Det lilla barnet som aldrig fick vara just ett barn

När man sitter här som bloggansvarig på SHEDO och läser igenom alla fina inlägg på vår blogg så får man verkligen känslan av att vi är många och vi är inte ensamma.

Vi är alla värdefulla och unika på våra egna vis oavsett vårt bagage eller vad vi gör idag, var vi befinner oss o.s.v.

Idag tänkt jag dela med mig lite av min egen historia. För mig så började det väldigt tidigt. Mina svårigheter började när jag var ett litet litet barn. Det första minnet eller minnesfragmenten jag har från min barndom rör sig kring det som troligtvis la grunden till svårigheterna jag som 12 åring kom att hamna i. Det ligger en övergreppsproblematik i bakgrunden för mina svårigheter. En övergreppsproblematik som jag som barn lärde mig tidigt att stänga av.

”Det är sånt man inte får prata om! Man är dum och elak ifall man pratar om det och man förstör för andra då!”

Det var ord som länge styrde mitt liv ända upp till vuxen ålder för att vara mer exakt. Som det barn jag var så lärde jag mig att tränga bort dessa obehagliga situationer genom att väldigt tidigt i ung ålder börja misshandla mig själva på olika vis, det började redan i förskolan där det var maten som kom att bli det sätt jag misshandlade mig själv på. Det var det lättaste sättet att stå ut och även på ett vis där så få som möjligt kunde se det. Dock så kan jag tycka nu som vuxen att det var väldigt konstigt att inga vuxna reagerade, inga pedagoger i förskolan eller på låg och mellanstadiet reagerade! Kanske var jag duktig på att dölja? Jag vet inte riktigt men det är i alla fall en av anledningarna att jag valt att studera till det jag gör idag! Till förskollärare!

Våra barn behöver vuxna som vågar att ”se det som inte syns och att höra det som inte hörs”!

De behöver också pedagoger som vågar agera och att agera är att göra något åt det man ser och hör inte bara tänka att det är för jobbigt/svårt och det löser någon annan! tänker man på det viset så är man i alla fall enligt mig inte en pedagog som agerar!

Vid 12 års ålder så gjorde jag vidare mitt första självmordsförsök som egentligen inte ledde till mer än att det blev ännu mer ”tabu”. Familjen flyttade till annan ort utan att lämna upplysningar på någotvis till vare sig vänner, bekanta eller skola! Det var därefter mitt destruktiva liv tog fart med stormsteg för jag ville inte lämna allt jag orkade bara som barn inte med att gömma mitt inre längre, orkade helt enkelt inte dölja mig själv. Flytten resulterade snarare i att jag gick tillbaka till att dölja mig själv ännu mera och började istället utveckla en sjukdomsidentitet!

Tanken för mig är att dela med mig av min historia i några inlägg men detta var i alla fall en början!

Vi hörs!

Varma hälsningar och kramar/ Therése, bloggansvarig på SHEDO

Vägen är sällan så rak som den verkar

”Vägen är sällan så rak som den verkar
Jag har tänkt mycket på den bild vi många gånger förmedlar när vi delar med oss av våra tidigare erfarenheter av psykisk ohälsa eller andra svårigheter i livet. Den vinkling det många gånger blir, både när vi själva berättar med våra egna ord i till exempel sociala medier eller när media gör reportage om ämnet. Min uppfattning är att det ofta är en ganska likartad och onyanserad bild som ges. För att ta mig själv som exempel börjar min berättelse om mitt liv ofta med övergreppen, mobbningen och den trasiga uppväxten, tonårstidens självskadebeteende, ätstörning och självmordsförsök följt av vändningen när jag äntligen fick hjälp och en beskrivning av hur jag idag trivs med mitt liv, utbildar mig till socionom för att hjälpa andra osv. En solskenshistoria. En rak väg från botten uppåt.

Det finns sällan utrymme för den ofta så mycket mer komplexa och nyanserade verkligheten. Kanske för att det är svårt att få med livets alla upp-och-nedgångar och krokiga omvägar och samtidigt behålla någon form av röd tråd i berättelsen om ett liv. Kanske för att vi tror att det enbart är den tydliga raka vägen från “dåligt” till “bra”, “sjuk” till “frisk”, som ger hopp. Ibland kanske de där sidospåren i det stora hela inte är så viktiga, kanske är det därför vi prioriterar bort dem. Jag tänker att det är okej att förenkla. Vi behöver inte berätta allt. Vi kan inte berätta allt. Men jag tänker att det blir farligt när det enda som hörs är de förenklade ganska svartvita bilderna, så att de vars väg är krokigare ser det som ett misslyckande eller så att de upp-och-nedgångar vi alla har i livet inte får finnas. Som att vi när vi en gång blivit “friska” (vad det nu innebär) alltid måste må bra. Aldrig får falla igen. Kanske aldrig ens får ha dåliga dagar.

