BIP ERITA: Internetförmedlad behandling för ungdomar

Nu pågår rekryteringen av ungdomar med självskadebeteende till en nationell studie av ERITA. 

BIP ERITA står för emotion regulation indvidual therapy for adolescents och bygger på kognitiv beteendeterapi (KBT), dialektisk beteendeterapi (DBT) och emotionsreglerande terapi (ERGT). BIP ERITA består av två internetförmedlade delar: en del som vänder sig till ungdomar och en lite kortare del som vänder sig till ungdomars vårdnadshavare. Under hela behandlingen har både ungdomar och vårdnadshavare kontakt med en terapeut via internet. Under behandlingen får både ungdomar och vårdnadshavare möjlighet att lära sig nya sätt att hantera känslor och tankar på som har visat sig vara effektiva i flera vetenskapliga studier. I det långa loppet hoppas vi att projektet ska leda till att fler med självskadebeteende får tillgång till effektiv behandling.

BIP ERITA genomförs med stöd av Nationella Självskadeprojektet och drivs av barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms läns landsting i samarbete med Karolinska Institutet och Centrum för psykiatriforskning.

Läs mer och lämna en intresseanmälan HÄR!

Att våga söka hjälp och stöd

Ett liv med ätstörningar kan se så olika ut. Vi kan leva i ensamhet där ingen annan vet om vår smärta, panik, ångest. Kanske vet vi inte ens själv hur vi mår? Det kan se olika ut men en sak har vi gemensamt – vi är värda att få hjälp.

 

Att söka hjälp är inte alltid lätt. Det kan finnas tusen känslor kring detta. Mår jag tillräckligt dåligt? Är jag verkligen sjuk? Kommer någon vilja hjälpa mig? Finns det hjälp? Vart ska jag vända mig? Vågar jag? Vill jag? Det är okej att vara rädd, att tvivla. Men det är värt det, att söka stödet. Att få hjälp med att ta sig ur mörkret och ätstörningens klor. För det går. Ibland är vården inte som vi önskar, men det finns bra hjälp att få. Ibland behöver en leta i hundra år, kriga och slåss. Och vem orkar det egentligen? Kanske ingen, men ibland måste vi i alla fall. För att överleva och få tillbaka våra liv.

 

Jag har varit en av dem som läkarna inte har tagit på allvar. Jag har under många år haft svårt att få hjälp både inom öppenvård, dagvård och slutenvård. Jag har blivit nekad, utslängd, runt skickad. Och det har gjort ont. Ibland har jag velat dö för att jag inte har orkat med vården. Jag vet inte hur många tårar jag har gråtit när jag har mött läkare på sjukhuset som har skickat hem mig när jag precis har orkat berätta att jag knappt ätit något på flera veckor. Hur vi än blir behandlade i vården så är det alltid värt att fortsätta kriga. För en vacker dag, då kommer du att hitta rätt. Du kommer få en psykolog, läkare eller någon annan vårdpersonal som bryr sig på riktigt. Som förstår dig. Som kämpar. Vägen dit kan vara lång, ibland inte, men oavsett så kommer det vara värt att kämpa för att ta sig dit. Det är alltid värt att söka hjälp när en inte mår bra.

 

Mår jag tillräckligt dåligt?
Ja. Det är ingen tävling i vem som mår sämst. Om du inte mår bra eller har självdestruktiva beteendet så är det bra och viktigt att söka hjälp.

Kommer någon vilja hjälpa mig?
Ja. Det finns många som jobbar med just ditt problem, som har utbildning och som vill hjälpa just dig.Det är inte alltid lätt att hitta hjälpen, men den finns.

Vågar jag?
Ja. Det är mer läskigt att må dåligt, jag lovar. Innerst inne så vill du, för även om det kanske inte alltid känns så, så vill ingen må dåligt.

 

Kom ihåg: Du vågar. Det finns hjälp att få. Det kommer vara värt det. Du kommer kunna återhämta dig. Ingen är värd att må dåligt.

