Bokstävernas kraft

Så befann jag mig plötsligt hemma igen. Hemma och ute i frihet. Friheten jag så innerligt önskat mig under alla de långa dagarna, veckorna, månaderna innanför tvångsvårdens låsta dörrar. Nu var jag fri!

Men hemma fanns hörnen kvar. Mörka hörn och skrämmande vrår där det svarta, obehagliga och olustiga väntade på mig. Ångesten hade väntat på mig under all denna tid, och svältfödd på min närvaro kastade den sig nu hungrigt över mig. För när jag väl klev in i hemmet, tycktes de mörka hörnen krypa inpå och närma sig mig precis som förut.

Jag hade under min inlåsta tid på något vis intalat mig att allt skulle vara annorlunda då jag kom ut igen. Kanske hade jag till och med glömt bort att där fanns mörker och obehag utanför de låsta dörrarna. Friheten hägrade som en skimrande skattkammare för inlåst levde jag också i ständig ångest. Så i mina fantasier växte ett paradis upp med ständigt solsken, bubblande skratt, glittrande ögonblick. När jag i min ångest skrek och bankade där inne trodde jag att bara jag blev frisläppt skulle allt bli lättare. Bara de släppte ut mig skulle allt bli bättre.

Så kom den dagen då jag stod på andra sidan den låsta dörren. Fri. Äntligen. Och långt, långt borta i ett avlägset dis fanns orsaken till att jag först blev inlåst. Men det var dåtiden. Nu var det ett nytt kapitel.
Jag kom alltså hem till sist och det fria livet skulle börja. Men ganska snabbt kom mörkret fram ur hörnen, hungrigt ville det sluka mig. Och vad skulle jag göra då?
Jag saknade de små vita pillren som inte längre fanns i min medicinlista. Vad skulle jag nu ta för att trycka tillbaka den värsta oron? Hur skulle jag få alla tankar att tystna?
Jag sneglade på de vassa föremålen som jag plötsligt hade fri tillgång till här hemma. Skulle jag låta dem hjälpa mig nu?
Jag visste att jag skulle kunna bemästra oron om jag lät bli att stoppa maten i munnen och istället började gå mil efter mil. Skulle detta bli min strategi igen?

Besvikelsen var stor, men sorgen var större, över att min frihetsdröm varit en illusion. För ångesten jag lämnade hemma för så länge sedan fanns ju kvar när jag återvände, och vad skulle jag göra nu? Skulle jag återigen ta till mina destruktiva metoder för att klara det? Och vart skulle det till sist leda mig?

Ångesten skulle troligtvis alltid förfölja mig, men svält, självskada och piller skulle inte kunna stävja den i det långa loppet.

Vad skulle jag göra?

Mörkret, ångesten och alla påträngande tankar var outhärdligt, jag behövde göra något för att bryta. Jag klarade inte av att stå ut i ångesten även om det var vad jag fått lära mig att jag skulle för att den till sist skulle minska.

Desperat tog jag upp en bok som låg på skrivbordet. Jag slog upp den och tvingade mig att läsa första meningen. Och andra och tredje. Fortsätt läsa, manade jag mig själv. Och jag läste mening efter mening tills jag plötsligt befann mig i en annan verklighet. Historien i boken stod vid min sida, och mörkret omkring mig drog sig sakta tillbaka in mot hörnen. De högröstade tankarna tystnade något.

Sedan dess har jag fyllt mig själv med mängder av bokstäver. Böckerna har blivit inte bara mina närmsta vänner utan även min medicin. När jag tidigare hade sprungit till tablettkartan och tryckt ut en snabb ångestlindring tar jag nu genast fram boken och försöker erövra bokstäverna och historien tills dess att den värsta oron har lugnat ned sig.

I min ensamhet finns boken som sällskap där det tidigare funnits vårdpersonal att vända sig till.

I mitt begär efter att självskada tvingar jag mig själv att först läsa ett eller två kapitel innan jag gör slag i saken – och då har behovet oftast stillnat något och jag kan stå emot.
Efter maten slår jag upp boksidorna och läser för att glömma bort att jag ätit och att jag borde gå ut och promenera bort skammen över matintaget.
När tankarna är allt för påträngande och vägrar lämna mig ifred försöker jag mota bort dem genom att fylla huvudet med böckernas ord istället.

