Det handlade inte om ett kaos utan snarare om ett sugande tomrum som slukade mig inifrån

Jag heter Fredrik och är trettiosex år gammal. Under stora delar av mitt gångna vuxna liv led jag av ett självskadebeteende och ett livsfarligt risktagande. Det är alltid svårt att säga var någonting egentligen startar. Min uppväxt var en trygg tid i ett villaområde med mängder av vänner och en stöttande familj. Det gick bra för mig i skolan och på fritiden, men jag tyngdes av ohyggligt höga krav på mig själv. Tonåren var en turbulent tid som den är för många, jag led av ångest och något som kan liknas vid depression, men skadade inte mig själv annat än att dricka för mycket alkohol för ofta.

Första gången jag skadade mig själv var jag tjugoett år gammal och hade blivit lämnad av en kärlekspartner. Någonting hände i mig när hen lämnade mig. Allting liksom stannade och insidan av mig blev annorlunda. Det handlade inte om ett kaos utan snarare om ett sugande tomrum som slukade mig inifrån. När jag skadade mig var det i början odramatiskt. Det var ett experiment, något slags test av hur tom jag var. Tomheten bekräftades och ingenting spelade någon direkt roll. Skadan jag vållade mig själv sögs in i tomheten och jag upplevde den som obetydlig, avdramatiserad och harmlös. Samtidigt skapade den ett sug efter mer, och mer och mer blev det.

Jag skrev i min dagbok, ”Det är jag och jag mot världen”. Det betydde ensamhet – ensamhet bland vänner och familj därför att jag var den enda som kunde känna det som kändes eller var tomt.

Efter upprepade och kraftigt förvärrade självskadehandlingar lades jag in på en psykiatrisk vårdavdelning. Jag fick prova preparat efter preparat av antidepressiv medicinering men utan någon egentlig bättring. Skadorna fortsatte, trots att jag befann mig på sjukhus. Jag var tvungen, trodde jag. Jag var maktlös mot suget, trodde jag. Det var inte längre odramatiskt att skada mig. Varje gång jag gjorde det medförde det, efter den första mycket korta ångestlindringen, en mångfaldigt ökad ångest och ett stort självförakt.

Jag vet nu att tomheten inte började den dagen jag blev lämnad. Den hade sedan flera år börjat äta mig inifrån men blev inte fullständig förrän avskedet från min dåvarande partner var ett faktum. Det skulle ta nio år från den dagen – nio år av svåra självskador, livsfarligt riskbeteende, och en självkänsla nedtryckt i lera – innan jag slutligen befann mig vid vägs ände och valde den enda väg som innehöll livet. Det kan låta hemskt att det skulle ta nio år innan vändningen kom. Det kan också låta hoppingivande att det aldrig någonsin är för sent att komma ur sina svårigheter.

Många gånger har det varit svårt att identifiera sig med den fortfarande ganska cementerade bilden av självskadaren som en ung kvinna. Som man upplevde jag mitt ständiga skadande som ett sorts tecken på svaghet i ett samhälle där den starke mannen ska stå stadigt på jorden med rejäla biceps och grov skäggväxt. Jag har ingen skäggväxt. Mina biceps börjar visserligen se svullna ut efter att ha kånkat runt på min nu ettårige dotter stora delar av dagarna den senaste tiden, men i övrigt är jag knappast en idealtypisk machoman. Jag tycker om kärlek – mjukhet – och att prata om känslor. Det gör mig inte till kvinna – det gör mig till människa. Kanske var mitt självskadande till viss del ett uppbrott från en manlig norm jag inte stod ut med. Mest av allt var det dock ett uttryck för att säga ”Nu är det stopp, det går inte längre, jag är färdig och ni – någon – måste hjälpa mig vidare.”

Genom åren har jag upplevt både bra och dålig psykiatrisk vård. Det har funnits fruktansvärda exempel på bemötande som förvärrat självskadebeteendet, men det har också funnits många goda människor med förmåga att ingjuta hopp om framtiden. För jag tror att det är det det handlar om i första hand – hoppet. Det finns ett liv efter det svåra. Allting har ett slut.

Jag lyckades sluta med de självskadande handlingarna av flera olika skäl. Det viktigaste var att jag bröt tvånget. För mig var självskadandet ett kraftigt beroende, men efter ett långt kämpande mot suget och en längre tids uppehåll från skadande insåg att jag fortsatte leva ändå. Jag insåg till sist att det var svårt men inte omöjligt att lyfta bort det tunga självskadandet från mina axlar och ändå vara Fredrik.

Jag har också med god terapeutisk hjälp och ett kämpande med mig själv lyckats skapa något som mer och mer började likna en god självkänsla och ett förlåtande förhållningssätt till mig själv, mina tankar och mina handlingar.

Något som också var viktigt var att jag slutade dricka alkohol. För mig var alkoholen många gånger den slutliga dörröppnaren till självskador och riskbeteenden. Utan den har jag fått förmågan att stanna upp, våga vara i ångesten, och orka vänta tills ljuset till slut kommer tillbaka. Sist men inte minst har jag fått oerhört mycket stöttning från familj och vänner. Jag vet att det inte är alla förunnat, och jag känner mig lyckligt lottad.

Idag har jag en fru och två barn, en son som är fyra och en dotter som är ett. Jag har fortfarande vissa problem med ångest och depressioner och kommer kanske att ha så under lång tid. Jag vet nu att det inte kommer att knäcka mig. Alla former av självskadehandlingar är borta – förhoppningsvis för alltid. Jag kommer att fortsätta leva, och få se min dotter bli en strålande vuxen kvinna, och min son bli en stor man med klena biceps och dålig skäggväxt men med ett leende på sina läppar.

Allt medan världen snurrar på och solen skiner utanför mitt alldeles vidöppna fönster.

/Fredrik

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton + tre =