I nio år har jag varit fri.

Eller har jag det?

Fri från begäret att dämpa min ångest med att skada mig själv.
Jag har mitt ställe och jag har mina verktyg, som så många av oss har.

Oss, det är vi!

Du och jag! Du. Oavsett ålder, klass eller kön.

För det är ju faktiskt så, hur mycket samhället, anhöriga, eller faktiskt jag som socialpedagog behandlar och förebygger emot att självskada som en känslohantering.

Så finns det alltid ett vi.

Vi som inte löser där och då att ta en tugga på chilin, vi som inte lyckas stå emot med hjälp av ett snäpp med hårbandet.

Vi alla, förstår egentligen att ni vill väl. Mamma. Pappa.
Men vi kommer aldrig kunna förklara för er som aldrig haft en direkt självskada hur det känns.

Hur det faktiskt lättar.

Hur munnen blir full av ångest, insekter, avsky, som sipprar ut genom vår mungipor.

Hur gärna vi vill motstå….hur gärna vi vill att en krislista eller ett jag älskar dig.
Ska räcka.

Hur vi konstant behöver er för att bryta detta sättet att hantera när våra känslor väller över.

Men här är jag, efter så många år med aktiv självskada.
Så står jag.

Med viljan att hantera min ångest med att ta mina grejjer, skada min plats

Men. Jag är inte där längre.

Du ska dock veta detta!

Det är okej att må fruktansvärt dåligt.

Men vi behöver alla ta emot den eventuella hjälpen vi får från nära och kära.
Hur dumma i huvudet och oförstående de verkar i stunden.

Faktiskt, tugga i dig den där jävla chilin.
Lägg en brustablett på tungan.
Låt din mamma eller pappa köra runt dig i bilen några timmar i tystnad.

Detta är inte enbart vår börda att bära.
Det finns oftast stöd runt omkring oss om vi lyfter blicken från våra sår.

Men här är jag nu, 42 år gammal. Trebarns mamma… akademiker. Som blir retad för den fina tröjan barnen valt på en nykter AW och direkt faller i känslan av att självskada är enda utvägen.

Nu har jag skrivit detta. På en parkbänk vid en gångväg i en mindre stad i Sverige.
Jag gav ångesten plats.

För visst är det fullkomligt rimligt. Att vara ny oavsett ålder, efter en vecka gå på en AW, bli retad för sina kläder.

Och faktiskt bli ledsen?
Självklart så har jag den fulla rätten.
Så här sitter jag nu, på en parkbänk.
Och har låtit ångesten finnas i min kropp, skrivit och 35 minuter senare lever jag fortfarande.
I en kropp utan nya självskador.

Sen går jag uppgiven hem, skriker i frustration på två snubbar som sätter upp klistermärken i gångtunneln.

Men inser, att vi håller på samma lag.
Gais, och tillsammans vrålar vi.

GÖTEBORGS ATLET OCH IIIIDROTTSSÄLLSKAP!

GEMENSKAP!

För vi kan. Du och jag tillsammans. Härda ut den här jävla skiten som självskada är och ge oss själva möjligheten till andra vägar att stanna kvar. Härda ut.

Och en gång var jag 13, 16, 20, 25, 30 så jag kan faktiskt på något sätt greppa vad du går igenom.
Även fast jag nu. Är skitgammal.

Sofia Lundström

Jag är engagerad i föreningen SHEDO som lokalrepresentant, mentor och föreläsare. Inte förrän jag kom in i föreningen kände jag att hela min bakgrund kunde räknas in. Som så många andra har jag slussats runt mellan olika vårdinsatser och behandlats separat för mina olika uttryck och problematiker.  

Mina år med psykisk ohälsa var många, till slut accepterade jag nästan att välmående inte var ”min lott i livet”.  Det finns flera förklaringar till varför jag drabbades så som mina förutsättningar, min känslighet och arv. De allra sista åren väljer jag oftast medvetet att inte prata om. Jag har inte velat att fokus ska bli på en annan persons handlingar. De åren ansågs jag dessutom som frisk från ätstörningar sedan länge och jag självskadade inte direkt. Ändå kom jag till en botten som var den mörkaste jag varit på. 

När jag i vuxen ålder hade varit på ännu ett behandlingshem, var jag mer hoppfull än någonsin. Skammen innan jag kom dit var enorm. Jag fick barn tidigt och min dotter var då i 10-årsåldern, att lämna henne och åka på behandling var i mitt huvud inte alls okej. Det var heller inte okej att jag inte kunde fixa det på egen hand. Jag hade försökt på så många olika sätt, men bröt aldrig igenom mitt mående helt. De perioder då jag mådde som sämst tog dessutom värre och värre på mig, både psykiskt och fysiskt. Min arbetsgivare och familj började reagera mer och mer. Jag började bli rädd för hur länge jag skulle orka.

