Tigertämjerskan

Det är sommar. Jag är ungdomsledare på ett barnkollo och just nu har vi fri lek efter lunchen. Jag sitter lutad mot den varma husväggen och håller ett öga på barnen. Jag är klädd i kjol och ett linne. En liten flicka kommer fram och sätter sig bredvid mig, hon är fem år och har också kjol och linne på sig.

”Varför ser det ut så?” Frågar hon och pekar på min arm. En arm full av ärr, vita och röda streck som gör huden ojämn och (i mitt tycke) ful. Jag tittar på den lilla flickan och hon tittar på mig, jag lutar mig mot henne och viskar ”Det är en hemlighet. Men du kan få veta om du inte säger något till de andra barnen. Vill du veta?”

Jag ser hur nyfikenheten tänds i hennes ögon när hon nickar ivrigt. Jag viskar ”Min arm ser ut så för jag har brottats med en tiger. Och jag vann.” Hon tittar storögt på mig, det är som att hon tror mig men samtidigt är det ju en väldigt fantastisk berättelse. Kan den verkligen vara sann? ”Kan vi tumma på att du inte säger något till de andra barnen?” Frågar jag och sträcker fram min tumme. Då ser det ut som att hon tänker ”Är det så viktigt att man måste tumma om det, då är det värt att tro på!” Vi tummar och hon reser sig och springer iväg.

Okej, det är inte helt jättesant att jag har brottats med en tiger. Ett mer sanningsenligt svar hade varit att säga ”Jag började skada mig när jag var tolv år. Jag har haft en drös terapeuter och läkare, massa olika mediciner och en hel del sjukhusinläggningar. Ibland hade jag så mycket ångest att världen blev svart och avgrundsdjup. Ibland tyckte jag inte ens att livet var värt att leva, för om det skulle vara såhär jobbigt orkar jag inte. Ibland var jag så trött i själen att det var omöjligt att ens gå upp ur sängen. Jag tänkte på självskada i olika former varje dag. Vissa dagar var kampen mot självskadebeteendet så svår att jag inte kunde göra någonting, för jag var rädd att om jag rörde mig så skulle jag hitta något att skada mig själv med.”  Det är ett svar. Men jag tycker inte att ett barn ska höra ett sådant svar, det med tigern är bättre. Och helt osant är det inte!

Jag tänker att mitt självskadebeteende är som en vild tiger. Stark och skrämmande när den kommer nära. Men också fascinerande och lockande att komma så nära som möjligt utan att det blir farligt. Under så många år gjorde jag mig illa regelbundet. Några gånger gick det nästan för långt.

Men jag har ändå vunnit. Jag har inte gett upp tanken att jag en dag ska ha ett liv där jag inte tänker på självskadande, inte har förlamande ångest eller saknar orken att leva. Jag har vunnit för jag har kommit så långt. Jag både jobbar och går i skolan, jag har lyckats ta mig till min drömutbildning. Jag träffar mina vänner och min familj utan att behöva dölja sår och bandage. Jag har en egen lägenhet som jag klarar att ta hand om och världens finaste papegoja som bor med mig. Jag är inte längre bara vid liv, jag lever mitt liv. Mina ärr är en påminnelse om det jag har lagt bakom mig, de finns där men det är inte längre den verklighet som jag lever i.

Till alla er som fortfarande brottas vill jag säga ”Kämpa! Du kommer vinna! När du har vunnit, för det kommer du att göra, kan du också säga ”Jag har brottats med en tiger. Och jag vann!”

/Camilla Persson

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tio − fem =