Kroppsscanning och att lära sig ta hand om sig själv

Ibland så är jag där igen och klämmer och känner, vänder och vrider framför spegeln som så många gånger förr. ”Kroppsscanning” fick jag veta att det hette av en psykolog. Detta att med händer och ögon kontrollera och scanna av sin egen kropp för att avgöra hur pass okej den är. Jag har sett detta göras av otaliga kvinnor både på film och i verkligheten. Det är normaliserat på något vis att checka av sin kropp på detta sätt. Som om det fanns någon hemlig mall eller form vi skulle hålla oss till där vår kropp ska passa in. Lite som en pepparkaksform som det liksom inte får välla över något utanför på. Jag fick med mig en lapp hem av den där psykologen med en uppmaning om att anteckna varje gång jag ägnade mig åt kroppsscanning och även vilka känslor jag fick när jag gjorde det. Det var tänkt att vi skulle börja jobba mer riktat med min ätstörning som hon börjat identifiera. Att jag led av ångest visste vi redan, det var ju just ångest jag hade sökt behandling för. Jag hade bara inte varit riktigt ärlig med hur mycket av min ångest som var centrerad kring min kropp och vikt. Inte förrän nu. Jag berättade om hur viktigt det var för mig att äta bra och träna rätt och att jag följde en kost- och träningsplan just nu som hjälpte mig med detta. “Du kan inte banta om vi ska börja arbeta på riktigt med det här” sa psykologen. “Men jag bantar inte!” svarade jag förvånat. “Jag äter bra mat med mycket protein och grönsaker och får i mig alla näringsämnen som kroppen behöver”. Hon tittade allvarligt på mig. ”Du måste släppa detta helt om vi ska kunna arbeta med din ätstörning”. Jag tyckte det var knäppt, jag ville ju bara leva sunt! Jag fortsatte med mitt upplägg och träffade varannan vecka en PT som mätte mitt kroppsfett. En tång som bokstavligen greppar tag om ens fett och mäter det. En kroppsscanning man tillåter någon annan att göra för att tydligt visa att “hey här är det lite för mycket, här är det fel. Din kropp är fel.” Jag tränade många tunga pass i veckan, vägde all min mat och gjorde matlådor enligt noggrann planering. Jag fick beröm av kollegor och vänner över att jag var så duktig och målmedveten. Ingen var orolig för mig. Jag har aldrig varit anmärkningsvärt smal så det var ingen som tänkte att något var fel.

När de resultat jag eftersträvat inte kom blev jag oerhört besviken på mig själv. Jag fortsatte jaga vidare efter den perfekta dieten och livsstilen som skulle ge mig den kropp jag suktade efter. Jag tänkte på mat, träning och kroppsfett under i stort sett alla dygnets vakna timmar. När jag avslutat en diet började jag med en annan. I sju veckors tid drack jag pulvershakes och i perioder har jag även tagit olagliga substanser för att bli pigg, orka träna mer och samtidigt minska aptiten. Senast följde jag en diet som innebar en kost med minimalt med kolhydrater. Jag mätte mitt blodsocker dagligen. Jag fick inte ligga över en viss siffra i blodsocker eftersom jag då var övertygad om att min kropp lagrade in fett. En kollega med diabetes tittade klentroget på mig när jag berättade om detta. Andra tyckte det var märkligt att jag bara drack smörkaffe halva dagen istället för att äta. Den som reagerade mest på det jag gjorde var min pojkvän. Han såg ju vilken ångest jag hade om jag misslyckats genom att “fuska” från en diet eller när jag inte orkade träna som jag planerat. Men jag vägrade lyssna på honom också, han skulle minsann inte få stoppa mig. Jag hittade sätt att försvara mig genom att poängtera att “han och andra minsann inte levde tillräckligt sunt” jag tänkte generellt så, att alla andra var osunda och saknade kunskap.

