Jag har ingen bra rubrik för det här inlägget

Det senaste halvåret har varit helt galet med många toppar och svackor. Jag gick från heltidsstudier till heltidsjobb en topp. Genomgick ett stort kirurgiskt ingrepp en svacka. Började jobba igen efter sjukskrivningen och kom ikapp med studierna = en topp. Föll ner i mörkret och är nu sjukriven på halvtid en svacka. Var på en konferens som gav så mycket ny energi och inspiration en topp. Min mor har betett sig så illa mot mig och nu har jag brutit all kontakt en svacka (och faktiskt en seger för min självomtanke och självvalidering).

Så jag sitter här och ger mig själv en klapp på axeln, lätt men ändå en klapp för att jag har gjort det bästa av omständigheterna och tagit mig ända hit till denna dag. Jag har nu funnit en acceptans i sjukskrivningen och i självinsikt att jag behöver sakta ner. Min kropp och min själ behöver vila och få göra sådant som är otvunget.

Det är väl så livet beter sig? Särskilt för oss som har knackat på mörkrets dörrar några gånger. Det är lätt att dra sig till hemsökta platser, men vi vet också hur vi tar oss ut och låser efter oss. En dag lär vi oss att försegla grindarna för gott. Fram tills dess får vi göra vårt bästa och komma ihåg att om vi tagit oss loss från självskadebeteendets monster, finns inga andra monster som vi inte kan besegra.

Var rädda om er!
Shaha

Den där jävla chilin

I nio år har jag varit fri.

Eller har jag det?

Fri från begäret att dämpa min ångest med att skada mig själv.
Jag har mitt ställe och jag har mina verktyg, som så många av oss har.

Oss, det är vi!

Du och jag! Du. Oavsett ålder, klass eller kön.

För det är ju faktiskt så, hur mycket samhället, anhöriga, eller faktiskt jag som socialpedagog behandlar och förebygger emot att självskada som en känslohantering.

Så finns det alltid ett vi.

Vi som inte löser där och då att ta en tugga på chilin, vi som inte lyckas stå emot med hjälp av ett snäpp med hårbandet.

Vi alla, förstår egentligen att ni vill väl. Mamma. Pappa.
Men vi kommer aldrig kunna förklara för er som aldrig haft en direkt självskada hur det känns.

Hur det faktiskt lättar.

Hur munnen blir full av ångest, insekter, avsky, som sipprar ut genom vår mungipor.

Hur gärna vi vill motstå….hur gärna vi vill att en krislista eller ett jag älskar dig.
Ska räcka.

Hur vi konstant behöver er för att bryta detta sättet att hantera när våra känslor väller över.

Men här är jag, efter så många år med aktiv självskada.
Så står jag.

Med viljan att hantera min ångest med att ta mina grejjer, skada min plats

Men. Jag är inte där längre.

Du ska dock veta detta!

Det är okej att må fruktansvärt dåligt.

Men vi behöver alla ta emot den eventuella hjälpen vi får från nära och kära.
Hur dumma i huvudet och oförstående de verkar i stunden.

Faktiskt, tugga i dig den där jävla chilin.
Lägg en brustablett på tungan.
Låt din mamma eller pappa köra runt dig i bilen några timmar i tystnad.

Detta är inte enbart vår börda att bära.
Det finns oftast stöd runt omkring oss om vi lyfter blicken från våra sår.

Men här är jag nu, 42 år gammal. Trebarns mamma… akademiker. Som blir retad för den fina tröjan barnen valt på en nykter AW och direkt faller i känslan av att självskada är enda utvägen.

Nu har jag skrivit detta. På en parkbänk vid en gångväg i en mindre stad i Sverige.
Jag gav ångesten plats.

För visst är det fullkomligt rimligt. Att vara ny oavsett ålder, efter en vecka gå på en AW, bli retad för sina kläder.

Och faktiskt bli ledsen?
Självklart så har jag den fulla rätten.
Så här sitter jag nu, på en parkbänk.
Och har låtit ångesten finnas i min kropp, skrivit och 35 minuter senare lever jag fortfarande.
I en kropp utan nya självskador.

Sen går jag uppgiven hem, skriker i frustration på två snubbar som sätter upp klistermärken i gångtunneln.

Men inser, att vi håller på samma lag.
Gais, och tillsammans vrålar vi.

GÖTEBORGS ATLET OCH IIIIDROTTSSÄLLSKAP!

GEMENSKAP!

För vi kan. Du och jag tillsammans. Härda ut den här jävla skiten som självskada är och ge oss själva möjligheten till andra vägar att stanna kvar. Härda ut.

Och en gång var jag 13, 16, 20, 25, 30 så jag kan faktiskt på något sätt greppa vad du går igenom.
Även fast jag nu. Är skitgammal.

Sofia Lundström

Vad är ARFID?

Jag har haft anorexi och bulimi i mitt liv men är frisk ifrån det. Jag tackar mig själv varje dag för det! Men sedan jag fick min autismdiagnos och har slutat maskera mitt liv så har jag fått problem med en annan slags ätstörning. Den heter ARFID (avoidant/­restrictive food intake disorder) på svenska restriktivt ätande utan utan rädsla för viktuppgång. Det är ett restriktivt ätande utan de “typiska” ätstörning tankarna. Jag vet inte så jättemycket om det än så jag vill dela med mig av lite information jag läst då det inte är en så omtalad diagnos. Det är en vanlig diagnos hos personer med autism. Har man den problematiken så undviker man mat av olika anledningar. Här är de tre undergrupperna för diagnosen:

  • Ointresserad av mat på grund av dålig aptit.
  • Upplever sensoriskt obehag av matens egenskaper och utseende
  • Undviker att äta på grund av rädsla för att exempelvis sätta i halsen eller drabbas av matförgiftning. 

Jag upplever problem med ointresse av mat och dålig aptit. För de flesta människor så utsöndrar kroppen dopamin när man äter, som ger en behaglig känsla att “det var gott” och kroppen säger “tack för att du gav mig mat”. Jag har inte känt det på ett bra tag nu, jag får liksom ingen nöjdhets känsla av att äta. Som att min kropp inte bryr sig. Det låter kanske konstigt men det blir ett stort problem. Att inte ha lust att äta är jobbigt för jag vet på grund av min historia med ätstörningar hur svag kroppen blir när den inte får näring. Jag får ont i magen, blir snurrig och extremt trött. 

Det första steget för mig nu med hjälp av min terapi är att komma in i rutiner, att jag har bestämda tider då jag ska äta. Jag sätter klockan på mobilen med jämna mellanrum i timmar. För vi har märkt med min autism att jag ofta glömmer att äta, att det går för många timmar i mellan. I samband med mitt ointresse för mat så blir det väldigt svårt. Jag har testat det nu i en vecka och det känns faktiskt lite bättre. Jag slipper bli snurrig och för trött. Jag är glad att min psykolog vet så mycket om autism som hon gör!! Jag går ju i den terapin på grund av min EIPS men det är så hjälpsamt att jag kan få en del hjälp med min autism också i det sambandet. 

/Nathalie

Om helheten och friheten

Jag är engagerad i föreningen SHEDO som lokalrepresentant, mentor och föreläsare. Inte förrän jag kom in i föreningen kände jag att hela min bakgrund kunde räknas in. Som så många andra har jag slussats runt mellan olika vårdinsatser och behandlats separat för mina olika uttryck och problematiker.  

Mina år med psykisk ohälsa var många, till slut accepterade jag nästan att välmående inte var ”min lott i livet”.  Det finns flera förklaringar till varför jag drabbades så som mina förutsättningar, min känslighet och arv. De allra sista åren väljer jag oftast medvetet att inte prata om. Jag har inte velat att fokus ska bli på en annan persons handlingar. De åren ansågs jag dessutom som frisk från ätstörningar sedan länge och jag självskadade inte direkt. Ändå kom jag till en botten som var den mörkaste jag varit på. 

När jag i vuxen ålder hade varit på ännu ett behandlingshem, var jag mer hoppfull än någonsin. Skammen innan jag kom dit var enorm. Jag fick barn tidigt och min dotter var då i 10-årsåldern, att lämna henne och åka på behandling var i mitt huvud inte alls okej. Det var heller inte okej att jag inte kunde fixa det på egen hand. Jag hade försökt på så många olika sätt, men bröt aldrig igenom mitt mående helt. De perioder då jag mådde som sämst tog dessutom värre och värre på mig, både psykiskt och fysiskt. Min arbetsgivare och familj började reagera mer och mer. Jag började bli rädd för hur länge jag skulle orka.

Så jag tog beslutet att byta miljö och vara på ett behandlingshem under några månader. Behandlingen var bra, jag mötte fina människor och jag kom till många insikter. Än idag har jag kontakt med några av de fantastiska kvinnor sedan då. 

Ganska skör, men hoppfull lämnade jag sedan behandlingen. Jag och min dotter flyttade till en marklägenhet som jag tyckte så mycket om. Jag gjorde flera förändringar i vardagen, skaffade nya vänner och kände att mycket hade lättat. Första månaderna var jag som på rosa moln och människor runt omkring mig berättade att det lös om mig. 