För i verkligheten är det sällan så enkelt. I verkligheten fanns det i mitt liv ljuspunkter och sånt som var fint även i min trasiga uppväxt, till och med tillsammans med de som samtidigt skadade mig. Och vändningen, som ofta förmedlas som en enda vändpunkt varifrån allt sen blir bättre, var inte alls på det sättet. I mitt fall har jag en första tydlig vändpunkt, när jag som 17-åring äntligen fick hjälp och träffade den första terapeut som såg, lyssnade, trodde mig och tog mig på allvar. Det var då det började vända, det var då det började gå framåt – och sen kom tusen fall, svackor, framsteg, bakslag, omvägar, sidospår, nya trauman, svåra händelser, roliga händelser, ytterligare två jätteviktiga terapeuter och ännu fler vändpunkter längs vägen. Kommer fortfarande, för livet står inte still utan fortsätter hända, fortsätter förändras och är väldigt sällan antingen bra eller dåligt utan för det mesta någonstans däremellan – och det är okej.

Jag tänker att det kan vara skönt att ha det med sig, när ens egen resa verkar mycket längre och krångligare än alla andras. Precis som att vardagen sällan ser ut som i perfekt fixade, retuscherade och noggrant utvalda bilder på Facebook eller Instagram, så tror jag också att vägen från psykisk ohälsa, ur andra svåra levnadsförhållanden eller vilka svårigheter det än gäller sällan är så rak som den i många berättelser kan framstå. Och alla känner, både positiva och negativa känslor. Alla har bra och dåliga dagar. Allas liv går upp och ner. Det är inte konstigt, det är inte ett misslyckande eller ett sjukdomstecken – det är livet och det är okej.

/Diana”

Min historia

Min historia om att vara anorektiker började när jag gick i högstadiet. Det var nog lite av den mer ”vanliga” varianten. Jag upplevde mig sämre, fulare och mindre duktig än alla andra. Jag kunde inte kontrollerna dessa saker nämnvärt utan upptäckte att det som stod på vågen vad det enda jag kunde kontrollera med min egen makt. Jag började väga mig varje dag, jag tränade nästan varje dag samtidigt som jag drog ner kraftigt på maten. Jag gav mig själv beröm och kände hur mitt självförtroende växte. Jag var aldrig överviktig i den åldern så denna variant av bantning kunde inte göra annat än skada på min kropp vilket jag inte då förstod. Tiden gick och jag skapade mer och mer krav på hur jag skulle äta och leva vilket gjorde mig mer och mer begränsad i livet. Tillslut var det enda jag tänkte på mat och träning i den synpunkten att gå ner i vikt. Ena dagen kunde jag känna min egna bekräftelse i att jag hade gått ner i vikt. Nästa dag tittade man sig i spegeln och grät över den enligt mitt dåvarande synsätt, överviktiga människan som stod framför mig. Inombords skrek jag ju!

Jag hade förföljts av mörka, ångestfyllda tankar en längre tid. Hade blivit lite av en expert på att dölja dem utåt, att undertrycka dem och att förneka dem. Känslan var att leva i en lögn. Ingen skulle få se den mörka sanningen. Jag ville bara vara som alla andra men ändå inte. Jag ville vara duktig, gärna duktigare. Den som klarade lite mer och kan tänja på gränserna till det yttersta av vad kroppen och mentaliteten klarar av. Inget extremt, det finns säkert många människor som klarar en extrem arbetsbelastning. Jag drev mig själv inte bara hårt, jag tvingade också fram en lyckligare sida, en mer högpresterande sida som kanske inte alltid fanns där egentligen. Nedtryckt av mörka tankar tvingade jag mig själv i alla lägen att kämpa vidare.

Jag tror många vill undvika det så kallade ”lagom”. Det är nästan inte ok att vara lagom längre. Idag ska man inte vara lagom snygg, vältränad, duktig osv. Man ska göra karriär, gärna samtidigt som man har familj eller studerar. Man ska vara snygg, social, ruggigt vältränad och ha en allmänt hektiskt fritid. Det är det nya lagom. Man skulle lika gärna kunna avskaffa ordet lagom i och med att betydelsen upplevs innefatta en annan innebörd idag. Andelen människor som drabbas av depressioner, utmattningssyndrom, ätstörningar och andra psykiska sjukdomar stiger hela tiden. Väntetiderna på att få hjälp blir längre.

