Personlighetsförändring

Det är någonting med att komma hem. Hem till sina rötter, sitt förflutna och sina minnen. Det ger perspektiv och framförallt förståelse. Det får mig att inse hur mycket missär mitt liv har handlat om, och det får mig att sörja alla trasiga minnen från det som en gång var det enda som faktiskt spelade roll.

Det finns en uppsjö av saker som fortfarande gör djävulskt ont att minnas från dem åtta år av sjukdomshelvete som det ändå var. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om ångesten och hur den äter upp mig inifrån på det där obehagliga sättet som gör att man tror man inte ska överleva. Utav allt jag minns så är sorgen över den personlighetsförändring jag gick igenom det i särklass värsta.

Jag såg en gång en person i min närhet personlighetsförändras. Jag saknade henne så djävulskt när ångesten tog över varenda del av hennes personlighet och hon blev inåtvänd, tystlåten och ville inte ses. Det läskiga var att varje gång jag träffade henne så saknade jag henne bara ännu mer. För det var inte hon som satt framför mig. Det var en fruktansvärd känsla av ohjälplighet och först då insåg jag vad mina nära fått utså under dessa år. Det måste gjort så jäkla ONT att se mig tyna bort i alla bemärkelser som finns.

Jag kan titta in i Simons ögon och sörja att jag inte såg min lillebror växa upp. Jag kan sörja att jag sitter här på andra sidan dvalan och inte har en aning om när och hur han blev så klok. En vän. Ett bollplank när jag behöver prata. Hur kunde jag inte prioritera att vara en förebild för honom?

Jag kan prata med David och undra om det är på grund av mig han tidigt tvingades bli så självständig. Om han alltid varit det eller om han tvingades då all uppmärksamhet togs ifrån honom. Jag kan sörja att vi tappade bort varandra just när vi blivit som allra närmast. Att det jag blev förde oss ifrån varandra.

Jag kan se på mamma och pappa och undra hur man står ut? Hur man kan göra allt för sin dotter som inte längre är ens dotter. Hur man kan kämpa för att någon gång få tillbaka det som ändå var jag. Det som inte var sjukdom och ångest. Jag kan förstå att man som förälder gör allt för sina barn, men sörja hur mycket det tärt på dem. Sörja en förlorad tillvaro, två sönderslitna föräldrar och en sargad familj.

Jag kan dessutom sörja min egen förlorade tonår. Och allt jag gick miste om. Allt jag valde bort för sjukdomens skull. Allt jag inte gjorde. Allt jag gjorde men ändå inte var närvarande. Allt som kunde varit så roligt men som bara är mörka minnen. Jag kan känna en obeskrivlig hunger inombords till att göra allt i hela världen. Och göra det utan ångest och smärta. Utan att känna sig som den mest ensamma individen i hela världen. Utan att känna sig jagad.

Jag vill träffa mitt 14-åriga jag och skaka liv i dem tomma ögonen. Få dem att se vad som håller på att förstöras. Nöta det mantra jag så många gånger sa till mig själv när jag äntligen bestämt mig. ”Du har bara ett liv Emma, lev det.”

För alla som kämpar – gräset är grönare på andra sidan. Och det gör så ont att inse att det är omöjligt att förstå när man är mitt i dimman. För där finns inget annat än ett mjölkvitt skum att planlöst irra omkring i. Det har aldrig funnits något annat och det kommer det hellre aldrig att göra. Tror man. Jag önskar jag kunde dra varenda en av er till andra sidan och visa vad jag känner nu.

Att jag för första gången på väldigt länge känner mig levande.

Massa massa kärlek,

Emma