Brev till mig själv.

Kära skolan och du tolvåriga flicka som går där. För dig krånglar orden, dem går verkligen inte ihop även fast du försöker. Detta börjar uttrycka sig mer och mer och ingen annan verkar förstå, att du inte förstår vad som står i böckerna eller vad lärarna säger. Böckerna kunde lika gärna vara på grekiska. Proven är lika med ångest och resultaten är lika med tårar. Du har en klump i magen som bara växer i skolan och du vet inte vad ångest är för något i den ålder du befinner dig i.

Kära sextonåriga flicka, du tragglar med orden och ångesten vid prov har lett till panik, och resultaten på proven är ännu fler tårar och tankar som ”jag är så jävla dum i huvudet” ekar i ditt huvud. Ditt självförtroende är i botten och din självkänsla lika så. Ångesten i dig utvecklas mer och mer, men kära 16 åriga flicka, du ger inte upp trots att du är helt slut. Lärarna ser att du kämpar, men de räcker inte riktigt ut den hjälpande stöttande handen. Du kära 16 åriga flicka, du håller dina svårigheter för dig själv och alla i klassen pratar om sina betyg och du jämför dig med dina klasskompisar, vilket leder till ännu fler ”jag är så jävla dum i huvudet” tankar. Din ständiga klump i magen växer.

Kära 23 åriga kvinna, du åkte till Australien trots att din engelska var kass, men vet du vad? Du utvecklades så mycket och ditt ordförråd bara växte. Och kära 23 åriga kvinna, nu har gått ett år på förskollärare utbildningen, och vet du vad, du har klarat det, tack vare din envishet. Du kommer studera två och ett halvt år till innan du kraschar. Du har även fått svar; du har dyslexi, det är en svårighet men inget hinder. Du har släppt lite på de ekande orden i huvudet. Ångesten din börjar dock bli svårare att hantera och du kommer halka efter. Stressen inom dig är som starka vindar. Klumpen i magen är stor nu.

Kära 31 åriga kvinna, den ålder du är i nu. Du har kämpat hela ditt liv, även fast du har velat ge upp flertalet gånger. Du som försöker hitta strategier för att handskas med livet. Ditt liv har präglats av psykisk ohälsa med svårigheter som autism, dyslexi, ångest, dåligt självförtroende och självkänsla. Det finns verkligen inga enkla svar på livet, men det går att komma framåt även fast man backar.

Du har en skrivarglädje som ingen lärare trots de har försökt lyckats döda. Du är envis men din självkänsla strular ibland och självförtroende sviktar emellanåt, du har drömmar om att ge ut en bok. Vet du vad kära 31 åriga kvinna? Ingenting är omöjligt.

Och kära du, vilken ålder du än är, du är inte dum i huvudet eller korkad – du har inte fått tillräckligt med bensin för att tanka din bil så att du får förutsättningarna att köra vidare, för alla har vi olika behov för att få våra förmågor att åka ut ur parkeringshuset, så kära lärare lite extra bensin skulle inte vara fel.

PS. Lärare, ge inte böcker på grekiska utan att förklara vad dem handlar om.

 

/Anneli

Mitt eget ansvar

Så många gånger under tiden när jag mådde som sämst fick jag höra att det var mitt eget ansvar att bli frisk, och att det var jag som var tvungen att rädda mig själv. Jag ville bara gömma mig ännu mer i det sjuka varje gång någon sa att det i slutändan var mitt ansvar att kämpa, mitt ansvar att stå emot självskadeimpulserna och mitt ansvar att använda de strategier jag borde kunna. ”Ingen annan kan bli frisk åt dig”, sa de och jag ville bara fly därifrån. Ansvar, det var ju det som var en av huvudorsakerna till att jag började må dåligt från första början.

