Oktobertema: Var jag hittade stöd

Min numera stabila vardag har i många år kantats av kaos. Ett svart moln ovanför huvudet, axlar tyngda till avgrunden och mörker så långt man kan se. Det var jag, så länge. När jag var 16 år fick jag min första vårdkontakt inom psykiatrin. Det gav mig en större mängd medicin, fler frågor än svar och förtvivlade föräldrar. Men framför allt så kom inte bara förvirringen och glädjelösa dagar, utan värst av allt – ensamheten. Den kommer aldrig gå bort av sig själv, men den är fullt botbar.
Det var här självskadebeteendet utvecklades, och eskalerade i hög takt. Så kom anorexia. På en nanosekund hade jag nu min värsta fiende. Jag hängde inte med, klarade inte skolan, desto sjukare jag blev desto mer isolerad blev jag, ju fler kamper vunnen mot den vanliga världen och där alltså ett mål mat mindre, ju värre blev det. Stunderna hemma var mikrodelar av den tid jag befann mig tvångsinlagd på någon avdelning. Ensamhet därinne gör så ont. Man ser inga andra vägar ut, för värme och hjälp är alltför sällan erbjuden inom psykiatrin i Sverige idag. Alltför många lider, behöver hjälp, kan må bättre.
Det största man kan drabbas av i livet är kärleken. Den är farlig men härlig, stark men ljuv, stolt men absolut. Men framför allt är den vacker. Den kan uträtta mirakel och för mig var det det bästa som kunde hända. 2012 träffade jag min blivande sambo. Han har med sina diagnoser varit en krävande relation med tusentals lärdomar, många skratt och oändligt med stunder jag aldrig trodde jag skulle få. När jag självskadade var han aldrig anklagande, arg eller besviken – han var ledsen. När jag inte behöll maten eller sprang för långt var han istället omvårdande, uppmuntrande och framför allt; han behöll lugn och hopp när jag inte klarade det själv. När jag sedan påbörjade DBT-behandlingen var det han som fick mig att ens kämpa vidare, för det var svårt. Det är ett missbruk att vara i ett självskadebeteende, jag var det i 13 år. Det jag ångrar mest är alla jag svikit och alla jag aldrig tackat nog för att de stöttat, burit och kämpat för mig.
Min andra räddning kom i form av en terapeut inom det mest fantastiska psykiatrin har kommit på – DBT. Mina självskador minskade på alla sätt och vis, tumlades bort som tvätt i torktumlare. Kantstött och plågad – men mycket friare (och torrare med för den delen, mindre tårar). Det hade tagit nio år för mina vårdkontakter att förstå att alla vägar var testade att vandra på men aldrig lett till något som kunde hålla. Så fick jag en fantastisk terapeut, 2016, hon hade lett mig genom tunnlar och labyrinter, alla hinder som finns. Hon har varit min guide och vägledning, min stöttepelare och tröstare, den som uppmuntrade men ibland skällde lite lätt, ibland grät med mig, för att andra gånger lastade på pärm efter pärmar som hemläxa. Men för varje dag såg jag något nytt i mig själv, eller i min vardag. Jag lärde mig av de där pärmarna och insåg både de stora och de små sakerna i livet som betyder så mycket. Självskadebeteendet är nu ett avslutat kapitel, liksom DBTn, men man glömmer aldrig en stark hand och ett varmt hjärta som haft fighter med döden, Man glömmer inte heller kärleken som bär en när dagen är tung.
Så var jag hittade stöd? Helt enkelt sagt i två ord, partner och terapeut. Det var inte enklare än så, inte svårare än så heller. För idag lever jag. Jag har ett liv. Och för det, det tackar jag det stöd jag så lite ville ha men så mycket behövde få.
/Elin

Oktobertema: Var jag hittade stöd

Självskadebeteende och ätstörningar är något jag lidit av i många år. Länge tog jag inte mina symtom på psykisk ohälsa på allvar, utan det var först när jag lyssnade på en föreläsning på min högskola som handlade om just psykiatriska diagnoser som jag insåg att jag själv passade in i den kategorin. Jag sökte hjälp och det var början på en resa med många olika vård- och samtalskontakter inom psykiatrin, vilka både har hjälpt mig och stjälpt mig.

Många gånger har jag blivit väldigt dåligt bemött, speciellt av viss personal inom slutenvården. Jag har efter självskador blivit utskälld och nedtryckt av dessa och bristen på stöttning har lett till ett ännu sämre mående. När jag inte blev validerad i mina känslor och tankar kände jag stor hopplöshet och blev ännu mer självdestruktiv. Samtidigt har jag vid inläggningar träffat några fantastiska skötare och sjuksköterskor som verkligen tagit sig tid till att sitta ned och prata med mig, tröstat mig när jag varit ledsen och skrattat med mig i lättare stunder.

