En timme i taget, en minut i taget, en sekund i taget

Självskadebeteende. Ett långt ord som väcker än ännu längre rad av känslor. Vad känner du, kära läsare? Skräck? Skam? Ångest? Sorg? Ilska? Kanske en salig blandning av alla dessa eller kanske något helt annat. Jag ska berätta en hemlis för dig som läser detta. Jag är en av alla som har varit fast i ett självskadebeteende.

Vem är jag som skriver detta då? Jag är 20 år, bor i en medelstor svensk stad, är personlig assistent och blivande sjuksköterska. Jag älskar djur, musik, böcker och brinner för allas lika värde. Till synes en helt vanlig tjej alltså. Men under mina kläder finns små vita streck lite här och där. Spår från år av helvete, år av att skada mig själv.

Jag började må dåligt i 10 års åldern och jag minns att jag led av ångest och oro långt innan dess. Det var aldrig något som jag berättade om utan något som jag höll inom mig. Min barndom präglades av våld, övergrepp och att leva i skuggan av en missbrukande förälder – inte så konstigt att jag blev ångestfylld och deprimerad kanske.

Jag minns så väl första gången jag skadade mig själv. Jag var 12 år och oerhört ångestfylld. Jag googlade runt om ångest och hittade en sajt som handlade om just självskadebeteende. En jobbig kväll ett par dagar senare så skadade jag mig själv för första gången. Tänk om jag visste den där kvällen vilken helvetesspiral det skulle sätta igång.

Åren gick och så småningom insåg jag att jag var tvungen att sluta skada mig. Självskadebeteendet eskalerade och en kall januarinatt hamnade jag på akuten efter en stor överdos. När jag låg där helt ensam på den kalla britsen uppkopplad till diverse sladdar och drack kol insåg jag en sak: tar jag mig inte ur denna skiten kommer jag dö. Och jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva såhär. Leva med all ångest.

Idag har jag slutat skada mig själv men vägen dit har varit lång och krokig. Trots att jag inte har kvar mitt självskadebeteende har jag en bra bit kvar på min resa till att bli helt fri från ångesten men det är en sak som är säker: allt blir lättare av att inte behöva vara beroende av att skada sin kropp för att ångestlindra.

Till dig som kämpar och till dig som är anhörig: håll ut. Livet blir bättre. Ta det en dag i taget och om det inte går – en timme i taget – en minut i taget – en sekund i taget.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 − 11 =