Jag vägrade länge inse och acceptera att det var jag som var tvungen att göra jobbet. Istället för att tro på mig själv och bli min egen hjälte så hoppades jag länge på att räddningen skulle komma utifrån. Jag ville så gärna tro att just den där nya samtalskontakten skulle förstå, att just den där nya behandlingen eller medicinen skulle vara den rätta och att om jag bara skadade mig tillräckligt så skulle jag till slut få rätt hjälp. Men ingen annan kan rädda mig om jag inte själv är med och kämpar. Det kan kännas alldeles för svårt, men att det är mitt ansvar betyder inte att jag måste kämpa ensam.

Till en början kan det vara svårt att acceptera det egna ansvaret och att våga tro tillräckligt på sig själv. Jag minns att jag till en början inte var särskilt motiverad när andra försökte hjälpa mig. Eftersom jag hade mått dåligt en längre tid hade jag tappat tron på att det kunde bli bättre, det jag behövde mest från början var därför hjälp med att bygga upp mig själv. När jag så småningom började tro mer på mig själv och kunde se de resurser jag faktiskt hade så vågade jag successivt ta mer ansvar för mitt eget liv.

Jag tvivlar fortfarande på mig själv, men jag har växt mycket i mig själv de senaste åren så jag vet ändå att jag kan klara mer än vad mina dömande och tvivlande tankar säger åt mig. Och nu är jag ändå tacksam att det är just jag som har huvudrollen i mitt eget liv.


/Jenny Wikner

 

Relax, nothing is under control.

”Slappna av, inget är under kontroll” är en fras som faktiskt får mig att slappna av. Den får mig att skratta till och påminner mig om att det faktiskt är så livet är. Därmed inte sagt att jag inte tycker att jag ska sträva efter en viss mån av kontroll, men när jag stressar upp mig har jag lätt att få ångest, tappa tidsuppfattningen och framförallt proportionerna. Så då är det bra med en påminnelse.

Men vem är jag att uttala mig? Jag diagnostiserades som bipolär för tjugo år sedan, jag har varit tvångsintagen fem gånger och tvångsmedicinerad två, under dessa år har jag hunnit gifta mig, skilja mig och gifta mig igen och mina barn har hunnit växa upp och flyga ut. Och om sjukskrivning vs heltidsarbete är något mått på hälsotillstånd så har jag jobbat heltid knappt nitton av dessa år. Men att klara av ett jobb är inte nödvändigtvis det samma som att må bra.

Som bipolär har det för mig mycket handlat om att försöka pendla mellan hypomani och melankoni, istället för mani/psykos och depression. Så visst behöver jag en ganska rejäl dos av självkontroll, där min utmaning har varit att veta när jag behöver gasa respektive bromsa. Det är inte så att det går helt på autopilot efter alla dessa år, men jag tror att min bästa metod är att se till att jag har lite luckor i tillvaron där jag hinner märka av om jag är på väg uppåt eller nedåt. Att vara ganska sträng men ändå förlåtande mot mig själv, så om något inte gått så bra att jag försöker stanna upp och lära mig något av det. Utan att för den skull fastna i grubbleri där jag inbillar mig att jag måste hitta en lösning direkt, mitt i när jag mår som sämst, eller som bäst för den delen. Som bipolär är topparna förrädiska, eftersom jag då känner mig friskare än frisk men tyvärr inte är en bra beslutsfattare.

Sömn är en annan viktig komponent. Jag kommer ihåg hur alla tjatade om vikten av sömn när jag först fick min diagnos, men det kan inte lyftas fram nog. Och rutiner. Det kan också låta tråkigt, men har hjälpt mig så många gånger. När hjärnan är ett stort kaos som definitivt inte går att lita på, då hjälper det mig att gå på autopilot så att hjärnan får en rimlig chans att vila upp sig. Tyvärr verkar det vara oundvikligt att en tur upp i det blå slutar med en nedåtdipp. För mig har det därför framförallt handlat om att få kontroll på topparna, för då försvinner med automatik de värsta dalarna. Men med åren har jag ändå lärt mig att mjuklanda lite bättre, genom att komma ihåg att inte springa ifrån en depression utan låta mig känna lagom doser av känslorna.

