Mitt självskadebeteende började som ett rop på hjälp och slutade med ett beroende, eller det har inte slutat, det finns fortfarande där. Jag brukar beskriva det som att man är sötsugen. Jag känner mig nästan som en drogmissbrukare ibland, och på ett sätt så är jag en missbrukare. Jag fick mina första tecken på OCD när jag gick i 5:an eller 6:an. Då var det ganska typisk OCD, jag hade en ritual jag var tvungen att göra när jag gick hemifrån; allt för att hindra vår hund från att brinna inne, bli stulen eller dö av något. Detta ledde till bråk med brorsan. Men tänker inte ha detta som huvudsak i texten. Men bara när jag skriver är jag rädd för att skriva något fel, kanske ljuger jag? Kanske hittar jag på?
 
Mitt första minne av självskadebeteende, som jag inte direkt såg som självskadebeteende, var i samband med min tandställning. Den hade gått i sönder och jag hade ångest, för att det var inte första gången den gått i sönder. Jag försökte använda mitt självskadebeteende som ett rop på hjälp och hoppades på att det skulle synas under mina träningskläder. För jag ville att någon skulle fråga mig, hur jag mådde, varför osv. Jag minns inte om någon la märke till det. Någon vecka senare, självskadade jag igen. Detta var än en gång på grund av min tandställning. Den hade gått sönder och jag hade dåligt samvete, jag kunde vakna mitt  i natten och gå ut bara för att ”kyla” ner mig. Och hade ångest så fort jag inte var sysselsatt.

Efter detta hände väl lite grejer och så, men jag hamnade till slut i en relation med en kille där jag inte vågade göra något, säga något. Var ständigt rädd för att han skulle göra slut med mig. Men han var inte dum eller så, vi var bara väldigt olika. Han pratade inte så mycket om sina känslor, medan jag berättade gärna mina… så när han inte hörde av sig, så självskadade jag istället.  Så fort han verkade lite reserverad så vände jag mig till självskadandet. Det var lättare så. 
Ibland självskadade jag även när en nära släkting till mig varit taskig. Hen kunde i perioder psykiskt misshandla mig; kalla mig för diverse saker och trakassera mig något fruktansvärt. Jag vill inte skylla på hen, men det hade absolut en påverkan på mig.

Numera är jag 24 år gammal, men har lärt mig massa. Jag säger till partners och framtida partners vad jag vill ha. Berättar att jag är väldigt verbal, gillar att visa känslor och är rädd för att vara för ”på”. Att jag gärna vill höra att någon tycker om mig, att jag är vacker och att de saknar mig. Jag har även lärt mig att vända mig bort från från killar som jag kanske gillat, men som inte har tillgodosett mina känslomässiga behov.
 
Jag självskadar än idag. Men nu är det oftast för att jag känner att jag måste; för att det har blivit ett beroende. Avsaknaden av det där ruset som jag känner när jag självskadar ”bra”. Problemet med detta är: att nu krävs det mer för att jag ska få ruset. Det blir så. Hela tiden krävs det mer och mer. Men jag går på terapi just nu. ERGT; för andra gången. Det är bra, men lite triggande. Kan se i mina papper att jag har tendenser till att självskada under dagarna när jag varit där, men samtidigt är det skönt att få träffa andra som är som jag. Som förstår mig på ett helt annat sätt. Där får vi även lära oss om känslors ursprung, varför de finns och så. 

Jag medicinerar även för min OCD vilket gör att självskadeimpulserna i samband med detta har minskat mycket. Utöver detta har jag även en ADHD-diagnos, denna tar jag inga mediciner för men har läst på och förstår mig själv betydligt bättre. Kontakten med min släkting som tidigare trakasserade mig är minimal; vilket också har minskat mina självskadeimpulser. Var inte rädd för att minska kontakter med människor som drar ner dig!
0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − 4 =