En annan rädsla av att komma till insikt av man är sjuk, handlar också om att man också kommer till insikt av sina begränsningar, vad man har gjort mot sin kropp och sig själv lik väl rädslan för framtiden. Vid t ex ätstörningar är det inte förrän man kommit till insikt i sin sjukdom som rädslor av hur mycket man skadat sin kropp fysiskt uppkommer. T ex kommer jag att kunna få barn i framtiden? En indikator på den svaga pulsen. Ett hjärtas fortsatta kämpande i att spara på minsta energi och hålla kroppen vid liv kan ge dödsångest samt väcka rädslor men samtidigt inte tillräckligt starkt för att man ska äta upp portionen mat på tallriken.

Jag vet vad det är – självdestruktivitet och självförakt. Att avsky sin kropp, att känna sig ful och värdelös. Jag har skadat min kropp på flera sätt. Sett andra människor skada sin kropp. Men jag tror på att man reser sig igen. Kroppen är stark och med en fantastisk återhämtning. Den behöver bara få tiden att läka sina sår. Kroppen är ärrad, mentalt är man ärrad. Men det kan bli bättre. Jag måste tro att det blir bättre. Som tidigare anorektiker har man gett upp många gånger, fallit tillbaka i gamla mönster men i slutändan har man blivit bra igen. Det är det, målet som räknas. Då betyder inte bakslagen något längre.
Jag tycker inte alltid om min kropp utseendemässigt, men jag försöker intala mig själv att den är stark, fantastisk och bär mig i med- och motgångar.

Mitt sätt att hantera livets svåra stunder är att se livet lite som ett äventyr eller en spännande roman. Romanen kanske till och med inte skulle vara läsvärd om den inte innehöll skildringar mellan gott och ont, lycka och olycka. Men jag vill tro och hoppas att alla romaner slutar lyckligt och att man lär sig mycket på vägen. Allas liv består av motgångar på ett eller annat vis men vi kanske inte alla gånger väljer att framhäva dessa utan målar upp en annan fasad på t ex sociala medier och framhäver de mest positiva samt framgångsrika delarna.
Ta fram din inre roman. Det kan vara så att det är nu du är i den mörka delen av boken. Det är tungt, tufft och ovist om vad som komma skall. Men efter alla dessa mörka delar i romaner kommer det bra stunder. Stunder av glädje och framgång även om det inte alltid känns så. Bryt inte ihop om det blir mörkt och tufft igen. Du kanske till och med närmar dig något riktigt bra som ska hända. Enda sättet för att få reda på det är att läsa vidare i just din roman.

Att inte känna sig tillräckligt sjuk

Min ätstörning fick mig aldrig att hamna i en sjukhussäng. Det var aldrig på grund av den jag var inlagd. Jag själv tyckte inte att jag var tillräckligt sjuk. Jag tänkte att jag för att söka eller ta emot hjälp först behövde bli sjukare. Att jag först behövde gå ner mer i vikt. Nå sjukt mål efter sjukt mål. Ta sönder mig ännu mer. Jag tänkte att jag inte var klar med ätstörningen eller det sjuka än och att jag behövde bli det först. Sen, när jag nått någon sorts magisk gräns som i verkligheten inte finns, skulle jag vara tillräckligt sjuk och kunna börja kämpa uppåt igen.

Jag har hört så många berätta samma sak. Jag har peppat så många människor att söka hjälp, trots att de inte känner sig tillräckligt sjuka. För vet ni? Det finns inget som heter ”inte tillräckligt sjuk”. Det är ätstörningens röst. Dömande tankar, inte fakta. Jag tror inte heller, åtminstone inte för de flesta av oss, att den magiska gränsen vi tror att vi ska nå någonsin kommer. Jag tror inte att värre självskador, att gå ner ännu mer i vikt eller att bli så sjuka att vi hamnar på sjukhus någonsin kommer få oss att känna oss ”klara”. Jag tror inte att vi, utan att först göra något annorlunda, en dag kommer vakna och känna ”Nu är jag tillräckligt sjuk, nu har jag skadat mig färdigt – nu vill jag bli frisk!”.

Det låter hårt, men jag tycker också att det finns en tröst i det. En princip som är applicerbar på väldigt många situationer. Vi behöver inte bli sjukare. Det behöver inte bli värre. Varje dag har vi en ny chans att välja annorlunda. Varje dag har vi en ny chans att förändra våra liv. Just idag, en helt vanlig dag, kan vara dagen då vi börjar förändra och steg för steg vänder våra liv till det bättre.

Alla är olika och det finns lika många sätt att ta sig upp som det finns anledningar att skada sig. För mig handlade det om att bestämma mig. Drivkraften kom inte ur att jag nått botten, kände mig klar, att det svåra slutade vara svårt eller att jag inte ville skada mig längre, utan låg i att något långt ifrån sjukdom och destruktivitet blev viktigare. För mig var det mina drömmar som, tillsammans med terapi som lärde mig hantera det svåra och där jag kände mig sedd och lyssnad på, tog mig framåt. Om jag skulle leva ville jag följa mina drömmar. Drömmar och destruktivitet går inte ihop. Så jag bestämde mig för att sluta – fast jag inte ville, fast jag inte trodde, fast jag var helt säker på att jag aldrig skulle må bra och att det bästa jag kunde nå var att återigen hålla upp en glad fasad samtidigt som jag kände mig lika trasig inombords.

