Våga hoppas!

Jag vet att det är mörkt när ljuset slocknat, när det känns som att alla dörrar runt omkring en bara slår igen. Jag vet att det känns ensamt att sitta där själv, att känna att ingen annan förstår. Jag vet att det är smärtsamt när känslorna attackerar en inifrån, när ångesten blir övermäktig. Jag vet att det känns som att hoppet sinar, om det inte redan har försvunnit helt. Att krafterna lämnar din kropp och den enda känslan som finns kvar är att du inte orkar mer.

Jag har också varit där, i ett kolsvart mörker bakom stängda dörrar jag aldrig trodde skulle gå att öppna igen. Jag har också känt mig ensam, känt att ingen i världen förstår. Jag har också känt på smärtan av ångest som invaderar varje liten cell i ens kropp, av känslor som gör det svårt att andas. Jag har också känt hur hoppet sakta har lämnat min kropp och till sist försvunnit helt. Hur krafterna tog slut och lämnade mig att inte orka ta ett steg till.

Många talade om för mig att det skulle bli bättre. Att ljuset skulle tändas igen och att jag skulle hitta ut. Att smärtan skulle avta och hoppet skulle återvända. Att jag skulle återfå mina krafter igen. Jag trodde inte en sekund på vad de sa. Ingen människa kunde ha tagit sig levande ur det här. Eller?

Idag vet jag att de hade rätt. Slukad av mörkret kunde jag inte se det ljuset som de såg för mig men jag valde att ändå lita på dem. Varenda en av de hade rätt. Mörkret skingras, nya ljuskällor tänds och de stängda dörrarna börjar glänta. Vågar du öppna de helt och se vart de leder dig?

Känslan av ensamhet gav upp när jag lärde mig att det fanns många som faktiskt förstod mig, många som gått igenom samma typ av resa. Jag lärde mig också att det fanns många som gärna ville försöka förstå mig om jag bara ville ge de en chans och berätta. Smärtan är inte att leka med men inte heller den är omöjlig att komma undan. Den försvinner kanske aldrig helt men en kan lära sig att hantera den, styra över den och leva med den. Hoppet är ganska läskigt att ha att göra med och oftast handlar det kanske inte om att hoppet dör, utan om att vi inte längre vågar hoppas.

Men våga! Våga hoppas på att du kan, våga hoppas på att du orkar. Våga hoppas på att mörker, ensamhet och smärta inte behöver vara konstanta, våga hoppas på att du kommer starkare igenom vad det än är du befinner dig i.

Vi är många som gjort liknande resor på stormiga hav och som idag står i land och väntar på dig. Vi tvivlar inte på att du hissar dina segel och tar dig i mål, hur trasiga dina segel än hunnit bli på färden. Tvivla inte du heller!

/Pia Ejeklint

Bättre långsamt bra än snabbt dåligt

Jag har alltid siktat högt och ofta tagit för stora steg när jag vill någonstans. Så var det när jag mådde dåligt och så är det nu när jag kämpar för att må bättre. De gånger jag verkligen vet var jag vill så vill jag dit på en gång. Men i princip alla sådana steg har blivit för stora så att jag förr eller senare har fallit tillbaka, behövt avbryta och aldrig nått dit jag ville. Jag var inte redo, jag orkade inte så mycket som jag ville och följden blev tyvärr att jag kände mig ännu mer misslyckad och besviken på mig själv. Detta gjorde att jag hamnade tillbaka i en mörk tillvaro med en överdrivet negativ syn på mig själv och låg tro på förändring. Det tog lång tid och många misslyckade försök innan jag började inse att jag behövde mer tålamod, jag behövde låta det ta längre tid än jag ville och ta många mindre steg på vägen mot det jag ville ha.