Mitt uppe i en ny träningssatsning med PT så tappade jag orken och lusten totalt. Det var som att jag blev helt matt i kroppen när jag klev in på gymmet. Jag kände en stark olust och som att min kropp skrek “jag vill inte!”. Jag tog kontakt med en hälsocoach som var klok nog att förstå att min kropp var stressad. Att jag var konstant trött, ofta förkyld och kände mig allmänt sliten var tydliga tecken på detta menade hon. Hon menade att kroppen inte kunde tillgodogöra sig träningen i detta skick och gav mig rådet att enbart promenera och absolut inte träna tunga eller långa pass. Jag fick panik, hur skulle jag nu lyckas nå mina mål? Men så erinrade jag mig plötsligt att detta ju hade hänt mig tidigare när jag bodde i Stockholm för ett par år sen. Den gången hade jag klarat av en 12-veckorsutmaning med några andra tjejer. Vi hade följt ett strikt kost- och träningsschema i 12 veckor och även mätt kroppsfett och vikt. När jag inte fått de resultat jag ville bestämde jag mig för att direkt fortsätta med en ny PT. Efter att ha kört på minst lika hårt några veckor till så kom den där tröttheten. Kroppen och psyket ville inte mer.

På senare år har jag tvingat mig själv att omvärdera mina tankar gällande allt som rör kropp, vikt, mat och träning. Det är fortfarande svårt ibland, speciellt när de jobbiga tankarna kommer och ångesten slår till. Tankar på att jag ätit fel, för mycket eller inte rört på mig tillräckligt. Tankar på att jag inte duger och att jag borde se ut på ett visst sätt eller väga en viss siffra. Det är också svårt för mig att lägga upp en plan kring kost eller träning eftersom det är som att mitt psyke och min kropp sparkar bakut då och inte vill. Det som funkat ganska bra för mig är att försöka lyssna på kroppen och att inte se träning som prestation eller något som är förknippat med utseende. Snarare behöver jag fokusera på hur kroppen känns och vad den behöver just nu. Jag tror vi är många som har eller har haft en komplicerad relation till mat och/eller träning. Vi är många som aldrig varit underviktiga och som det inte syns på att vi har problem. Men kanske kan vi hitta ett sätt att förhålla oss till det hela som är lite snällare mot oss själva? Kanske kan vi sträva efter att på riktigt börja ta hand om oss själva i ordens rätta bemärkelse?

Caitlin Moran är en underbar kvinna och förebild för mig som har sagt mycket smart. Följande citat av henne tycker jag passar bra att avsluta med:

“Pretend you are your own baby. You would never cut that baby, or starve it, or overfeed it until it cried in pain, or tell it it was worthless. Sometimes, girls have to be mothers to themselves. Your body wants to live – that´s all and everything it was born to do. Let it do that, in the safety you provide it. Protect it. That is your biggest job. To protect your skin and heart.” – Caitlin Moran

/Lina Lindén

Tigertämjerskan

Det är sommar. Jag är ungdomsledare på ett barnkollo och just nu har vi fri lek efter lunchen. Jag sitter lutad mot den varma husväggen och håller ett öga på barnen. Jag är klädd i kjol och ett linne. En liten flicka kommer fram och sätter sig bredvid mig, hon är fem år och har också kjol och linne på sig.

”Varför ser det ut så?” Frågar hon och pekar på min arm. En arm full av ärr, vita och röda streck som gör huden ojämn och (i mitt tycke) ful. Jag tittar på den lilla flickan och hon tittar på mig, jag lutar mig mot henne och viskar ”Det är en hemlighet. Men du kan få veta om du inte säger något till de andra barnen. Vill du veta?”

Jag ser hur nyfikenheten tänds i hennes ögon när hon nickar ivrigt. Jag viskar ”Min arm ser ut så för jag har brottats med en tiger. Och jag vann.” Hon tittar storögt på mig, det är som att hon tror mig men samtidigt är det ju en väldigt fantastisk berättelse. Kan den verkligen vara sann? ”Kan vi tumma på att du inte säger något till de andra barnen?” Frågar jag och sträcker fram min tumme. Då ser det ut som att hon tänker ”Är det så viktigt att man måste tumma om det, då är det värt att tro på!” Vi tummar och hon reser sig och springer iväg.

