Många tror att det är enkelt

När man hör talas om någon som har kämpat sig ur eller är på väg att kämpa sig ur någonting destruktivt så verkar många människor tycka och tro att det skulle vara en enkel sak att göra. Det är det inte. För många är det tvärtom så att vägen ur är tio gånger svårare än att dagligen leva i självdestruktivitet.

Jag hann leva i 16 år innan självskadebeteende blev min vardag. Jag hade precis börjat gymnasiet och var egentligen fortfarande bara en tonåring. För varje år som gick tog den psykiska ohälsan ett allt hårdare grepp om mig och samtidigt blev jag hela tiden äldre, myndig och till slut vuxen.
Det här innebar för mig att jag blev vuxen mitt bland självskador, tvångstankar, ätstörningar, diagnoser, läkemedel, psykiatriavdelningar, bältessängar och ångest medan mina jämnåriga istället växte upp bland allt det som har med skolan att göra, vänner, första jobbet, pojkvänner och flickvänner, hemmafester, krogliv och den typ av aktiva fritid som de allra flesta unga får uppleva.
Mina jämnåriga hade också turen att tillsammans få vandra in i vuxenlivet, de hade förmodligen fördelen att kunna dela alla de tankar och känslor som dyker upp när man blir äldre, med största trolighet kunde de även finnas där för varandra när någonting kanske kändes nytt och läskigt. Den enda vännen jag egentligen hade vid min sida när jag gick från tonåring till vuxen var min sjukdom och allt som hörde den till, självklart blev det snabbt en trygg plats för mig.

Vad jag egentligen vill komma fram till är att människor utan erfarenhet av psykisk ohälsa väldigt ofta tror att det borde vara en enkel sak att lämna det där destruktiva eftersom det bara är dåligt, men att lämna ett destruktivt liv är som att lämna hela sig själv och hela sitt liv. Jag pratar inte bara om självskadebeteende och ätstörningar för jag tror att principen är ungefär densamma även vid drogmissbruk och kriminalitet. Tänk dig själv att du hela ditt vuxna liv levt med ett självskadebeteende, att dina dagar till 100% består av ångest, självskador och dåligmående. Du tar rutinerat mediciner varje dag, kanske till och med så många gånger som upp till fyra gånger om dagen. De flesta dagar spenderar du hemma i sängen, på akutmottagningen eller på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning, ibland frivilligt och annars på tvång. Dina vänner är andra människor som lider av psykisk ohälsa eftersom man inte kommer i kontakt med så många andra och många gånger blir du vän med andra patienter på samma vårdavdelning som du vistas på. Föreställ dig detta och föreställ dig hur det då hade känts att ta sig ut bland friska människor (som ibland inte har en aning om vad psykisk ohälsa är), kanske överviktig efter år av medicinering och med ärr på armarna? Hur känns det att söka en utbildning när det kanske var så mycket som tio år sedan du gick i skolan? Hur känns det att söka ett jobb när du aldrig har jobbat i hela ditt liv och när dina jämnåriga kanske har hunnit med fem olika jobb eller fler? Hur skulle det kännas att alla runt omkring har fullt upp med fritidsaktiviteter medan din fritid de senaste åren i princip har bestått av att passa röktiderna på psykiatriavdelningen och skulle du känna dig mindre ensam när du ser att alla dina klasskamrater köpt hus, gift sig och nu skaffar barn? Det känns allt annat än bra, jag lovar.