Det är ett ständigt parerande, men jag har lagt in luckor i min tillvaro för att veta om det är just gasa eller bromsa som gäller. Eller att bara vara och slappna av för: Relax nothing is under control.

/Betty Blue

Idag är jag inte längre rädd för mörker.

”Med hjärtat i halsgropen och morfars tubsockor på fötterna hasade jag mig fram över den slitna fiskbensparketten. Ner för kinderna rann tårar mellan korta andetag som aldrig riktigt fick slå rot i magen. Det är nära nu. Stunden då jag totalt faller samman. Fan. Känslorna jag trodde jag gömt så väl värker och jag skriker av smärta så fort jag försöker röra vid dem. Andas. Andas. Jag försöker påminna mig om det, att det enda jag behöver göra är att andas. Skit i att leva Josefin, överlev bara.”

Denna text skrev jag när jag var påväg in i mitt mest nattsvarta mörker. Men den dagen då jag gick sönder helt började även min resa mot att bli hel igen – på riktigt.

För ja, jag har varit där och jag vet. Vet hur ensam en känner sig när man går vilse i all den där sorgen. Jag vet hur svårt det är att se när mörkret helt omsluter en. Jag vet hur det är att leva sekund för sekund – då när livet blir till ett konstant bottenlöst fall. Men jag vet också hur det känns när man glimtar sin första stråle ljus. Hur överväldigande det är att se den där ljusstrimman förvandlas till den klaraste av strålande solar. Och jag glömmer aldrig det ögonblick då jag för första gången skrattade på riktigt igen efter vad som kändes som en evighet av sorg.

Det är skillnad på att leva och att överleva. Så många år jag spenderat med att fokusera på just det – att överleva. Under perioden då jag skrev denna text så överlevde jag för mamma och idag så lever jag, på riktigt – för mig.

Ja, det är skillnad på att överleva och att leva men det ena utesluter inte det andra. Ibland räcker det att överleva för att en dag få leva igen. Det viktigaste är att komma ihåg att den dagen kommer, oavsett hur långt borta den känns, att komma ihåg att du inte är ensam, vi är aldrig ensamma. Och en vacker dag kommer vi mötas där ute i verkligheten, med våra händer höjda mot solen för att skydda våra kisande ögon och leenden som ingen kan sudda ut.

Ja, det finns ett efter och när vi vågar prata om allt det där som tynger oss så kan vi få hjälp att ta oss dit. Jag minns så väl en psykolog jag mötte som efter att jag delat med mig av min berättelse sa ‘’Josefin, ingen människa kan bära det du bär på själv, ingen ska behöva må såhär.’’ Där och då sträckte han ut sin hand och jag tog den, lät honom hjälpa mig att hjälpa mig själv, lät honom leda mig framåt på skakiga ben som växte sig starkare och starkare i takt med att tiden gick.

Det är det svåraste och bästa jag gjort på samma gång och idag sitter jag här i mitt efter, i min nya verklighet där jag är lätt och fri. Sorg och mörker knackar titt som tätt på, för det hör livet till. Skillnaden på då och nu är att jag idag vågar släppa in det och omfamna det för vad det är. Jag har hittat sätt att möta min smärta så att den inte längre blir till berg, lärt mig att prata om den och handskas med den så att det aldrig hinner slår rot i mitt lilla bröst. Idag är jag inte längre rädd för mörker, för glöm inte – ur mörkret föds ljus.

/Josefin Hulldin

Flyktkänslor

Citat från en text jag skrev för flera år sedan:
”Jag flyr. Så ofta flyr jag. Desperata försök att skjuta bort det som gör så ont. Allt för att slippa känna. Kanske borde jag leva, verkligen leva, istället. Och visst skulle jag egentligen kunna stå ut, leva mig igenom känslovågen. Men jag är feg och flyr istället. Kanske lär jag mig någon gång att acceptera livet, hela livet, både det ljusa och det mörka.”

