Det finns en annan tillvaro än den som är i totalt mörker

Jag står i rulltrappan, är en av alla andra i morgonrusningen på T-centralen. Finner min trygghet i den mjuka hemvirkade sjalen och under kepsens skyddande skärm. Jag tänker att det är så konstigt hur allt går upp och ned i livet, precis som rulltrappan jag nu står i. Här är jag mitt i alltihop. Hör tunnelbanans sus och rasslet i spåren, känner tunnlarnas vindar mot min hud. Det visslar när vagnen bromsar in. Människor passerar framför, bakom, förbi. Jag är mitt i allt.

Jag är mitt i verkligheten igen, som alla andra, som så många gånger förut. Och samtidigt är det helt overkligt när jag tänker på vem jag var för snart ett år sedan. Då var jag en spillra av liv och verkligheten var ett kommatecken mitt i ett vakuum. Med envishet och tvång stod jag på benen. Och med tvång räddades även mitt liv.

Jag fortsatte att leva då. Kanske inte av egen vilja, men när det väl stod klart att det fanns ett frö av liv i mig, så fanns det inget alternativ än att fortsätta. Då antog jag utmaningen. Och med andras välvilja och kärlek fortsatte jag. Det fanns inget annat alternativ än att fortsätta. Så jag lever alltså idag.

Att leva idag är inte alltid med lätthet. Men ingen människa lever enbart med glädje över att få vara vid liv. Det är en sanning vi aldrig får glömma. Alla har sina kamper. Alla har sina strider. Jag och du, varenda människa på denna jord. Jag måste ofta påminna mig om detta. Och jag kämpar för att lära mig att acceptera att så länge jag lever behöver jag leva sida vid sida med smärta och  obehag. Och lära mig att leva sida vid sida med mig själv. Men vid sidan av detta finns ju även ljusa stunder, kärlek, glädje!

Jag vill ofta förgöra och förstöra mig själv. Samtidigt är det just detta sug efter att förinta mig själv som nu är min drivkraft att fortsätta ge mig ut en morgon som den här. Att fortsätta, att inte förgöra. För det är en djup och stor rädsla inom mig att de destruktiva krafterna ska få chansen att styra mig så enväldigt att jag snart bara ser döden som en utväg. Jag vill inte att det ska vara min verklighet igen, därför fortsätter jag.

Även om det är svårt inombords, även om det finns ångest varje dag, så fortsätter jag att leva med mina älskade i min närhet. Jag fortsätter också att återvända till de underbara människor och den plats som har hjälpt och hjälper mig att inte falla så djupt som då, för snart exakt ett år sedan. För det är verkligen sant som uttrycket säger att ”ingen människa är en ö”: Vi klarar oss inte ensamma. Det är tack vare andra som jag faktiskt lever och tack vare andra som jag vågar fortsätta, även de dagar jag inte så gärna vill leva. De dagar då destruktiviteten lockar med  sin falska befrielse. Andra hjälper mig att inte snärjas in i mitt ensamma destruktiva mörker som bara vill förgöra.

Steg ett är att lära mig att hålla mig flytande, att inte följa min destruktiva sida ned i de mörkaste av vatten. Steg två är att lära mig hålla balansen mer på egen hand. Och steg tre blir att lära mig att hitta en egen drivkraft som blir motorn i livet och existensen. Och även då kommer jag att behöva andra människor omkring mig. För vi behöver alla någon annan. Oavsett i vilket skede av livet vi befinner oss.

Just detta vill jag försöka förmedla till er alla; du ska inte vara ensam och du behöver inte vara ensam! Även om det är som om mörkret omsluter dig totalt, och du känner ångest och sorg och smärta, så finns det någon annan som kan förändra just den tillvaron. Det kan inte ske som i ett trollslag, men bara att låta någon annan finnas i ditt mörker kan vara första steget till någonting annat. Det kan bli början på en väg som innebär att du kan andas lättare framöver.

För min del var det att jag vågade ringa ett telefonsamtal som förändrade det totala mörkret till något annat. Sakta och sakta började min väg sträcka sig i en annan riktning. Och det är åt det hållet jag nu vandrar. Alla människor vandrar på en väg som kantas av både ljus och mörker, glädje och smärta, vilja och tvivel. Glöm inte det.

Stäng inte dörren om dig, och stäng inte ute någon annan. Vi behöver varandra. Jag kan med egen erfarenhet säga att med sällskap av andra kan vi klara av våra destruktiva inre krafter. Det finns en annan tillvaro än den som är i totalt mörker. Det finns nyanser i livet.

/Miriam

1 svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 5 =