/Jessica

Att sträva mot det friska och släppa taget om det sjuka

För mig har det tagit lång tid att nå fram till en frisk vilja och en tillräckligt stark motivation att lämna det sjuka och självdestruktiva, för att istället på riktigt sträva mot att leva ett så friskt liv jag kan. Och även nu när jag bestämt mig för att kämpa så har jag stannat upp, tvivlat och snubblat bakåt igen många gånger. För vägen är tyvärr sällan rak och enkel. Det är jobbigt att kämpa hela tiden och det är svårt att alltid sträva uppåt. Jag har tvivlat på om jag verkligen kan må bättre, om jag är stark nog, om jag orkar kämpa så mycket som krävs och om det ens är någon idé att fortsätta försöka. Det är svårare att ta tag i livet än att fly från det som är jobbigt. Men att stanna kvar och hantera livet som det är kommer ändå att vara mycket mer hållbart i längden – det är så jag verkligen kommer någonstans!

Men det är svårt att lämna det självdestruktiva som varit en del av mitt liv under så lång tid. Att skada mig själv dyker fortfarande ofta upp som en lösning för att hantera det som är svårt och jobbigt. Men det är inte längre ett alternativ. Jag försöker att påminna mig själv om att jag aldrig kommer framåt om jag fortsätter skada mig själv. Jag kan inte må bra och skada mig själv samtidigt, det kommer inte att gå. Jag vill må bättre och jag vill klara av att göra det jag vill. Det kan jag bara uppnå om jag fortsätter att kämpa och släpper taget om det självdestruktiva.


Under alla år som jag mått dåligt har det funnits mycket tvivel. När alla andra verkar må bättre av samma hjälp som bara gjorde mig sämre. När vårdpersonal säger till mig att de inte vet hur de ska hjälpa mig. När det stöd som ska hjälpa mig verkar ha gett upp hoppet. När jag har försökt att bli fri(sk) så länge utan att lyckas. Då är det lätt att känslan av hjälplöshet bara växer och tron på något bättre snabbt försvinner. Då är det lätt att känna att något bättre bara är något som händer andra och inte mig. Då är det lätt att tänka att det är jag som är undantaget, att det är jag som är den det är fel på och att just jag är den som är ett hopplöst fall. Men ingen är ett hopplöst fall. Det kan visst bli bättre. Det finns hjälp som hjälper, det gäller bara att ha tålamod, fortsätta kämpa och inte ge upp tills man hittar rätt hjälp.

Till slut fick jag den hjälp som var rätt för mig. Jag fick en psykolog som verkligen förstod mig och trodde på mig. Jag fick träffa en läkare som flera gånger sa till mig: ”Du är inget hopplöst fall”. Det behövde jag höra och med tiden kunde jag även börja tro att det kunde vara sant. Nu har jag till slut fått rätt hjälp under rätt period i mitt liv. Och jag vill tro att det ska gå den här gången. Det krävs fortfarande mycket tålamod och jag behöver fortfarande intala mig att självskador inte är ett alternativ längre. Det är fortfarande jobbigt ibland, men det blir lättare med tiden. Och det är värt det. Det går och det är verkligen värt det.

/Jenny

Det finns en annan tillvaro än den som är i totalt mörker

Jag står i rulltrappan, är en av alla andra i morgonrusningen på T-centralen. Finner min trygghet i den mjuka hemvirkade sjalen och under kepsens skyddande skärm. Jag tänker att det är så konstigt hur allt går upp och ned i livet, precis som rulltrappan jag nu står i. Här är jag mitt i alltihop. Hör tunnelbanans sus och rasslet i spåren, känner tunnlarnas vindar mot min hud. Det visslar när vagnen bromsar in. Människor passerar framför, bakom, förbi. Jag är mitt i allt.

Jag är mitt i verkligheten igen, som alla andra, som så många gånger förut. Och samtidigt är det helt overkligt när jag tänker på vem jag var för snart ett år sedan. Då var jag en spillra av liv och verkligheten var ett kommatecken mitt i ett vakuum. Med envishet och tvång stod jag på benen. Och med tvång räddades även mitt liv.

Jag fortsatte att leva då. Kanske inte av egen vilja, men när det väl stod klart att det fanns ett frö av liv i mig, så fanns det inget alternativ än att fortsätta. Då antog jag utmaningen. Och med andras välvilja och kärlek fortsatte jag. Det fanns inget annat alternativ än att fortsätta. Så jag lever alltså idag.