Så jag tog beslutet att byta miljö och vara på ett behandlingshem under några månader. Behandlingen var bra, jag mötte fina människor och jag kom till många insikter. Än idag har jag kontakt med några av de fantastiska kvinnor sedan då. 

Ganska skör, men hoppfull lämnade jag sedan behandlingen. Jag och min dotter flyttade till en marklägenhet som jag tyckte så mycket om. Jag gjorde flera förändringar i vardagen, skaffade nya vänner och kände att mycket hade lättat. Första månaderna var jag som på rosa moln och människor runt omkring mig berättade att det lös om mig. 

En av mina nya vänner var en man. För honom behövde jag inte skämmas då han hade en liknande bakgrund som min. Han hade en förmåga att kunna prata om känslor och brydde sig om mig på ett helt annat sätt än vad jag var van vid. Jag var egentligen fast besluten att inte gå in i en parrelation, utan tyckte det var viktigt att ha en egen stabil grund innan jag delade min och dotterns vardag med någon annan.

Vi umgicks mer och mer. Han charmade mig som ingen annan och det var som om han la all sin energi till att jag skulle ha det bra. Allt verkade så bra. Till en början. Han fick en tjänst på ett behandlingshem liknande det jag varit på, blev kollega med min psykolog och nu kände jag verkligen att jag hade kommit långt. En man som hade kunnat vara min terapeut tyckte jag var en så hel människa att jag var värd att umgås med. 

Jag borde ha sett varningssignalerna tidigare. I det jag utsattes för fanns samtidigt en känsla av trygghet, något jag var van vid sedan barnsben och som jag själv hade fortsatt behandlat mig själv på. 

Mitt nätverk försvann mer och mer, i princip inga av mina relationer var tillräckligt bra enligt honom. Ganska snabbt hade han flyttat in i min lägenhet och tagit över det mesta. Det går att skriva en bok om detta och kanske gör jag det en dag, men nu är detta ett blogginlägg som förmodligen också blir för långt.

Efter något år hade jag inga nära relationer kvar förutom honom. Efter ytterligare något år fanns inte ens min dotter kvar som börjat reagera på vad som hände hemma och flyttade till sin pappa. De få gånger jag ens närmade mig att bryta eller bara förändra vår relation, fick han en blick som jag var mer rädd för än något annat. 

Jag blev gravid och vi gifte oss. Helvetet var nu en vardag, men när min son föddes började jag våga tänka lite mer egna tankar. Det var nu så illa att jag sällan ens gjorde det. Han såg när jag visade upp en fasad, minsta antydning till att jag var utanför vår bubbla straffades. Samtidigt som jag ville frigöra mig och min son från honom, visste jag att jag inte hade någon annan. Vid ett tillfälle kontaktade jag kommunen och förklarade vagt att jag behövde hjälp. När han förstod det blev allt värre än någonsin. 

Han jobbade mycket och dagarna hemma med min son var underbara. Jag gjorde allt för att vara närvarande, helst även lägga honom innan hans pappa kom hem. Jag började också förstå att det fanns andra kvinnor i hans liv. Det blev min räddning. En dag vågade jag konfrontera honom och avsluta där och då. Han fortsatte sin terror, men sakta och säkert blev jag starkare. Starkare än någonsin. Jag trodde aldrig att jag skulle gå in en relation som den. Jag är en kvinna som stått för jämställdhet och kan ha ganska starka åsikter. Ändå skäms jag aldrig numera utan kan se på den tiden som en lärdom och min chans till att få bryta igenom allt. Min son gör också att allt är värt allt.

Jag var sjukskriven under ett år. Ett år då all min energi gick till att arbeta med mig själv, ta hand om min son och bygga tillbaka livet. Det fanns bland annat en kvinnlig terapeut som jag påbörjat kontakt med tidigare, men som avslutats liksom alla mina kontakter. Hon hade väntat på mig och hjälpte mig nu att lägga alla mina pusselbitar. Hon såg hela mig. 

Jag har fått med mig mycket från behandlingar och vårdinsatser, men sällan mött människor som ser helheten. Att inte separera hur mående uttrycks och att behandla endast uttrycket tror jag är vanskligt. För mig hör mina ätstörningar ihop med mina självskadebeteende och det hör ihop med att jag gick in i en våldsrelation och det hör ihop med mina trauman från barndomen. 

Sedan jag kom på detta och fick se på hela mig, har jag en trygghet som känns nästintill orubblig. Idag har jag ensam vårdnad om min son. Han har ingen närvarande pappa, men vi har många närvarande människor. 

Mitt liv är ett mirakel. Jag bär med mig min bakgrund och vårdar den, min familj och livet med kärlek. Jag lever för det inget problemfritt liv och vet inte om jag vill det. Jag har de senaste 10 åren lärt mig massor om mig själv och människor. Med den trygghet och frihet jag idag har, vill jag fortsätta lära. 