Jag vill fortfarande komma längre än jag egentligen kan och jag vill att det ska gå snabbare än vad som är realistiskt. Nu när jag till slut verkligen känner mig redo att lämna det sjuka och självdestruktiva så vill jag inte stanna upp utan jag vill ju gå framåt! Jag vill inte behöva gå den där långa, kämpiga vägen till framsteg och bättre mående. Jag vill bli bra inom det närmaste halvåret så att jag kan gå vidare på riktigt. Jag vill inte att det ska ta så lång tid och innebära så många steg. Men vad har jag för val? Att hoppa på något för stort och krävande för att sedan krascha – igen. Jag vet nu att risken är stor att det blir så och jag vet att det inte är någon bra idé. Bara för att jag skyndar mig och utmanar mig mycket betyder inte det att jag blir frisk på en gång. Det kommer inte att gå om jag tvingar fram framsteg och försöker att stressa fram min utveckling. Jag måste försöka ta hänsyn till mina begränsningar också. Jag har redan försökt skynda mig ett flertal gånger tidigare och det har inte fungerat. Det är bättre att det går långsamt bra än snabbt dåligt. Det är den utvecklingen som är mest hållbar.

/Jenny

Vändpunkter.

Del 2.

Jag kan känna igen mig i beskrivningar om en självbevarande del och en självdestruktiv del och hur dom kommer i konflikt med varandra. Dessa paradoxala tankar där en del vill sluta skada sig samtidigt som en annan del inte vill det. Dessa sidor kan vara olika starka i perioder. När den självdestruktiva delen är starkast reflekterar jag inte över andra möjligheter än att skada mig. Jag kommer ihåg en annan sak som psykologen på BUP sa. Hon frågade mig om jag verkligen ville gå i behandling eftersom jag inte använde mig av dom strategierna hon lärde ut, utan istället fortsatte att vända mig till självskador. Jag tyckte det blev svårare när den självbevarande delen blev starkare. Då blev det mycket fler inre konflikter och den självdestruktiva delen började känna sig hotad och gjorde allt mer väsen ifrån sig igen. Så fort jag gjorde något som jag gillade eller behövde var dom självförebrående tankarna där direkt. Under denna period behövde jag mycket stöd från min omgivning för att fortsätta fatta långsiktiga konstruktiva beslut och inte vända tillbaka till den falska tryggheten, till självskadebeteendet.

Under den perioden ställde jag mig ofta frågan: vem är jag? Sen skämdes jag för jag som inte haft ett så långvarigt eller allvarligt självskadebeteende hade börjat identifiera mig med det? Det kunde jag ju inte göra när det inte var på riktigt. Då måste jag skada mig mera. Idag kan jag ibland stanna upp och tänka är det en självdestruktiv röst som styr mig nu? Vad är det jag hoppas ska ske genom att jag skulle skada mig mera? Jag har egentligen inget bra svar på den frågan. Det känns bara som ett måste.

Jag har haft svårt att släppa taget om beteendet. Det har för mig blivit en sorgeprocess. Det har känts som ett misslyckande. Återigen fastnar jag i ordet tillräckligt. Tankarna säger att jag inte får sluta innan jag skadat mig själv tillräckligt men det finns inget som heter tillräckligt i detta sammanhanget. En klok person sa ”jag förstår hur du menar med att det känns som ett misslyckande. Men om du har nya mål nu så är det ju inte det. Det är ju bara ett misslyckande om du fortfarande innerst inne har som mål att skada dig. Att dö. Så frågan är om du själv känner att du har nya mål? Har du som nytt mål att inte skada dig så är det ju inget misslyckande, utan tvärtom. Om ditt mål tex hade varit att bestiga Himalaya och du tränade för det. Började bestiga berget i omgångar, men orkade inte hela vägen. Du fortsatte träna och sen efter ett tag kände du skit samma och att det inte var roligt längre, att du hellre lägger tid på annat. Då är det ju inget misslyckande. Du hade ju lyckats om du fortsatt men du har ett val och väljer att lägga tiden på annat.

Jag ser det inte som att jag misslyckas med något. Tvärtom. Nu har jag provat det där, då kan jag göra något annat kul nu. Jag har provat att skada mig. Jag har planerat min död. Jag gjorde det för att jag mådde väldigt dåligt. Nu vill jag istället må bra och göra saker med mitt liv. Använda mina erfarenheter till något positivt. Det betyder inte att jag är misslyckad vad gäller att dö, jag har bara viktigare saker för mig nu.