Jag har alltid varit en läsande person. Men det här är något nytt. Det är ett nästintill tvångsmässigt läsande, men det är ett icke-destruktivt tvång.
Jag läser för att jag inte har självskada, svält eller tabletter som alternativ. Och det som till en början var ett sätt att hantera den värsta ångesten har nu blivit något som hjälper mig att våga leva en dag till.

Tack vara de nya världar jag får kliva in i genom böckerna vågar jag existera även i den verkliga världen. För jag vet att jag regelbundet kan pausa från det verkliga och från alla starka tankar, genom att låta mig uppslukas i bokens värld. Det är en överlevnadsstrategi. Det är också en möjlighet att få uppleva sådant jag missat och missar i min sjukdoms snäva värld.

Att fylla mig själv med bokstäver är ett sätt att hindra mörkret från att ta över.

/Miriam

När andra slutar tro

Jag har också stått där. Med så många olika verktyg i min hand, för att skada min egen kropp i syfte att lugna den ångest som härjat inuti. Jag har suttit i skogen, i duschen, legat i fosterställning på rummet på den slutna psykiatrin eller suttit ihopkrupen mot en vägg och hyperventilerat eller knappt kunnat andas på grund av den där nedrans ångesten. Jag har kämpat mot anorexi, bulimi och kompensatoriskt beteende i försök att kontrollera ångest relaterat till mat och vikt. Jag har tränat sönder min kropp till den sa stopp i form av skador och utmattning. Jag har varit där, i det djupaste av de djupaste träsken som sväljer dig helt och hållet, utan att ha känt att det funnits någon utväg, och gjort otaliga försök att avsluta mitt liv.

Men det har vänt. Hur osannolikt det än låter, hur klyschigt fånigt det än ringer i dina öron, så hände det för mig också. Den där viljan vars glöd tycktes vara utplånad, pyrde plötsligt inombords. Det tog visserligen ett tag, men det förändrade något som ingen vårdpersonal hittills lyckats med. Jag visste inte då vilket liv jag egentligen ville ha, hur det skulle se ut. Men jag visste att det liv jag hade, med självskador, ätstörningar, ångest och panik, inte var ett liv som var hållbart. Så jag letade, ömsom skräckslaget, ömsom lite nyfiket, efter något att ersätta det med. Det tog tid, och jag föll, så många gånger. Jag visste inte längre om omgivningen trodde att jag skulle klara det, några tvivlade, men jag vägrade ge upp. Jag visste inte ens om jag var “värd” det nya livet, men allt var bättre än bältning och den instängda miljön på psykiatrin.

Min envishet var mig till gagn, och den tog mig långsamt framåt, även i de stunder som jag var totalt skräckslagen för den nya värld som stod framför mig, okänd och ny. Men det var värt det.

I dag är jag fri från självskadning, ätstörningar och hanterar eventuell ångest på helt nya sätt. Jag flyttade från min hemort, jag studerar på universitet inom något jag anser vara intressant, och engagerar i saker jag brinner för. Jag har en dotter som jag älskar mest av allt, en bil och en egen lägenhet. Det bästa av allt är att jag har drömmar, och jag vågar möta saker som känns läskigt.

Våga drömma, våga lita på att du kan även om det känns som att ingen annan gör det. Och våga låta det ta tid.

//Lisa

Fri tillslut

Den andra april 2015 skrev jag på ett kontrakt om mitt liv. Om att försöka leva. Kontraktet som skulle ta mig tillbaka, ge livet en chans. Det handlade inte om att aldrig mer självskada eller uppleva mörker, för det skulle vara för stort och för svårt just då. Det handlade om att inte ge upp för jag hade gett upp så länge. Jag skulle sluta fly och istället börja kämpa. Hitta något som väger tyngre.

Innerst inne visste jag nog att det liv jag levde inte var hållbart i längden, att det hindrade mig från att leva. Jag orkade inte längre inte orka. Ville skratta på riktigt, möta dagen med lättare steg, göra vad jag vill när jag vill. Kunna bli fri. Jag ville kunna säga att jag är fri tillslut. Och jag visste att jag ville bli fri från självskador för att kunna säga att jag är fri tillslut.

