Jag hade inget att förlora på att förändras, del 1

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag kom hit. Till ett bättre liv. Större delen av mitt liv har bestått av rädslor. Under en sådan lång period har jag varit rädd för världen och mest av allt, rädd för mig själv.

Hur kan en flicka vara rädd för sig själv? Jag var en gång en flicka med ett skratt som klingade av som ett instrument. Mina ögon glittrade när jag log och det var som om ingenting kunde penetrera den där skimrande huden som jag hade och den där glädjen inom mig kunde ingen stoppa, men sedan blev jag så medveten om mig själv och omvärlden. Jag var tio år när jag första gången stod i en ny stad, i en ny skola och jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle passa in. Jag kände mig fel.

Jag fick min autism-diagnos relativt tidigt för att vara flicka, jag var femton år men skolan hade på min tid inte så mycket kunskaper om hur det var att vara en flicka med autism, så därför fångades jag aldrig riktigt upp i tid. I väldigt tidig skolålder började jag få ångest, inte för att jag faktiskt visste att det var just ångest. Jag fick fyra år senare ett namn på den klösande känslan jag hade inom mig men ingen vuxen person förklarade för mig vad det innebar och inte förklarade dem vad autism innebar för mig. Jag skulle googla mig fram till svar på egen hand men jag ansåg att de orden innebar att jag var fel och vågade därför aldrig riktigt googla dem förrän flera år senare.

Flera år senare och jag hade upplevt starka känslor av ångest, hamnat i djupa svackor och som jag då beskrev det så hamnade jag i ett totalmörker. Jag hade redan utvecklat flera självskadebeteenden innan min autism-diagnos kom på tal men just då insåg jag inte att det var ett självskadebeteende. Mestadels för att det inte fanns så mycket kunskap omkring det när jag växte upp. Mycket under min skolgång var väldigt nedtystat och jag gömde mitt destruktiva beteende, den största självskadan var gjord för länge sedan i mitt huvud och i min själ. I över tio års tid tryckte jag undan mig själv. Jag försökte desperat forma mig likt lera för att passa alla andras bilder av hur jag skulle vara, men hur jag än gjorde så var jag aldrig tillräcklig. En del skulle kanske beskriva mig som en ensamvarg på den tiden, men jag var inte en ensamvarg. Att vara ensam var aldrig ett aktivt val. Min självkänsla raserade i botten väldigt tidigt och när jag passerade tjugo år så var mitt självskadebeteende så pass illa att mitt liv då handlade om sjukhusvistelser på låsta avdelningar. Jag var så förtvivlad på världen och på mig själv och jag ville så desperat att allting skulle sluta snurra runt i mitt huvud och jag försökte hitta ett sett att reglera mina känslor, men det var omöjligt.

Mitt självskadebeteende var ett sett för mig att hantera mina känslor och tankar. Det tog inte lång tid alls innan det blev ett tvång för min överlevnad men idag vet jag att det inte alls är ett tvång eller ett sett att överleva.

Jag vaknade en dag och såg mig själv i spegeln och föraktade den person som stod där. Inte var jag fin nog för andra men ingenting dög för mig. Jag kände inte igen den tjej som stirrade tillbaka i spegeln. Mina ögon saknade den där gnistan av liv och det var som om hela världen var fylld med dimma. Jag gillade inte den jag blivit och jag vet inte vilken förändring som skedde men någonstans inom mig hittade jag en kraft. De strategier jag fått av vården hade inte riktigt räckt hela vägen och jag kände mig ensam och utelämnad åt en flock vargar. Jag hade ingenting kvar att förlora och jag är den som kommer leva med mig själv längst. Någonstans inom mig vred och vände jag på orden i min hjärna jag hade för mig själv dagligen. De negativa orden ekade så klart och starkt och jag hade länge lyssnat på dem. De var min livs sanning, det var vad jag trodde.

De orden jag rabblade upp för mig själv dagligen om hur dålig jag var på alla sett var inte mina ord. Visst hörde jag min egen röst inom mig viska de orden om och om igen men de var inte mina ord från början. De var ord som andra sagt till mig. Det var ord skapade ur frustration, ilska och från barn som inte visste bättre. Det var ord jag hört från närstående och människor som inte känner mig. Alltså, från människor som inte velat mig något gott. Jag har alltid varit väldigt känslig för allting omkring mig, som en svamp som suger åt sig allt och som ständigt behövde säkerställa att jag var omtyckt av alla. Om jag inte var omtyckt av alla omkring mig så raserade allting. Jag behövde hela tiden bekräftelse på att det jag gjorde var rätt. Jag var så angelägen om vad andra tyckte och tänkte om mig, jag brydde mig alldeles för mycket om deras syn på mig. Väldigt sällan levde jag upp till den bild andra hade om mig och jag använde mitt självskadebeteende för att fly undan dessa starka känslor jag ofta tryckte undan.

//Elly

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

två × ett =