 Alldeles för länge använde jag allt jag kunde för att fly från den verklighet som jag upplevde som så svår och kravfylld. Även om jag försökte tro på en framtid för mig så försvann mitt hopp gång på gång och allt som fanns kvar då var flykt. Desperata försök att försöka fly till ett ställe där jag inte längre behövde ha ansvar för mig själv, där jag kunde få vila i en kravlös värld och där andra fångade upp mig och tog hand om mig när jag inte orkade själv. Men tyvärr finns det ingen sådan plats att fly till. Man kan få vila och ta en paus, men det jobbiga försvinner inte om man inte tar itu med det på rätt sätt. Smärtan försvinner inte bara för att man inte ger den utrymme.

”Numbing the pain for a while will make it worse when you finally feel it.”

– Albus Dumbledore

När man befinner sig mitt i allt det som gör ont är det svårt att se något annat än just det. Världen blir liten, begränsad och förvrängd när man mår dåligt och då är det svårt att se något annat än sitt eget mörker. När man tvivlat på sig själv under nästan hela sitt liv så är det svårt att tro att man klarar av allt man tänker att man borde. Jag såg bara allt jag inte kunde och allt jag inte var. Nu när jag mår bättre vet jag att jag inte alls var så feg och otillräcklig som jag kände mig då. Jag gjorde så gott jag kunde med de förutsättningar jag hade just då.

Jag har fortfarande svårt för att fånga upp mina känslor och ta itu med dem i tid, men jag är mer medveten nu och istället för att försöka fly från känslorna så försöker jag förstå vad känslorna vill säga mig. Nu vet jag också att känslor inte är farliga och jag börjar bli bättre på att tillåta känslorna att finnas. Så länge har jag tvivlat på mig själv och varit min egen värsta fiende. Nu känner jag kärlek för den vilsna tjej jag var förut. Och när jag nu har mer av det som är bra är det lättare att acceptera hela livet, både det ljusa och det mörka.

 /Jenny Wikner

Våga hoppas!

Jag vet att det är mörkt när ljuset slocknat, när det känns som att alla dörrar runt omkring en bara slår igen. Jag vet att det känns ensamt att sitta där själv, att känna att ingen annan förstår. Jag vet att det är smärtsamt när känslorna attackerar en inifrån, när ångesten blir övermäktig. Jag vet att det känns som att hoppet sinar, om det inte redan har försvunnit helt. Att krafterna lämnar din kropp och den enda känslan som finns kvar är att du inte orkar mer.

Jag har också varit där, i ett kolsvart mörker bakom stängda dörrar jag aldrig trodde skulle gå att öppna igen. Jag har också känt mig ensam, känt att ingen i världen förstår. Jag har också känt på smärtan av ångest som invaderar varje liten cell i ens kropp, av känslor som gör det svårt att andas. Jag har också känt hur hoppet sakta har lämnat min kropp och till sist försvunnit helt. Hur krafterna tog slut och lämnade mig att inte orka ta ett steg till.

Många talade om för mig att det skulle bli bättre. Att ljuset skulle tändas igen och att jag skulle hitta ut. Att smärtan skulle avta och hoppet skulle återvända. Att jag skulle återfå mina krafter igen. Jag trodde inte en sekund på vad de sa. Ingen människa kunde ha tagit sig levande ur det här. Eller?

Idag vet jag att de hade rätt. Slukad av mörkret kunde jag inte se det ljuset som de såg för mig men jag valde att ändå lita på dem. Varenda en av de hade rätt. Mörkret skingras, nya ljuskällor tänds och de stängda dörrarna börjar glänta. Vågar du öppna de helt och se vart de leder dig?

