24 års mentalt fängelse

24 år har gått. Det var först efter 23 år jag förstod. Jag har levt i en illusion i 23 år. Inte förstått hur kropp och själ går hand i hand. Det som gör ont fysiskt gör ont mentalt psykiskt och vice verca.

I 23 år trodde jag att jag var fet. Jag VAR fet. Hur människor runt omkring mig ville att jag skulle bli en fet padda. Fast de egentligen tyckte att jag var för mager. Människor hade kommenterat min vikt och kropp för att de var oroliga för att jag skulle få anorexia igen.

När jag var 13 år lades jag in på BUP för att jag helt slutade äta på sportlovet i sjätte klass. Efter två års bantande spårade det ur. Bantningen berodde på att jag ville se ut som magra fotomodeller, samt några klasskompisar som sagt att jag var fet.

Jag låg i karantän i två år. Och två gånger var jag nära att gå bort av svält under den här tiden.

När jag blev ”frisk” fortsatte helvetet. Dvs, jag blev aldrig riktigt frisk. Den akuta svälten försvann, men jag förblev ätstörd i många år framöver. Hela mitt vuxna liv har jag ständigt bantat. Jag har befunnit mig i ett mentalt fängelse. För ett år sedan träffade jag en man och han sa att han föredrog kvinnor med former och normalvikt, och sa att jag var för smal. Jag trodde han drev med mig.

För ett halvår sedan nådde jag min första normalvikt som jag inte haft på 24 år. Det har varit väldigt tufft, då mina tidigare referenser för min kropp har varit svält, bantning och undervikt. Från XS till M på mindre än ett år. Min normalviktiga kropp blev som en chock första tiden. Det blev inte bättre då två manliga bekanta sa att jag hade blivit fet. Anorexia-hjärnan spökade till igen.

Men gud vad mycket bättre jag mår efter att blivit normalviktig. Jag äter vad jag vill, när jag vill. Mitt ansikte ser helt annorlunda ut – till det bättre. Mina kvinnliga former har gjort mitt ansikte finare, jag är friskare och allt är annorlunda. Jag har en pigg blick, tjockare hår, runda kinder och ser helt enkelt friskare ut. Det syns verkligen när jag jämför gamla foton med nya.

Och jag kan tänka klarare och är mer skärpt. Det är nämligen så att svält och hård bantning leder till, eller kan, leda till, att hjärnan krymper. De kognitiva förmågorna sätts ner av svält. Jag har med det skrivet blivit mer kreativ, och mår bättre.

Det jag vill säga utifrån mitt inlägg – det är att en vinner så mycket på att börja äta normalt igen, trots att det är väldigt tufft att bli frisk från ätstörningar.

//Maria Bratt

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

3 × tre =