Vägen till ett liv utan självskador är inte utan hinder och svårigheter. Den är krokig och skrämmande. Många gånger känns vägen för stor, för mörk och oviss. Man måste hitta något att hålla fast vid för att orka fortsätta. Våga tro och hoppas, våga släppa på kontrollen, våga kämpa, våga ta emot hjälp. För mig tog det många år innan jag tog mig upp från botten, men efter att ha överlevt på botten är jag nu starkare och jag lever. Jag kämpar fortfarande med impulser och ett tidigare beroende som gör sig påmind ibland, men jag vet att livet vinner och att jag inte är ensam. Att kärlek och värme finns runt omkring om man bara öppnar ögonen.

Till dig som kämpar vill jag säga att du är så stark och så modig. Du kanske inte tror mig eller ser det just nu, men jag tror på att du också kommer kunna säga att du är fri tillslut. Och glöm aldrig, aldrig, aldrig att du inte är ensam.

/ Maja Christiansson

Spegel på väggen

Jag står och ler vid spegeln, förbereder mig på att ta på den där berömda masken.  Försöker få det att inte lysa igenom. Min sorg och olycka, min ångest och rädsla, samt bilderna från det förgångna. Jag betraktar min spegelbild om och om igen, tittar på min kropp, inte en skråma. Inte då, inte än. Ändå var jag fortsatt trasig. Hela min kropp var som I tusentals bitar som nu förväntades bli hel, precis som ett pussel. Men det ännu ingen såg var att bitar fattas. För vem vill lägga ett trasigt pussel?

Hela jag är som ett enda stort sår som bör läka men drabbas av infektion, där piller förväntas tas för att läka alla sår. Jag växer som i en bördig stinkande jord, under i det mörka. Vågar inte se ovansidan, inser inte att bladen kikar fram då och då. Vill inte förstå min egen tapperhet, ändock kan jag inte styra att kälken växer ovanför det öppna landskapet. Tvunget visar jag mig. Jag tror mig vara ogräs, trots att jag blir kvar, för det jag inte insåg var att jag är en blomma. En liten, liten fridlyst blomma, som inte inser det unika med sig själv som håller på att dö. Som några trampar på och som några försöker rädda.

De som inte vet vårt bästa strör oss med sin okunskap. Jag tittar två år senare i samma spegel, ler. Tittar på min kropp, trasig och itu, men något var annorlunda. Inte spåren från det förgångna, nej jag insåg att jag inte behövde försöka bära en fasad och gömma mig med huvudet under sanden. Jag brister ut i skratt. Lovisa, två år senare.  Spegel, spegel på väggen där, säg vem som modigast I världen är?

/Lovisa Lindström

Autistisk självskadare

Så många dagar, så många nätter som bestått av grubblande och ångest. Tankarna var en del av det som tärde mest. Men även känslan… Känslan av att inte passa in. Vara fel. Fel programmerad. Till en början tillsynes obemärkt. Det var nog de som gjorde det som svårast. Att människor hade krav på mig som jag utifrån min autism inte klarade av. Inte ens jag, visste då att jag var autistisk. ’Jag Lovisa Lindström har diagnosen autism’ kunde jag inte titulera förens 20 års ålder. Men lidandet, känslan av att inte klara av det som ”normalstörda” gjorde med lätthet gav en känsla av utanförskap. I 17 år bar jag på mitt lidande ensam. Men varje tår som föll i ensamhet var en tår av hopp om att någon skulle tända lampan i mitt mörka tillhygge och se mina instängda, inåtvända tårar och torka de blygsamma tårarna. Men ingen såg. Hur tydlig jag än tycktes mig vara såg ingen. Det var det som gjorde som ondast. Ensamheten, tankarna som aldrig fick göra sig uttryck och tystnaden. Den totala tystnaden och det fruktansvärda undvikandet jag gick tillmötes.

