Oktobertema: Var jag hittade stöd

Självskadebeteende och ätstörningar är något jag lidit av i många år. Länge tog jag inte mina symtom på psykisk ohälsa på allvar, utan det var först när jag lyssnade på en föreläsning på min högskola som handlade om just psykiatriska diagnoser som jag insåg att jag själv passade in i den kategorin. Jag sökte hjälp och det var början på en resa med många olika vård- och samtalskontakter inom psykiatrin, vilka både har hjälpt mig och stjälpt mig.

Många gånger har jag blivit väldigt dåligt bemött, speciellt av viss personal inom slutenvården. Jag har efter självskador blivit utskälld och nedtryckt av dessa och bristen på stöttning har lett till ett ännu sämre mående. När jag inte blev validerad i mina känslor och tankar kände jag stor hopplöshet och blev ännu mer självdestruktiv. Samtidigt har jag vid inläggningar träffat några fantastiska skötare och sjuksköterskor som verkligen tagit sig tid till att sitta ned och prata med mig, tröstat mig när jag varit ledsen och skrattat med mig i lättare stunder.

Men den person jag har fått allra mest stöttning av för mitt självskadebeteende är min DBT-terapeut. Hon har sedan ett tag tillbaka varit min största trygghet att prata med. Hon har funnits där för mig i mina mörka stunder, men även i de glädjefyllda stunderna. Hon lyssnar på mig, förstår vad jag menar, uppmuntrar mig, ger mig nya perspektiv på saker och ting och förklarar hur jag kan hantera situationer som jag tycker är svåra. Jag kan alltid höra av mig till henne när det behövs och lita på att hon får mig på klokare tankar.

När jag började gå hos henne och ett tag framåt var jag i ett dåligt skick. Jag självskadade, gjorde suicidförsök och var inlagd på tvångsvård om vartannat. Jag var även sjuk i min ätstörning. Hon sträckte ut sin hand och försökte med allt hon kunde för att hjälpa mig men jag var ofta ovillig till förändring, även fast jag fortfarande ville gå i DBT. Till slut gav hon mig ett ultimatum som fick mig att tänka efter: ”arbetar du inte för att minska din destruktivitet så kanske du behöver vänta med terapin tills dess att du är villig att ta emot hjälpen. Jag kan inte göra hela jobbet åt dig.” Det var bara jag som kunde bestämma mig för att göra en förändring. Det krävdes en symbios där hon stöttade och vägledde mig medan jag använde verktygen jag fått av henne för att förändra mitt destruktiva beteende. Jag har nu varit självskadefri sedan den dagen, i cirka åtta månader. Jag har fortfarande mycket att jobba med, men hade hon inte sagt det hon sade vid det tillfället och verkligen fått mig att inse vad som krävdes så hade den negativa spiralen jag befann mig i då aldrig brutits och jag hade inte varit där jag är idag. Hennes ord var den bästa stöttning jag kunde få då eftersom det förändrade allt till det bättre i en tid där jag verkligen var på botten – och för det är jag henne evigt tacksam.

/J

1 svara
  1. Anonym
    Anonym says:

    Vad fint att läsa om var du hittade stöd.Tack för ett inspirerande inlägg!

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × 1 =