Okej, det är inte helt jättesant att jag har brottats med en tiger. Ett mer sanningsenligt svar hade varit att säga ”Jag började skada mig när jag var tolv år. Jag har haft en drös terapeuter och läkare, massa olika mediciner och en hel del sjukhusinläggningar. Ibland hade jag så mycket ångest att världen blev svart och avgrundsdjup. Ibland tyckte jag inte ens att livet var värt att leva, för om det skulle vara såhär jobbigt orkar jag inte. Ibland var jag så trött i själen att det var omöjligt att ens gå upp ur sängen. Jag tänkte på självskada i olika former varje dag. Vissa dagar var kampen mot självskadebeteendet så svår att jag inte kunde göra någonting, för jag var rädd att om jag rörde mig så skulle jag hitta något att skada mig själv med.”  Det är ett svar. Men jag tycker inte att ett barn ska höra ett sådant svar, det med tigern är bättre. Och helt osant är det inte!

Jag tänker att mitt självskadebeteende är som en vild tiger. Stark och skrämmande när den kommer nära. Men också fascinerande och lockande att komma så nära som möjligt utan att det blir farligt. Under så många år gjorde jag mig illa regelbundet. Några gånger gick det nästan för långt.

Men jag har ändå vunnit. Jag har inte gett upp tanken att jag en dag ska ha ett liv där jag inte tänker på självskadande, inte har förlamande ångest eller saknar orken att leva. Jag har vunnit för jag har kommit så långt. Jag både jobbar och går i skolan, jag har lyckats ta mig till min drömutbildning. Jag träffar mina vänner och min familj utan att behöva dölja sår och bandage. Jag har en egen lägenhet som jag klarar att ta hand om och världens finaste papegoja som bor med mig. Jag är inte längre bara vid liv, jag lever mitt liv. Mina ärr är en påminnelse om det jag har lagt bakom mig, de finns där men det är inte längre den verklighet som jag lever i.

Till alla er som fortfarande brottas vill jag säga ”Kämpa! Du kommer vinna! När du har vunnit, för det kommer du att göra, kan du också säga ”Jag har brottats med en tiger. Och jag vann!”

/Camilla Persson

Som en glasburk fylld av liv

Tänk dig en glasburk formad som en boll med en mycket liten öppning. Det här är en glasboll som ska symbolisera livet och det positiva vi väljer att fylla våra liv med. Självklart är livet fyllt även med negativa upplevelser, erfarenheter, möten och känslor men det negativa får ta plats någon annanstans, den bollformade glasburken är endast till för det färgglada och positiva.

När jag hade bestämt mig för att jag inte längre ville leva det destruktiva liv jag levt i så många år så började jag spara på varje litet framsteg, varenda skadefri dag, varje ny positiv känsla och alla viktiga lärdomar om mig själv. Vad jag mår bra av, vad som är viktigt för mig och vad jag behöver för att kunna leva, på riktigt. Jag sparade på alla de här viktiga faktorerna inombords precis som om jag skulle ha lagt en färgglad pärla i en glasburk för varje litet framsteg, varje skadefri dag. Ibland hann jag samla på mig ett par pärlor, pärlor som jag dessvärre mer eller mindre medvetet hällde ut ur den där glasburken om jag drabbades av ett bakslag eller ett återfall. Pärlorna var ju inte så många och därför kändes det inte heller som att jag förlorade så mycket då jag lite släppte taget om den fria och friska världen för att falla tillbaka i den trygghet som ångest, sjukhus och självskadebeteende ändå var för mig.

Jag återhämtade mig, gjorde ett nytt försök och började på nytt att samla färgglada pärlor igen. Så rullade det på tills jag insåg att jag behövde samla ihop så pass många pärlor att det faktiskt skulle kännas jobbigt att tömma glasburken på dem, att det skulle kännas som att jag faktiskt förlorade någonting som skulle bli svårt att bygga upp igen. Jag förstod att jag skulle behöva så många positiva anknytningar till den friska världen som möjligt för att det inte skulle bli lika enkelt och bekvämt att falla tillbaka på en destruktiv och falsk trygghet igen. Jag målar upp det som att jag åter igen började samla pärlor i en glasburk, den där bollformade glasburken med en mycket liten öppning. De gångerna jag tidigare tömt glasburken hade pärlorna varit för få för att jag skulle kunna känna att jag gick miste om någonting men den här gången hälldes inga pärlor ut och antalet i glasburken blev betydligt större än tidigare.