En av mina nya vänner var en man. För honom behövde jag inte skämmas då han hade en liknande bakgrund som min. Han hade en förmåga att kunna prata om känslor och brydde sig om mig på ett helt annat sätt än vad jag var van vid. Jag var egentligen fast besluten att inte gå in i en parrelation, utan tyckte det var viktigt att ha en egen stabil grund innan jag delade min och dotterns vardag med någon annan.

Vi umgicks mer och mer. Han charmade mig som ingen annan och det var som om han la all sin energi till att jag skulle ha det bra. Allt verkade så bra. Till en början. Han fick en tjänst på ett behandlingshem liknande det jag varit på, blev kollega med min psykolog och nu kände jag verkligen att jag hade kommit långt. En man som hade kunnat vara min terapeut tyckte jag var en så hel människa att jag var värd att umgås med. 

Jag borde ha sett varningssignalerna tidigare. I det jag utsattes för fanns samtidigt en känsla av trygghet, något jag var van vid sedan barnsben och som jag själv hade fortsatt behandlat mig själv på. 

Mitt nätverk försvann mer och mer, i princip inga av mina relationer var tillräckligt bra enligt honom. Ganska snabbt hade han flyttat in i min lägenhet och tagit över det mesta. Det går att skriva en bok om detta och kanske gör jag det en dag, men nu är detta ett blogginlägg som förmodligen också blir för långt.

Efter något år hade jag inga nära relationer kvar förutom honom. Efter ytterligare något år fanns inte ens min dotter kvar som börjat reagera på vad som hände hemma och flyttade till sin pappa. De få gånger jag ens närmade mig att bryta eller bara förändra vår relation, fick han en blick som jag var mer rädd för än något annat. 

Jag blev gravid och vi gifte oss. Helvetet var nu en vardag, men när min son föddes började jag våga tänka lite mer egna tankar. Det var nu så illa att jag sällan ens gjorde det. Han såg när jag visade upp en fasad, minsta antydning till att jag var utanför vår bubbla straffades. Samtidigt som jag ville frigöra mig och min son från honom, visste jag att jag inte hade någon annan. Vid ett tillfälle kontaktade jag kommunen och förklarade vagt att jag behövde hjälp. När han förstod det blev allt värre än någonsin. 

Han jobbade mycket och dagarna hemma med min son var underbara. Jag gjorde allt för att vara närvarande, helst även lägga honom innan hans pappa kom hem. Jag började också förstå att det fanns andra kvinnor i hans liv. Det blev min räddning. En dag vågade jag konfrontera honom och avsluta där och då. Han fortsatte sin terror, men sakta och säkert blev jag starkare. Starkare än någonsin. Jag trodde aldrig att jag skulle gå in en relation som den. Jag är en kvinna som stått för jämställdhet och kan ha ganska starka åsikter. Ändå skäms jag aldrig numera utan kan se på den tiden som en lärdom och min chans till att få bryta igenom allt. Min son gör också att allt är värt allt.

Jag var sjukskriven under ett år. Ett år då all min energi gick till att arbeta med mig själv, ta hand om min son och bygga tillbaka livet. Det fanns bland annat en kvinnlig terapeut som jag påbörjat kontakt med tidigare, men som avslutats liksom alla mina kontakter. Hon hade väntat på mig och hjälpte mig nu att lägga alla mina pusselbitar. Hon såg hela mig. 

Jag har fått med mig mycket från behandlingar och vårdinsatser, men sällan mött människor som ser helheten. Att inte separera hur mående uttrycks och att behandla endast uttrycket tror jag är vanskligt. För mig hör mina ätstörningar ihop med mina självskadebeteende och det hör ihop med att jag gick in i en våldsrelation och det hör ihop med mina trauman från barndomen. 

Sedan jag kom på detta och fick se på hela mig, har jag en trygghet som känns nästintill orubblig. Idag har jag ensam vårdnad om min son. Han har ingen närvarande pappa, men vi har många närvarande människor. 

Mitt liv är ett mirakel. Jag bär med mig min bakgrund och vårdar den, min familj och livet med kärlek. Jag lever för det inget problemfritt liv och vet inte om jag vill det. Jag har de senaste 10 åren lärt mig massor om mig själv och människor. Med den trygghet och frihet jag idag har, vill jag fortsätta lära. 

Tack till dig som läst hela det här inlägget. Det har varit viktigt för mig att skriva det. Vi kanske ses på en föreläsning en dag så får du höra mer. Vill också tacka SHEDO för det ni gör och jag kan vara en del av. Ni är fantastiska.

Thea

Godhetens röst knackar på

Nu ska du lyssna på mig! Nu är det jag som pratar. Jag är Godhetens röst och jag har något väldigt viktigt att säga dig. När Ångesten på eget bevåg bjuder in sig på middag, ska du definitivt låta dörren vara stängd. Men om du väljer att öppna så kan du bjuda på en förrätt, och när Ångesten slafsar och geggar som bäst kan du ta kommando. Berätta att du är så mycket starkare än Ångesten tror. Att du bär en kraft inom dig som är så ljus så Ångesten bländas. Att du vet att tankarna Ångesten vill mura in i dig inte existerar. För det är endast tankar och murbruket kommer inte fastna. Du är inte dina tankar. Du är inte dina känslor. Berätta för Ångesten att du tycker att den är smart och intelligent. Som med så enkla medel kan nå sitt mål. Att få dig ur spel. Tänk att du låter Ångesten få bygga bo i ditt knä, i ditt lugna hem, i din ensamhet. Bygga upp stunder av kaos. Där finns bara du med Ångesten som en egentlig substanslös massa. Berätta för Ångesten att den inte finns. Att du inte längre vare sig tänker lyssna eller känna den. Så tacka din gäst för visat intresse. Tänk att Ångesten bryr sig så mycket om dig och vill spendera så mycket tid på dig.

Men nu är det slutlyssnat. Du lyssnar på din egen röst och vet du vad. Jag har ett förslag. Bjud in mig, Godhetens röst, på middag! En helkväll med förrätt, huvudrätt, efterrätt. Skicka ett inbjudningskort med välvilja, snällhet, uppskattning, glädje, lugn, ro, stillsamhet, självkänsla. Kryddat med en tro på dig själv. Godheten kommer tacka ja omedelbart för den middagen innehåller exakt vad Godhetens röst bär med sig. Förrätt: Lyssna med ödmjukhet. Huvudrätt: Tala med respekt. Efterrätt: Kommunicera med acceptans. Gå sedan på teater och njut av en scen fylld med kärlek. Du bär Godhetens röst. Du kommer göra vad du förmår att sprida den vidare. Ge den i en fint inslagen gåva med glänsande presentpapper till den som är mottaglig. Övriga kan du ge ett leende och låta passera. Vet du vad. Det är inte så farligt att dra täcket över huvudet och stänga ute världen för en stund. Att vila mjukt utan intryck. Bo i din inre värld. Drömma ljuvliga drömmar iklädda endast regnbågens färger. När det är dags vaknar du igen. Då kan du bara vara Du, och omgivningens folk kan bemöta dig även om du är fjärilstunn.
Det gör inget.
Du duger som den du är.

Katitzi Hult

Vars kan man gömma sig när ens egen hjärna konstant spökar?

Mikael Israelsson var ett mycket blygt barn. Det var inte förrän på högstadiet som jag började blomma ut och prata mer. En annan sak som blommade ut samtidigt var min acne. Gliringarna började komma och relationen till den egna kroppen blev mer och mer problematisk. Under gymnasietiden påbörjades övergången till en alltmer okontrollerad psykisk ohälsa. Blygsel, finnar och svettattacker lade grunden till en social fobi.

Jag beskriver det som att hjärnan fick superkrafter. Varje skratt han hörde upplevde han var riktat mot honom.
– Komikerna roastar varann idag, men det skötte min hjärna helt själv.
Det blev allt svårare att få sinnesro och fokusera på skolgången.
– Om ens hjärna ständigt är på en, var ska man då gömma sig för att känna trygghet?, frågar jag mig.

Ett sätt att gömma sig blev att ständigt bära keps, djupt neddragen i pannan. Det skärmade både av andra människor och dolde svettattackerna. En annan lindring var alkoholen.
– Man tyckte sig bli Guds gåva till kvinnan, men i stället blev allt jobbigt.

Jag klarade gymnasiet på grund av sin uppfostran. Har man påbörjat något, så slutför man det. I stället var det när jag fick jobb och egen lägenhet i Stensele som jag helt föll ur ramen. Den psykiska ohälsan fick allt absurdare uttryck. Hemma i lägenheten skruvade jag ur lampan i taket. Det var lättare att umgås i mörker. Jag var uppe på nätterna för att jag skulle vara mer dåsig på dagen. Varje fikarast under ett års tid låste jag in mig på toa i stället för att gå till fikarummet. Och så var det den där gången när jag hoppade från soffan 30 gånger i följd med tanken: ”Om jag bryter foten, så behöver jag inte gå till jobbet”.

