Under i stort sett hela mitt liv har jag under perioder haft prestationsångest. En ångest som hela jag uppslukas av den och hela min vardag påverkas. Prestationsångesten är något som uppstår hos mig själv, ofta för att jag tenderar att sätta upp orimligt höga krav på mig själv. Inte heller blir det bättre av att jag även kan vara extremt självkritisk mot mig själv och i allt jag gör. När jag har en period av prestationsångest (och självkritik) kan jag påverkas på lite olika sätt. Ibland är det som att min hjärna bara ”stänger av” och jag har total avsaknad av energi. Andra gånger pressar jag mig själv så hårt att jag kunnat bränna ut mig själv. Att hitta någon balans under perioder med prestationsångest kan vara jättesvårt, men något jag försöker göra under sådana perioder är att arbeta mycket med mina tankar och beteenden. Nedan kommer jag att dela med mig några av mina sätt att försöka hantera prestationsångest och självkritik.

Att sätta upp en planering lagom med målsättningar. En planering för dagen och/eller för veckan kan fungera bra mig. Med en planering kan jag bestämma mig för hur mycket jag ska hinna med en dag. Den kan även fungera både som en motivation att komma igång såväl som att ”hindra” mig från att arbeta för hårt en dag.

Acceptera att det är okej att ha dåliga dagar. För mig kan dåliga dagar vara allt från att inte orka göra någonting, att inte hinna med allt jag tänkt göra och att känna att det jag gjort inte blev bra nog. I sådana lägen måste jag försöka påminna mig om att det är okej att ha dåliga dagar. Att det är mänskligt att ha dagar med energibrist, dålig motivation och att ingen person har full energi dygnet runt. Hinner jag inte med allt jag tänkt göra kommer jag kunna ta igen det en annan dag.

Att säga nej till mig själv. Perioder då jag pressar mig själv hårt måste jag försöka stanna upp och reflektera över om jag verkligen orkar, kan och vill allt jag planerat eller vill göra. Det kan vara allt från hushållssysslor, kurser jag blivit antagen till, förfrågningar av andra personer och träning bara för att nämna några saker. Är svaret nej på något så avstår jag att göra det, hur mycket jag än känner att jag bör eller vill göra en sak. Många gånger har det bästa beslutet varit att säga nej, om alternativet varit att jag kört slut på mig själv. Dessutom påminner jag mig själv att jag exempelvis alltid kan läsa den där kursen vid ett senare tillfälle, eller ta ett träningspass en annan dag. Det jag gör måste liksom kännas bra. Och något som kan stämma i det här sammanhanget är som det kinesiska ordspråket säger: ”när man haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ”.

Ta hand om mig själv genom att sova, äta bra och röra på mig. Det har hänt många gånger att jag varit vaken på natten och haft tusen tankar om allt jag ska hinna med eller att jag kritiserar mig själv. Har jag haft svårt att sova försöker jag tänka att det inte är effektivt att tänka alla tankar på natten, då den medföljande tröttheten gör att jag inte kommer ha någon ork dagen efter, samt att jag kommer hinna ha samma tankar under dagtid istället. När det gäller att äta och röra på mig kan det hända att jag inte tar mig tid eller har motivationen till detta, beroende på hur prestationsångesten tar sig i uttryck. Men att ta mig tid till detta kan ändå få mig att må bättre i överlag, orka mer och kan även vara en välbehövlig paus.

Försöka söka (lagom med) bekräftelse hos andra. Jag kan bli mycket bekräftelsesökande när jag har prestationsångest, och behöver höra vad jag är bra på – särskilt då jag själv kan vara så självkritisk. Ibland kan det dock vara svårt att ta till sig det bra andra säger eller hålla med om det personen säger, men jag brukar försöka komma ihåg att ändå säga (eller i alla fall tänka) ”tack”. Andra personer säger antagligen inte positiva saker såvida de inte menar det, och att säga eller tänka tack kan göra att det är lättare att ta till sig det positiva.