En annan vändpunkt för mig har varit att jag hittat en medicinering som jag numera vågar ta och tar regelbundet som fungerar. Och förhoppningsvis utvecklas jag med tiden. Tankesätt prövas med nya inputs. Jag vill hoppas att ödmjukheten träder in mer och mer och förståelsen för att allt inte är svart eller vitt utan det finns många gråskalor. Jag har också haft turen att ha en familj som har stöttat mig och tagit hem mig efter självskadehandlingar för att jag skulle slippa bli inlagd.

Jag vill inte säga att jag slutat för jag vet inte vad livet har i beredskap och hur jag kommer kunna hantera det, men jag försöker fylla på min verktygslåda med nya och andra copingstrategier som är mer konstruktiva. När jag vill skita i allt eller ambivalensen är stark brukar jag försöka validera mig själv genom att tänka, att självskada kan på kort sikt kanske ge mig hjälp, men på lång sikt är det inte vad jag vill ha i mitt liv och det kommer inte hjälpa mig framåt.

Jag brukar också fundera på vad det är jag saknar när jag inte gör mig illa och om jag kan uppnå det på något annat sätt. Oftast är det den snabba och enkla lindringen och att få plåstra om sig själv som jag saknar.

En sak jag vill skicka med er är; ”Kom ihåg! Psykisk smärta håller inte samma styrka under en längre tid. Förr eller senare klingar även de starkaste och mest akuta känslorna av. Det kommer lätta. Hjälp dig själv att vinna tid!” (ur Handbok för livskämpar)

/Hannah

Vändpunkter.

Del 1.

Jag försöker värka fram något. Vill så gärna skriva något viktigt, eller i alla fall något som känns värt att lägga tid på att läsa. Jag låser mig nästan. Trasslar in mig i tankarna och orden. Hur ska jag uttrycka mig så att det blir begripligt? Så att någon kanske kan känna igen sig. Jag ifrågasätter mig själv. Har jag verkligen något av vikt att dela? Tänker att jag skriver för mig själv, då kommer orden lättare.

Jag skriver ordet vändpunkt. Sedan funderar jag på vad som har varit min vändpunkt. Jag inser att jag har haft olika vändpunkter. Jag kan bara komma på en tydlig och det var när jag blev inlagd och fick elbehandling. Annars har det mest varit en process, en process som gått fram och tillbaka och som fortfarande pågår. ”Du kan inte förneka att du har haft ett relativt långvarigt självskadebeteende” sa psykologen jag träffade på bup. Jag förnekade inte. Jag tyckte bara inte det jag gjorde räknades som självskadebeteende.

”En person som lider av impulsivt självskadebeteende kan vara av den episodiska typen, som är utan insikt och förnekar att hon skadar sig själv. Självskadebeteendet sker oregelbundet och personen anser sig inte vara beroende av att skada sig själv.” (S. Åkerman, För att överleva). Där var jag och är nog fortfarande. Jag hade hittat ett sätt att hantera det där diffusa som kallas känslor. Ett sätt att få utlopp för allt det som gjorde så ont. Men sedan krävdes det mer för att uppnå samma känsla av lättnad.

Men jag vill också skriva om en annan sak. Något jag skäms över. Jag fastnar lätt i värderande tankar gällande mående. Jag kan fortfarande bli väldigt triggad om någon svälter eller skadar sig. Jag vet innerst inne att jag inte vill lägga tid på att vara sjuk och att livet krymper allt mer, ändå vill jag då backa, falla tillbaka i gamla mönster. Det var ju aldrig tillräckligt. Jag fastnade hårt i det där med tillräckligt. Detta påverkade känslan av lättnad. Skammen tog över. Jag skämdes att jag skadade mig för att hantera livet men sedan skämdes jag också för att det inte blev tillräckligt allvarligt. Det kändes som att jag hånade dom som skadade sig på riktigt om jag kallade det jag höll på med för självskadebeteende. Jag läste mångas historier och texter och ofta handlade det om långa inläggningsperioder. Jag kunde inte riktigt relatera för mitt beteende hade aldrig då tagit mig till sjukhus. Idag vet jag att det är inget att sträva efter. Det går inte mäta månde och känslor i förhållande till antal ärr, antal inläggningar eller hur lite man väger. Det behöver inte ha korrelation. Det viktiga är att flytta fokus från sår till känslor.