Det blev tio år som jag led i tysthet och levde i förnekelse.

Efter att ha självmedicinerat till och från i 10 års tid läser jag en artikel i en tidning om en som mått dåligt. Läser denna artikel och inser att jag inte är ensam i att må som jag gör. Läser också där att det finns hjälp att få. Där och då så inser jag att jag måste välja, antingen super jag ihjäl mig eller så väljer jag livet och söker hjälp. Jag sökte hjälp och idag är jag pappa till 2 barn och kämpar på med att hålla huvudet högt. Livet går idag upp och ner men jag har ändå funnit en slags sinnesro.

Mikael

Öppna upp för icke-dömande plattformar

Vi måste prata om känslor från tidig ålder! Öppna upp för tillåtande, närvaro och
icke-dömande. Ge alla möjlighet såklart, men nu riktar jag mig till unga pojkar som
kan ha svårt att prata om känslor. Våga fråga och ha modet att prata! Hur kan vi på
enklast sätt möjliggöra för öppna, icke-dömande rum?

Vi kan skapa rum i varje skola, där barnen finns varje dag. Mjuka rum möblerade
med soffor, kuddar och filtar med närvarande, tillgängliga vuxna som bär trygghet
och kärlek i sina hjärtan och förmedlar den känslan vidare till barnen. Det finaste och
allra enklaste vore om vi bygger det rummet inuti varje människa. Då sprider sig
tilliten och öppenheten vid varje möte på stående fot! Vi behöver också bli varsamma
och lyhörda för den press och stress som skolans plattform förmedlar. En likvärdig
skola passar inte alla, just med den enkla förklaringen att vi människor är helt unika i
våra olikheter. Så för barn med diagnoser eller för den delen utan diagnos, behöver
vi ge möjlighet för skräddarna att sy en kostym som gör bäraren trygg. Vilka är
skräddarna? För min del är det vi alla som är besökare i barnets liv några år. Vi
behöver hjälpas åt allihopa! Någon gång under levnadsåren svämmar känslorna
över, och genom att trycka ner dom ökar risken för en resa med självmedicinering,
som bidrar till ökad ångest och depression.

Nu drar jag ett riktigt djupt andetag, och sänder tankar från hjärtat till dom som inte
orkar mer. Sväljer ner den bubblande känslan av sorg som känns från magen. Vi
behöver bry oss om varandra. Inte ha för bråttom i detta samhälle, som vi själva har
byggt upp. Om vi inte stannar upp och visar omtanke, vilka ska då göra det? Vad är
egentligen viktigt på riktigt i våra liv?

Katitzi Hult

Låt det ta sin tid att läka

‘”Men vad är det nu?” Han kollar på mig. Lika intrassad som jag är i hans famn är min hjärna i sina trådar. Det är inte förnuftet utan pulsen som stiger. Ångest, min välbekanta och skitjobbiga vän. Är du på besök igen? Jag vänder mig om och de hugger till i magen.

Ångest kan kännas farligt och du kan fastna i katastroftankar, men egentligen är det bara en känsla. Under tiden jag fick gå så kallad kognitiv beteendeterapi, fick jag lära mig att våra reaktioner är ett system som anpassar sig till nya hotbilder. Själva orsaken att något känns fel är att vi inte har kontakt över våra reaktioner utan att vi går på autopilot. Enligt KBT:n så analyserar människor snabbt information från omgivningen. Vi jämför ofta de nuvarande med tidigare upplevelser och erfarenheter som dyker upp som associationer. Vi skapar olika scenarier för att hitta utvägar och lösningar. Vi kopplar även ihop saker och speciellt negativa erfarenheter även om det inte är sant. Ångest har även en evolutionär fördel, då förmågan att läsa av faror var nödvändig i öknen.

Ångest känns oavsett hur mycket man försöker rationalisera ganska stark. Jag har levt med mycket katastroftankar genom åren och på senare tid har jag fått brottats mer med social ångest. Grundpelarna kring social ångest är just rädslan för kritik, att bli negativt värderad, att bli granskad och bry sig mycket om vad andra tycker, till den grad att de begränsar en. De allra flesta som lever med social ångest är kvinnor. Kanske inte konstigt eftersom kvinnor i högre grad skapar sitt egenvärde utifrån relationer på ett annat sätt. Min ångest har stundtals gjort mig väldigt destruktiv och jag skapade olika självskadebeteenden. Nyligen sa en kurator till mig att om man blivit väldigt nedtryckt återupprepande gånger och ofta får höra att man är det dålig, blir det ens sanning och något man själv ”måste” bekräfta genom mot sig själv dåliga handlingar. Idag vill jag lägga en filt över den unga tjejen som inte trodde att hon var någon utan alkoholen, som skadade sig eller som tillät någon skada henne. Där och då uppfyllde det någon funktion, tack och lov gör de inte det längre. Nu ser jag tillbaka på saker med en sorg. Jag har vänner som sagt att de varit rädda för att helt förlora mig, att jag blev helt personligshetsförändrad i en psykos, att jag blivit oskön när jag druckit, men jag bara körde på ändå. Idag vet jag att de finns så många sundare och fina sätt att leva på.

Ångest behandlas ofta med exponeringsterapi och om den är stark så även mediciner. Exponeringsterapi betyder ju att du måste utsätta dig för det du är rädd för om och om igen. Det är lätt för henne att säga, kanske någon tänker nu. Ändå sitter jag här och försöker skriva ihop en naken text med den bitande känslan inuti att texten ska läsas. Man får exponera i den takt man själv orkar. En gång fick jag av föreläsaren Johannes Hansen lära mig en sak: ”Att vara modig är inte att inte känna rädsla. Att vara modig är att känna rädsla men göra det ändå.” Dåliga tankar du har om dig själv. Prova byt ut dem. ”Jag är en värdelös dotter” mot ”Jag har en tanke om att jag är en värdelös dotter”. Och fråga dig själv om man kan se tanken på ett annat sätt? Om någon du älskar sa samma sak till dig, hur hade du svarat henne? Dina negativa tankar är inte en sanning, men du måste börja gräva där du står. För hur mycket du än vill skylla din ångest på händelser eller personer så är det enda du kan ansvara för dig själv. Din ångest påverkar andra och andras ångest påverkar dig. Det är fullt normalt. Men det är du som måste ta din ångest i handen och styra den ifrån dig. Ibland blir det för svårt att bära, då får du bara åka med i alla känslor som guppar. Då har du verktyg som du får använda dig av. Ibland är man för svag för att hugga ved, men kanske tillräckligt stark för att skruva. Din egen ångest kan du åtminstone påverka. Men när andras ångest läggs på dina axlar står du helt utan verktyg, för du kan inte påverka hur andra känner. Hur svårt det än är att ta in och hur fel du än känner dig kommer man verkligen aldrig kunna göra alla nöjda. Du kan liksom göra någonting bra och av välvilja och det kommer kanske finnas någon som tar de som något dåligt. Men de allra flesta är ju inte så. Du är helt maktlös inför de människor som vill se de värsta i andra. Men du är inte maktlös inför att se vad som är ditt ansvar och vad som inte är ditt ansvar i en sådan situation. Men det är dig själv du ska leva med resten av ditt liv, du måste jobba med att inte låta andra eller dina egna katastrofala tankar styra dig. Lättare sagt än gjort, men ack så sant. Men om du till och med upplever din egen innersta krets som ett hot, som jag tidigare och till viss del fortfarande gör.

Ödsla inte bort en sekund mer. Sök hjälp direkt. Du är så värd att känna dig trygg runt alla som vill dig väl. Kuratorn tipsade även mig om att om man har en dålig självkänsla så kan man skriva snälla lappar om sig själv varje dag för att ”manipulera in” positivitet till sig själv. Alla människor förtjänar att må bra, hitta en balans mellan självsnällhet, utmaningar för att bryta dåliga mönster, hitta sin sätt att läka, vara frustrerad över saker som gör ont, men också försöka hitta vad man kan finna i sig själv i det.

Önskar er alla en trevlig start på det nya året,

Elin Persson

Tankar om julen

Jag har hatat julen sedan jag var liten. Jag hatade den för under juldagarna skulle vi som familj låtsas som ingenting. Alla var glada, snälla och tog igen alla samtal vi inte hade haft under resten av året. Så fort kl slog 00 var det som att vi började leka familj. Leka som att vår familj och hem inte var brutet. Julafton slutade alltid i bråk så ”fina familjen” höll inte så länge. Charaden att åka till släktmiddag dagen efter jag gråtit mig till sömns av föräldrarnas skrik var absurt. På släktmiddagen gick frågorna i cirklar: ”Vad gör du nuförtiden? Hur går skolan? Har du tänkt på gymnasiet?” Jag ville bara skrika över hela det julpyntade bordet med alkohol och shotglas att det räcker nu. Varför ska vi ses en gång om året och låtsas att vi bryr oss om varann? God jul säger man och sen ses man inte på ett år. Jag tyckte det var vidrigt. Varför ska vi under julen låtsas som att allting är guld, låtsas som att vårt trasiga hem inte existerade? Låtsas att vi var en familj. Vi var ju aldrig det.