/ Tina

”Vilken människa och vilket förtroende jag fick för henne! Fan vad bra saker hon sa, fan vad bra saker jag sa”. Så skrev jag i min dagbok för ganska exakt ett år sedan. Personen jag beskriver i texten var hon som gjorde mig frisk från min anorexi. Hon jobbade på slutenvårdsavdelningen där jag vårdades. Senare i min dagbok började jag kalla henne för ”Magiska Människan”, för det var precis vad hon var. Men vi kan i denna texten kalla henne för Emma.

Just den dagen då jag träffade Emma för första gången, hade jag haft en riktigt tuff dag med maten och jag tänkte väl alla ätstörda tankar man kan tänka. Jag var arg på alla i personalen och det kändes som att dem var arga på mig. Emma knackade på min dörr och frågade om hon fick lov att prata med mig och det enda jag tänkte var: ”jag inte orkar prata mer om mat”… Trots det svarade jag ändå ja.

Men det blev aldrig något prat om mat. Vi pratade om mig. Emma verkade nyfiken på vem jag var och ville förstå mina tankar och känslor. Det var faktiskt första gången som jag upplevde att någon såg mig, Marika, och inte ”anorektikern på rum 3”. För som patient är det väldigt lätt att känna sig som ett objekt. Man är en eller flera punkter på vårdpersonalens checklista och jag som individ, med egna tankar och upplevelser, glöms ofta bort.

Jag önskar att alla personer som lider utav någon form av psykisk ohälsa hade fått träffa en sådan person som Emma. Du som läser detta kanske hittar ”din Emma” i någon kompis, någon kompis förälder, någon lärare eller kollega. Någon som lyssnar och även om hen inte alltid förstår, i alla fall försöker förstå. En person som bekräftar dina framsteg och som alltid finns kvar när du upplever motgångar. Helt enkelt någon som du kan känna tillit för.

Tacka vare att Emma hjälpte mig att bli frisk, kan jag själv idag stötta andra tjejer och killar på sociala medier med att kämpa sig ur sin ätstörning. Men framför allt har jag börjat plugga till att bli sjuksköterska, för jag tänker minsann återvända till psykiatrin som personal istället för patient. Och min största drivkraft till det, är att jag tänker bli som Emma.

Sänder frivilliga kramar till dig som precis har läst om hur jag hittade mitt stöd!

/Marika Yngvesson

Självskadebeteende och ätstörningar är något jag lidit av i många år. Länge tog jag inte mina symtom på psykisk ohälsa på allvar, utan det var först när jag lyssnade på en föreläsning på min högskola som handlade om just psykiatriska diagnoser som jag insåg att jag själv passade in i den kategorin. Jag sökte hjälp och det var början på en resa med många olika vård- och samtalskontakter inom psykiatrin, vilka både har hjälpt mig och stjälpt mig.

Många gånger har jag blivit väldigt dåligt bemött, speciellt av viss personal inom slutenvården. Jag har efter självskador blivit utskälld och nedtryckt av dessa och bristen på stöttning har lett till ett ännu sämre mående. När jag inte blev validerad i mina känslor och tankar kände jag stor hopplöshet och blev ännu mer självdestruktiv. Samtidigt har jag vid inläggningar träffat några fantastiska skötare och sjuksköterskor som verkligen tagit sig tid till att sitta ned och prata med mig, tröstat mig när jag varit ledsen och skrattat med mig i lättare stunder.

Men den person jag har fått allra mest stöttning av för mitt självskadebeteende är min DBT-terapeut. Hon har sedan ett tag tillbaka varit min största trygghet att prata med. Hon har funnits där för mig i mina mörka stunder, men även i de glädjefyllda stunderna. Hon lyssnar på mig, förstår vad jag menar, uppmuntrar mig, ger mig nya perspektiv på saker och ting och förklarar hur jag kan hantera situationer som jag tycker är svåra. Jag kan alltid höra av mig till henne när det behövs och lita på att hon får mig på klokare tankar.