Även om jag skriver det här som att det vore en självklarhet och jag vet om det rent intellektuellt så kämpar jag fortfarande med det känslomässigt. En annan psykolog frågade om det var viktigt för mig att vara duktig och om jag även överförde det till att vara sjuk. Att det var viktigt att vara duktig på även det. Jag vet inte om jag tänkte så långt. Först och främst ville jag bara hantera livet men sen ville jag räknas med. Jag ville att det skulle vara på riktigt. Jag har fått hjälp och stöd via vården både inom psykiatrin men även vårdcentralen och på ungdomsmottagningen. Jag har provat många olika mediciner, fått gå i terapi och sedan stödsamtal. Efter funderingar om olika personlighetsstörningar fick jag till slut min diagnos atypisk autism. Det har hjälpt mig att förstå mig själv bättre med styrkor och svagheter. Framför allt har jag slutat träna så hårt på det som jag har svårt med. Nu får jag istället stöd med det och det har också varit en form av vändpunkt. Nu försöker jag lyssna mer inåt och inte bara göra det jag tror förväntas av mig.

En annan vändpunkt för mig är min dagliga verksamhet. Där har jag fått ett sammanhang dit jag kan komma oavsett dagsform. Vi har anpassat dagen utifrån det. Jag har fått mycket stöd där. Min handledare och numera vän visade tidigt att alla känslor och tankar var okej och att hon tålde att höra vad jag än hade att berätta. Hon såg det som fungerade och hjälpte mig själv att se det och känna mig stärkt. Men framför allt har hon visat att dom finns kvar oavsett hur jag mår, om jag skulle skada mig eller inte. Jag har varit rädd för att bli utbytt, men nu ser jag det inte så längre. Ser bara att relationen förändras men den kommer fortfarande finnas kvar även om någon annan behöver mer stöd. Jag har skadat mig där men aldrig mötts av ilska eller skammande. Bara orden att jag får höra av mig närsomhelst, om vad som helst och att jag får skriva hur mycket som helst. Det har betytt väldigt mycket för mig. Vi har byggt upp tillit och jag vågar numera skriva om allt mellan himmel och jord. Jag har även vågat ringa några gånger så hon har hjälpt mig genom stunder av ångest och ibland även förhindrat självskador.

En annan del som varit viktig för mig har varit alla djuren på gården där jag är på den dagliga verksamheten. Under en sämre period kom dom hem till mig med hundar. Det betydde väldigt mycket. Vi har skrattat och gråtit tillsammans och kastat tallrikar i marken för att uttrycka ilska och frustration eller bara att något diffust skaver, på ett mer konstruktivt sätt. Det känns som att jag har hittat en plats där jag får lov att växa i min takt. Ett citat om att hitta sin plats som jag tycker om är detta; Det kommer från boken den som hittar sin plats tar ingen annans.

”En människas förutsättningar för växtkraft är inte något hon styr helt själv. Det är sällan plantan det är fel på om växandet uteblir. Det är omgivningens, eller rättare sagt, kombinationen av förutsättningar i den omgivande miljön som förkrymper växten. Det är då man kan behöva bli omplanterad på annan plats. Detta är ingen smärtfri process; att ryckas upp, flyttas och rota sig igen. Att orka ta sig igenom tider då det måste bli sämre för att det ska kunna bli bättre. Alla livsprocesser innehåller perioder av sådan smärta. Ett slags livets växtvärk. /…/ För när man vet vart man vill så är det bara att börja gå, sätta sig i rörelse och lita på att kraften för den långa vandringen och de krävande uppgifterna kommer längs vägen. Energi är kraft i rörelse. Det avgörande är riktningen, inte steglängd eller hastighet. Det räcker med ett myrsteg om man går i sin längtans riktning, men man måste börja gå.”