Att leva idag är inte alltid med lätthet. Men ingen människa lever enbart med glädje över att få vara vid liv. Det är en sanning vi aldrig får glömma. Alla har sina kamper. Alla har sina strider. Jag och du, varenda människa på denna jord. Jag måste ofta påminna mig om detta. Och jag kämpar för att lära mig att acceptera att så länge jag lever behöver jag leva sida vid sida med smärta och  obehag. Och lära mig att leva sida vid sida med mig själv. Men vid sidan av detta finns ju även ljusa stunder, kärlek, glädje!

Jag vill ofta förgöra och förstöra mig själv. Samtidigt är det just detta sug efter att förinta mig själv som nu är min drivkraft att fortsätta ge mig ut en morgon som den här. Att fortsätta, att inte förgöra. För det är en djup och stor rädsla inom mig att de destruktiva krafterna ska få chansen att styra mig så enväldigt att jag snart bara ser döden som en utväg. Jag vill inte att det ska vara min verklighet igen, därför fortsätter jag.

Även om det är svårt inombords, även om det finns ångest varje dag, så fortsätter jag att leva med mina älskade i min närhet. Jag fortsätter också att återvända till de underbara människor och den plats som har hjälpt och hjälper mig att inte falla så djupt som då, för snart exakt ett år sedan. För det är verkligen sant som uttrycket säger att ”ingen människa är en ö”: Vi klarar oss inte ensamma. Det är tack vare andra som jag faktiskt lever och tack vare andra som jag vågar fortsätta, även de dagar jag inte så gärna vill leva. De dagar då destruktiviteten lockar med  sin falska befrielse. Andra hjälper mig att inte snärjas in i mitt ensamma destruktiva mörker som bara vill förgöra.

Steg ett är att lära mig att hålla mig flytande, att inte följa min destruktiva sida ned i de mörkaste av vatten. Steg två är att lära mig hålla balansen mer på egen hand. Och steg tre blir att lära mig att hitta en egen drivkraft som blir motorn i livet och existensen. Och även då kommer jag att behöva andra människor omkring mig. För vi behöver alla någon annan. Oavsett i vilket skede av livet vi befinner oss.

Just detta vill jag försöka förmedla till er alla; du ska inte vara ensam och du behöver inte vara ensam! Även om det är som om mörkret omsluter dig totalt, och du känner ångest och sorg och smärta, så finns det någon annan som kan förändra just den tillvaron. Det kan inte ske som i ett trollslag, men bara att låta någon annan finnas i ditt mörker kan vara första steget till någonting annat. Det kan bli början på en väg som innebär att du kan andas lättare framöver.

För min del var det att jag vågade ringa ett telefonsamtal som förändrade det totala mörkret till något annat. Sakta och sakta började min väg sträcka sig i en annan riktning. Och det är åt det hållet jag nu vandrar. Alla människor vandrar på en väg som kantas av både ljus och mörker, glädje och smärta, vilja och tvivel. Glöm inte det.

Stäng inte dörren om dig, och stäng inte ute någon annan. Vi behöver varandra. Jag kan med egen erfarenhet säga att med sällskap av andra kan vi klara av våra destruktiva inre krafter. Det finns en annan tillvaro än den som är i totalt mörker. Det finns nyanser i livet.

/Miriam

jag lärde mig så mycket om livet, döden och mig själv

Ibland tänker jag på alla somrar som jag har sett solen genom en gallerbalkong, när jag har befunnit mig i en inhägnad med taggtråd runt. Dagar, veckor och månader där jag egentligen inte minns någonting förutom fönster som inte gick att öppna, låsta dörrar och miljoner sekunder av ångest. Jag var så ledsen då för att allting gjorde ont. Livet jag levde men också rädslan för att det alltid skulle vara så. Sjukhus, självskadebeteende och aldrig visste någon om jag skulle överleva. Den tiden var inte okej. Tio år var inte okej.

Men idag. Nu. När jag njuter av sommaren i frihet så är jag glad att allt det där hände, att jag fick kämpa för att överleva, men kämpa ännu hårdare för att bli frisk. För jag lärde mig så mycket om livet, om smärta, döden och mig själv.