När ditt liv har blivit destruktivt och självdestruktiviteten har blivit ditt liv så är det inte bara att borsta av sig det och gå vidare. Även om man är medveten om att det liv man lever egentligen inte är bra för en. Det är klart att psykiatrin är en tryggare plats för mig än allt det som finns där utanför eftersom psykiatrin blivit som mitt hem, mentalskötarna och medpatienterna har blivit mina vänner och jag är van att dygnet runt vara övervakad av läkare och sjuksköterskor. Självklart känns det läskigt att leva som ”alla andra” när jag är van att få min inkomst av Försäkringskassan och tacklas med ångestattacker dagligen. Jag kan ju mitt liv, jag kan inte deras. Det som är tryggt för dem är inte tryggt för mig och en dag i mitt liv ser inte ens i närheten ut som en dag i deras.
Man väljer det man kan och det man vet framför sådant man inte kan och inte vet. Efter så många år i destruktivitet kan man inte bara hoppa in i livet, det skulle vara lite som att kasta sig ut för ett stup utan att veta om det är platt mark eller blått vatten nedanför. Man måste sakta men säkert byta ut sin gamla och destruktiva vardag mot en ny, snällare vardag. De flesta kan inte bara kasta sig in i arbetslivet, söka ett jobb och börja jobba heltid nästa dag. Det krävs så enormt mycket mod för att lämna det destruktiva bakom sig, för att lämna det som varit ens liv och i blindo famla sig in i något nytt. Det kommer att ta tid och det får ta tid, min personliga uppfattning är att det blir mer stabilt ju mer tid man får på sig och ju mindre människor runt omkring stressar en. Det tar olika lång tid för alla och man är nog den som vet bäst själv när det gäller ens eget tillfrisknande.

Till dig som kämpar:

Det är fruktansvärt läskigt men fullt möjligt. Det är tidskrävande och både en själv och ens omgivning får se till att ha tålamod. Det kommer att kännas svårt, du kommer att stöta på hinder, det kommer att komma bakslag och ja, du kommer att ha ångest och behöva gråta ibland.
Det är alltså ingen lätt uppgift att ta sig an men du har allt att vinna om du försöker och ta alltid med dig hoppet på vägen, bara för att det inte är enkelt så betyder det inte att det inte är möjligt.

Till dig som tror att det är lätt att lämna sitt liv för att bygga upp ett helt nytt:

Döm ingen annan människa, du har ingen aning om hur det är att leva hens liv. Stressa inte någon som försöker, låt det ta sin tid. Tappa aldrig hoppet om någon, även om bakslag kommer så betyder det inte att det inte går att fortsätta. Påstå inte att det inte skulle vara svårt när du egentligen nog kan förstå att det är allt annat än enkelt.

/Pia Ejeklint

 

Bemöt mig med respekt

Hela mitt liv har jag fått höra att jag är duktig, att jag har talang och att jag kommer att klara mig galant igenom livet. Ni vet, ryggdunkar och pepp. Det har såklart alltid varit roligt att få höra det, det har stärkt både mig, min självkänsla och mitt självförtroende. Pepp och stöd är både bra och nödvändigt, jag menar bara att i vissa skeden i livet hade jag nog behövt mer validering och färre ryggdunkar.

Många gånger har jag önskat att människor runt omkring mig skulle se mig bättre och möta mig där jag är istället för att gå händelserna i förväg.

”Du tar dig ur den här depressionen på ett knyck Pia”, ”Såklart att du kommer bli frisk, du som är så stark”, ”Återfall? Ja, men glöm det nu och börja på ny kula, det fixar du” osv.

Det kanske låter som positiva ord och det är det, men inte alltid. När man är djupt nere i en depression, har haft ett återfall i sitt självskadebeteende och kommer in till slutenvårdspsykiatrin för att läggas in, då känns det inte som att man ska få må bra igen, man är kanske övertygad om att man aldrig kommer att bli frisk och senaste självskadan känns som jordens undergång.

Jag hade hellre blivit bemött med ord som; ”Jag förstår att det känns tungt nu, vi tar en dag i taget”, ”Tänk inte på hur det kanske blir i framtiden, försök att vara här och nu och bara ta hand om dig själv”, ”Vad ledsamt att höra att du har självskadat igen men imorgon är en ny dag med nya möjligheter”.

Försök inte att muntra upp mig och lite gömma undan problemen, försök inte få mig att le när jag bara vill gråta och försök inte peppa mig med käcka ord när allt jag behöver är en kram.

Försök istället att se mig här och nu, möta mig i den situation jag befinner mig i för tillfället och jobba utifrån de förutsättningar vi har idag. Säg inte att du förstår om du faktiskt inte gör det men visa gärna att du försöker sätta dig in i hur jag mår. Ge mig en kram (men fråga först om det är okej), hjälp mig att på bästa sätt ta hand om mig själv och bemöt mig så som du hade velat bli bemött om du var i min sits. Omtanke och respekt är två bra ledord. Tack!