Sen flyttade jag hemifrån och då förändrades känslorna inför julen efter ett tag. Nu älskar jag julen för jag får bestämma själv hur jag ska fira den, hur jag ska klä granen, vilka julpynt jag vill ha. Jag kan välja om jag vill se Kalle Anka eller om jag vill titta på en serie. Jag bestämmer själv om jag vill äta julmat eller inte. Om jag ska klä upp mig och sminka mig, om jag ska vara någonstans under julen. Det är en frihet. När jag fick den friheten så försvann det jobbiga kring julen och jag kunde uppskatta den på ett helt annat sätt. För mig finns det inget mysigare än att ha julgranen tänd, ljus på borden med pynt som jag själv valt. Att vakna på natten och se julgranen lysa värmer mig inombords. Jag är inte så förtjust i julmat så då äter jag inte det. Jag skapar nya traditioner istället. Julen har varit jobbig för mig i så många år men inte längre. Nu älskar jag den.

Nathalie

Året med SHEDO

Hösten 2022 bestämde jag mig för att börja engagera mig i SHEDO. Jag hade själv fått en del stöd av föreningens engagerade volontärer och haft nytta av Färdighetslistan. Nu var det min tur att ge något bra tillbaka.

Jag funderade över hur jag skulle engagera mig. Jag kände att jag hade kommit så långt i mitt tillfrisknande och hade så mycket att ge till andra som inte är där ännu. Stödverksamheten var alltså ett alternativ, men jag fick tänka en extra gång och ta hänsyn till mina behov och resurser. För även om resurserna och viljan att hjälpa fanns, fanns också egna behov att ta hänsyn till. Några år tidigare skulle jag ha struntat i mina behov. Bara det i sig visade hur långt jag hade kommit med mitt förhållningssätt till mig själv. Jag landade i att det trots mitt stabila mående fanns en risk att bli triggad av individuella kontakter. Därför valde jag att bli lokalrepresentant för att kunna göra skillnad för målgruppen som en helhet. Då kom självtvivlet; kan jag verkligen göra skillnad för någon? Jag?

Jag vill tro att jag har gjort någon skillnad för någon. Genom att vara lokalrepresentant är jag med på två inflytanderåd inom psykiatrin där olika patientrelaterade frågor dryftas mellan vården och föreningar/organisationer. Det känns meningsfullt att ge vår målgrupp en röst i dessa sammanhang.

Utöver det har jag representerat SHEDO i olika sammanhang och event. Varje gång har det varit en utmaning för mig, men en utmaning som har varit värd att anta. Jag har utmanat min ångest att tala inför grupp, att ta initiativ till kontakt i olika situationer och framförallt har jag vågat vara öppen med att mina erfarenheter kommer från att jag själv har varit drabbad av en blandproblematik med självskadebeteende och ätstörning. I min vilja att ge, har jag också fått en hel del tillbaka: nya möten, nya insikter, nya perspektiv och framförallt en gemenskap och ett sammanhang där jag kan få vara mig själv utan att bli dömd eller utfryst.

Så tacksam att föreningen finns, och att jag får vara en del av den

Var rädda om er!

Hanan

Världsdagen för psykisk hälsa

Den tionde oktober var det världsdagen för psykisk hälsa.

Jag har själv den senaste tiden reflekterat över den resa jag gjort; hur det kunde ha tagit slut innan jag ens riktigt fått chansen till att verkligen leva. Nu tog det inte slut. Om livet före min psykiska ohälsa var ett liv på utsidan, ett tomt skal på insidan, för att sedan bli ännu tommare och ännu mörkare på insidan under åren jag levde med min psykiska ohälsa så hittade jag till slut ut och idag lever jag livet fullt ut både på ut och insidan. Det är inte alltid lätt, men under åren då jag kämpade mig tillbaka fick jag jobba oerhört mycket med mig själv på insidan och lära mig sätta mig själv först, lära mig min grundtrygghet och vart jag har min balans. Jag hade inte klarat denna resa själv – jag försökte, men ibland har man tur att det dyker upp personer vid rätt tidpunkt och visar att de tror på en.

Jag brukar ibland säga att hade jag vetat hur tufft det jobbet skulle vara vet jag inte om jag bett om hjälp, jag visste nog inte riktigt vad jag bad om eller sa ja till när det ställdes vissa krav på mig att jag skulle göra jobbet som krävdes men med stöd. Hade jag vetat hade jag förmodligen sagt nej – så är det, men då hade jag inte suttit här idag.

Det var verkligen ett jobb värt att göras. Nu är det några år sedan och jag kan se tillbaka på den tiden med värme. Alla promenader jag tog eller under alla timmar på balkongen nätterna igenom mitt i smällkalla vintern, lärde jag mig mer och mer om mig själv. Jag lärde mig möta mina rädslor, min ångest och blev till slut kompis med dem.

Jag har sedan fler år ingen kontakt med psykiatrin eller andra vårdkontakter utan är fri från den värld jag satt fast i. Idag har jag kontakt med psykiatrin i mitt arbete då jag arbetar på en förvaltning i kommunen där jag en gång var brukare. Jag sitter med i brukarråd i verksamhetsledningen inom psykiatrin som brukarrepresentant genom mitt engagemang i SHEDO. Det är fint och känns viktigt att få vara med att påverka och göra skillnad.

Jag har i mitt arbete fått chansen att gå en utbildning som MHFA-instruktör och utbildar nu i mitt arbete i ”Första hjälpen till psykisk hälsa”. Jag var först osäker på om jag skulle fixa det som min arbetsgivare anmält mig till, men återigen är det ibland bra att inte veta allt för jag älskar att utbilda och få prata psykisk ohälsa/hälsa.

Hade någon sagt till mig för tio år sedan när jag satt på ett gruppboende med personer som var mycket sjukare än vad jag var, att om tio år kommer du vara på en helt annan plats i livet, hade jag nog undrat om de var riktigt kloka. Samtidigt så fanns det en person, en socionom, som sa: ”ge inte upp,  det behöver inte ta slut här”. Kanske var det just hennes ord som gjorde att jag inte gav upp där och då utan till slut satte ner foten, vågade börja stå upp för mina rättigheter och inte längre fann mig i att vara den tysta tillgivna patienten. Jag tror att det var där min resa började att jag vågade ställa krav säga ifrån bli en besvärlig patient och att jag träffade rätt personer vid rätt tillfällen som fanns där lyfte mig trodde på mig.

Vid pennan,

Carolina

Middag för 1

Jag har varit på resande fot den här helgen, har haft många besök och aktiviteter inbokade.

Men i lördags kväll tog programmet slut strax innan middagstid och jag hade fått tre tips på bra restauranger att gå till. Jag valde att gå till det ställe som hade varit rekommenderarens #1 choice.

När jag kliver in visar det sig att ett sällskap stunden innan hade avbokat. Jag fick alltså ett bord, trots att den här restaurangen alltid är fullbokad. Hurra!

Så, jag fick mitt bord, fick en meny och började titta igenom. Allt på menyn såg gott ut. Eftersom jag var lite nedkyld efter en lång promenad i blåsten beställde jag en kopp vitt te. Restaurangen var asiatisk, så de hade alla möjliga te-sorter att välja mellan. Jag valde den med minst koffein, eller snarare tein, teets motsvarighet till koffein, vitt. Varmt och gott. Najs.

Jag hade valt restaurang baserat på devisen ”vad äter jag mest sällan när jag går ut och äter” och svaret blev ”asiatisk fusion”, det här ställets specialitet. Jag valde rätter efter samma devis ”vad skulle jag aldrig tillaga själv hemma?”

Maten kom ganska snabbt och jag satt vid mitt bord med mina valda rätter och mitt te. Ingen mobil. Ingen bok. Bara jag, maten, drycken, restaurangens övriga gäster (det var ganska sorligt och samtalet vid bordet bredvid mitt fick mig att småskratta både en och två gånger). Jag åt min mat och var tacksam över rekommendationen att gå till det här stället, maten var riktigt god. Och mättande. Jag kunde inte äta upp allt utan lämnade en liten del. Vandrade tillbaka i blåsten till mitt hotell, jag tog en annan väg än den jag hade tagit när jag gick till restaurangen och lyckades hitta tillbaka utan att gå vilse i blåsten i flera timmar. Puh.

Mätt och belåten borstade jag mina tänder och gjorde mig redo för att lägga mig. Och då slog det mig, som så många gånger under det senaste decenniet. Att här är jag. Ensam en hel helg. Jovisst, många besök och aktiviteter, men ensam som i att min familj inte är med mig vid hotellfrukost, lunch eller middag. En gång i tiden hade en sådan frihet ”firats” med att bli besatt av matmonstret och sedan tillbringa natten i fosterställning med ångest och skuldkänslor.

Idag är jag kapabel att äta middag på en restaurang ensam. Utan bedövning i form av mobil eller bok. Bara jag och stunden. Bara jag, stunden och en god måltid. Bara jag, stunden, en god måltid och sedan en god natts sömn.