Tack till dig som läst hela det här inlägget. Det har varit viktigt för mig att skriva det. Vi kanske ses på en föreläsning en dag så får du höra mer. Vill också tacka SHEDO för det ni gör och jag kan vara en del av. Ni är fantastiska.

Thea

Mikael Israelsson var ett mycket blygt barn. Det var inte förrän på högstadiet som jag började blomma ut och prata mer. En annan sak som blommade ut samtidigt var min acne. Gliringarna började komma och relationen till den egna kroppen blev mer och mer problematisk. Under gymnasietiden påbörjades övergången till en alltmer okontrollerad psykisk ohälsa. Blygsel, finnar och svettattacker lade grunden till en social fobi.

Jag beskriver det som att hjärnan fick superkrafter. Varje skratt han hörde upplevde han var riktat mot honom.
– Komikerna roastar varann idag, men det skötte min hjärna helt själv.
Det blev allt svårare att få sinnesro och fokusera på skolgången.
– Om ens hjärna ständigt är på en, var ska man då gömma sig för att känna trygghet?, frågar jag mig.

Ett sätt att gömma sig blev att ständigt bära keps, djupt neddragen i pannan. Det skärmade både av andra människor och dolde svettattackerna. En annan lindring var alkoholen.
– Man tyckte sig bli Guds gåva till kvinnan, men i stället blev allt jobbigt.

Jag klarade gymnasiet på grund av sin uppfostran. Har man påbörjat något, så slutför man det. I stället var det när jag fick jobb och egen lägenhet i Stensele som jag helt föll ur ramen. Den psykiska ohälsan fick allt absurdare uttryck. Hemma i lägenheten skruvade jag ur lampan i taket. Det var lättare att umgås i mörker. Jag var uppe på nätterna för att jag skulle vara mer dåsig på dagen. Varje fikarast under ett års tid låste jag in mig på toa i stället för att gå till fikarummet. Och så var det den där gången när jag hoppade från soffan 30 gånger i följd med tanken: ”Om jag bryter foten, så behöver jag inte gå till jobbet”.

Det blev tio år som jag led i tysthet och levde i förnekelse.

Efter att ha självmedicinerat till och från i 10 års tid läser jag en artikel i en tidning om en som mått dåligt. Läser denna artikel och inser att jag inte är ensam i att må som jag gör. Läser också där att det finns hjälp att få. Där och då så inser jag att jag måste välja, antingen super jag ihjäl mig eller så väljer jag livet och söker hjälp. Jag sökte hjälp och idag är jag pappa till 2 barn och kämpar på med att hålla huvudet högt. Livet går idag upp och ner men jag har ändå funnit en slags sinnesro.

‘”Men vad är det nu?” Han kollar på mig. Lika intrassad som jag är i hans famn är min hjärna i sina trådar. Det är inte förnuftet utan pulsen som stiger. Ångest, min välbekanta och skitjobbiga vän. Är du på besök igen? Jag vänder mig om och de hugger till i magen.

Ångest kan kännas farligt och du kan fastna i katastroftankar, men egentligen är det bara en känsla. Under tiden jag fick gå så kallad kognitiv beteendeterapi, fick jag lära mig att våra reaktioner är ett system som anpassar sig till nya hotbilder. Själva orsaken att något känns fel är att vi inte har kontakt över våra reaktioner utan att vi går på autopilot. Enligt KBT:n så analyserar människor snabbt information från omgivningen. Vi jämför ofta de nuvarande med tidigare upplevelser och erfarenheter som dyker upp som associationer. Vi skapar olika scenarier för att hitta utvägar och lösningar. Vi kopplar även ihop saker och speciellt negativa erfarenheter även om det inte är sant. Ångest har även en evolutionär fördel, då förmågan att läsa av faror var nödvändig i öknen.

Ångest känns oavsett hur mycket man försöker rationalisera ganska stark. Jag har levt med mycket katastroftankar genom åren och på senare tid har jag fått brottats mer med social ångest. Grundpelarna kring social ångest är just rädslan för kritik, att bli negativt värderad, att bli granskad och bry sig mycket om vad andra tycker, till den grad att de begränsar en. De allra flesta som lever med social ångest är kvinnor. Kanske inte konstigt eftersom kvinnor i högre grad skapar sitt egenvärde utifrån relationer på ett annat sätt. Min ångest har stundtals gjort mig väldigt destruktiv och jag skapade olika självskadebeteenden. Nyligen sa en kurator till mig att om man blivit väldigt nedtryckt återupprepande gånger och ofta får höra att man är det dålig, blir det ens sanning och något man själv ”måste” bekräfta genom mot sig själv dåliga handlingar. Idag vill jag lägga en filt över den unga tjejen som inte trodde att hon var någon utan alkoholen, som skadade sig eller som tillät någon skada henne. Där och då uppfyllde det någon funktion, tack och lov gör de inte det längre. Nu ser jag tillbaka på saker med en sorg. Jag har vänner som sagt att de varit rädda för att helt förlora mig, att jag blev helt personligshetsförändrad i en psykos, att jag blivit oskön när jag druckit, men jag bara körde på ändå. Idag vet jag att de finns så många sundare och fina sätt att leva på.