Ett hopp att någon faktiskt skulle se dog ut. Sakta, sakta dog de ut. Torkad av en kylig vind var det närmaste jag kom värme. Tårarna ändrade färg från genomskinlig till svart. Nu såg dem. Nu såg dem själva skadan på den felprogrammerade varan. Nu blev det synligt.  Även för dem men också för mig. Men dem hittade inte källan till varför varan inte fungerade, jag fungerade. Varför jag skadade mig, varför jag inte talade, varför jag plötsligt talade och till att sedan vara tyst igen. För omgivningen var jag ett enda stort mysterium. Men den jag var mest främmande för var mig själv. Vården började då sätta etiketter överallt. För att göra det begripligt och för att kunna laga varan, mig. Varför jag kallar mig för en vara är för att det är just det jag känt och känner mig inom vården. Alla fel dem gjort. För att ingen tagit sig tiden att se mig, lyssna. Jag tog till det jag var kapabel till att göra när orden var för komplicerade. För svåra att säga högt. Jag gjorde som jag någonstans alltid gjort men i olika former. Som nu blivit tillsynes livsfarliga. Jag är en autistisk självskadare men behandlas inte utefter det.

Jag har insett att psykiatrin saknar kunskapen att på rätt sätt kunna hjälpa mig. De vet om min autism men behandlar mig som en främling. Jag har insett att självskadorna varken handlar om smärta eller uppmärksamhet. Det är ett uttryck på något som är fel. Ett sätt att säga det på utan att behöva visa mimik som ska vara rätt, ord som ska placeras rätt och saker som skall sägas i rätt tidpunkt. Ögonkontakt, sorgen dem vill kunna se eller förväntar sig se kommer aldrig fram. Men nu har tårarna ändrat färg. Nu har handlingen talat. Det jag ville nå ut och berätta egentligen, göms bakom den färgade tåren eller den mörka handlingen. Och vi är tillbaka på ruta ett igen.

Men även om det är ett sätt att berätta och få se det trasiga med blotta ögat har det också varit en betryggande del. En flykt från det onda och instängda.  Jag har insett att det är själva proceduren som är lugnande.  Att allt är metodiskt och känns förutsägbart även om det många gånger inte är det. Men någonstans känns det som om jag har kontrollen när jag egentligen tappar den. Det kanske det som är själva grejen att tappa kontrollen, ramarna och slippa vara Lovisa. Den autistiska delen i mig. Den är komplicerad. Självskadan och livet i destruktivitet har blivit ett invant mönster och ett tvång. Det går inte att bryta tanken på att skada mig när den väl är där. Envist tar jag till det jag tror mig vara som bäst på och lever i den världen. Men inser inte att det är ett mönster som leder mig rakt ner i en avgrund.

Att vara en autistisk kvinna inom psykiatrin är inte lätt. Men du är inte ensam. Hur mycket du än känner dig som en felprogrammerad vara är du inte det. Du är bara en annan typ av människa. Kanske några kopplingar annorlunda, inte fel eller rätt. Bara lite annorlunda. Men en människa. Och du är precis lika viktig som alla andra.

Det är inte du som ska lära ut till vårdpersonal hur autism fungerar egentligen. Det är inte menat att du ska pressa dig så mycket för att anpassa dig till en värld du egentligen inte är funtad för. Den ska anpassas för dig och du har rätt till att få stöd med det. Men ännu viktigare att tillägga är att hitta andra sätt att få smärtan att göra sig uttryck.

Men när du minst anar det dyker den där personen eller bekräftelsen du så länge drömt om. Ser dig på ett sätt du inte trodde var möjligt. Det I sig kan vara en tröst. Det kände jag. Men det växte också en sorg att våra samtal skulle endast vara temporära. Men ganska snart insåg jag att orden, minnet kommer kvarstå. Jag tillät det vara den där varma handen som torkar mina hoppfulla tårar. Låt mig torka din våta kind om endast med denna text. För en dag kommer du känna dig sedd. Antingen av någon annan, eller ännu finare. Av dig själv.

/ Lovisa L

 

Att känna alla känslor

Jag minns händelsen som om det vore igår, den händelse som förändrade mig för alltid. Det var 1999, mitten av november, vi hade nationellt prov i svenska den dagen. Jag minns hur pappa väckte mig, jag minns hur min säng stod och jag minns att jag bara fortsatte dagen som om inget hade hänt, som om världen fortsatte snurra medan våra liv hade stannat upp för alltid. Min kusin orkade inte leva längre, och min farbror hade mist sitt barn. 

Tänk om vi bara hade vetat, tänk om det hade funnits någon som såg honom, tänk om nätet hade varit så utbrett, som det är i dag och allt stöd hade funnits en knapptryckning bort. Jag tror det var där jag bestämde mig för att om jag kunde hjälpa bara en person att inte gå den vägen, bara se en person, så var jag nöjd. 