Med tiden hittade jag fler anledningar. Jag började se hur illa jag hade gjort mig själv, hur negativt det påverkat mig och hur mycket lättare livet blev av att äta och inte skada mig. Med tiden började jag också må bättre, började känna att jag inte ville skada mig längre. Då kände jag mig klar. Då, när jag fått den distansen, kände jag att jag varit ”tillräckligt sjuk” och att jag var färdig med det destruktiva. Och det går att må bättre, även om det inte känns så. Det går att må bättre och få ett bra liv på riktigt, inte som i att bara låtsas må bra – men det är svårt att komma dit så länge vi fortsätter skada oss. Så länge vi inte vågar släppa taget och på så sätt låta det nya, det friska, komma in.

Du är värd att må bra. Det kommer att bli bättre.

/Diana

”Jag ser människor som skyndar fram. På väg. De är viktiga. De finns. Jag minns när jag också fanns. Bara en glasruta skiljer oss åt. Ändå lever vi i olika världar. Jag ser dem. Jag vet att de finns. De ser inte mig. Kanske vet de att jag finns, men gör allt för att glömma. Jag passar inte längre in. I deras bild. I deras värld. De i världen utanför vågar inte se att vi en gång var precis som dem. Att vi också har levt i deras värld. Att det lika gärna kunde ha varit dem som hamnade här, där tiden står still. På andra sidan glasrutan.” 

Skrev jag i min dagbok när jag 17 år gammal satt i ett fönster på BUP-kliniken och såg ut på människorna som gick förbi nedanför. Det är bara några år sedan, men det känns som ett helt annat liv.

Mitt namn är Diana och då jag kommer skriva en del här framöver tänkte jag börja med att presentera mig. Jag är en 22-årig socionomstudent som bor i en hemtrevlig liten lägenhet precis vid en mysig sjö, har fina vänner som jag älskar och som älskar mig och har så många intressen att inlägget skulle bli evighetslångt om jag försökte skriva ner allting. Det jag brinner allra mest för är i alla fall att hjälpa människor som har det svårt och när jag om några år är färdigutbildad vill jag jobba med utsatta barn, då det är min allra största hjärtefråga.

En gång var jag själv ett av de barnen. En gång var jag en liten 8-åring som på grund av övergrepp, mobbning och andra svåra situationer hon inte såg någon utväg ur stod på en balkong och övervägde att hoppa. Ett 9-årigt barn som för första men inte sista gången blev sviken av BUP. En 12-åring som utan att förstå att det var destruktivt, att det gjorde henne ännu mer illa och ledde in i ett nytt helvete, vände sig till självskadebeteende och ätstörningar i ett försök att överleva. Och en 16-åring som efter att ännu en gång ha sökt hjälp och återigen ha blivit sviken inte orkade längre, lät fasaden falla, hoppade av gymnasiet, förlorade vänner och allt som var viktigt för henne och tillbringade större delen av sin tid stirrandes in i väggen i ett mörkt rum med släckt lampa och nerdragna persienner. Jag minns att jag inte ens orkade lyfta armen för att nå mitt vattenglas på bordet bredvid. Jag gav upp.

Men jag tog mig upp igen, jag fick hjälp till slut och jag berättar det här för att jag hoppas att min historia och mina kommande inlägg kan bidra till att någon annan känner sig mindre ensam, får lite mer hopp. För att jag vet hur mycket de som gått samma väg innan mig och vågat dela med sig av sin resa har betytt för mig. För att jag vet hur oövervinnerligt stor klyftan mellan exempelvis socionomer eller annan vårdpersonal och utsatta barn, psykiatripatienter, klienter/brukare osv. kan kännas och jag önskar att det inte var så. Det var först när jag påbörjade utbildningen som jag förstod att jag inom liknande yrkeskategorier är långt ifrån ensam om min bakgrund och jag tycker att det är viktigt att lyfta fram. Vi är inte så olika, gränsen är inte så skarp som den kan verka och det finns en ljusning. Det finns de som klarat det och vi är många som nu vill försöka förändra och göra skillnad för andra. Till er som fortfarande kämpar, som kanske inte ens vågar tro än: det blir bättre. Det blir alltid bättre, hur hopplöst det i stunden än kan kännas. Fortsätt kämpa. Jag har också varit där, jag trodde inte heller – och jag lovar att det kommer vara värt det.