Ångest behandlas ofta med exponeringsterapi och om den är stark så även mediciner. Exponeringsterapi betyder ju att du måste utsätta dig för det du är rädd för om och om igen. Det är lätt för henne att säga, kanske någon tänker nu. Ändå sitter jag här och försöker skriva ihop en naken text med den bitande känslan inuti att texten ska läsas. Man får exponera i den takt man själv orkar. En gång fick jag av föreläsaren Johannes Hansen lära mig en sak: ”Att vara modig är inte att inte känna rädsla. Att vara modig är att känna rädsla men göra det ändå.” Dåliga tankar du har om dig själv. Prova byt ut dem. ”Jag är en värdelös dotter” mot ”Jag har en tanke om att jag är en värdelös dotter”. Och fråga dig själv om man kan se tanken på ett annat sätt? Om någon du älskar sa samma sak till dig, hur hade du svarat henne? Dina negativa tankar är inte en sanning, men du måste börja gräva där du står. För hur mycket du än vill skylla din ångest på händelser eller personer så är det enda du kan ansvara för dig själv. Din ångest påverkar andra och andras ångest påverkar dig. Det är fullt normalt. Men det är du som måste ta din ångest i handen och styra den ifrån dig. Ibland blir det för svårt att bära, då får du bara åka med i alla känslor som guppar. Då har du verktyg som du får använda dig av. Ibland är man för svag för att hugga ved, men kanske tillräckligt stark för att skruva. Din egen ångest kan du åtminstone påverka. Men när andras ångest läggs på dina axlar står du helt utan verktyg, för du kan inte påverka hur andra känner. Hur svårt det än är att ta in och hur fel du än känner dig kommer man verkligen aldrig kunna göra alla nöjda. Du kan liksom göra någonting bra och av välvilja och det kommer kanske finnas någon som tar de som något dåligt. Men de allra flesta är ju inte så. Du är helt maktlös inför de människor som vill se de värsta i andra. Men du är inte maktlös inför att se vad som är ditt ansvar och vad som inte är ditt ansvar i en sådan situation. Men det är dig själv du ska leva med resten av ditt liv, du måste jobba med att inte låta andra eller dina egna katastrofala tankar styra dig. Lättare sagt än gjort, men ack så sant. Men om du till och med upplever din egen innersta krets som ett hot, som jag tidigare och till viss del fortfarande gör.

Ödsla inte bort en sekund mer. Sök hjälp direkt. Du är så värd att känna dig trygg runt alla som vill dig väl. Kuratorn tipsade även mig om att om man har en dålig självkänsla så kan man skriva snälla lappar om sig själv varje dag för att ”manipulera in” positivitet till sig själv. Alla människor förtjänar att må bra, hitta en balans mellan självsnällhet, utmaningar för att bryta dåliga mönster, hitta sin sätt att läka, vara frustrerad över saker som gör ont, men också försöka hitta vad man kan finna i sig själv i det.

Önskar er alla en trevlig start på det nya året,

Elin Persson

Hösten 2022 bestämde jag mig för att börja engagera mig i SHEDO. Jag hade själv fått en del stöd av föreningens engagerade volontärer och haft nytta av Färdighetslistan. Nu var det min tur att ge något bra tillbaka.

Jag funderade över hur jag skulle engagera mig. Jag kände att jag hade kommit så långt i mitt tillfrisknande och hade så mycket att ge till andra som inte är där ännu. Stödverksamheten var alltså ett alternativ, men jag fick tänka en extra gång och ta hänsyn till mina behov och resurser. För även om resurserna och viljan att hjälpa fanns, fanns också egna behov att ta hänsyn till. Några år tidigare skulle jag ha struntat i mina behov. Bara det i sig visade hur långt jag hade kommit med mitt förhållningssätt till mig själv. Jag landade i att det trots mitt stabila mående fanns en risk att bli triggad av individuella kontakter. Därför valde jag att bli lokalrepresentant för att kunna göra skillnad för målgruppen som en helhet. Då kom självtvivlet; kan jag verkligen göra skillnad för någon? Jag?

Jag vill tro att jag har gjort någon skillnad för någon. Genom att vara lokalrepresentant är jag med på två inflytanderåd inom psykiatrin där olika patientrelaterade frågor dryftas mellan vården och föreningar/organisationer. Det känns meningsfullt att ge vår målgrupp en röst i dessa sammanhang.