Men den person jag har fått allra mest stöttning av för mitt självskadebeteende är min DBT-terapeut. Hon har sedan ett tag tillbaka varit min största trygghet att prata med. Hon har funnits där för mig i mina mörka stunder, men även i de glädjefyllda stunderna. Hon lyssnar på mig, förstår vad jag menar, uppmuntrar mig, ger mig nya perspektiv på saker och ting och förklarar hur jag kan hantera situationer som jag tycker är svåra. Jag kan alltid höra av mig till henne när det behövs och lita på att hon får mig på klokare tankar.

När jag började gå hos henne och ett tag framåt var jag i ett dåligt skick. Jag självskadade, gjorde suicidförsök och var inlagd på tvångsvård om vartannat. Jag var även sjuk i min ätstörning. Hon sträckte ut sin hand och försökte med allt hon kunde för att hjälpa mig men jag var ofta ovillig till förändring, även fast jag fortfarande ville gå i DBT. Till slut gav hon mig ett ultimatum som fick mig att tänka efter: ”arbetar du inte för att minska din destruktivitet så kanske du behöver vänta med terapin tills dess att du är villig att ta emot hjälpen. Jag kan inte göra hela jobbet åt dig.” Det var bara jag som kunde bestämma mig för att göra en förändring. Det krävdes en symbios där hon stöttade och vägledde mig medan jag använde verktygen jag fått av henne för att förändra mitt destruktiva beteende. Jag har nu varit självskadefri sedan den dagen, i cirka åtta månader. Jag har fortfarande mycket att jobba med, men hade hon inte sagt det hon sade vid det tillfället och verkligen fått mig att inse vad som krävdes så hade den negativa spiralen jag befann mig i då aldrig brutits och jag hade inte varit där jag är idag. Hennes ord var den bästa stöttning jag kunde få då eftersom det förändrade allt till det bättre i en tid där jag verkligen var på botten – och för det är jag henne evigt tacksam.

/J

Viljan att leva.

”Jag vill leva, egentligen vill jag ju det. Bara inte idag och kanske inte imorgon eller veckan efter men sen vill jag nog leva igen. Betyder det att jag vill dö?’’

Jag minns så väl när jag skrev denna text. Jag hade precis börjat gå hos en ny psykolog som ställde mig den rutinmässiga frågan jag aldrig hade trott att jag skulle vänja mig vid: ”Har du tankar på att ta ditt liv?’’. ”Nej, eller alltså jag har ju inga planer på att ta mitt liv men helst vill jag inte leva just nu, helst hade jag velat slippa det för ett tag’’. Psykologen tittade på mig med en blick som fick mig att förstå att dessa tankar kanske var allvarligare än jag hade trott. Fram tills dess hade jag aldrig sett mig som någon med självmordstankar men den dagen insåg jag att jag hade levt med det till och från i tio års tid. Det var tungt att komma till den insikten och än idag gör det ont att skriva om det, jag kastas tillbaka till varenda litet ögonblick av den där överväldigande känslan av att inte orka mer och vill inget hellre än att spela upp en liten bit av nutiden för den där lilla tjejen som var jag.

Men till och med när du tror att du inte orkar ta ett endaste andetag till så orkar du, du orkar då och du orkar ännu längre än så. Du kommer orka för att det någonstans djupt inne i dig finns en kraft starkare än du kan föreställa dig. Det som tagit dig hit, det som gör att du sitter och läser denna text i just denna stund. Någonstans där inne bor en vilja av att leva, en önskan om att ta dig till andra sidan av vad det än är för mörker du befinner dig i. Du kommer klara det, du kommer klara det för att du vill det även när du inte vet om det själv.

Det tog långt tid för mig att förstå att den där önskan om att leva ett liv på andra sidan mitt mörker funnits med mig hela tiden. Jag trodde länge att jag hade överlevt för mammas skull men idag kan jag med facit i hand säga att jag gjorde det för min egen skull, utan att ens veta om det själv. För innerst inne visste jag att det fanns mer för mig än destruktivitet och sorg. Jag läste en gång att alla svar vi söker finns inom oss, och det faktum att jag sökte anledningar till att orka överleva vittnade om att jag redan hade bestämt mig. Jag skulle inte överleva för mamma, jag skulle leva för mig.

/Josefin

Brev till mig själv.