Jag förundras över detta, trots att det numera är min vardag. Trots att jag numera varit frisk i ett decennium. Det är inget mirakel, jag vet att det går att bli frisk. Jag vet hur man blir frisk. Jag känner till stegen, har verktygen, lär dessutom ut verktygen. Men ändå. För tjugo år sedan hade gårdagens middag på restaurang i ensamhet varit en omöjlighet. Värre ändå. Det hade varit något jag fnyst åt om någon sagt att ”du kommer vara där om några år”. Det fanns inte på kartan i min världsbild. Då. För alla dessa år sedan.

Förändring sker inte över en natt. Samtidigt börjar förändring med ett enda steg. Ett steg. Sedan ett till. Och så ett till. Förändring är möjlig. Jag är ett levande bevis för det. Och kan jag, kan du. Det vet jag.

/Erika Dittmer

Dunk, dunk, dunk, dunk.

Dunk, dunk, dunk, dunk.

Jag vaknar mitt i natten av ett ljud jag inte känner igen. Efter många år som anhörig är jag på helspänn och sover alltid med ett öppet öra, eller egentligen inte alls om inte barnen sover. Men nu måste jag somnat över köksbordet och ljudet kommer från trappan.

Jag smyger upp från stolen för jag vet att plötsliga höga ljud som skrapandet av en stol kan trigga och sedan skapa händelser som inte alls är meningen att hända.

I trappan sitter min fjortonåriga dotter och skapar ljudet med sitt huvud, tårarna rinner och omläggningsmaterialet behöver plockas ner från hyllan där det för en gångs skull faktiskt hamnat sen förra gången.

Hennes ögon är helt tomma och jag ber henne försiktigt att sluta.

“Jag kan inte”

Jag går sakta upp mot henne och hukar mig ner på trappsteget under henne med ansiktet vänt mot henne, lägger min öppna hand mellan hennes huvud och väggen. Elefanten inom mig som börjar ta upp mer och mer plats i mina lungor får absolut inte få övertaget här. Men jag är så ledsen, så innerligt och tyngd av sorg för hur det har blivit för mitt älskade barn, hur jag slitit, skrikit och försökt få hjälp av bup, skolan, kommunen, socialen…

Jag sätter på musik med min andra hand och storebror kommer upp, frågar försiktigt vad som händer.

Ja, vad händer egentligen. Ångesten är så stark att det enda sättet att hantera det är såhär just nu, hon har inga andra verktyg.

Jag rör henne inte mer än nödvändigt för det klarar hon inte av, sensorisk överkänslighet heter det visst. Så svårt när det enda man vill göra är att ta dem i knät, vagga dem, hyscha och sjunga till sömns när allt är som tyngst.

“Ska vi åka bil?”

Hon stannar upp och reser sig efter en stund utan ett ljud, hämtar en laddsladd. Tar sedan på sig mjukisbyxor och en tjock tröja. Lägger sig på golvet gråtande bredvid sin hund. Går sedan ut till bilen och sätter sig.

Storebror får byta säng och vara nära den för denna gången sovande och lugna lillasyster medans vi åker. Igen.

Timvis åker vi fram och tillbaka över kommuner runt omkring.

Besöker varenda 24/7 butik i området, äter McDonalds och i gryningen när ångesten ebbat ut och hon sovit några timmar i bilen så rullar vi in hemma på grusvägen.

När vi kommit in, hon somnat om i min säng. Lillasyster har kommit iväg till skolan lyckligt ovetandes om nattens händelser.

Så ser jag innan jag kryper ner bredvid min lilla lilla fjortonåring ett sms från henne. Som skickats två timmar innan jag vaknade samma natt vid köksbordet när det stod.

“Kan vi åka bil”

– Sofia Lundström

Krisplaner som fungerar

Häromdagen hade jag det krisigt, och då tog jag fram min krisplan som jag en gång i tiden hade tagit fram tillsammans med en behandlar inom psykiatrin. Den planen har uppdaterats i omgångar allteftersom jag upptäckt nya saker om t.ex. mina triggers och vilka strategier som fungerar för mig och inte bara ”bra-att-ha-med-strategier” som är allmänt kända som fungerande. Varningssignalerna har förändrats med nya insikterna om mig själv och mitt fungerande.

Krisplaner är ett levande dokument som kan komma till användning vid svåra livssituationer. För några år sedan skrevs krisplaner utan mitt engagemang, och då var de värdelösa. Men när jag skapade denna plan i syfte att faktiskt använda den har den varit hjälpsam. Så ge det en chans. Jag har min alltid i en ficka i min kalender för att komma ihåg att jag har en.

Så när jag läste den i veckan blev jag imponerad över det jag hade skrivit under en punkt som jag minns att jag lade till utöver de vanliga punkterna i mallen (jag har faktiskt skapat en helt egen mall). Det tänkte jag dela mig med förhoppningen att någon annan kan få användning av de tankarna.

  • Upprätthålla gott fungerande

Förebyggande för att ingenting av ovan ska behövas!

Följa mina rutiner och fullfölja terapi. Vara validerande och mentaliserande kring mina känslor, tankar och beteenden. Vara tillåtande och få in återhämtning och mental vila i vardagen. Upprätthålla goda vanor. Göra sådant som känns meningsfullt. Utmana självdömande och destruktiva tankar när de är lugnare. Göra sådant som utmanar min ångest när ångesten inte är som värst.

/Shaha

Det enda jag önskade var att någon stannade upp och frågade hur mår du?

Ångest, vad gör man när den äter upp en inifrån du får svårt andas panik du tror du ska dö. Det var vad jag trodde den där gången på gympan i gymnasiet när det för första gången var som det knöt sig i halsen på mig. Jag förstod ingenting helt plötsligt kunde jag inte andas fick ingen luft vad är det som händer de runtomkring verkade inte heller förstå vad som hände.

Det blev ett jäkla ståhej ambulans tillkallades skolan ringde efter min mamma. Jag åkte in till akuten med ambulans men inga fel hittades så fortsatte det vid flera tillfällen ingen förstod något vad var det som hände. Ångest visste man inte mycket om i slutet av 90 talet, den enda rekommendation jag fick var att alltid ha en liten fryspåse i fickan sitta nära dörren om det skulle hända igen. Det var inte mer synd om mig än om någon annan var det jag fick höra.

Det enda den unga Carolina 17 år önskade var att någon stannade upp och tog sig tid att fråga – hur mår du? Tänk om någon hade frågat mig hur jag mådde mitt i allt kaos som var runtomkring mig. Tänk om jag hade fått berätta för någon om rädslan över att min mamma skulle förlora kampen mot cancern och dö ifrån mig. Jag var 14 år när min mamma fick beskedet att hon hade cancer i livmodern. Jag var 14 år när jag fick bli vuxen vara den som tog hand om hem hus, lillasyster och hund. Jag stängde av blev den duktiga flickan som gjorde allt för att vara snäll så inte min mamma skulle dö för de hade jag fått höra var jag inte snäll så kan ju mamma faktiskt dö.

Min älskade mamma gick bort samma sommar jag fyllde 18 år. Jag var mitt i livet och skulle nu klara livet utan henne. Idag är jag 45 år, lika gammal som min mamma var den junikvällen när hon tog sitt sista andetag.

Några år efter detta så tog det stopp. Jag hade stängt av, kört på, jag vågade inte släppa fram sorgen och känna – hade jag gjort det då hade jag nog gått under. Eller hade jag det för några år senare så skulle det visa sig att en avstängd sorg blev vägen in till psykiatrin och diagnosernas värld. Jag blev hon den välkända patient som nog aldrig skulle bli frisk.  Hade någon funnits där flera år tidigare i de där viktiga åren kanske jag inte skulle ha suttit fast i psykiatrins och diagnosernas värld kanske hade jag sluppit vara tungt medicinerad bli institutionaliserad av att bo på slutenvården och senare på psykiatri boende. Min 30 års present var en förtidspension för inte skulle jag klara av ett arbete som 34 åring fick jag flytta in till det där första psykiatriboendet eller den där institutionen där jag var yngst och friskast utav de som bodde där.

Idag är jag så långt ifrån det livet jag var dömd till att leva jag tog mig loss tog mig tillbaka och sorgen efter min mamma har jag äntligen vågat släppa fram. Idag bär jag min mamma med mig är inte arg bitter saknaden finns där men hon finns med mig.  Jag kommer aldrig få svar om jag hade sluppit alla år i psykiatrin eller år av tung medicinering och idag vill jag inte vara utan de där åren. De är en del av mig har format mig till den är jag idag.

Min väg tillbaka var att jag till slut hittade personer som trodde på mig var beredda att hjälpa mig bara jag var beredd att göra jobbet som krävdes. De skulle finnas vid sidan av men jobbet fick jag göra själv. Idag är jag evigt tacksam för dessa personer som kom in precis vid rätt tillfälle.

Vem är då jag som ligger bakom detta inlägg?