 

/Hannah

BIP ERITA: Internetförmedlad behandling för ungdomar

Nu pågår rekryteringen av ungdomar med självskadebeteende till en nationell studie av ERITA. 

BIP ERITA står för emotion regulation indvidual therapy for adolescents och bygger på kognitiv beteendeterapi (KBT), dialektisk beteendeterapi (DBT) och emotionsreglerande terapi (ERGT). BIP ERITA består av två internetförmedlade delar: en del som vänder sig till ungdomar och en lite kortare del som vänder sig till ungdomars vårdnadshavare. Under hela behandlingen har både ungdomar och vårdnadshavare kontakt med en terapeut via internet. Under behandlingen får både ungdomar och vårdnadshavare möjlighet att lära sig nya sätt att hantera känslor och tankar på som har visat sig vara effektiva i flera vetenskapliga studier. I det långa loppet hoppas vi att projektet ska leda till att fler med självskadebeteende får tillgång till effektiv behandling.

BIP ERITA genomförs med stöd av Nationella Självskadeprojektet och drivs av barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms läns landsting i samarbete med Karolinska Institutet och Centrum för psykiatriforskning.

Läs mer och lämna en intresseanmälan HÄR!

Att våga söka hjälp och stöd

Ett liv med ätstörningar kan se så olika ut. Vi kan leva i ensamhet där ingen annan vet om vår smärta, panik, ångest. Kanske vet vi inte ens själv hur vi mår? Det kan se olika ut men en sak har vi gemensamt – vi är värda att få hjälp.

 

Att söka hjälp är inte alltid lätt. Det kan finnas tusen känslor kring detta. Mår jag tillräckligt dåligt? Är jag verkligen sjuk? Kommer någon vilja hjälpa mig? Finns det hjälp? Vart ska jag vända mig? Vågar jag? Vill jag? Det är okej att vara rädd, att tvivla. Men det är värt det, att söka stödet. Att få hjälp med att ta sig ur mörkret och ätstörningens klor. För det går. Ibland är vården inte som vi önskar, men det finns bra hjälp att få. Ibland behöver en leta i hundra år, kriga och slåss. Och vem orkar det egentligen? Kanske ingen, men ibland måste vi i alla fall. För att överleva och få tillbaka våra liv.

 

Jag har varit en av dem som läkarna inte har tagit på allvar. Jag har under många år haft svårt att få hjälp både inom öppenvård, dagvård och slutenvård. Jag har blivit nekad, utslängd, runt skickad. Och det har gjort ont. Ibland har jag velat dö för att jag inte har orkat med vården. Jag vet inte hur många tårar jag har gråtit när jag har mött läkare på sjukhuset som har skickat hem mig när jag precis har orkat berätta att jag knappt ätit något på flera veckor. Hur vi än blir behandlade i vården så är det alltid värt att fortsätta kriga. För en vacker dag, då kommer du att hitta rätt. Du kommer få en psykolog, läkare eller någon annan vårdpersonal som bryr sig på riktigt. Som förstår dig. Som kämpar. Vägen dit kan vara lång, ibland inte, men oavsett så kommer det vara värt att kämpa för att ta sig dit. Det är alltid värt att söka hjälp när en inte mår bra.

 

Mår jag tillräckligt dåligt?
Ja. Det är ingen tävling i vem som mår sämst. Om du inte mår bra eller har självdestruktiva beteendet så är det bra och viktigt att söka hjälp.

Kommer någon vilja hjälpa mig?
Ja. Det finns många som jobbar med just ditt problem, som har utbildning och som vill hjälpa just dig.Det är inte alltid lätt att hitta hjälpen, men den finns.