Känslan av ensamhet gav upp när jag lärde mig att det fanns många som faktiskt förstod mig, många som gått igenom samma typ av resa. Jag lärde mig också att det fanns många som gärna ville försöka förstå mig om jag bara ville ge de en chans och berätta. Smärtan är inte att leka med men inte heller den är omöjlig att komma undan. Den försvinner kanske aldrig helt men en kan lära sig att hantera den, styra över den och leva med den. Hoppet är ganska läskigt att ha att göra med och oftast handlar det kanske inte om att hoppet dör, utan om att vi inte längre vågar hoppas.

Men våga! Våga hoppas på att du kan, våga hoppas på att du orkar. Våga hoppas på att mörker, ensamhet och smärta inte behöver vara konstanta, våga hoppas på att du kommer starkare igenom vad det än är du befinner dig i.

Vi är många som gjort liknande resor på stormiga hav och som idag står i land och väntar på dig. Vi tvivlar inte på att du hissar dina segel och tar dig i mål, hur trasiga dina segel än hunnit bli på färden. Tvivla inte du heller!

/Pia Ejeklint

Bättre långsamt bra än snabbt dåligt

Jag har alltid siktat högt och ofta tagit för stora steg när jag vill någonstans. Så var det när jag mådde dåligt och så är det nu när jag kämpar för att må bättre. De gånger jag verkligen vet var jag vill så vill jag dit på en gång. Men i princip alla sådana steg har blivit för stora så att jag förr eller senare har fallit tillbaka, behövt avbryta och aldrig nått dit jag ville. Jag var inte redo, jag orkade inte så mycket som jag ville och följden blev tyvärr att jag kände mig ännu mer misslyckad och besviken på mig själv. Detta gjorde att jag hamnade tillbaka i en mörk tillvaro med en överdrivet negativ syn på mig själv och låg tro på förändring. Det tog lång tid och många misslyckade försök innan jag började inse att jag behövde mer tålamod, jag behövde låta det ta längre tid än jag ville och ta många mindre steg på vägen mot det jag ville ha.

Jag vill fortfarande komma längre än jag egentligen kan och jag vill att det ska gå snabbare än vad som är realistiskt. Nu när jag till slut verkligen känner mig redo att lämna det sjuka och självdestruktiva så vill jag inte stanna upp utan jag vill ju gå framåt! Jag vill inte behöva gå den där långa, kämpiga vägen till framsteg och bättre mående. Jag vill bli bra inom det närmaste halvåret så att jag kan gå vidare på riktigt. Jag vill inte att det ska ta så lång tid och innebära så många steg. Men vad har jag för val? Att hoppa på något för stort och krävande för att sedan krascha – igen. Jag vet nu att risken är stor att det blir så och jag vet att det inte är någon bra idé. Bara för att jag skyndar mig och utmanar mig mycket betyder inte det att jag blir frisk på en gång. Det kommer inte att gå om jag tvingar fram framsteg och försöker att stressa fram min utveckling. Jag måste försöka ta hänsyn till mina begränsningar också. Jag har redan försökt skynda mig ett flertal gånger tidigare och det har inte fungerat. Det är bättre att det går långsamt bra än snabbt dåligt. Det är den utvecklingen som är mest hållbar.

/Jenny

Vändpunkter.

Del 2.

Jag kan känna igen mig i beskrivningar om en självbevarande del och en självdestruktiv del och hur dom kommer i konflikt med varandra. Dessa paradoxala tankar där en del vill sluta skada sig samtidigt som en annan del inte vill det. Dessa sidor kan vara olika starka i perioder. När den självdestruktiva delen är starkast reflekterar jag inte över andra möjligheter än att skada mig. Jag kommer ihåg en annan sak som psykologen på BUP sa. Hon frågade mig om jag verkligen ville gå i behandling eftersom jag inte använde mig av dom strategierna hon lärde ut, utan istället fortsatte att vända mig till självskador. Jag tyckte det blev svårare när den självbevarande delen blev starkare. Då blev det mycket fler inre konflikter och den självdestruktiva delen började känna sig hotad och gjorde allt mer väsen ifrån sig igen. Så fort jag gjorde något som jag gillade eller behövde var dom självförebrående tankarna där direkt. Under denna period behövde jag mycket stöd från min omgivning för att fortsätta fatta långsiktiga konstruktiva beslut och inte vända tillbaka till den falska tryggheten, till självskadebeteendet.

