I maj 1987 drog jag mina första andetag och mamma och pappa blev föräldrar för första gången. Ett och ett halvt år senare blev jag storasyster då min syster föddes och tre år efter det fick vi en lillebror. Hela min barndom har varit så gott som fläckfri och jag känner mig tacksam för allt jag fick vara med om som barn (för jag inser att alla faktiskt inte har haft det lika bra). Mormor och morfar hade ett landställe där somrarna tillbringades och vi har bott i både villa, radhus och lägenhet med områden där vi kunnat leka både sommar, höst, vinter och vår.

Som 16-åring föll min mask till golvet och jag var inte längre den där tjejen som alla uppfattat som självsäker, glad och omtyckt. Jag var inte längre den Pia som ägnade nästan hela livet åt dans. På barn- och ungdomspsykiatrins öppenvård gick vi igenom de där frågorna som de flesta säkert gått igenom under sin behandling. Varför blev det så här? Hur kom det sig att jag periodvis inte åt och att jag hade börjat skada mig själv? Jag hade ingen dålig barndom att lägga skulden på, inte heller några trauman som påverkat mig. Många gånger kände jag att jag inte hade rätt att må dåligt eftersom jag ju inte hade någonting speciellt att må dåligt över. Men dåligt mådde jag och först långt senare kunde jag med hjälp från andra komma fram till att det var en kombination av olika saker som satt mitt mående ur balans. Tillsammans med psykologer, läkare och mina föräldrar har jag kunnat komma fram till att jag är en sårbar människa som ända sedan barnsben haft mycket känslor och svårt att veta hur jag ska hantera dem. Jag har alltid varit en ”duktig flicka” med höga krav på mig själv och tonåren blev en extra jobbig tid för mig. Jag kastades in i utmattning, depression och någon form av identitetskris. Ibland nämndes även ordet “utbränd”.

Största delen av de 14 år jag skadade mig själv spenderade jag bakom låsta dörrar. Inom barnpsykiatrin tills jag fyllde 18 och därefter inom vuxenpsykiatrin. Jag har även bott på tre olika HVB-hem.
Slutenvården har varit mitt hem och efter ett tag blir man snabbt en rutinerad psykpatient. Jag fann min identitet i diagnoserna som sattes en efter en då jag fyllt 18 år. Självskadebeteendet blev det jag kunde allra bäst och tanken på att lämna det kändes skrämmande. Men någonstans ville jag alltid bli frisk och tog den hjälp jag fick.
Tillsammans med min familj, mina vänner och stöd från vården i form av psykolog och läkare i öppenvården tog jag mig sakta upp på fötter igen.

När jag möter människor som under åren tagit hand om mig säger många av dem att de inte trodde att jag levde längre, att de faktiskt på riktigt trodde att jag skulle lyckas ta mitt liv eller dö av mina självskador. Mina närmaste har flera gånger berättat om den extrema oron som varit närvarande dygnet runt. Det känns nästan inte verkligt för mig att jag flera gånger varit sekunder från att lämna jordelivet och jag har periodvis haft svårt att ta in hur sjuk jag faktiskt var i mitt självskadebeteende.
Dialektiskt beteendeterapi (DBT) och kognitiv beteendeterapi (KBT) i kombination med att jag efter många år började studera igen och sakta men säkert skapade ett liv utanför psykiatrins kala väggar skapade ett behov av att få vara just där, utanför sjukhuset. Innan det hade jag inget liv att längta efter utanför psykiatrins väggar och allt jag visste och kunde fanns där bakom lås och bom.
Historien är betydligt längre än så här men som en sammanfattning skulle jag vilja säga att min räddning blev det liv jag envist skapade utanför sjukhuset och när det började ta form med jobb, vänner, fritid, en frisk vardag och längtan efter mer av det, så blev det mer värt att kämpa för än självskadorna.

Idag är jag skadefri sedan flera år tillbaka, utbildad undersköterska, aktiv i SHEDO som föreläsare, jourmailare och lokalrepresentant samt sambo och mamma.
Livet kommer alltid att pendla upp och ner för det är så livet ser ut, för alla. Skillnaden idag är att jag har lärt mig hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt och jag har lärt mig att ta hand om mig själv. Idag vill jag se mina erfarenheter som resurser med en förhoppning om att kunna vara en tillgång för andra.
Jag väljer att inte se bakåt med bitterhet i blicken utan fokuserar på mitt liv som är här och nu eftersom nuet och framtiden är det enda jag kan påverka.
Ingenting är omöjligt, tvärtom.