Kära skolan och du tolvåriga flicka som går där. För dig krånglar orden, dem går verkligen inte ihop även fast du försöker. Detta börjar uttrycka sig mer och mer och ingen annan verkar förstå, att du inte förstår vad som står i böckerna eller vad lärarna säger. Böckerna kunde lika gärna vara på grekiska. Proven är lika med ångest och resultaten är lika med tårar. Du har en klump i magen som bara växer i skolan och du vet inte vad ångest är för något i den ålder du befinner dig i.

Kära sextonåriga flicka, du tragglar med orden och ångesten vid prov har lett till panik, och resultaten på proven är ännu fler tårar och tankar som ”jag är så jävla dum i huvudet” ekar i ditt huvud. Ditt självförtroende är i botten och din självkänsla lika så. Ångesten i dig utvecklas mer och mer, men kära 16 åriga flicka, du ger inte upp trots att du är helt slut. Lärarna ser att du kämpar, men de räcker inte riktigt ut den hjälpande stöttande handen. Du kära 16 åriga flicka, du håller dina svårigheter för dig själv och alla i klassen pratar om sina betyg och du jämför dig med dina klasskompisar, vilket leder till ännu fler ”jag är så jävla dum i huvudet” tankar. Din ständiga klump i magen växer.

Kära 23 åriga kvinna, du åkte till Australien trots att din engelska var kass, men vet du vad? Du utvecklades så mycket och ditt ordförråd bara växte. Och kära 23 åriga kvinna, nu har gått ett år på förskollärare utbildningen, och vet du vad, du har klarat det, tack vare din envishet. Du kommer studera två och ett halvt år till innan du kraschar. Du har även fått svar; du har dyslexi, det är en svårighet men inget hinder. Du har släppt lite på de ekande orden i huvudet. Ångesten din börjar dock bli svårare att hantera och du kommer halka efter. Stressen inom dig är som starka vindar. Klumpen i magen är stor nu.

Kära 31 åriga kvinna, den ålder du är i nu. Du har kämpat hela ditt liv, även fast du har velat ge upp flertalet gånger. Du som försöker hitta strategier för att handskas med livet. Ditt liv har präglats av psykisk ohälsa med svårigheter som autism, dyslexi, ångest, dåligt självförtroende och självkänsla. Det finns verkligen inga enkla svar på livet, men det går att komma framåt även fast man backar.

Du har en skrivarglädje som ingen lärare trots de har försökt lyckats döda. Du är envis men din självkänsla strular ibland och självförtroende sviktar emellanåt, du har drömmar om att ge ut en bok. Vet du vad kära 31 åriga kvinna? Ingenting är omöjligt.

Och kära du, vilken ålder du än är, du är inte dum i huvudet eller korkad – du har inte fått tillräckligt med bensin för att tanka din bil så att du får förutsättningarna att köra vidare, för alla har vi olika behov för att få våra förmågor att åka ut ur parkeringshuset, så kära lärare lite extra bensin skulle inte vara fel.

PS. Lärare, ge inte böcker på grekiska utan att förklara vad dem handlar om.

 

/Anneli

Mitt eget ansvar

Så många gånger under tiden när jag mådde som sämst fick jag höra att det var mitt eget ansvar att bli frisk, och att det var jag som var tvungen att rädda mig själv. Jag ville bara gömma mig ännu mer i det sjuka varje gång någon sa att det i slutändan var mitt ansvar att kämpa, mitt ansvar att stå emot självskadeimpulserna och mitt ansvar att använda de strategier jag borde kunna. ”Ingen annan kan bli frisk åt dig”, sa de och jag ville bara fly därifrån. Ansvar, det var ju det som var en av huvudorsakerna till att jag började må dåligt från första början.

Jag vägrade länge inse och acceptera att det var jag som var tvungen att göra jobbet. Istället för att tro på mig själv och bli min egen hjälte så hoppades jag länge på att räddningen skulle komma utifrån. Jag ville så gärna tro att just den där nya samtalskontakten skulle förstå, att just den där nya behandlingen eller medicinen skulle vara den rätta och att om jag bara skadade mig tillräckligt så skulle jag till slut få rätt hjälp. Men ingen annan kan rädda mig om jag inte själv är med och kämpar. Det kan kännas alldeles för svårt, men att det är mitt ansvar betyder inte att jag måste kämpa ensam.

Till en början kan det vara svårt att acceptera det egna ansvaret och att våga tro tillräckligt på sig själv. Jag minns att jag till en början inte var särskilt motiverad när andra försökte hjälpa mig. Eftersom jag hade mått dåligt en längre tid hade jag tappat tron på att det kunde bli bättre, det jag behövde mest från början var därför hjälp med att bygga upp mig själv. När jag så småningom började tro mer på mig själv och kunde se de resurser jag faktiskt hade så vågade jag successivt ta mer ansvar för mitt eget liv.