Snart har jag varit fri från mitt självskadebeteende i sex år. När jag var mitt i det var det svårt att se slutet på lidandet, någonting som ständigt plågade mig. Att inte veta hur det skulle sluta. Det var många som trodde på mig och min förmåga att ta mig vidare, men det var också så många som släckte hoppet om och om igen. Inte minst jag själv. Varje självskadehandling kändes då som ett bevis på att det var försent för mig. Att det inte fanns någon väg tillbaka. Jag hade irrat runt i mörkret så många år, så hur skulle jag finna vägen tillbaka till livet? Jag tror det är en vanlig känsla när en är mitt i kampen.

Idag arbetar jag som sjuksköterska inom psykiatrin och möter samma ovisshet hos mina patienter som nu befinner sig bakom låsta dörrar med gallerbalkonger och fönster som inte går att öppna. Det är okej att inte veta, det är okej att vara rädd. Men det finns vägar vidare. Även om det inte går att se vägen, så betyder det inte att den inte finns.

För sex somrar sedan var jag mager och livrädd och idag är jag så innerligt tacksam för att jag orkade. Livet nu var värt att kämpa för.

/Jessica

En sak som är lika viktig för oss alla

Jag började sluta tro på att det fanns någon hjälp att få. Att det var så här det var och att det var så här det skulle fortsätta, ingen verkade ju förstå? Vården som skulle vara en hjälpande och trygg hand att greppa tag i. Vården som skulle kunna fixa allt det som gjorde så ont i mig. Det var ju deras jobb, de visste hur de skulle kunna hjälpa mig, det var hos dem som hjälpen fanns. Allt skulle lösa sig, bara jag vågade öppna upp mig mer i terapin. Eller?

Nu när jag ser tillbaka på mina år som sjuk i ett självskadebeteende och i en ätstörning så slår det mig hur viktigt det är med ett bra bemötande. Hur viktigt det är att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på och bli sedd.

Jag gick hos BUP i flera år, de år när jag var som sjukast och mådde som värst. Jag tror att jag har gått igenom varenda psykolog och terapeut som jobbar där. Ingen verkade fungera för just mig och mina behov, ingen verkade passa min personkemi. Jag började hos en ny, gick igenom samma sak med att berätta varför jag var där, hur jag mådde, vad som hänt tidigare i familjen och så vidare… Sen frågade de mig hur jag ville gå vidare med detta, hur de skulle göra för att jag skulle börja må bra igen. Men inte visste jag det, det var väl de som skulle veta det, det var väl just den ovetskapen som fick mig att söka hjälp. Om jag hade vetat hur jag skulle göra för att må bra igen så skulle jag väl gjort det för länge sedan? Iallafall så fortsatte samtalen, de frågade mig saker som jag inte kunde svara på och jag blev allt mer förvirrad. De antecknade i sina block men ställde ändå samma fråga vid nästa besök, vid ett tillfälle hade terapeuten till och med glömt vad för problematik jag hade. Jag bytte till en annan person i tron på att det skulle gå bättre men det blev ändå samma sak, om och om igen.

En dag så började en ny lärare i min skola. Hon skulle undervisa mig i svenska samt bli min och min klass nya föreståndare. Redan första dagen kom hon fram till mig och berättade att min tidigare klassföreståndare, som jag faktiskt kommit rätt nära och börjat öppna upp mig för, hade berättat om mig. Jag tittade bara på henne och gick därifrån. För inte skulle en lärare kunna hjälpa mig när inte ens BUP kunde göra det.

Trots mitt undvikande så gav hon sig inte, min nya klassföreståndare som senare skulle bli den person som räddade mig ur mörkret. Hon fortsatte att greppa tag i mig, ta mig undan för att prata och tog sin planeringstid till att sitta med mig, utan att jag sa ett ord. Till slut så började jag öppna upp mig, väldigt tveksamt och inte med en gnutta förtroende. Men det blev annorlunda den här gången. Hon bad mig inte rabbla upp hela min livshistoria, hon frågade inte varför jag mådde så dåligt och hon frågade inte varför jag skadade mig själv. Det enda hon gjorde var att utsöndra ett förstående och ett lugn, ett lugn som jag inte känt förut.