Carolina heter jag, ganska nyss fyllt 45 år, bor i Borås. Det här var mitt första inlägg här på bloggen för SHEDO. Det ni fick ta del av var en liten inblick och bakgrund av min resa in och ut från psykisk ohälsa. Jag kommer i mina inlägg dela med mig av vägen ur min psykiska ohälsa hur jag lever idag. Hur jag med hjälp av det jag lärt mig om mig själv hantera livet när det blir tungt idag. För även om jag stängt dörren till en psykisk ohälsa har jag stunder när livet är kämpigt och tufft.

Kroppssymtom vid komplex PTSD

De senaste dagarna har jag haft det otroligt svårt med min ptsd. Jag har blivit ordentligt triggad under en lång tid, som för mig handlar om dagar. Vanligtvis när jag blir triggad så håller det i sig mellan 15 minuter till 2h. Men eftersom jag konstant blivit påmind de senaste dagarna så har min kropp och hjärna inte fått någon paus. Och det känns.

Jag har så sjukt ont i min kropp, hela ryggen, nacken och axlarna. Min ptsd handlar om rädsla, och när jag upplever kroppens fight or flight så spänns hela jag. Min kropp blir redo för att antingen gå till attack eller fly. Kroppen har varit redo i flera dagar men den får inget utlopp liksom. Spänningarna och stressen byggs på som tegelstenar på mig. Det är biologiskt för kroppen att agera så när jag inte agerar på rädslan så känns det som det blir kortslutning i min hjärna. Jag kan inte äta för min kropp prioriterar inte det, jag är för stressad. Ett exempel är om en tiger är rädd och behöver skydda sig, så kan den inte prioritera föda. Den behöver bli trygg först. Jag har skakat hela tiden vilket gör det svårt för mig att göra saker, det är obehagligt och irriterande att behöva skaka.

Jag är så trött. Jag är trött på att ha det såhär. Jag orkar inte. Jag vill bara att flashbacksen som jag upplever ska försvinna. Min ptsd tar livet ifrån mig. Jag ska påbörja en ptsd behandling i höst. Jag är så rädd för den. För det betyder att jag behöver säga högt det jag varit med om. Det skrämmer mig för jag har aldrig pratat om det, utan det finns i mitt huvud (och i skrift för mig själv). Att behöva berätta. Berätta om vad jag utsattes för. Högt och tydligt.

Samtidigt är jag så trött på att mitt fria liv tas ifrån mig varje gång jag får flashbacks. Jag är trött på att andras handlingar får mig att fortsätta må så fruktansvärt dåligt. Det är inte rättvist. Jag gjorde aldrig någonting fel. Så samtidigt som jag är livrädd, så vill jag göra behandlingen för att få mitt liv tillbaka.

//Nathalie

En störd ätstörningsvård?

Jag förundras över ätstörningsvårdens besatthet av vikt. Vården ser förbi patienten framför sig och försöker pressa denne i en mall. En mall som säger att all problematik kring destruktivt ätmönster handlar om vikt, när vikten i sig kan ibland vara sekundär för patienten. Jag skriver ibland för att jag vet att vikten och självbilden många gånger är den primära orsaken till utvecklingen av ätstörning. Jag förnekar inte detta och befinner sig patienten på en vikt som kan innebära en risk för hälsan så är motiverat att fokus ska ligga på att komma till en hälsosam vikt. Men jag vet också att så är det inte alltid.

Maten och kompensatoriskt beteende kan fungera som känslohanteringsstrategi. Då är det mer relevant att fokus ska ligga på just känsloreglering på ett konstruktivt sätt. Ätstörning kan uppstå som en konsekvens av rädsla för mat som kan utvecklas efter en somatisk sjukdom som har gjort att personen under en tid har behövt äta väldigt restriktivt. Då är det mer relevant att angripa rädslan och i patientens takt återintroducera fler livsmedel i kosten. Det finns fler andra orsaker bakom en ätstörning och, enligt min mening, mer hjälpsamma sätt än att ställa sig på en våg och äta ett visst antal måltider på vissa bestämda klockslag.

Jag har själv många goda erfarenheter från psykiatrin när det gäller andra tillstånd. Patientcentrerad vård däremot verkar ha fallit bort inom ätstörningsvården. Det finns vissa på förhand bestämda koncept som ska tillämpas för alla. Det är min upplevelse i alla fall. Det hade varit intressanta att ta del av andras upplevelser och erfarenheter, och hur de ställer sig till det jag tar upp.

/Shaha

Besvikelse

Häromdagen var jag och fixade mina naglar. Då kom det in en annan kund (ca 40år) som satte sig två platser bort och jag såg att hon tittade på mina ärr. Hon fortsatte att titta flera gånger och längre tid varje gång. Jag började stirra på henne för att markera att jag ser att du tittar och då log hon och vände bort blicken.

När kunden hade gått kom det in en annan som var i en liknande ålder. Hon stirrade på ärren och även om jag tittade flera gånger på henne så släppte hon inte blicken.

Jag kände att min ilska steg inom mig, jag ville bara fråga “Kan jag hjälpa dig med någonting?” Men det hade blivit en väldigt obekväm situation eftersom vi båda skulle sitta där en stund.

Jag förstår att man tittar. Det är jag okej med. Men att göra det flera gånger förstår jag inte. Vad är det man inte ser första gången som gör att man behöver titta flera gånger till? Tror folk att det magiskt ska dyka upp nya ärr medan de tittade bort eller? Jag förstår verkligen inte konceptet.

Jag upplever att äldre människor tittar mer och längre. När jag mött unga personer så tittar de på dem men sedan vänder de blicken och fortsätter med det de gör. Jag blir så trött på dessa situationer. Är samhället verkligen så outbildade i självskadebeteende? Jag vet inte, jag kräver kanske för mycket.
Det jag vet är att hade jag sett någon med ärr, vare sig det är självförvållat eller av andra anledningar, så hade jag knappt tittat. För det intresserar inte mig och har inte med mig att göra.

// Nathalie

Det finns bra människor där ute

Det finns faktiskt bra människor där ute

På senare år har jag mött flera människor som har överraskat mig på ett positivt sätt. Då har jag frågat mig var de har varit i alla dessa år. Efter att ha ställt den frågan många gånger kom jag fram till att de alltid har funnits. Jag har bara varit för avskärmad för att lägga märke till det.

Ta till exempel början på det här året som också var starten på terminen på mina universitetsstudier. Jag kraschade och blev inskriven på psyk. Jag halkade efter med studierna och missade en inlämning. Jag skrev till kursansvarig och frågade om det kommer ett om-inlämningstillfälle vilket det gjorde. När det datumet började närma sig var jag kvar på sjukhuset och insåg att jag inte skulle hinna lämna i tid. Här hade jag två alternativ: 1. Att strunta i uppgiften och göra den nästa termin 2. Att förklara läget för läraren för att se om jag kunde få lämna uppgiften senare. Jag valde alternativ 2 och fattade mig kort i ett mejl där jag förklarade att jag var sjukhusinlagd och inte kommer hinna lämna i tid, och berättade att jag kunde lämna ett intyg.

Jag låter hans svar tala för sig självt:

Hej,

Vad tråkigt att du lagts in på sjukhus! Jag hoppas att du är okej och att du mår bättre snart! Det är lugnt. Jag förlänger tiden för inlämningen så att du kan lämna in uppgiften när det passar dig.

Säg till om det är något mer jag kan göra kring uppgifterna för att du ska slippa stressa. Krya på dig!

Vänligen,

Satt jag på min säng i det kala rummet och grät? Ja det gjorde jag. Han visste inte ens vad det var för typ av inläggning eller vad som hänt, men han bemötte det med exakt de orden jag behövde just då. Två månader senare blev jag äntligen klar med den uppgiften och lämnade in den, och nu flera månader senare blev slutbetyget på den kursen VG. Hur gick det ens till!

Det jag vill säga är att om jag inte hade öppnat mig så hade jag aldrig fått veta vilken sympatisk lärare han är. Och det är därför jag hade missat alla bra människor som fanns där ute; för att jag gav dem aldrig en chans att visa vänlighet mot mig. Men på senare år har något förändrats inom mig. Den stora förändringen tror jag handlar om att jag har slutat bry mig så j**** mycket om vad alla andra skulle tänka om mig, vilket i sin tur har gjort att jag vågar lyssna till och uttrycka mina behov. Och vilken skillnad det gör för måendet att ens komma till insikten att jag har egna behov jag med.

/Shaha

Depressionen var som en toxisk romans som ljög för mig hela tiden

‘’Psykisk ohälsa är ett eget val’’ hävdar vissa människor. Som att leva med ett kompakt mörker och ett inre skrik som gör en handlingsförlamad i ett samhälle som skriker att man ska vara allt annat än just det är något man frivilligt hade velat anamma.

Jag kan hålla med till en viss del att man faktiskt i slutändan måste välja själv inte vad man har varit med om, men hur man ska börja för att försöka förbättra det. Det är bara det att de flesta människor försöker ju just med det. Men alla människors tidslinje ser olika ut och man måste ju börja där man står, där man är – inte där människan som försöker få dig att må dåligt när du berättar om att du mår dåligt är någonstans i sig själv. Vi kan helt enkelt inte hålla på att jämföra oss med varandra eftersom vi både har olika förutsättningar, livshändelser, diagnoser och gener.