1999 var jag 18 och han var 16, vad visste vi om livet? Vi hade inte byggt upp en massa copingstrategier ännu, vi var mitt i ”slå dig fri”-fasen där livet ska vara sådär enkelt och lekande lätt, där man har en fot i vuxenlivet och en i barnlivet. Man vet inte vad man vill med livet mer än att “något ska det nog bli av mig”. Precis just där och då, slogs benen undan. 

Ni vet det där avgrundsvrål som man ser i filmer, när föräldrarna får det där hemska beskedet som ingen vill delge men man måste? Det skriket finns på riktigt och jag minns fortfarande ekot av det inom mig; är min farbror med en tom blick gick emot mig med armarna redo för en kram, när kramen var ett faktum och han kunde känna trygghet kom skriket. 

Jag har tillåtit mig själv att känna alla känslor genom åren, ilska, glädje, sorg, vrede – ja allt och lite till. Sorgen försvinner aldrig, jag har lärt mig leva med den, om man tillåter sig att känna alla känslor. 

I somras var jag och hälsade på kusinen, jag försöker göra det varje gång jag är i den delen av landet där han ligger begravd. Vissa år har jag inte klarat av att besöka graven, något år var jag för arg; arg för allt kaos han lämnade efter sig, arg för att vi aldrig hann hjälpa honom eller ens förstod hur dåligt han mådde. Men det är okej att känna så, det är okej att låta tiden ha sin gång genom hela sorgeprocessen. Jag brukar ha något med mig till graven som påminner om mig, detta året var det jordgubbar från hans pappas gård. Det fick symbolisera de bär och frukter han och jag åt från vår farmor och farfars trädgård när vi var små. 

Ingen ska behöva känna så som kusinen, och ingen ska behöva känna som de som står kvar med alla frågor och en avgrundssorg. Vad kan vi göra för att stötta och finnas där? Vi kan se bakom beteendet och försöka se vad personen försöker säga utan ord. Som min lärare så fint uttryckte sig: ”bakom varje negativt beteende finns ett behov som inte är tillfredsställt”. Jag vill se de behoven, finnas där så ingen mer ska behöva höra avgrundsvrål och känna hur benen förvandlas till kokt spaghetti. 

Tack för att ni tog er tid att läsa denna text, tack för att just du finns och gör världen så unik och fantastisk. Kärlek till er alla, och glöm inte att le och säga hej till nästa person ni möter, för tänk om det leendet och hälsningen är det som får hen att stoppa de mörka tankarna och välja en annan väg.

/Anna

 

Att sträva mot det friska och släppa taget om det sjuka

För mig har det tagit lång tid att nå fram till en frisk vilja och en tillräckligt stark motivation att lämna det sjuka och självdestruktiva, för att istället på riktigt sträva mot att leva ett så friskt liv jag kan. Och även nu när jag bestämt mig för att kämpa så har jag stannat upp, tvivlat och snubblat bakåt igen många gånger. För vägen är tyvärr sällan rak och enkel. Det är jobbigt att kämpa hela tiden och det är svårt att alltid sträva uppåt. Jag har tvivlat på om jag verkligen kan må bättre, om jag är stark nog, om jag orkar kämpa så mycket som krävs och om det ens är någon idé att fortsätta försöka. Det är svårare att ta tag i livet än att fly från det som är jobbigt. Men att stanna kvar och hantera livet som det är kommer ändå att vara mycket mer hållbart i längden – det är så jag verkligen kommer någonstans!

Men det är svårt att lämna det självdestruktiva som varit en del av mitt liv under så lång tid. Att skada mig själv dyker fortfarande ofta upp som en lösning för att hantera det som är svårt och jobbigt. Men det är inte längre ett alternativ. Jag försöker att påminna mig själv om att jag aldrig kommer framåt om jag fortsätter skada mig själv. Jag kan inte må bra och skada mig själv samtidigt, det kommer inte att gå. Jag vill må bättre och jag vill klara av att göra det jag vill. Det kan jag bara uppnå om jag fortsätter att kämpa och släpper taget om det självdestruktiva.