/Pia Ejeklint

Hur blev det såhär?

Alla kan drabbas av denna hemska sjukdom. Alla kan drabbas av att de får en så kallad bästa vän som vill döda dig. Alla kan drabbas av att hela ens värld handlar om siffror.  Men det är inte bara en person som får sjukdomen, alla i ens närhet drabbas också. Hur kan ens hjärna endast tänka på siffror, att man ska förbränna så mycket som möjligt, att all mat och dryck ska innehålla så lite kalorier som möjligt.

Den sjukdom jag pratar om kallas för ätstörningar. En ätstörning är en hemsk sjukdom som vill döda den drabbade. Det är när du är död som ätstörningen är nöjd. Är det inte sjukt att man kan lyssna på en röst i ens huvud som gör att du sakta dödar dig själv? Man kan lyssna på den rösten, men jag tror att det är svårare att döda dig själv om någon annan säger det till dig ansikte mot ansikte. Hur kan det bli så? Hur kan man skada sig själv så pass mycket att man tillslut tuppar av?

Jag frågar ofta mig själv hur jag kunde låta mig själv få denna sjukdom. Hur kunde jag låta ätstörningen ta över hela mitt liv? Nu idag, snart 4 år sedan jag blev sjuk, kan jag faktiskt inse hur nära döden jag var. Hur kunde jag låta mig själv skada mig själv så mycket? Hur kan man som människa skada den människa som man ska leva med resten av livet? För man kan vara säker på att den enda människa som du kommer leva med resten av ditt liv är dig själv.

Okunskap, det är svaret på frågan. Det är ingen som planerar att bli sjuk, det är ingen som vill dras in i ätstörningens eller någon annan sjukdoms värld. Du väljer inte att bli sjuk. Jag hade ingen kunskap om vad som skulle hända med min kropp och framförallt min hjärna när jag svälte mig själv. Jag visste att jag skulle gå ner i vikt, och det var ju det jag ville. Men jag hade ingen aning om att mina organ skulle ta stryk, att mitt hår skulle ramla av, att min mens skulle försvinna eller att jag skulle frysa HELA TIDEN. Jag hade heller ingen aning om att hela min värld skulle handla om siffror, att min blick skulle dras till andra tjejers ben för att se om de hade mellanrum mellan låren, att mina ögon skulle börja ljuga för mig när jag stod framför spegeln eller att ångesten skulle vara obeskrivligt hög så fort någon la på en extra bit mat på min tallrik. Jag hade ingen aning.

Det handlar om okunskap. Okunskap om vad denna hälsohets, träningshets och smalhets kan göra med människor. Det kan låta overkligt att man låter sig själv dö mer och mer för varje dag, men med en röst som är så stark som ätstörningens så är det ”lättare” än vad man kan tro.  Rösten börjar som en liten viskning, men tillslut skriker den åt dig dygnet runt, till och med när du sover. Ja, jag drömde om kalorier, mat och träning varje natt när jag var sjuk. Hur blev det såhär? En ätstörning har många konsekvenser och den viktigaste som alla måste veta om är att man kan dö. Man kan dö av ätstörningar, ett liv kan avslutas. Det är inte många som vet att ätstörningar inte bara är en fysisk sjukdom, för den påverkar ditt psyke minst lika mycket. Om jag hade vetat alla ätstörningens konsekvenser när jag började lyssna på rösten, så skulle jag aldrig ha blivit så sjuk som jag blev. Hade jag bara vetat.

Att informera om ätstörningar är otroligt viktigt. Att börja med barn och ungdomar i tidig ålder är någonting vi måste börja med. Alla människor måste få reda på hur sjuk man faktiskt kan bli och att man kan dö av en ätstörning. Jag tror att hade man haft mer kunskap om sjukdomen så skulle man kunna ha räddat fler liv. Hur blev det såhär?

Svar: Okunskap.