Detta kom att bli början på en nästan tre år lång kamp. En kamp mellan ångesten och viljan att må bra, en kamp mellan en ångestfylld 14-åring och en förtvivlad lärare som egentligen inte alls hade behövt kämpa med något som detta. En kamp där mörker och destruktivitet blev vardag. Men även en kamp som jag tror blev min räddning.

Trots alla gånger jag svek min klassföreståndare, svek den där hjälpande handen med återfall och med ångestens hårda ord så stod hon fast. Hon lät mig inte falla ner i avgrunden igen och nu står jag här, fri från all självdestruktivitet.

Min hjälp fanns inte att få hos vården. För mig och min situation så fungerade inte BUPs terapi eller kuratorernas hjälp. Jag hittade inte hjälpen där men det är hur det var för mig, det betyder inte att vården är något dåligt eller bristfällig för alla. Vi är alla olika, vår ångest är olik varandras och så även vår väg till ett friskare liv.

Men en sak som är lika viktig för oss alla är ett bra bemötande. Det spelar ingen roll vart eller av vem du bli bra bemött. Om du så får ett bra bemötande på BUP, hos skolkuratorn, på arbetsplatsen, av vuxenpsykiatrin eller av din klassföreståndare så kommer det bemötande väga tungt i din väg för att må bättre.

Jag började sluta tro på att det fanns någon hjälp att få. Att det var så här det var och att det var så här det skulle vara, att ingen verkade förstå. Men jag hittade min hjälpande hand. Jag fick till slut ett bra bemötande, ett bemötande som vägde tyngre än ångesten. Det blev min räddning och det bevisar att våra egna reaktioner och bemötande av andra människor är väldigt betydelsefulla. Jag skulle aldrig begära av någon annan att utstå det som min klassföreståndare fick göra, men att ta psykisk ohälsa på allvar, uppmärksamma och se de som mår dåligt i ens omgivning, det är något som alla borde få begära.

/Lina

Att leva med bipolär sjukdom

Om allt bara är som det ska, normalt, rullar livet på ungefär sådär som för alla. Det kan gå flera år mellan skoven, eller så har du flera skov per år.

Så händer det. Ett par veckor upp till ett par månader är du full av energi, idéer, projekt, intensiv och kanske ett väl högt självförtroende. Det ökar successivt och blir tillslut ohållbart. Saker kan inte gå fort nog och motgångar och hangups irriterar och skapar frustration, där kan ilskan träda in. Periodens längd är beroende på intensitet, egen eller andras observation och kunskap samt när sociala konsekvenser uppstår.

Eller så händer det andra. På en vecka eller två så blir du allt tröttare. Livet känns tungt och allt det där vardagliga blir en kamp. Du är ledsen. Ångesten smyger sig på. Den där ångesten som antingen gör så ont att du gör vad som helst för att slippa smärtan eller så blir du helt handlingsförlamad. Sömnen blir rubbad, du sover mer eller mindre än vanligt. Du vaknar och hinner kanske stiga upp ur sängen innan det känns som att ett tåg kör över dig. Du gråter dig igenom dagarna och orkar inte se andra människor i ögonen. Oförberedda ljud och mycket människor blir läskiga. Att få i sig näring blir en kamp. Att svara i telefon, svara på alla sms, bara det kan vara för mycket. Men både de obesvarade samtalen och alla hjärtan betyder så mycket för den som mår dålig.

När det börjar gå åt rätt håll, då blir det ofta lättare framåt kvällen. Du orkar titta upp. Ta en dusch. Prata lite med andra människor. Sen får man ge det tid, tid att sakta läka igen. Åter blir sig själv.

Bipolär sjukdom syns inte alltid på utsidan, men ibland gör den det.
Ibland behöver man hjälp på sjukhus. Ibland klarar man det själv hemma.

OAVSETT ÄR DET INGENTING ATT SKÄMMAS FÖR.

Så om du har någon i din närhet som lider av psykisk ohälsa eller om du gör det själv, kom ihåg att det alltid kommer en dag när du åter kan se upp. Se ljuset och livet i ögonen igen. Kunna återgå till det liv som är vanligt, och det mina vänner och medmänniskor är det viktigaste att komma ihåg.