Jag tvivlar fortfarande på mig själv, men jag har växt mycket i mig själv de senaste åren så jag vet ändå att jag kan klara mer än vad mina dömande och tvivlande tankar säger åt mig. Och nu är jag ändå tacksam att det är just jag som har huvudrollen i mitt eget liv.


/Jenny Wikner

 

Relax, nothing is under control.

”Slappna av, inget är under kontroll” är en fras som faktiskt får mig att slappna av. Den får mig att skratta till och påminner mig om att det faktiskt är så livet är. Därmed inte sagt att jag inte tycker att jag ska sträva efter en viss mån av kontroll, men när jag stressar upp mig har jag lätt att få ångest, tappa tidsuppfattningen och framförallt proportionerna. Så då är det bra med en påminnelse.

Men vem är jag att uttala mig? Jag diagnostiserades som bipolär för tjugo år sedan, jag har varit tvångsintagen fem gånger och tvångsmedicinerad två, under dessa år har jag hunnit gifta mig, skilja mig och gifta mig igen och mina barn har hunnit växa upp och flyga ut. Och om sjukskrivning vs heltidsarbete är något mått på hälsotillstånd så har jag jobbat heltid knappt nitton av dessa år. Men att klara av ett jobb är inte nödvändigtvis det samma som att må bra.

Som bipolär har det för mig mycket handlat om att försöka pendla mellan hypomani och melankoni, istället för mani/psykos och depression. Så visst behöver jag en ganska rejäl dos av självkontroll, där min utmaning har varit att veta när jag behöver gasa respektive bromsa. Det är inte så att det går helt på autopilot efter alla dessa år, men jag tror att min bästa metod är att se till att jag har lite luckor i tillvaron där jag hinner märka av om jag är på väg uppåt eller nedåt. Att vara ganska sträng men ändå förlåtande mot mig själv, så om något inte gått så bra att jag försöker stanna upp och lära mig något av det. Utan att för den skull fastna i grubbleri där jag inbillar mig att jag måste hitta en lösning direkt, mitt i när jag mår som sämst, eller som bäst för den delen. Som bipolär är topparna förrädiska, eftersom jag då känner mig friskare än frisk men tyvärr inte är en bra beslutsfattare.

Sömn är en annan viktig komponent. Jag kommer ihåg hur alla tjatade om vikten av sömn när jag först fick min diagnos, men det kan inte lyftas fram nog. Och rutiner. Det kan också låta tråkigt, men har hjälpt mig så många gånger. När hjärnan är ett stort kaos som definitivt inte går att lita på, då hjälper det mig att gå på autopilot så att hjärnan får en rimlig chans att vila upp sig. Tyvärr verkar det vara oundvikligt att en tur upp i det blå slutar med en nedåtdipp. För mig har det därför framförallt handlat om att få kontroll på topparna, för då försvinner med automatik de värsta dalarna. Men med åren har jag ändå lärt mig att mjuklanda lite bättre, genom att komma ihåg att inte springa ifrån en depression utan låta mig känna lagom doser av känslorna.

Det är ett ständigt parerande, men jag har lagt in luckor i min tillvaro för att veta om det är just gasa eller bromsa som gäller. Eller att bara vara och slappna av för: Relax nothing is under control.

/Betty Blue

Idag är jag inte längre rädd för mörker.

”Med hjärtat i halsgropen och morfars tubsockor på fötterna hasade jag mig fram över den slitna fiskbensparketten. Ner för kinderna rann tårar mellan korta andetag som aldrig riktigt fick slå rot i magen. Det är nära nu. Stunden då jag totalt faller samman. Fan. Känslorna jag trodde jag gömt så väl värker och jag skriker av smärta så fort jag försöker röra vid dem. Andas. Andas. Jag försöker påminna mig om det, att det enda jag behöver göra är att andas. Skit i att leva Josefin, överlev bara.”

Denna text skrev jag när jag var påväg in i mitt mest nattsvarta mörker. Men den dagen då jag gick sönder helt började även min resa mot att bli hel igen – på riktigt.