När jag var som mest deprimerad trodde jag att jag inte ville leva, i själva verket kanske det någonstans bakom det bara handlade om att jag inte ville leva så som jag levde – men att vägarna ur det kändes som blockerade. Jag valde att försöka få hjälp och nå ut, men det tog väldigt lång tid innan hjälpen faktiskt nådde fram och jag förstod att den psykiatriska hjälpen inte heller var hela grejen.

Idag mår jag bättre. Såklart inget är perfekt men jag har helt slutat tro att livet någonsin kan bli det, det är upp och ner, för det är så det är att vara människa. Men det är inte katastrofalt och nattsvart som de tidigare varit.
Jag såg depressionerna lite som att vara kär – fast tvärtom. När du är förälskad ser du bara de bra sakerna i en person till en början, med tiden avtar nykärsfasen och man kanske börjar se fler sidor av en människa, vilket ju såklart är naturligt, för vem är perfekt?

Depressionen fick mig att se allt ur ett mörker. Hade något sagt något positivt hade jag direkt översuttit de i enlighet med mina mörka tankar. Jag var fast i detta mörka tillstånd och fann inga vägar ut, försökte ropa på hjälp, sedan döva den på andra sätt. Som att fastna i en hiss på bottenplan och inte veta vägarna ur. Kanske man kan försöka ringa en väktare för att öppna hissen men kanske man då hade behövt möta en utgång som gav en ljus fast du ännu var fast traumatiserad i hissen och de ljusa då snarare bländade dig.

Idag vet jag att min depression och min destruktiva sida, liksom va med mig överallt, som en toxisk romans nästan. Men sådana måste man ju göra slut med, på något sätt. Men aldrig att du klarar det ensam. Att livet aldrig skulle kunna bli bättre och att det inte fanns några vägar ur det var en fet lögn. Kanske vägarna fanns hela tiden men att du just nu även behövde bearbeta någonting innan du gav dig ut på gropiga äventyrliga vägar som du inte var redo för. Kanske du när du hållit tillbaka så länge stegvis förstår att du måste ta dig ut i trafiken med hjälp av de hjälpmedel du har.

Livet kan bli bättre, livet är inte katastrofalt, men livet blir inte bättre av att du skuldbelägger dig för andras förväntningar, för att du stressar ihjäl dig för att vara andra till lags när t.om proffsen säger att du behöver vila. Du måste ta hand om dig själv, vilket även kan innebära att omfamna din skörhet. Om du lär dig spela gitarr så
börjar du inte med de svåraste ackorden, du börjar med dem lättare och upprepar dem tills de sitter, sedan trappar du upp. Det kommer liksom att bli bra. Jag är inte längre förblindad av depression, kanske jag i stället börjar bli lite förblindad av hur det var.

Men är det något jag ändå kan stå för är att när jag mådde som allra sämst, när jag var behov av som mest vård och var i det djupaste mörkret – då man fick ta emot som mest fördomar och stigmatisering, det var då jag kämpade som mest. Nu när jag mår bra och saker ser bättre ut utåt fungerar liksom de andra sakerna på ett helt annat sätt. Det är lättare att göra saker när man inte lever med ett inre kaos inuti. Så ta hand om dig, för du är inte lat, du mår bara inte så bra just nu. Tillsammans måste vi försöka hjälpa varandra.

//Elin Persson

Att prata om det som inte går att prata om

Vi står utanför gymmet, jag och min vän. Vi har precis avslutat ett härligt träningspass, och på vägen ut fastnat i ett samtal om självskadebeteenden och dess funktion. Vi kommer in på familj, varpå min vän uttrycker att det inte går att säga till föräldrar att de är en direkt bidragande orsak till att deras barn självskadar. Jag tar ett djupt andetag och fattar mod, och möter henne.

“Fast jo. Det går. Är det något jag önskar av hela mitt hjärta är det att psykiatrin hade insikt och mod nog att göra just det.” Orden landar tungt mellan oss, men min vän nickar medan hon tar in tyngden i det jag just sa.

Jag fortsätter, berättar mer av de delar hon redan hört förut, men med fler detaljer och en blandning av både frustration, sorg och distanserad insikt.

Mitt självskadebeteende och min ätstörning var, likt många andras, komplex. Trots att jag själv hintade till psykiatrin om påverkande faktorer, hamnade fokus ändå till största delen på mig och ansvaret jag hade för att reglera min själv. Vilket såklart var en viktig del, att kunna reglera känslor på ett mer konstruktivt sätt. Men det de inte tog hänsyn till, var hur svårt det var att reglera känslor i en miljö som inte bara kontinuerligt invaliderade dessa känslor, utan också triggade igång stormen som antingen svepte med mig helt eller gjorde att jag stängde av.

Det var få som fångade upp de små tecknen på att något inte var helt rätt i vår familj. De få som gjorde det klarade ändå inte av att lägga pusslet, eftersom vi till ytan såg så pass välfungerande ut. Vi hade alla hjälpt till att putsa vår familjs fasad, både barn och föräldrar. Det var kanske inte så konstigt att ingen såg, när det skadliga var så subtilt och endast syntes innanför hemmets skyddande väggar. Men jag minns känslan. Känslan av att psykiatrin skulle se och förstå, men också kliva in och hjälpa till. Tyvärr, fastnade psykiatrin i att jag var en patient som inte gick att behandla, medan min familj vande sig vid att mina självdestruktiva beteenden och ätstörningar helt enkelt var en del av min personlighet.

Jag är glad över att jag i dag kan säga att jag motbevisade dem alla. Varken ätstörningen eller självskadebeteendet var dömt att förevigt vara en del av mitt liv. Det krävdes att jag frigjorde mig från den toxiska miljön och vardagen på min hemort, och med stapplande steg byggde upp ett eget liv i frihet.

Konsekvenser

Alla val vi gör har en konsekvens.

Jag minns det som igår den där dagen, i mitt rum, i London där jag bodde vid den tiden. Hur jag läste en insändare i en tidning och insåg att insändaren beskrev min vardag. En vardag kantad av självskadebeteende och ätstörning.

Jag valde då att ta till mig det som insändaren skrev. Tipset att söka hjälp.

Någon vecka senare hade jag ett inbokat besök hos min ”GP”, min husläkare. Det var en inbokad tid för något helt annat som jag behövde hjälp med.

Jag tänkte att ”jag ska bara nämna det där med ätstörningen i förbigående, för att se hur det landar…”

Dagen för besöket kom. Jag var mer än nervös. Gick och övade på det jag skulle säga så att ”det där i förbifarten” skulle låta exakt rätt. Som att jag bara kom på något ytterligare att säga sådär lagom käckt, i sista minuten, innan besöket var över, liksom.

Besöket.

Jag sitter i hennes besöksstol. Vi har avklarat det som skulle avklaras, den egentliga anledningen till besöket.

Jag samlar ihop mig, ställer mig upp, tvekar, inväntar hennes brukliga ”was there anything else…?” och trogen sin vana, japp, där kom det. Hennes fråga, ställd i artighet, tiden för besöket egentligen slut.

Men min vana inte trogen säger jag inte ”no, I´m good” utan istället den replik jag övat i en veckas tid: ”well, yes, actually, there is one more thing. I´m wondering if there is any help for someone like me, someone who has a hard time with food and eating…?”

Jag glömmer aldrig hennes ansiktsuttryck.

Hon stelnade till, tittade på mig lite föraktfullt uppifrån och ned och fnyser sitt svar: ”well, you look perfectly normal. What, are you telling me you are anorexic?”

Bam. Bom. Klick. Klick. Klick.

Alla inre dörrar jag hade börjat glänta på, dörrar till min ångest, till min oro, till alla orsaker bakom mitt självskadande beteende smälldes igen i den stunden. Bam. Bom. Klick. Klick. Klick.

”You look perfectly normal.”

Ja. Absolut. Alltid. Min kropps storlek alltid inom ramen för vad som betraktas som ”normalt”.

Den där kommentaren gjorde att det tog ytterligare 6-7 år innan dörrarna på nytt började stå på glänt. 6-7 år av eskalerande sjukdom. 6-7 år av lidande. Ytterligare 6-7 år i matmonstrets klor.

Alla val vi gör har en konsekvens.

Min val att, husläkarens dumma kommentar till trots, tillåta att dörren till den smärtfulla ångesten glida upp ytterligare en gång.

Mitt val att, trots husläkaren föraktfulla kommentar, 6-7 år senare återigen gräva mig upp ur hålan och söka hjälp. Och denna gång få den.

Valet av att tacka ja. Valet att börja vara snäll mot mig själv, även de gånger behovet av att vara självskadande i tanke eller handling tar över.

Valet att öppna upp dörrarna till mitt inre.

Valet att gå in i ångesten, inte fly den. Valet att umgås med ångesten, förstå den och se den krympa för varje gång.

Valet att börja leva ”normalt”, vad nu det betyder.