/Maja

Kraften i motståndet

Jag pluggar till socionom och häromdagen på min utbildning talade en föreläsare om motstånd. Om människor i utsatta positioner som gör motstånd, som slår tillbaka, försöker ta tillbaka makten och kontrollen över sina liv, sin utsatthet eller sitt utanförskap – på ett sätt som kanske inte alltid är så bra, som kanske är destruktivt eller som vi som blivande socionomer kanske inte alltid kommer att hålla med om. Vår föreläsare menade att vi inte ska bli arga på det motståndet, utan istället försöka förstå och framförallt se styrkan, kraften och överlevnadsinstinkten som ligger där.

Trots att sammanhanget föreläsaren talade om var ett annat, så fick det mig att tänka på min egen tonårstid. När jag var 17 år, inlagd på BUP och på alla sätt jag kunde krigade för att få hjälp, för att bli lyssnad på, för att bli tagen på allvar. För att få tillbaka makten över mitt liv. Jag kände att BUP inte lyssnade på mig och över mitt huvud försökte fatta beslut som var helt fel för mig. Beslut som jag inte kunde leva med. Jag var 17 år, i ett desperat behov av hjälp och kände mig så fruktansvärt ensam och maktlös – så jag kämpade emot, på alla sätt jag kunde. Det finns inte så många sätt en inlagd 17-åring utan stöttande anhöriga och utan kunskap om sina rättigheter kan kämpa på, så när de inte lyssnade på mina ord gick jag över till det enda alternativet jag såg: att visa i handling och bli ännu mer destruktiv.

Mitt team av psykolog, läkare och kurator blev argare och argare. De skällde och straffade. ”Du kan inte samarbeta! Du har ett sjukligt kontrollbehov och vill bara motbevisa oss! Du motsätter dig allt vi säger! Du vill bara ha rätt och få fram din poäng!”, minns jag att psykologen nästintill skrek till mig. Jag kände samma sak, fast åt andra hållet. Det var ett krig. Jag mot dem. Ju mer de skällde och straffade – desto mer desperat kände jag mig och desto destruktivare blev jag, för det var det enda alternativ jag såg. Jag kan utifrån hur de tolkade situationen förstå deras frustration, men också min. Det var trots allt mitt liv det handlade om. Det var de som hade makten, det var de som fattade besluten – men det var jag som skulle tvingas leva med och hantera konsekvenserna av deras beslut. Jag upplevde att jag slogs för mitt liv.

Tänk om mitt team istället för att bli arga, skälla och straffa hade försökt förstå? Tänk om de hade försökt sätta sig in i hur jag upplevde situationen? Tänk om de hade kunnat se att det i stolen framför dem fanns en fullständigt vettskrämd 17-åring som med alla medel hon hade – trots att de inte var så konstruktiva – slogs för sitt liv? För att överleva, inte för att motbevisa dem. Tänk om de istället för att försöka bryta ner mitt motstånd hade kunnat se styrkan och kraften som låg där? Jag var 17 år, fruktansvärt ensam, utsatt och på många sätt maktlös – men jag kämpade och kämpade, stod ensam emot psykolog, kurator och överläkare, vägrade gå med på det jag kände var fel, krigade för att de skulle lyssna på mig, skulle se, förstå och hjälpa mig. Det var kanske inte så tydligt alla gånger, men jag kämpade för att jag – även i det mörkaste mörkret när jag trodde att jag ville dö – ville leva.

Där ligger kraft. Det önskar jag att alla, i framtiden även jag, som jobbar med människor ska komma ihåg. Lyssna på, försök förstå och ta tillvara på den kraften. Motståndet är där av en anledning – och kraften i det kan, vänd åt rätt håll, ta oss långt. 