Utöver det har jag representerat SHEDO i olika sammanhang och event. Varje gång har det varit en utmaning för mig, men en utmaning som har varit värd att anta. Jag har utmanat min ångest att tala inför grupp, att ta initiativ till kontakt i olika situationer och framförallt har jag vågat vara öppen med att mina erfarenheter kommer från att jag själv har varit drabbad av en blandproblematik med självskadebeteende och ätstörning. I min vilja att ge, har jag också fått en hel del tillbaka: nya möten, nya insikter, nya perspektiv och framförallt en gemenskap och ett sammanhang där jag kan få vara mig själv utan att bli dömd eller utfryst.

Så tacksam att föreningen finns, och att jag får vara en del av den

Var rädda om er!

Hanan

Jag har varit på resande fot den här helgen, har haft många besök och aktiviteter inbokade.

Men i lördags kväll tog programmet slut strax innan middagstid och jag hade fått tre tips på bra restauranger att gå till. Jag valde att gå till det ställe som hade varit rekommenderarens #1 choice.

När jag kliver in visar det sig att ett sällskap stunden innan hade avbokat. Jag fick alltså ett bord, trots att den här restaurangen alltid är fullbokad. Hurra!

Så, jag fick mitt bord, fick en meny och började titta igenom. Allt på menyn såg gott ut. Eftersom jag var lite nedkyld efter en lång promenad i blåsten beställde jag en kopp vitt te. Restaurangen var asiatisk, så de hade alla möjliga te-sorter att välja mellan. Jag valde den med minst koffein, eller snarare tein, teets motsvarighet till koffein, vitt. Varmt och gott. Najs.

Jag hade valt restaurang baserat på devisen ”vad äter jag mest sällan när jag går ut och äter” och svaret blev ”asiatisk fusion”, det här ställets specialitet. Jag valde rätter efter samma devis ”vad skulle jag aldrig tillaga själv hemma?”

Maten kom ganska snabbt och jag satt vid mitt bord med mina valda rätter och mitt te. Ingen mobil. Ingen bok. Bara jag, maten, drycken, restaurangens övriga gäster (det var ganska sorligt och samtalet vid bordet bredvid mitt fick mig att småskratta både en och två gånger). Jag åt min mat och var tacksam över rekommendationen att gå till det här stället, maten var riktigt god. Och mättande. Jag kunde inte äta upp allt utan lämnade en liten del. Vandrade tillbaka i blåsten till mitt hotell, jag tog en annan väg än den jag hade tagit när jag gick till restaurangen och lyckades hitta tillbaka utan att gå vilse i blåsten i flera timmar. Puh.

Mätt och belåten borstade jag mina tänder och gjorde mig redo för att lägga mig. Och då slog det mig, som så många gånger under det senaste decenniet. Att här är jag. Ensam en hel helg. Jovisst, många besök och aktiviteter, men ensam som i att min familj inte är med mig vid hotellfrukost, lunch eller middag. En gång i tiden hade en sådan frihet ”firats” med att bli besatt av matmonstret och sedan tillbringa natten i fosterställning med ångest och skuldkänslor.

Idag är jag kapabel att äta middag på en restaurang ensam. Utan bedövning i form av mobil eller bok. Bara jag och stunden. Bara jag, stunden och en god måltid. Bara jag, stunden, en god måltid och sedan en god natts sömn.

Jag förundras över detta, trots att det numera är min vardag. Trots att jag numera varit frisk i ett decennium. Det är inget mirakel, jag vet att det går att bli frisk. Jag vet hur man blir frisk. Jag känner till stegen, har verktygen, lär dessutom ut verktygen. Men ändå. För tjugo år sedan hade gårdagens middag på restaurang i ensamhet varit en omöjlighet. Värre ändå. Det hade varit något jag fnyst åt om någon sagt att ”du kommer vara där om några år”. Det fanns inte på kartan i min världsbild. Då. För alla dessa år sedan.

Förändring sker inte över en natt. Samtidigt börjar förändring med ett enda steg. Ett steg. Sedan ett till. Och så ett till. Förändring är möjlig. Jag är ett levande bevis för det. Och kan jag, kan du. Det vet jag.

/Erika Dittmer

Häromdagen hade jag det krisigt, och då tog jag fram min krisplan som jag en gång i tiden hade tagit fram tillsammans med en behandlar inom psykiatrin. Den planen har uppdaterats i omgångar allteftersom jag upptäckt nya saker om t.ex. mina triggers och vilka strategier som fungerar för mig och inte bara ”bra-att-ha-med-strategier” som är allmänt kända som fungerande. Varningssignalerna har förändrats med nya insikterna om mig själv och mitt fungerande.

Krisplaner är ett levande dokument som kan komma till användning vid svåra livssituationer. För några år sedan skrevs krisplaner utan mitt engagemang, och då var de värdelösa. Men när jag skapade denna plan i syfte att faktiskt använda den har den varit hjälpsam. Så ge det en chans. Jag har min alltid i en ficka i min kalender för att komma ihåg att jag har en.