Våra val ser olika ut, vi är alla individuella.

Men jag vill ändå, på detta sätt, påminna dig om att vi är många som varit på den resan du kanske befinner dig på nu. Vi har en kompass. Vi har en slags individuell karta. Vi har tagit oss igenom träsket och har hittat en kontinent där vi kan leva utan självskadebeteendet. Utan ätstörningen.

Och kan jag, kan du. Det vet jag. Jag hoppas du väljer att tro på det, du med.

//Erika Dittmer5

Sommar

Hej!

Jag heter Saga och jag är 27 år. Jag fick möjligheten att skriva blogginlägg hos SHEDO, vilket jag är tacksam för. Jag har lidit av psykisk ohälsa i många år, ungefär 18 år. Jag har även haft självskadebeteende i många år.

Våren och sommaren är inte lätt för mig, världen vaknar till liv och för mig känns det som att världen skriker. Det är sol i ögonen, flygfän som surrar i öronen, bilar som tutar och hår som blåser i ansiktet på mig. Det är att svettas i långärmader för jag har inte lärt mig orka stå ut med blickar som nyfiket kollar in min hud. Det är att få ångest för jag klär mig för varmt och ångest för jag är inte bekväm med tshirts.

Jag hamnar ofta i svackor, och våren och sommaren brukar ofta vara påfrestande för mig. Det jag känner är viktigt för mig med just detta blogginlägg är att få visa lite hur det känns för mig att hamna i en svacka, och hur det är för mig att hantera det.

Jag känner ofta stark hopplöshet i mina svackor, och det tar hårt på mig. Fast förstås, hopplöshet tar hårt på vem som helst. Men för mig är det viktigt att vara en positiv och tacksam människa, men samtidigt ärlig. Så när hopplösheten kommer, kommer skammen och skulden som släptåg. Jag känner att jag förlorar värde som människa. Samtidigt som hopplösheten kommer, kommer skulden att jag inte kan bidra med mer till samhället, skammen att jag vet att jag sprider negativitet men kan inte få mig själv att hålla tyst. Sorgsna, tunga-att-höra kommentarer sipprar ur mig, för jag blir överbelastad. Då kommer skulden igen, för jag vill inte tynga ned någon. Och jag känner att jag borde kunna hantera situationen bättre. Då kommer isoleringen. Jag känner mig som en börda, jag mår dåligt och jag tappar energi. Ångesten blir värre. Vill inte umgås, för jag känner att jag borde orka mer. Så ensamheten blir värre. Och sen kommer faktumet att jag i många år mått väldigt dåligt, och trots mina framsteg så har jag fortfarande saker kvar att bearbeta och lära mig hantera. Då är vi tillbaka till hopplösheten igen, och cirkeln fortsätter.

Tills det blir bättre igen, för det blir det alltid.

Men något jag önskar, det är att få känna att jag har rätt till min hopplöshet. Jag vill inte låta den ta över mig och förstöra min framtid, men jag vill inte behöva försvara den.

Jag går igenom en cirkel av tunga känslor, och om jag någonsin råkar låta det sippra ut, så ber jag om ursäkt. Men jag vet redan att jag har det bra på många sätt, och jag vet att många har det sämre.

Men ibland mår jag dåligt, och jag vill inte behöva försvara det.

Jag kan inte bryta mitt dåliga mående med positivt tänkande och jag kan inte må bättre för att det finns folk som mår sämre än mig.

Absolut, positivt tänkande och tacksamhetstänkande har varit en stor hjälp för mig. Men det har aldrig tagit bort min depression, bara gjort det lite lättare att orka med den. Något jag fokuserar på just nu är att försöka uppmärksamma det jag är tacksam för i vardagen, och jag tänker smått. Jag tänker på att jag faktiskt älskar mitt kopp kaffe, jag tänker på att jag gillar kvällssolen för då gör det inte så ont i ögonen.

Och jag tänker på att jag kommer må bättre igen. Men tills dess får jag må dåligt, för den acceptansen är livsviktigt för mig.

//Saga

Leva

Det värsta med att börja må bättre är de enorma skuldkänslorna som kommer.

Känslan av att jag förlorat två år av mitt liv. Slösat bort det på allt det där mörkret. Jag kan inte förstå hur jag inte kunde ta mig ur det, att jag var så blind och inte kunde se något annat. Kan inte förlåta mig själv för att jag inte kunde ta mig tillbaka till livet, allt det där som betyder något. Att allt jag ville var att dö. Hur kan man slösa bort livet så?

Samtidigt vet jag att jag inte kan hata mig själv på det sättet. Jag vet ju att när jag var i det där mörka så gick det inte att se något annat. Och jag vet att jag kämpade, med allt jag hade. Men det går inte att stå ut i det mörkret, det går inte. Kan man inte se vägen ut känns ibland den enda lösningen vara att förgöra sig själv. Bara för att hitta en väg ut.

Och det mörka bor i mig. Stråken av det mörka finns kvar, men det går att andas emellan, för jag kan se solljuset nu. Kan sitta på en bänk och känna vinden i håret, dricka en kopp kaffe, kan känns livet runtomkring mig och jag kan vara en del av det. Det är inte längre vara något långt, långt där borta som inte angår mig.

Jag vet inte helt hur vägen tillbaka ser ut. Jag har inte alla svaren. Vissa dagar vaknar jag och känslan är tillbaka, och jag vill inte leva. Men skillnaden är att jag vet nu, att den känslan inte är allt. Det kommer gå över. Och jag klarar av att stå ut i den, små bitar i taget, tills den glider undan. Jag har ingen ork. Bryter ihop av minsta stress, får dåligt samvete för att jag känner mig så värdelös som inte klarar mer. Men försöker säga till mig själv att det är lov jag gör mitt bästa.

Jag har inte skadat mig på flera månader. Inte försökt ta mitt liv. det enda som är kvar är att jag har svårt att äta, är rädd för att äta. Hatar min kropp, för allt som hänt finns ju fortfarande kvar i den. Och jag försöker bli ett med mig själv, acceptera min kropp som en del av mig, skula skyllda det som hänt på den. Det är inte min kropps fel.

Och jag ska inte dö, jag ska leva.

Jag finns och jag får finnas.

En dag i taget. Långsamt blir det lite lättare att andas.

Och jag tänker på vad du skulle ha sagt. Att jag klarar det. Att det går. Och när jag tänker på det så tror jag på det, jag med. Att det går.

/Agnes

Regn hos mig

Nu vankas det sommar. Sol, bad och sand mellan tårna. Blommiga klänningar och spilld glass. Solkräm och solbränd hy.

Men inte för mig.

Förut älskade jag sommaren innan jag blev sjuk. Jag kunde ligga i solen i flera timmar för det var så skönt och avslappnande. Jag badade i poolen och havet för jag var inte lika osäker på min kropp då.

Men nu finns det inget hellre jag vill undvika. Jag blir jättevarm när jag får ångestpåslag och panikångest så min kropp förstår inte skillnaden när jag är i solen. Svetten rinner och jag går konstant runt med hög puls. Jag vill bara gömma mig långt in i en frys.

Värmen gör mig osäker också. Hoppas ingen ser svetten som rinner i ansiktet eller svettningarna under armarna.. måtte ingen veta att jag är varm.

Jag har aldrig varit så obekväm och osäker i min kropp som jag är nu. Jag vill inte visa mig för någon. Jag önskar att det var höst och vinter för då kan jag gömma mig i svarta långärmade kläder. Det drar inte lika mycket uppmärksamhet till min kropp. Mina mängder av mediciner senaste åren har gjort att jag gått upp mycket i vikt, ofrivilligt. Det tär på mig så mycket för jag vill inte gå utomhus. Vill inte träffa vänner, vill inte gå på dejt, för jag är konstant rädd för att bli dömd. “Kolla hennes kropp. Så mycket fett hon har då, hon måste äta mängder. Hon är ju inte attraktiv alls.” Inbillar jag mig att de tänker. Inbillar att de gör narr av mig till sina vänner.

Mina synliga ärr gör mig obekväm i sociala sammanhang där det är personer jag inte känner. För de är ju personliga för mig. Det är den sårbaraste delen på min kropp och den är min. Ingen annans. Och att jag ska behöva dela den med främmande människor bara för att det är 25 grader ute.. nä jag stannar hellre inne. Jag är dock inte obekväm kring vänner och familj för de tittar inte. De vet ju att de finns där.

“Jag har hört på radion idag,
att vi har solsken
över hela vår stad
men det låter väldigt underligt
fär jag har bara
regn hos mig

Jag har talat
i telefon
med min syster
hon bor en bit härifrån
hon sade hon låg och solade

men jag har bara
regn hos mig”

// Nathalie

Välkommen till SHEDOs blogg!

I bloggen kan du läsa om tankar och berättelser som rör psykisk ohälsa. Vill du berätta om dina erfarenheter eller tankar kring ämnet? Maila till blogg@shedo.se eller tryck på knappen ”kontakt” nedan.

På knappen ”arkiv” kan du läsa äldre inlägg som är skrivna på vår tidigare blogg.

Arkiv