/Diana

Brev till mitt sjuka jag

Efter många jobbiga och låga stunder, efter mycket uppgivenhet och kämpande så tror jag att jag äntligen på riktigt har valt att satsa på att må bättre och bli så frisk jag kan! Till slut kände jag mig redo att verkligen välja det friska. Men det pågår fortfarande ett krig inuti mig: mellan det ”friska” och det ”sjuka”. När jag valde att verkligen välja det friska så förbjöd jag nästan samtidigt det sjuka från att finnas. Men så lätt är det inte att bli av med det sjuka. Jag har mått dåligt och haft sjuka tankar så länge så det tar tid att byta ut dem. Kanske är jag tvungen att lyssna mer på den sjuka sidan, vad den vill och har att säga. Det fungerar inte att bara ignorera den sjuka sidan, då protesterar den till slut för de behov som den har finns fortfarande kvar! Kanske ska man istället för att ignorera det sjuka lyssna på den sidan och bli lite kompis med den. Jag fick ett förslag av min psykolog att skriva som ett brev till mitt sjuka jag så att den sidan kände att den också blev lyssnad på. Det visade sig vara en riktigt bra strategi, för egentligen vill mitt sjuka jag och mitt friska jag ganska samma sak: att jag ska få må bra!

Det här är ett exempel på ett brev till mitt sjuka och självdestruktiva jag:

Jag förstår att du är rädd, det är jag också! Du har försökt hanterat livet på det sätt du vet och kan. Det har känts tryggt och blivit välbekant. Det är det vi vet och kan bäst just nu. Men det är inte hållbart och det leder inte dit vi egentligen vill. Jag håller med dig och delar dina behov. Jag vill, precis som du, att jag ska få den hjälp och det stöd jag behöver. Jag vill också att någon ska se mig och ta hand om mig! Jag vill bara åstadkomma det på ett mindre självdestruktivt sätt, på ett sätt som kan hjälpa mig framåt istället för att hålla mig tillbaka.

Jag blir rädd när du blir för stark, för det är farligt, skrämmande och riskabelt att använda mig av de självdestruktiva metoderna för att få det jag behöver. Jag vill fortfarande få detsamma som du, men vi måste lära oss att använda någon annan metod som inte är lika destruktiv och farlig. Vi kan faktiskt dö! Det vill väl egentligen ingen av oss? Jag kan vilja försvinna ibland och slippa allt det jobbiga, få en paus åtminstone. Men egentligen vill vi nog båda må så bra som möjligt och känna att vi får den hjälp vi behöver, eller hur?

Det är många starka, jobbiga och intensiva känslor som finns i mig nu. Det gör ont! Det är smärtsamt! Det är jobbigt! Och jag vet att du vill skona mig från det. Jag vill inte heller känna så här, men jag börjar förstå att jag ändå måste få låta känslorna i mig finnas. De finns där av en orsak, de försöker att berätta något. Vi kan inte bara ignorera dem, de kommer inte att försvinna så. Genom att självskada så kan känslorna bedövas en stund, och jag kan verkligen längta efter det ibland. Men känslorna kommer tillbaka, kanske till och med starkare än förut.

Jag vet att det kan kännas som om ingen riktigt ser oss, ser mig, nu när jag inte skadar mig själv längre. Jag vill fortfarande att vi ska få finnas, synas och stöttas. Jag tycker som du att jag behöver stöd, tid och att jag ska få känna att jag fortfarande tas på allvar. För allting är ju kvar, allt det jobbiga, det är bara det att jag verkligen försöker att inte skada mig så då syns det inte lika väl hur jobbigt det verkligen är. Jag vill att vi ska få må bra, slippa så mycket smärta som möjligt och kunna få hjälp när vi behöver det. Och jag tror att det egentligen är det du vill också. Jag ska inte motarbeta dig, jag ska försöka att hitta sätt som vi kan arbeta tillsammans mot det vi båda vill.

/Jenny

Att våga släppa taget!

Alla de åren som jag har skadat mig, som jag har levt så destruktivt, har tagit all min tid och energi. Det var mitt heltidsjobb. Jag hade inte mycket annat som fyllde mina dagar. När något upptar så mycket av ens liv att inget annat får plats så kan det bli väldigt svårt att våga släppa taget om det, även om man vet att det leder till fördärvet för eller senare. Jag var ganska medveten om att det destruktiva kunde leda till döden, men ändå fortsatte jag. Det var mitt liv. Jag visste inte längre hur mitt liv skulle kunna se annorlunda ut. Jag förstod inte hur andra människor kan leva utan att vara destruktiva, hur man ska stå ut med att känna. Det var totalt obegripligt.