Så när jag läste den i veckan blev jag imponerad över det jag hade skrivit under en punkt som jag minns att jag lade till utöver de vanliga punkterna i mallen (jag har faktiskt skapat en helt egen mall). Det tänkte jag dela mig med förhoppningen att någon annan kan få användning av de tankarna.

• Upprätthålla gott fungerande

Förebyggande för att ingenting av ovan ska behövas!

Följa mina rutiner och fullfölja terapi. Vara validerande och mentaliserande kring mina känslor, tankar och beteenden. Vara tillåtande och få in återhämtning och mental vila i vardagen. Upprätthålla goda vanor. Göra sådant som känns meningsfullt. Utmana självdömande och destruktiva tankar när de är lugnare. Göra sådant som utmanar min ångest när ångesten inte är som värst.

/Shaha

De senaste dagarna har jag haft det otroligt svårt med min ptsd. Jag har blivit ordentligt triggad under en lång tid, som för mig handlar om dagar. Vanligtvis när jag blir triggad så håller det i sig mellan 15 minuter till 2h. Men eftersom jag konstant blivit påmind de senaste dagarna så har min kropp och hjärna inte fått någon paus. Och det känns.

Jag har så sjukt ont i min kropp, hela ryggen, nacken och axlarna. Min ptsd handlar om rädsla, och när jag upplever kroppens fight or flight så spänns hela jag. Min kropp blir redo för att antingen gå till attack eller fly. Kroppen har varit redo i flera dagar men den får inget utlopp liksom. Spänningarna och stressen byggs på som tegelstenar på mig. Det är biologiskt för kroppen att agera så när jag inte agerar på rädslan så känns det som det blir kortslutning i min hjärna. Jag kan inte äta för min kropp prioriterar inte det, jag är för stressad. Ett exempel är om en tiger är rädd och behöver skydda sig, så kan den inte prioritera föda. Den behöver bli trygg först. Jag har skakat hela tiden vilket gör det svårt för mig att göra saker, det är obehagligt och irriterande att behöva skaka.

Jag är så trött. Jag är trött på att ha det såhär. Jag orkar inte. Jag vill bara att flashbacksen som jag upplever ska försvinna. Min ptsd tar livet ifrån mig. Jag ska påbörja en ptsd behandling i höst. Jag är så rädd för den. För det betyder att jag behöver säga högt det jag varit med om. Det skrämmer mig för jag har aldrig pratat om det, utan det finns i mitt huvud (och i skrift för mig själv). Att behöva berätta. Berätta om vad jag utsattes för. Högt och tydligt.

Samtidigt är jag så trött på att mitt fria liv tas ifrån mig varje gång jag får flashbacks. Jag är trött på att andras handlingar får mig att fortsätta må så fruktansvärt dåligt. Det är inte rättvist. Jag gjorde aldrig någonting fel. Så samtidigt som jag är livrädd, så vill jag göra behandlingen för att få mitt liv tillbaka.

//Nathalie

Häromdagen var jag och fixade mina naglar. Då kom det in en annan kund (ca 40år) som satte sig två platser bort och jag såg att hon tittade på mina ärr. Hon fortsatte att titta flera gånger och längre tid varje gång. Jag började stirra på henne för att markera att jag ser att du tittar och då log hon och vände bort blicken.

När kunden hade gått kom det in en annan som var i en liknande ålder. Hon stirrade på ärren och även om jag tittade flera gånger på henne så släppte hon inte blicken.

Jag kände att min ilska steg inom mig, jag ville bara fråga “Kan jag hjälpa dig med någonting?” Men det hade blivit en väldigt obekväm situation eftersom vi båda skulle sitta där en stund.

Jag förstår att man tittar. Det är jag okej med. Men att göra det flera gånger förstår jag inte. Vad är det man inte ser första gången som gör att man behöver titta flera gånger till? Tror folk att det magiskt ska dyka upp nya ärr medan de tittade bort eller? Jag förstår verkligen inte konceptet.

Jag upplever att äldre människor tittar mer och längre. När jag mött unga personer så tittar de på dem men sedan vänder de blicken och fortsätter med det de gör. Jag blir så trött på dessa situationer. Är samhället verkligen så outbildade i självskadebeteende? Jag vet inte, jag kräver kanske för mycket.
Det jag vet är att hade jag sett någon med ärr, vare sig det är självförvållat eller av andra anledningar, så hade jag knappt tittat. För det intresserar inte mig och har inte med mig att göra.

// Nathalie

‘’Psykisk ohälsa är ett eget val’’ hävdar vissa människor. Som att leva med ett kompakt mörker och ett inre skrik som gör en handlingsförlamad i ett samhälle som skriker att man ska vara allt annat än just det är något man frivilligt hade velat anamma.

