Jag hade inget att förlora på att förändras, del 2

Jag var ett hav av känslor jag inte kunde hantera. Att självskada var ett tvång, jag blev beroende av att skada mig själv och under en lång period åkte jag in och ut från sjukhus på grund av det. I så många år levde jag med ständiga tankar på hur jag skulle skada mig själv och när. Allting handlade om att fortsätta hantera alla mina extrema känslor på det sättet.

Jag bestämde mig för att sluta självskada, jag vet inte exakt hur eller varför. Jag hade absolut ingenting att förlora på att förändra mig själv. Jag föraktade den person som stirrade tillbaka i spegeln och jag hade ingenting kvar att förlora. Att leva efter att ständigt fly från sina känslor genom olika typer av självskadebeteenden var inte ens att leva.

”Jag existerar bara så varför ska jag ens fortsätta att leva?” Var ett tankesätt jag ständigt använde mig av som en slags ursäkt att fortsätta på den destruktiva banan jag var på. Mitt i allt det destruktiva förväntade jag mig att vården skulle se mig och lyssna på mig men varje gång jag försökte förmedla varför jag mådde som jag mådde så kom fel ord ut och hjälpen kom inte. Det enda sättet att sluta självskada är vilja. Du kan aldrig sluta självskada om du inte har viljan till det. Ingen annan människa, vän, familj eller vården kan få dig att sluta om du inte vill det själv. Det har varit en sådan tuff resa att komma hit där jag är idag och jag jobbar fortfarande på att bygga upp min självkänsla.

Du är den som kan rädda dig. Det låter så kliché att säga så och jag kan lova dig att när jag höll på så hatade jag när folk sa det till mig. Jag fnös åt deras ord om att du måste vilja bli räddad från ett destruktivt beteende för att någonsin komma ur det. Men det har tagit en vilja av stål att sitta här idag och vara helt självskadefri. Jag tog all min vilja och styrka till att komma ur det. Med rätt stöd omkring dig så går det, för du behöver inte vara ensam med att kämpa med dina känslor. Du känner allt av en anledning och om man har tryckt undan ens känslor på det sett som jag gjort i flera år så är det väl självklart att du känner allting så extremt när du så sällan stannar upp och tillåter dig själv att känna det du behöver känna. Det är som om din tolerans till känslorna inte riktigt finns där.

Vår hjärna är som en dator, vi blir programmerade till att tänka och agera på ett visst sett redan som barn. Det betyder inte att vi inte kan ändra på vårt beteende, för det går. Jag programmerade om min hjärna och vände ut och in på hela mitt liv för att bli fri från det destruktiva. Jag tror att jag alltid kommer vara en person som har lätt att tänka på att självskada eller döden är vägen ut varje gång jag upplever starka och jobbiga känslor, men hur jag hanterar dessa tankar och känslor är något jag hela tiden kan utveckla genom hela livet. Jag kan alltid hitta nya strategier till att vänta ut stormen.

Känslor är bara besökare. De kommer och de går, dem stannar inte för evigt. Det är aldrig fel att be om hjälp, man är ingen börda för att man behöver hjälp. Du har ett lika stort värde som jag.

Jag vet att jag alltid sökte efter en anledning till att sluta skada mig själv. Jag sökte efter någon som skulle kunna fylla mitt liv med en anledning till att sluta, men anledningen till att sluta stirrade alltid tillbaka på mig i spegeln. Jag är min anledning till att sluta, för jag förtjänar bättre än så. Jag förtjänar ett bra liv. Jag har makten till att bestämma om det destruktiva beteendet ska ta över mitt liv eller om jag ska vända på det och behandla mig själv med den respekt jag egentligen förtjänar.

//Elly

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

8 − fem =