halvt år. Men allt de känns enkelt jämfört med att komma ur ett självskadebeteende som känns sjukt mycket svårare. Men de är sjukt värt att kämpa, för livet är faktiskt fint. Vill bara säga tack till mitt fantastiska gruppboende <3

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton + tretton =