Vågar jag?
Ja. Det är mer läskigt att må dåligt, jag lovar. Innerst inne så vill du, för även om det kanske inte alltid känns så, så vill ingen må dåligt.

 

Kom ihåg: Du vågar. Det finns hjälp att få. Det kommer vara värt det. Du kommer kunna återhämta dig. Ingen är värd att må dåligt.

/Jessica

Att sträva mot det friska och släppa taget om det sjuka

För mig har det tagit lång tid att nå fram till en frisk vilja och en tillräckligt stark motivation att lämna det sjuka och självdestruktiva, för att istället på riktigt sträva mot att leva ett så friskt liv jag kan. Och även nu när jag bestämt mig för att kämpa så har jag stannat upp, tvivlat och snubblat bakåt igen många gånger. För vägen är tyvärr sällan rak och enkel. Det är jobbigt att kämpa hela tiden och det är svårt att alltid sträva uppåt. Jag har tvivlat på om jag verkligen kan må bättre, om jag är stark nog, om jag orkar kämpa så mycket som krävs och om det ens är någon idé att fortsätta försöka. Det är svårare att ta tag i livet än att fly från det som är jobbigt. Men att stanna kvar och hantera livet som det är kommer ändå att vara mycket mer hållbart i längden – det är så jag verkligen kommer någonstans!

Men det är svårt att lämna det självdestruktiva som varit en del av mitt liv under så lång tid. Att skada mig själv dyker fortfarande ofta upp som en lösning för att hantera det som är svårt och jobbigt. Men det är inte längre ett alternativ. Jag försöker att påminna mig själv om att jag aldrig kommer framåt om jag fortsätter skada mig själv. Jag kan inte må bra och skada mig själv samtidigt, det kommer inte att gå. Jag vill må bättre och jag vill klara av att göra det jag vill. Det kan jag bara uppnå om jag fortsätter att kämpa och släpper taget om det självdestruktiva.


Under alla år som jag mått dåligt har det funnits mycket tvivel. När alla andra verkar må bättre av samma hjälp som bara gjorde mig sämre. När vårdpersonal säger till mig att de inte vet hur de ska hjälpa mig. När det stöd som ska hjälpa mig verkar ha gett upp hoppet. När jag har försökt att bli fri(sk) så länge utan att lyckas. Då är det lätt att känslan av hjälplöshet bara växer och tron på något bättre snabbt försvinner. Då är det lätt att känna att något bättre bara är något som händer andra och inte mig. Då är det lätt att tänka att det är jag som är undantaget, att det är jag som är den det är fel på och att just jag är den som är ett hopplöst fall. Men ingen är ett hopplöst fall. Det kan visst bli bättre. Det finns hjälp som hjälper, det gäller bara att ha tålamod, fortsätta kämpa och inte ge upp tills man hittar rätt hjälp.

Till slut fick jag den hjälp som var rätt för mig. Jag fick en psykolog som verkligen förstod mig och trodde på mig. Jag fick träffa en läkare som flera gånger sa till mig: ”Du är inget hopplöst fall”. Det behövde jag höra och med tiden kunde jag även börja tro att det kunde vara sant. Nu har jag till slut fått rätt hjälp under rätt period i mitt liv. Och jag vill tro att det ska gå den här gången. Det krävs fortfarande mycket tålamod och jag behöver fortfarande intala mig att självskador inte är ett alternativ längre. Det är fortfarande jobbigt ibland, men det blir lättare med tiden. Och det är värt det. Det går och det är verkligen värt det.

/Jenny

Det finns en annan tillvaro än den som är i totalt mörker

Jag står i rulltrappan, är en av alla andra i morgonrusningen på T-centralen. Finner min trygghet i den mjuka hemvirkade sjalen och under kepsens skyddande skärm. Jag tänker att det är så konstigt hur allt går upp och ned i livet, precis som rulltrappan jag nu står i. Här är jag mitt i alltihop. Hör tunnelbanans sus och rasslet i spåren, känner tunnlarnas vindar mot min hud. Det visslar när vagnen bromsar in. Människor passerar framför, bakom, förbi. Jag är mitt i allt.