Efter många år bakom psykiatrins stängda dörrar fick jag till slut hjälp på ett behandlingshem och DBT. Nu började jag sakta förstå varför jag överhuvudtaget skadade mig. Jag lärde känna mina tankar och känslor bakom beteendet. Jag började sakta kartlägga mitt liv,  som att lägga pussel, och i takt med att saker och ting föll på plats och jag även fick professionell psykologhjälp för mina obearbetade trauman, kunde jag se att det fanns så mycket annat jag egentligen ville göra. Men jag hade inte tid. Jag var upptagen av ångest, planering av att skada mig, genomföra det och sen sitta där med konsekvenserna för att sen börja om på nytt.

Efterhand som behandlingen gick framåt började jag tröttna på att inte ha tid för sånt jag ju faktiskt älskar att göra. Jag ville göra plats för det i mitt liv. Jag ville göra roliga saker också. Men då var jag tvungen att våga släppa taget om mitt heltidsjobb. Det var läskigt och i början skämdes jag jättemycket att jag började göra saker som jag tyckte var roliga istället för att sitta på sjukhuset igen. Sjukhus var mitt hem. Men jag kände mer och mer att det var värt det. Jag ville inte skada mig lika mycket när jag visste att jag kunde sitta och måla eller spela gitarr. Jag ville inte banta när jag visste att jag kunde sitta med vid filmkvällen och mysa med popcorn och godis. Jag vågade mer och mer göra plats för annat. Det tog tid, många tårar och många återfall. Men jag gav inte upp. Jag hade bestämt mig. En helt ny värld hade öppnats för mina ögon.

Efter tre och ett halvt år på behandlingshemmet kunde jag äntligen år 2010 flytta till min lägenhet. Jag fortsatte min PTSD-behandling och trots en hel del inläggningar så lever jag skadefritt idag. Jag har en del begränsningar men har accepterat att vissa saker är som de är, att jag kan leva ett bra liv trots dem. Jag vågade släppa taget om mitt gamla liv och det är jag evigt tacksam för. Idag har jag gott om tid och kraft att ägna mig åt det som förgyller min vardag. Jag har äntligen tid att lära mig andra saker, att måla och teckna, att vara med min familj och att umgås med mina vänner. Jag var tvungen att göra medvetna val och släppa taget om det destruktiva för att komma hit där jag är idag. Det är fullt möjligt att slita sig loss från allt som skadar en. Det går! Ge bara inte upp, för det är sååå värt det!

/Bianca, SHEDO-skribent

Att hitta tillbaka till något meningsfullt efter ett liv bakom psykiatrins låsta dörrar.

Jag blev sjuk när jag var 22 år gammal, en bipolär sjukdom som har hållit mig fången sedan dess. Idag är jag 27 år. Depressioner, manier, röster i mitt huvud, de där mörka höstkvällarna då destruktiviteten gick så långt att sjuksköterskan frågade om jag varit inlagd på rättspsyk. Varje dag träffade jag en ny botten och det gick snabbt utför. Jag tvingades hoppa av sjuksköterskeprogrammet när jag gick sista året. Det var nog det jobbigaste av allt, att gå från att vara högpresterande och den eviga toppeleven till att inte klara av något alls; att gå från att praktisera inom psykiatrin till att bli patient inom psykiatrin. Allt mitt självförtroende försvann och självskadebeteendet blev hela min värld; jag önskade att jag fick sitta på en öde ö och skada mig hela dagarna. Jag ville bara bli lämnad ifred i mörkret och förstöra mig själv. Det blev allvarligare och allvarligare hur mycket terapi jag än fick. Till slut blev det livshotande, men jag ville inte förstå riskerna, så jag bara fortsatte på samma väg. Det resulterade i LPT månad efter månad och allvarliga händelser som hotade mitt liv och min hälsa. Jag trodde aldrig att jag skulle bli fri, faktum är att jag inte ens ville sluta skada mig. Mitt självskadebeteende var ju det enda som lindrade smärtan jag kände inombords. Eftersom jag var inlagd så mycket så förlorade jag dessutom kontakten med mina vänner och jag isolerade mig från världen runtomkring.

