Självskadebeteendet blev mitt knark

När jag började skada mig själv som 16-åring så minns jag att jag skadade mig för att få känna någonting. Jag skadade mig för att få känna fysisk smärta eftersom den var lättare att hantera än den psykiska smärtan inombords.
Under ett 14 år långt självskadebeteende kom anledningen till att jag skadade mig att ändras en del. Mot slutet skadade jag mig inte längre för att få känna fysisk smärta, jag hade tvärtom utvecklat en enormt hög smärttröskel och kände faktiskt ingen smärta. Jag skadade mig för att jag var beroende. Precis som man kan bli beroende av narkotika eller alkohol så blev jag beroende av att skada mig själv. Jag lärde min hjärna att när jag fick ångest så skulle jag skada mig själv och då skulle allting kännas aningen lättare, för en stund i alla fall. Det gick nästan på automatik till slut.
Jag kunde känna, precis som jag tror att narkomaner känner sug efter knark och alkoholister känner sug efter sprit, ett behov och ett sug efter att skada mig själv. Självskadorna var mitt knark.

Jag började även bli väldigt tvångsmässig kring mitt självskadebeteende och jag fick starka tvångstankar om att jag skulle skada mig och på vilket sätt jag skulle skada mig.
Kombinationen av beroende och tvång ledde till en rad olika självskador, den ena värre än den andra. Jag kände ofta att ingen förstod mig och många gånger fick jag inom psykiatrins slutenvård höra att jag var besvärlig och bara var ute efter uppmärksamhet, vilket var långt ifrån sant.
Tillsammans med en psykolog kunde jag till slut reda ut att det verkligen var ett beroende i kombination med tvångstankar som det handlade om. Det kändes logiskt. Det kändes också skönt att faktiskt förstå varför jag valde att självskada när jag inte kunde hantera min ångest på andra sätt. Jag kunde äntligen se att det inte handlade om att jag var konstig, annorlunda eller dum i huvudet utan att det faktiskt handlade om att jag var sjuk.
Och precis som narkomaner och alkoholister måste hitta andra vägar än att välja droger och alkohol när ångesten gör sig påmind så blev jag tvungen att hitta andra, icke-destruktiva sätt att hantera min ångest på. Det kunde handla om allt från att lyssna på musik, skriva eller läsa en bok till att ta en lång promenad, duscha kallt eller fokusera på andningen en stund. Framförallt så lärde jag mig att bli bättre på att be om hjälp. Jag lärde mig att ta kontakt när ångesten kom, ringa någon, tala om att jag inte mådde bra och funderade på att skada mig själv. Då kunde jag bryta och ta emot hjälp.

Jag minns hur konstig och annorlunda jag kände mig och hur misstolkad och oförstådd jag blev och ända sedan jag insåg att mitt självskadebeteende hade blivit ett beroende så har det känts viktigt för mig att gå ut med detta, göra människor (speciellt alla de som jobbar inom psykiatrin) uppmärksamma på att så här kan det se ut. Jag hoppas också kunna hjälpa andra som kanske känner igen sig i min historia, visa att ingen är ensam och sprida hopp om att det går att bli frisk.

/Pia

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 + 19 =