Idag är jag inte längre rädd för mörker.

”Med hjärtat i halsgropen och morfars tubsockor på fötterna hasade jag mig fram över den slitna fiskbensparketten. Ner för kinderna rann tårar mellan korta andetag som aldrig riktigt fick slå rot i magen. Det är nära nu. Stunden då jag totalt faller samman. Fan. Känslorna jag trodde jag gömt så väl värker och jag skriker av smärta så fort jag försöker röra vid dem. Andas. Andas. Jag försöker påminna mig om det, att det enda jag behöver göra är att andas. Skit i att leva Josefin, överlev bara.”

Denna text skrev jag när jag var påväg in i mitt mest nattsvarta mörker. Men den dagen då jag gick sönder helt började även min resa mot att bli hel igen – på riktigt.

För ja, jag har varit där och jag vet. Vet hur ensam en känner sig när man går vilse i all den där sorgen. Jag vet hur svårt det är att se när mörkret helt omsluter en. Jag vet hur det är att leva sekund för sekund – då när livet blir till ett konstant bottenlöst fall. Men jag vet också hur det känns när man glimtar sin första stråle ljus. Hur överväldigande det är att se den där ljusstrimman förvandlas till den klaraste av strålande solar. Och jag glömmer aldrig det ögonblick då jag för första gången skrattade på riktigt igen efter vad som kändes som en evighet av sorg.

Det är skillnad på att leva och att överleva. Så många år jag spenderat med att fokusera på just det – att överleva. Under perioden då jag skrev denna text så överlevde jag för mamma och idag så lever jag, på riktigt – för mig.

Ja, det är skillnad på att överleva och att leva men det ena utesluter inte det andra. Ibland räcker det att överleva för att en dag få leva igen. Det viktigaste är att komma ihåg att den dagen kommer, oavsett hur långt borta den känns, att komma ihåg att du inte är ensam, vi är aldrig ensamma. Och en vacker dag kommer vi mötas där ute i verkligheten, med våra händer höjda mot solen för att skydda våra kisande ögon och leenden som ingen kan sudda ut.

Ja, det finns ett efter och när vi vågar prata om allt det där som tynger oss så kan vi få hjälp att ta oss dit. Jag minns så väl en psykolog jag mötte som efter att jag delat med mig av min berättelse sa ‘’Josefin, ingen människa kan bära det du bär på själv, ingen ska behöva må såhär.’’ Där och då sträckte han ut sin hand och jag tog den, lät honom hjälpa mig att hjälpa mig själv, lät honom leda mig framåt på skakiga ben som växte sig starkare och starkare i takt med att tiden gick.

Det är det svåraste och bästa jag gjort på samma gång och idag sitter jag här i mitt efter, i min nya verklighet där jag är lätt och fri. Sorg och mörker knackar titt som tätt på, för det hör livet till. Skillnaden på då och nu är att jag idag vågar släppa in det och omfamna det för vad det är. Jag har hittat sätt att möta min smärta så att den inte längre blir till berg, lärt mig att prata om den och handskas med den så att det aldrig hinner slår rot i mitt lilla bröst. Idag är jag inte längre rädd för mörker, för glöm inte – ur mörkret föds ljus.

/Josefin Hulldin

3 Kommentarer
  1. Alex
    Alex says:

    Genom smärtan föds man på nytt. göra en sak var dag som skrämmer en.
    Det som inte bryter ner det härdar.

  2. Erika
    Erika says:

    Helt rätt att en människa inte kan bära allt själv, att omge sig med vänner och familj är det bästa.
    Människor som bara vill en väl

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

12 − 11 =