När jag började gå hos henne och ett tag framåt var jag i ett dåligt skick. Jag självskadade, gjorde suicidförsök och var inlagd på tvångsvård om vartannat. Jag var även sjuk i min ätstörning. Hon sträckte ut sin hand och försökte med allt hon kunde för att hjälpa mig men jag var ofta ovillig till förändring, även fast jag fortfarande ville gå i DBT. Till slut gav hon mig ett ultimatum som fick mig att tänka efter: ”arbetar du inte för att minska din destruktivitet så kanske du behöver vänta med terapin tills dess att du är villig att ta emot hjälpen. Jag kan inte göra hela jobbet åt dig.” Det var bara jag som kunde bestämma mig för att göra en förändring. Det krävdes en symbios där hon stöttade och vägledde mig medan jag använde verktygen jag fått av henne för att förändra mitt destruktiva beteende. Jag har nu varit självskadefri sedan den dagen, i cirka åtta månader. Jag har fortfarande mycket att jobba med, men hade hon inte sagt det hon sade vid det tillfället och verkligen fått mig att inse vad som krävdes så hade den negativa spiralen jag befann mig i då aldrig brutits och jag hade inte varit där jag är idag. Hennes ord var den bästa stöttning jag kunde få då eftersom det förändrade allt till det bättre i en tid där jag verkligen var på botten – och för det är jag henne evigt tacksam.

/J

Kära skolan och du tolvåriga flicka som går där. För dig krånglar orden, dem går verkligen inte ihop även fast du försöker. Detta börjar uttrycka sig mer och mer och ingen annan verkar förstå, att du inte förstår vad som står i böckerna eller vad lärarna säger. Böckerna kunde lika gärna vara på grekiska. Proven är lika med ångest och resultaten är lika med tårar. Du har en klump i magen som bara växer i skolan och du vet inte vad ångest är för något i den ålder du befinner dig i.

Kära sextonåriga flicka, du tragglar med orden och ångesten vid prov har lett till panik, och resultaten på proven är ännu fler tårar och tankar som ”jag är så jävla dum i huvudet” ekar i ditt huvud. Ditt självförtroende är i botten och din självkänsla lika så. Ångesten i dig utvecklas mer och mer, men kära 16 åriga flicka, du ger inte upp trots att du är helt slut. Lärarna ser att du kämpar, men de räcker inte riktigt ut den hjälpande stöttande handen. Du kära 16 åriga flicka, du håller dina svårigheter för dig själv och alla i klassen pratar om sina betyg och du jämför dig med dina klasskompisar, vilket leder till ännu fler ”jag är så jävla dum i huvudet” tankar. Din ständiga klump i magen växer.

Kära 23 åriga kvinna, du åkte till Australien trots att din engelska var kass, men vet du vad? Du utvecklades så mycket och ditt ordförråd bara växte. Och kära 23 åriga kvinna, nu har gått ett år på förskollärare utbildningen, och vet du vad, du har klarat det, tack vare din envishet. Du kommer studera två och ett halvt år till innan du kraschar. Du har även fått svar; du har dyslexi, det är en svårighet men inget hinder. Du har släppt lite på de ekande orden i huvudet. Ångesten din börjar dock bli svårare att hantera och du kommer halka efter. Stressen inom dig är som starka vindar. Klumpen i magen är stor nu.

Kära 31 åriga kvinna, den ålder du är i nu. Du har kämpat hela ditt liv, även fast du har velat ge upp flertalet gånger. Du som försöker hitta strategier för att handskas med livet. Ditt liv har präglats av psykisk ohälsa med svårigheter som autism, dyslexi, ångest, dåligt självförtroende och självkänsla. Det finns verkligen inga enkla svar på livet, men det går att komma framåt även fast man backar.

Du har en skrivarglädje som ingen lärare trots de har försökt lyckats döda. Du är envis men din självkänsla strular ibland och självförtroende sviktar emellanåt, du har drömmar om att ge ut en bok. Vet du vad kära 31 åriga kvinna? Ingenting är omöjligt.

Och kära du, vilken ålder du än är, du är inte dum i huvudet eller korkad – du har inte fått tillräckligt med bensin för att tanka din bil så att du får förutsättningarna att köra vidare, för alla har vi olika behov för att få våra förmågor att åka ut ur parkeringshuset, så kära lärare lite extra bensin skulle inte vara fel.

PS. Lärare, ge inte böcker på grekiska utan att förklara vad dem handlar om.

/Anneli