Jag umgicks bara med min sjukdom, så jag blev min sjukdom, och jag vet att detta inte är utmärkande bara för mig. Många som lider av självskadebeteende förlorar allt, att skada sig blir ens identitet. Till slut sa mina terapeuter till mig att ”vi kan inte ha kvar dig i terapigruppen eftersom vi inte vet om du kommer överleva från vecka till vecka”. Det var som ett slag i ansiktet och jag trillade dit. Jag kunde inte hantera nederlag och besvikelser, så jag gick tillbaka till det som jag visste kunde lindra min smärta: sprit och droger och destruktivitet. Jag vaknade upp på sjukhuset några dagar senare. Nu stod jag inför mitt livs största val: antingen sluta skada mig eller gå under, välja livet eller ge upp. Jag ville leva, men hur skulle jag göra för att bli fri?

Det har varit både framgångar och bakslag sedan dess, men jag lyckades återvända till livet. Jag tänker inte ljuga och säga att jag är helt frisk, för jag har fortfarande min sjukdom. Skillnaden är att nu kan jag hantera svårigheterna utan att skada mig. Det som hjälpte mig mest var att skapa mig ett liv utanför psykiatrin. Jag gick i skolan igen, jag började träffa vänner, jag gick tillbaka till mitt politiska engagemang. I början fick jag tvinga mig själv att gå ut, men när man får reaktioner i stil med: ”Åh, vad kul att du är tillbaka!”, då vill man inte gömma sig hemma mer. Strategier för att inte skada sig i stunden i all ära, men det behövs även mer långsiktiga strategier, planer och mål för att kunna leva ett rikt liv.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna skriva detta, men faktum är att jag inte har blivit sydd på ett år, och min senaste inläggning på psyk var 2013. Jag har nu en högskoleexamen i psykiatrisk vård, jag har ett arbete, jag umgås med vänner, jag sitter i styrelsen i ett politiskt förbund, jag ska adoptera en katt från ett katthem, jag läser böcker igen och den 2 september återupptog jag mina studier till sjuksköterska. Äntligen har jag ett liv igen.

Jag påstår inte att det är lätt. Ingen kan göra arbetet åt dig, för du måste vilja själv. Jag har dock några tips som har hjälpt mig att hitta tillbaka till livet.

Mina råd är:

att hitta intressen och en identitet utanför den psykiatriska världen,

att aktivera dig även om det tar emot,

att umgås med vänner,

att belöna dig själv när du lyckas,

att vara snäll mot dig själv när det går mindre bra,

att be om hjälp när du behöver det,

att tänka på vad du vill göra som är meningsfullt för just dig,

att engagera dig i samhället

och att sätta upp mål för framtiden.

Detta har hjälpt mig och idag är jag som en ny människa, med blekta ränder och ett liv utanför psykiatrins låsta dörrar. Och om jag klarar av det så gör ni det också.

/Stina

Det där mittemellan och sådär

Jag vet vad det innebär att må riktigt dåligt, så dåligt att livet känns totalt mörkt och meningslöst. Jag vet också hur det är att må riktigt bra, hur det är att njuta av livet och trivas med varje ny dag. Sedan finns det ett annat mående som jag kallar sådär. I sådär, eller mittemellan, är det inte dåligt men inte bra heller. Jag antar att det hör livet till men jag har väldigt svårt att finna mig i det läget. Jag tycker om antingen eller, svart eller vit, saker man kan inordna i fack och som man kan ta på. Det där mittemellan är mer luddigt och det gör mig osäkert. Vissa skulle kanske kalla det för den gråa vardagen men om man inte är så bekant med en ”vanlig” vardagslunk kan det kännas obehagligt. Jag är så van vid att höra hemma på psyk och i att må riktigt dåligt, det är en värld jag känner till. Jag har varit hospitaliserat i så många år. Sen har jag mina perioder som bara är toppen, även om de inte varar särskilt länge. Antingen eller. Men på senaste året efter hårt arbete i terapi har jag lärt känna sådär, att vara i ett läge som inte går till ytterligheten. Allt som är nytt är skrämmande. Och jag antar att jag inte är ensam om att känna obehag i det okända läget mittemellan.