/Sofie.

Veckans berättelse

 

Jag kommer ur duschen, och där står min dotter och tittar allvarligt på mig. ”Mamma, din kropp är verkligen vacker, den är så gosig liksom. Och kvällsmaten är klar nu”. Jag önskar att jag såg det hon ser, önskar att jag så odramatiskt kunde prata som hon. Jag menar, kroppen är verkligen bland det häftigaste som finns – tänk hur varenda liten cell arbetar i symbios med sin granne, hur överlevnadsinstinkter kan rädda oss ur de svåraste situationer, hur ett brutet ben kan läka alldeles av sig självt – och don’t get me started on hur häftig en graviditet är. Kroppen är så oändligt spännande, helt genialt utformad och alla får en alldeles unik, fantastisk kropp att kalla sin egen – alla utom jag.

Missförstå mig rätt, de flesta dagar tycker jag den är helt okej och rent kroppshat känner jag bara ett par gånger i månaden numera – ändå gör det så ont de där dagarna att det kastar skuggor över resten. Inte alltid, men just ikväll.

Min sista sjukdomsperiod av ätstörningar slog hårt och intensivt under graviditeten med henne. Nyligen utskriven från behandlingshem var jag övertygad om att nu är det över, nu har jag vunnit tillbaka mitt liv – och så välte alltihop upp och ner. Igen. Ångesten över att bli tjock var så stark att jag inte brydde mig det minsta om ifall mitt barn fick näring. Jag läste inga mammatidningar, hängde i Facebookgrupper eller fönstershoppade babykläder. Jag slutade äta och började skada mig själv, som så många gånger tidigare. Min man reagerade snabbt, och jag blev inlagd. Dropp och ätträning gick över i näringsdrycker, och trots att jag slitit sönder kroppen så till den grad att jag bara kunde gå ett par hundra meter de första veckorna efter att hon föddes vann jag, och den här gången utan att krascha. Trots en trasig kropp, och trots en själ som långsamt behövde lagas var och är hon helt igenom frisk, trygg och älskad – trots min rädsla för motsatsen.

Jag och min man pratar om allt med våra barn – så även ätstörningar och självskadebeteende, fast med ett språk de kan förstå. Min dotter berättar ofta för människor i vår omgivning att ”min mamma tycker inte om mina Monster High-dockor, för hon var sådär smal förut, till och med när jag låg i magen. Jag gillar Monster High, men jag vill inte vara sådär smal för då har jag inga muskler så jag orkar spela fotboll”. Är det sunt att prata med henne om det? På samma sätt vet hon att jag hennes första år i livet inte kunde ta hand om henne själv med den fortfarande sönderslitna kroppen. Hon vet att ärr kan betyda att en slagit sig eller att det gjort ont på insidan, och båda två behöver lika mycket tröst. Hon vet att en kan vara sjuk i kroppen, sjuk inne i huvudet och sjuk i själen, och allihop är lika viktiga att be om hjälp för. Vi möter mycket kritik för det öppna samtalet vi ständigt för med våra barn. Om fysisk och psykisk hälsa, livet och döden, vad korv är gjort av och skillnader mellan kometer och stjärnor. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är en självklar del av vår vardag.

På samma sätt som vi berättar för våra barn berättar de för oss. När lillebror tycker vi stökat till i hallen ställer han skorna på rätt plats, och när jag kommer ur duschen berättar dottern att min kropp är vacker och att maten är klar.

Sören Kirkegaard skrev att sanningen är subjektiv. Jag tror att sanningen är både subjektiv och föränderlig, och våra språk och samtal är mitt favoritsätt att lära känna min subjektiva sanning och förändra den tillsammans med min samtalspartner. Jag formar min subjektiva sanning tillsammans med mina barn, och jag hoppas det är det bästa för oss. Kanske behöver de terapi när de blir äldre, men i så fall har jag ett gäng instanser och personer att hänvisa dem till.

Mina barn, och framför allt min dotter, är goda lärare i min process att lära mig älska min kropp. Idag är den funktionell med ett skruttigt utseende, men de är engagerade lärare, så snart kommer jag innerligt tycka om den. Till dess låter jag henne tycka om den och följer med och äter kvällsmat.