Jag kan hålla med till en viss del att man faktiskt i slutändan måste välja själv inte vad man har varit med om, men hur man ska börja för att försöka förbättra det. Det är bara det att de flesta människor försöker ju just med det. Men alla människors tidslinje ser olika ut och man måste ju börja där man står, där man är – inte där människan som försöker få dig att må dåligt när du berättar om att du mår dåligt är någonstans i sig själv. Vi kan helt enkelt inte hålla på att jämföra oss med varandra eftersom vi både har olika förutsättningar, livshändelser, diagnoser och gener.

När jag var som mest deprimerad trodde jag att jag inte ville leva, i själva verket kanske det någonstans bakom det bara handlade om att jag inte ville leva så som jag levde – men att vägarna ur det kändes som blockerade. Jag valde att försöka få hjälp och nå ut, men det tog väldigt lång tid innan hjälpen faktiskt nådde fram och jag förstod att den psykiatriska hjälpen inte heller var hela grejen.

Idag mår jag bättre. Såklart inget är perfekt men jag har helt slutat tro att livet någonsin kan bli det, det är upp och ner, för det är så det är att vara människa. Men det är inte katastrofalt och nattsvart som de tidigare varit.
Jag såg depressionerna lite som att vara kär – fast tvärtom. När du är förälskad ser du bara de bra sakerna i en person till en början, med tiden avtar nykärsfasen och man kanske börjar se fler sidor av en människa, vilket ju såklart är naturligt, för vem är perfekt?

Depressionen fick mig att se allt ur ett mörker. Hade något sagt något positivt hade jag direkt översuttit de i enlighet med mina mörka tankar. Jag var fast i detta mörka tillstånd och fann inga vägar ut, försökte ropa på hjälp, sedan döva den på andra sätt. Som att fastna i en hiss på bottenplan och inte veta vägarna ur. Kanske man kan försöka ringa en väktare för att öppna hissen men kanske man då hade behövt möta en utgång som gav en ljus fast du ännu var fast traumatiserad i hissen och de ljusa då snarare bländade dig.

Idag vet jag att min depression och min destruktiva sida, liksom va med mig överallt, som en toxisk romans nästan. Men sådana måste man ju göra slut med, på något sätt. Men aldrig att du klarar det ensam. Att livet aldrig skulle kunna bli bättre och att det inte fanns några vägar ur det var en fet lögn. Kanske vägarna fanns hela tiden men att du just nu även behövde bearbeta någonting innan du gav dig ut på gropiga äventyrliga vägar som du inte var redo för. Kanske du när du hållit tillbaka så länge stegvis förstår att du måste ta dig ut i trafiken med hjälp av de hjälpmedel du har.

Livet kan bli bättre, livet är inte katastrofalt, men livet blir inte bättre av att du skuldbelägger dig för andras förväntningar, för att du stressar ihjäl dig för att vara andra till lags när t.om proffsen säger att du behöver vila. Du måste ta hand om dig själv, vilket även kan innebära att omfamna din skörhet. Om du lär dig spela gitarr så
börjar du inte med de svåraste ackorden, du börjar med dem lättare och upprepar dem tills de sitter, sedan trappar du upp. Det kommer liksom att bli bra. Jag är inte längre förblindad av depression, kanske jag i stället börjar bli lite förblindad av hur det var.

Men är det något jag ändå kan stå för är att när jag mådde som allra sämst, när jag var behov av som mest vård och var i det djupaste mörkret – då man fick ta emot som mest fördomar och stigmatisering, det var då jag kämpade som mest. Nu när jag mår bra och saker ser bättre ut utåt fungerar liksom de andra sakerna på ett helt annat sätt. Det är lättare att göra saker när man inte lever med ett inre kaos inuti. Så ta hand om dig, för du är inte lat, du mår bara inte så bra just nu. Tillsammans måste vi försöka hjälpa varandra.

//Elin Persson

Alla val vi gör har en konsekvens.

Jag minns det som igår den där dagen, i mitt rum, i London där jag bodde vid den tiden. Hur jag läste en insändare i en tidning och insåg att insändaren beskrev min vardag. En vardag kantad av självskadebeteende och ätstörning.

Jag valde då att ta till mig det som insändaren skrev. Tipset att söka hjälp.

Någon vecka senare hade jag ett inbokat besök hos min ”GP”, min husläkare. Det var en inbokad tid för något helt annat som jag behövde hjälp med.

Jag tänkte att ”jag ska bara nämna det där med ätstörningen i förbigående, för att se hur det landar…”

Dagen för besöket kom. Jag var mer än nervös. Gick och övade på det jag skulle säga så att ”det där i förbifarten” skulle låta exakt rätt. Som att jag bara kom på något ytterligare att säga sådär lagom käckt, i sista minuten, innan besöket var över, liksom.

Besöket.

Jag sitter i hennes besöksstol. Vi har avklarat det som skulle avklaras, den egentliga anledningen till besöket.

Jag samlar ihop mig, ställer mig upp, tvekar, inväntar hennes brukliga ”was there anything else…?” och trogen sin vana, japp, där kom det. Hennes fråga, ställd i artighet, tiden för besöket egentligen slut.