Hur är det, eller bättre sagt vem är jag när jag inte mår botten men inte heller är toppad?
Hur är det att inte exakt veta var man befinner sig?
Vad gör man när man inte mår så dåligt att man behöver vara inlagd men ändå inte mår bra för att kunna fungera fullt ut hemma?
Går det att trivas i mittemellan?

Jag är ingen stor fan av ordspråket ”tiden läker alla sår”. Vissa sår kanske aldrig läker helt och vissa saker lämnar stora ärr bakom sig. Men i det här fallet tror jag att tid krävs för att kunna känna sig bekväm i mittemellan. Jag tror det behövs tid att vänja sig vid att kunna må sådär utan att bli rädd. När jag mår sådär är det som att jag går och bara väntar på att det när som helst blir svart eller vitt igen. Men om jag försöker låta tiden gå kommer jag kanske upptäcka att det inte tvunget behöver bli så utan att det faktiskt går att leva i en grå vardag. Jag har pga mitt dåliga mående under hela vuxenlivet inte fått chansen att lära känna den gråa vardagen. Jag har aldrig kunnat erfara den förrän nu eftersom jag haft mitt hem i mörkret, inlåst på psyk, på behandlingshem, på terapier. Jag har inte haft möjlighet att komma till denna punkt. Så nu gäller det att våga vara kvar i en gråzon, i ett för mig okänt läge och avvakta för att se hur det kan vara här. Vad kan man göra för att våga må sådär?

Jag försöker som sagt låta tiden gå och fylla dagen med saker jag normalt sett tycker om att göra. Det känns konstigt att känna sig ”bara” lite nere, inte totalt deprimerad, och det tar emot att göra saker när man mår sådär. Men just nu försöker jag gå emot min olustkänsla och gör det ändå. Och när någon frågar mig om hur jag mår är jag ärlig och svarar sådär.

När man är på okänd mark, som nu i en gråzon, tror jag att det även är viktigt med rutiner. Jag anstränger mig för att ha ett någorlunda rimligt schema, fasta tider jag stiger upp och lägger mig. Det tar mycket energi att vara rädd och behöva satsa på att våga så det är helt ok att vila och erkänna det för sig själv.

Det är kanske löjligt kan vissa tycka eftersom ”sånt är livet”, ”livet är ingen dans på rosor” och ”så är det för de flesta”. Men jag, och säkert många andra, har aldrig haft möjligheten i vuxen ålder att vara i en ”normal” vardag eftersom ”sånt är livet” aldrig existerat i mitt helvete. Jag har varit hemma på avdelningar istället för i mitt eget hem. Men nu får jag lära mig hur det är att leva i mittemellan, att inte vara i antingen jag vill dö eller att vara hyperaktiv.
Jag önskar att jag som ung vuxen hade fått växa in i detta läge och känt att det är så här det är istället för att lära mig det nu när jag ska bli 35 år gammal. Jag tillåter mig att känna att det är sorgligt en stund men att det sen är något jag måste acceptera. Jag måste acceptera att det inte är mitt fel att jag missat detta sådär läget, att jag aldrig fått lära mig hur en vardag fungerar. Det är inte mitt fel att jag mått så dåligt och varit inlagd och därav inte kunnat fungera i mitt hem under längre perioder. Och jag måste acceptera att det tar tid att finna mig tillrätta i detta, i något som är skrämmande, främmande och konstigt. Just nu känner jag mig inte riktigt hemma eller rotad, men jag tror att tiden och min envishet kommer hjälpa mig att hitta hem. Jag tror att jag kommer känna att det är helt ok att må sådär. Livet väntar på mig, äntligen, och sådär är uppenbarligen en del av det, så då ska jag försöka göra rum för det även om det tar emot i början. För livet är ju det jag kämpat för, livet har varit mitt mål under alla dessa år inom psykiatrin och bakom stängda dörrar. Nu har jag nått hit och jag ska minsann lära mig att må mittemellan också. Det är dags att hitta hem!

/Bianca, SHEDO-skribent