Under alla år som jag mått dåligt har det funnits mycket tvivel. När alla andra verkar må bättre av samma hjälp som bara gjorde mig sämre. När vårdpersonal säger till mig att de inte vet hur de ska hjälpa mig. När det stöd som ska hjälpa mig verkar ha gett upp hoppet. När jag har försökt att bli fri(sk) så länge utan att lyckas. Då är det lätt att känslan av hjälplöshet bara växer och tron på något bättre snabbt försvinner. Då är det lätt att känna att något bättre bara är något som händer andra och inte mig. Då är det lätt att tänka att det är jag som är undantaget, att det är jag som är den det är fel på och att just jag är den som är ett hopplöst fall. Men ingen är ett hopplöst fall. Det kan visst bli bättre. Det finns hjälp som hjälper, det gäller bara att ha tålamod, fortsätta kämpa och inte ge upp tills man hittar rätt hjälp.

Till slut fick jag den hjälp som var rätt för mig. Jag fick en psykolog som verkligen förstod mig och trodde på mig. Jag fick träffa en läkare som flera gånger sa till mig: ”Du är inget hopplöst fall”. Det behövde jag höra och med tiden kunde jag även börja tro att det kunde vara sant. Nu har jag till slut fått rätt hjälp under rätt period i mitt liv. Och jag vill tro att det ska gå den här gången. Det krävs fortfarande mycket tålamod och jag behöver fortfarande intala mig att självskador inte är ett alternativ längre. Det är fortfarande jobbigt ibland, men det blir lättare med tiden. Och det är värt det. Det går och det är verkligen värt det.

/Jenny

Sommarträffen i Göteborg

För knappt en vecka sedan träffades vi, fjorton SHEDO-vänner, i ett vardagsrum i Göteborg. Under den tre timmar långa bilfärden ner undrade jag allvarligt talat hur vettig dagen skulle bli – visst hade vi planerat, men så där på morgonen kändes hjärnan alldeles blank. Men så, väl framme föll allt på plats så där som det brukar göra när en tror på det en håller på med.

Största delen av eftermiddagen spenderades med det jag tycker är en av de finaste saker vi kan göra för varandra – byta erfarenheter och lyssna till fragment ur varandras liv. Jag slogs flera gånger av hur modiga människor som satt där runt bordet, överlevare som berättade öppet och ärligt om det som varit och det som pågår just nu. Jag hör hur klyschigt det låter, men jag menar det verkligen. Vi som satt i det där vardagsrummet var både oerhört lika och olika på samma gång. För någon var det en kamp att ta sig till träffen, för någon annan var den ett efterlängtat rum och för ytterligare någon en plats att inte behöva känna sig annorlunda på. Trots att alla kom med olika behov och erfarenheter nickade alla ändå igenkännande till varandras berättelser.

Förutom att samtala kring det som föll oss in för stunden lyfte vi ett avsnitt ur ”Ibland finns det inga enkla svar” att fundera och diskutera utifrån, intervjun med forskaren Jonas Bjärehed. En av frågorna att ha med sig under läsningen var vad som etsade sig fast, och även om jag inte på rak arm kan komma ihåg vad jag fastnade för där och då har jag flera gånger de sista dagarna kommit tillbaka till det som också är överskriften till avsnittet – skillnaden mellan den som fastnar i ett självskadebeteende och den som inte gör det är inte så stor. Kanske alla människor är lite trasiga eller destruktiva, men jag tror framför allt att vi allihop är ungefär lika bra på att bortse från vårt eget värde. Det är lätt att tänka att andra är bra medan jag själv är usel, när vi egentligen är unika och ovärderliga allihop. Dagar som sommarträffen i Göteborg påminner mig om de där sakerna, och de påminner mig om hur långt jag kommit sedan jag var den där söndertrasade lilla flickan utan framtidstro eller drömmar.   

Figuren på bilden är en present från en av deltagarna på sommarträffen till SHEDO, en ängel med utsträckta armar men utan ansikte – när vi saknar förmåga att tala får vi sträcka ut armarna och ta hjälp från de som orkar använda sina röster, och SHEDO är en av de rösterna som får ta vid när skriken fastnar i halsen. Att SHEDO kan få betyda så mycket gör mig alldeles glad i hela kroppen, och jag är så himla tacksam att jag fick spendera dagen ihop med er och påminnas om precis hur mycket SHEDO betyder för mig också.  

 

/Amelie