Men min vana inte trogen säger jag inte ”no, I´m good” utan istället den replik jag övat i en veckas tid: ”well, yes, actually, there is one more thing. I´m wondering if there is any help for someone like me, someone who has a hard time with food and eating…?”

Jag glömmer aldrig hennes ansiktsuttryck.

Hon stelnade till, tittade på mig lite föraktfullt uppifrån och ned och fnyser sitt svar: ”well, you look perfectly normal. What, are you telling me you are anorexic?”

Bam. Bom. Klick. Klick. Klick.

Alla inre dörrar jag hade börjat glänta på, dörrar till min ångest, till min oro, till alla orsaker bakom mitt självskadande beteende smälldes igen i den stunden. Bam. Bom. Klick. Klick. Klick.

”You look perfectly normal.”

Ja. Absolut. Alltid. Min kropps storlek alltid inom ramen för vad som betraktas som ”normalt”.

Den där kommentaren gjorde att det tog ytterligare 6-7 år innan dörrarna på nytt började stå på glänt. 6-7 år av eskalerande sjukdom. 6-7 år av lidande. Ytterligare 6-7 år i matmonstrets klor.

Alla val vi gör har en konsekvens.

Min val att, husläkarens dumma kommentar till trots, tillåta att dörren till den smärtfulla ångesten glida upp ytterligare en gång.

Mitt val att, trots husläkaren föraktfulla kommentar, 6-7 år senare återigen gräva mig upp ur hålan och söka hjälp. Och denna gång få den.

Valet av att tacka ja. Valet att börja vara snäll mot mig själv, även de gånger behovet av att vara självskadande i tanke eller handling tar över.

Valet att öppna upp dörrarna till mitt inre.

Valet att gå in i ångesten, inte fly den. Valet att umgås med ångesten, förstå den och se den krympa för varje gång.

Valet att börja leva ”normalt”, vad nu det betyder.

Våra val ser olika ut, vi är alla individuella.

Men jag vill ändå, på detta sätt, påminna dig om att vi är många som varit på den resan du kanske befinner dig på nu. Vi har en kompass. Vi har en slags individuell karta. Vi har tagit oss igenom träsket och har hittat en kontinent där vi kan leva utan självskadebeteendet. Utan ätstörningen.

Och kan jag, kan du. Det vet jag. Jag hoppas du väljer att tro på det, du med.

//Erika Dittmer5

Det värsta med att börja må bättre är de enorma skuldkänslorna som kommer.

Känslan av att jag förlorat två år av mitt liv. Slösat bort det på allt det där mörkret. Jag kan inte förstå hur jag inte kunde ta mig ur det, att jag var så blind och inte kunde se något annat. Kan inte förlåta mig själv för att jag inte kunde ta mig tillbaka till livet, allt det där som betyder något. Att allt jag ville var att dö. Hur kan man slösa bort livet så?

Samtidigt vet jag att jag inte kan hata mig själv på det sättet. Jag vet ju att när jag var i det där mörka så gick det inte att se något annat. Och jag vet att jag kämpade, med allt jag hade. Men det går inte att stå ut i det mörkret, det går inte. Kan man inte se vägen ut känns ibland den enda lösningen vara att förgöra sig själv. Bara för att hitta en väg ut.

Och det mörka bor i mig. Stråken av det mörka finns kvar, men det går att andas emellan, för jag kan se solljuset nu. Kan sitta på en bänk och känna vinden i håret, dricka en kopp kaffe, kan känns livet runtomkring mig och jag kan vara en del av det. Det är inte längre vara något långt, långt där borta som inte angår mig.

Jag vet inte helt hur vägen tillbaka ser ut. Jag har inte alla svaren. Vissa dagar vaknar jag och känslan är tillbaka, och jag vill inte leva. Men skillnaden är att jag vet nu, att den känslan inte är allt. Det kommer gå över. Och jag klarar av att stå ut i den, små bitar i taget, tills den glider undan. Jag har ingen ork. Bryter ihop av minsta stress, får dåligt samvete för att jag känner mig så värdelös som inte klarar mer. Men försöker säga till mig själv att det är lov jag gör mitt bästa.

Jag har inte skadat mig på flera månader. Inte försökt ta mitt liv. det enda som är kvar är att jag har svårt att äta, är rädd för att äta. Hatar min kropp, för allt som hänt finns ju fortfarande kvar i den. Och jag försöker bli ett med mig själv, acceptera min kropp som en del av mig, skula skyllda det som hänt på den. Det är inte min kropps fel.

Och jag ska inte dö, jag ska leva.

Jag finns och jag får finnas.

En dag i taget. Långsamt blir det lite lättare att andas.

Och jag tänker på vad du skulle ha sagt. Att jag klarar det. Att det går. Och när jag tänker på det så tror jag på det, jag med. Att det går.

/Agnes