Under den perioden ställde jag mig ofta frågan: vem är jag? Sen skämdes jag för jag som inte haft ett så långvarigt eller allvarligt självskadebeteende hade börjat identifiera mig med det? Det kunde jag ju inte göra när det inte var på riktigt. Då måste jag skada mig mera. Idag kan jag ibland stanna upp och tänka är det en självdestruktiv röst som styr mig nu? Vad är det jag hoppas ska ske genom att jag skulle skada mig mera? Jag har egentligen inget bra svar på den frågan. Det känns bara som ett måste.

Jag har haft svårt att släppa taget om beteendet. Det har för mig blivit en sorgeprocess. Det har känts som ett misslyckande. Återigen fastnar jag i ordet tillräckligt. Tankarna säger att jag inte får sluta innan jag skadat mig själv tillräckligt men det finns inget som heter tillräckligt i detta sammanhanget. En klok person sa ”jag förstår hur du menar med att det känns som ett misslyckande. Men om du har nya mål nu så är det ju inte det. Det är ju bara ett misslyckande om du fortfarande innerst inne har som mål att skada dig. Att dö. Så frågan är om du själv känner att du har nya mål? Har du som nytt mål att inte skada dig så är det ju inget misslyckande, utan tvärtom. Om ditt mål tex hade varit att bestiga Himalaya och du tränade för det. Började bestiga berget i omgångar, men orkade inte hela vägen. Du fortsatte träna och sen efter ett tag kände du skit samma och att det inte var roligt längre, att du hellre lägger tid på annat. Då är det ju inget misslyckande. Du hade ju lyckats om du fortsatt men du har ett val och väljer att lägga tiden på annat.

Jag ser det inte som att jag misslyckas med något. Tvärtom. Nu har jag provat det där, då kan jag göra något annat kul nu. Jag har provat att skada mig. Jag har planerat min död. Jag gjorde det för att jag mådde väldigt dåligt. Nu vill jag istället må bra och göra saker med mitt liv. Använda mina erfarenheter till något positivt. Det betyder inte att jag är misslyckad vad gäller att dö, jag har bara viktigare saker för mig nu.

En annan vändpunkt för mig har varit att jag hittat en medicinering som jag numera vågar ta och tar regelbundet som fungerar. Och förhoppningsvis utvecklas jag med tiden. Tankesätt prövas med nya inputs. Jag vill hoppas att ödmjukheten träder in mer och mer och förståelsen för att allt inte är svart eller vitt utan det finns många gråskalor. Jag har också haft turen att ha en familj som har stöttat mig och tagit hem mig efter självskadehandlingar för att jag skulle slippa bli inlagd.

Jag vill inte säga att jag slutat för jag vet inte vad livet har i beredskap och hur jag kommer kunna hantera det, men jag försöker fylla på min verktygslåda med nya och andra copingstrategier som är mer konstruktiva. När jag vill skita i allt eller ambivalensen är stark brukar jag försöka validera mig själv genom att tänka, att självskada kan på kort sikt kanske ge mig hjälp, men på lång sikt är det inte vad jag vill ha i mitt liv och det kommer inte hjälpa mig framåt.

Jag brukar också fundera på vad det är jag saknar när jag inte gör mig illa och om jag kan uppnå det på något annat sätt. Oftast är det den snabba och enkla lindringen och att få plåstra om sig själv som jag saknar.

En sak jag vill skicka med er är; ”Kom ihåg! Psykisk smärta håller inte samma styrka under en längre tid. Förr eller senare klingar även de starkaste och mest akuta känslorna av. Det kommer lätta. Hjälp dig själv att vinna tid!” (ur Handbok för livskämpar)

/Hannah