Jag är mitt i verkligheten igen, som alla andra, som så många gånger förut. Och samtidigt är det helt overkligt när jag tänker på vem jag var för snart ett år sedan. Då var jag en spillra av liv och verkligheten var ett kommatecken mitt i ett vakuum. Med envishet och tvång stod jag på benen. Och med tvång räddades även mitt liv.

Jag fortsatte att leva då. Kanske inte av egen vilja, men när det väl stod klart att det fanns ett frö av liv i mig, så fanns det inget alternativ än att fortsätta. Då antog jag utmaningen. Och med andras välvilja och kärlek fortsatte jag. Det fanns inget annat alternativ än att fortsätta. Så jag lever alltså idag.

Att leva idag är inte alltid med lätthet. Men ingen människa lever enbart med glädje över att få vara vid liv. Det är en sanning vi aldrig får glömma. Alla har sina kamper. Alla har sina strider. Jag och du, varenda människa på denna jord. Jag måste ofta påminna mig om detta. Och jag kämpar för att lära mig att acceptera att så länge jag lever behöver jag leva sida vid sida med smärta och  obehag. Och lära mig att leva sida vid sida med mig själv. Men vid sidan av detta finns ju även ljusa stunder, kärlek, glädje!

Jag vill ofta förgöra och förstöra mig själv. Samtidigt är det just detta sug efter att förinta mig själv som nu är min drivkraft att fortsätta ge mig ut en morgon som den här. Att fortsätta, att inte förgöra. För det är en djup och stor rädsla inom mig att de destruktiva krafterna ska få chansen att styra mig så enväldigt att jag snart bara ser döden som en utväg. Jag vill inte att det ska vara min verklighet igen, därför fortsätter jag.

Även om det är svårt inombords, även om det finns ångest varje dag, så fortsätter jag att leva med mina älskade i min närhet. Jag fortsätter också att återvända till de underbara människor och den plats som har hjälpt och hjälper mig att inte falla så djupt som då, för snart exakt ett år sedan. För det är verkligen sant som uttrycket säger att ”ingen människa är en ö”: Vi klarar oss inte ensamma. Det är tack vare andra som jag faktiskt lever och tack vare andra som jag vågar fortsätta, även de dagar jag inte så gärna vill leva. De dagar då destruktiviteten lockar med  sin falska befrielse. Andra hjälper mig att inte snärjas in i mitt ensamma destruktiva mörker som bara vill förgöra.

Steg ett är att lära mig att hålla mig flytande, att inte följa min destruktiva sida ned i de mörkaste av vatten. Steg två är att lära mig hålla balansen mer på egen hand. Och steg tre blir att lära mig att hitta en egen drivkraft som blir motorn i livet och existensen. Och även då kommer jag att behöva andra människor omkring mig. För vi behöver alla någon annan. Oavsett i vilket skede av livet vi befinner oss.

Just detta vill jag försöka förmedla till er alla; du ska inte vara ensam och du behöver inte vara ensam! Även om det är som om mörkret omsluter dig totalt, och du känner ångest och sorg och smärta, så finns det någon annan som kan förändra just den tillvaron. Det kan inte ske som i ett trollslag, men bara att låta någon annan finnas i ditt mörker kan vara första steget till någonting annat. Det kan bli början på en väg som innebär att du kan andas lättare framöver.

För min del var det att jag vågade ringa ett telefonsamtal som förändrade det totala mörkret till något annat. Sakta och sakta började min väg sträcka sig i en annan riktning. Och det är åt det hållet jag nu vandrar. Alla människor vandrar på en väg som kantas av både ljus och mörker, glädje och smärta, vilja och tvivel. Glöm inte det.

Stäng inte dörren om dig, och stäng inte ute någon annan. Vi behöver varandra. Jag kan med egen erfarenhet säga att med sällskap av andra kan vi klara av våra destruktiva inre krafter. Det finns en annan tillvaro än den som är i totalt mörker. Det finns nyanser i livet.

/Miriam