För ja, jag har varit där och jag vet. Vet hur ensam en känner sig när man går vilse i all den där sorgen. Jag vet hur svårt det är att se när mörkret helt omsluter en. Jag vet hur det är att leva sekund för sekund – då när livet blir till ett konstant bottenlöst fall. Men jag vet också hur det känns när man glimtar sin första stråle ljus. Hur överväldigande det är att se den där ljusstrimman förvandlas till den klaraste av strålande solar. Och jag glömmer aldrig det ögonblick då jag för första gången skrattade på riktigt igen efter vad som kändes som en evighet av sorg.

Det är skillnad på att leva och att överleva. Så många år jag spenderat med att fokusera på just det – att överleva. Under perioden då jag skrev denna text så överlevde jag för mamma och idag så lever jag, på riktigt – för mig.

Ja, det är skillnad på att överleva och att leva men det ena utesluter inte det andra. Ibland räcker det att överleva för att en dag få leva igen. Det viktigaste är att komma ihåg att den dagen kommer, oavsett hur långt borta den känns, att komma ihåg att du inte är ensam, vi är aldrig ensamma. Och en vacker dag kommer vi mötas där ute i verkligheten, med våra händer höjda mot solen för att skydda våra kisande ögon och leenden som ingen kan sudda ut.

Ja, det finns ett efter och när vi vågar prata om allt det där som tynger oss så kan vi få hjälp att ta oss dit. Jag minns så väl en psykolog jag mötte som efter att jag delat med mig av min berättelse sa ‘’Josefin, ingen människa kan bära det du bär på själv, ingen ska behöva må såhär.’’ Där och då sträckte han ut sin hand och jag tog den, lät honom hjälpa mig att hjälpa mig själv, lät honom leda mig framåt på skakiga ben som växte sig starkare och starkare i takt med att tiden gick.

Det är det svåraste och bästa jag gjort på samma gång och idag sitter jag här i mitt efter, i min nya verklighet där jag är lätt och fri. Sorg och mörker knackar titt som tätt på, för det hör livet till. Skillnaden på då och nu är att jag idag vågar släppa in det och omfamna det för vad det är. Jag har hittat sätt att möta min smärta så att den inte längre blir till berg, lärt mig att prata om den och handskas med den så att det aldrig hinner slår rot i mitt lilla bröst. Idag är jag inte längre rädd för mörker, för glöm inte – ur mörkret föds ljus.

/Josefin Hulldin

Flyktkänslor

Citat från en text jag skrev för flera år sedan:
”Jag flyr. Så ofta flyr jag. Desperata försök att skjuta bort det som gör så ont. Allt för att slippa känna. Kanske borde jag leva, verkligen leva, istället. Och visst skulle jag egentligen kunna stå ut, leva mig igenom känslovågen. Men jag är feg och flyr istället. Kanske lär jag mig någon gång att acceptera livet, hela livet, både det ljusa och det mörka.”

 Alldeles för länge använde jag allt jag kunde för att fly från den verklighet som jag upplevde som så svår och kravfylld. Även om jag försökte tro på en framtid för mig så försvann mitt hopp gång på gång och allt som fanns kvar då var flykt. Desperata försök att försöka fly till ett ställe där jag inte längre behövde ha ansvar för mig själv, där jag kunde få vila i en kravlös värld och där andra fångade upp mig och tog hand om mig när jag inte orkade själv. Men tyvärr finns det ingen sådan plats att fly till. Man kan få vila och ta en paus, men det jobbiga försvinner inte om man inte tar itu med det på rätt sätt. Smärtan försvinner inte bara för att man inte ger den utrymme.

”Numbing the pain for a while will make it worse when you finally feel it.”

– Albus Dumbledore

När man befinner sig mitt i allt det som gör ont är det svårt att se något annat än just det. Världen blir liten, begränsad och förvrängd när man mår dåligt och då är det svårt att se något annat än sitt eget mörker. När man tvivlat på sig själv under nästan hela sitt liv så är det svårt att tro att man klarar av allt man tänker att man borde. Jag såg bara allt jag inte kunde och allt jag inte var. Nu när jag mår bättre vet jag att jag inte alls var så feg och otillräcklig som jag kände mig då. Jag gjorde så gott jag kunde med de förutsättningar jag hade just då.

Jag har fortfarande svårt för att fånga upp mina känslor och ta itu med dem i tid, men jag är mer medveten nu och istället för att försöka fly från känslorna så försöker jag förstå vad känslorna vill säga mig. Nu vet jag också att känslor inte är farliga och jag börjar bli bättre på att tillåta känslorna att finnas. Så länge har jag tvivlat på mig själv och varit min egen värsta fiende. Nu känner jag kärlek för den vilsna tjej jag var förut. Och när jag nu har mer av det som är bra är det lättare att acceptera hela livet, både det ljusa och det mörka.

 /Jenny Wikner