När halva glasburken var full förstod jag att jag skulle bli tvungen att krossa hela burken för att få ut pärlorna igen och det kändes genast jobbigt. Jag hade ändå samlat ihop en hel del pärlor och det skulle faktiskt kännas både snopet och sorgligt att behöva göra mig av med dem. Med den insikten fortsatte jag istället att samla fler och när ångesten, oron, rädslan och känslan av otillräcklighet knackade på dörren så skyddade jag glasburken i min famn medan jag andades mig igenom det som behövde syre tills det obehagliga sakta men säkert lämnade min kropp, och jag i lugn och ro kunde resa mig upp igen och fortsätta att samla pärlor.

Jag hade alltså fyllt min burk med så pass mycket viktigheter att jag, när mina svårigheter utmanade mig, fann det mer värdefullt att skydda det jag jobbat så hårt för och därför hellre valde att hantera det som behövde hanteras än att krossa glas, slänga bort pärlor, och kanske landa i det som en gång varit tryggt för mig och sedan bli tvungen att börja om från början igen.

Jag hade alltså alldeles för mycket att förlora nu och bara den vetskapen gjorde mig stark nog att ta mig igenom de utmaningar och svårigheter som, på både gott och ont, är obligatoriska i livet.

/ Pia Ejeklint

En timme i taget, en minut i taget, en sekund i taget

Självskadebeteende. Ett långt ord som väcker än ännu längre rad av känslor. Vad känner du, kära läsare? Skräck? Skam? Ångest? Sorg? Ilska? Kanske en salig blandning av alla dessa eller kanske något helt annat. Jag ska berätta en hemlis för dig som läser detta. Jag är en av alla som har varit fast i ett självskadebeteende.

Vem är jag som skriver detta då? Jag är 20 år, bor i en medelstor svensk stad, är personlig assistent och blivande sjuksköterska. Jag älskar djur, musik, böcker och brinner för allas lika värde. Till synes en helt vanlig tjej alltså. Men under mina kläder finns små vita streck lite här och där. Spår från år av helvete, år av att skada mig själv.

Jag började må dåligt i 10 års åldern och jag minns att jag led av ångest och oro långt innan dess. Det var aldrig något som jag berättade om utan något som jag höll inom mig. Min barndom präglades av våld, övergrepp och att leva i skuggan av en missbrukande förälder – inte så konstigt att jag blev ångestfylld och deprimerad kanske.

Jag minns så väl första gången jag skadade mig själv. Jag var 12 år och oerhört ångestfylld. Jag googlade runt om ångest och hittade en sajt som handlade om just självskadebeteende. En jobbig kväll ett par dagar senare så skadade jag mig själv för första gången. Tänk om jag visste den där kvällen vilken helvetesspiral det skulle sätta igång.

Åren gick och så småningom insåg jag att jag var tvungen att sluta skada mig. Självskadebeteendet eskalerade och en kall januarinatt hamnade jag på akuten efter en stor överdos. När jag låg där helt ensam på den kalla britsen uppkopplad till diverse sladdar och drack kol insåg jag en sak: tar jag mig inte ur denna skiten kommer jag dö. Och jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva såhär. Leva med all ångest.

Idag har jag slutat skada mig själv men vägen dit har varit lång och krokig. Trots att jag inte har kvar mitt självskadebeteende har jag en bra bit kvar på min resa till att bli helt fri från ångesten men det är en sak som är säker: allt blir lättare av att inte behöva vara beroende av att skada sin kropp för att ångestlindra.

Till dig som kämpar och till dig som är anhörig: håll ut. Livet blir bättre. Ta det en dag i taget och om det inte går – en timme i taget – en minut i taget – en sekund i taget.

Gratis föreläsning om självskadebeteende till skolor

I år erbjuder vi gratis föreläsningar till skolpersonal. Vill ni boka oss, eller har ni frågor? Hör av er till egonova@shedo.se

Bli volontär i vår nystartade chatt!

Umeå 21/10              Malmö 24/10               Göteborg 28/10             Stockholm 18/11

 

Vid frågor eller funderingar, hör av er till chatt@shedo.se

Hur skulle du kunna bli sjuksköterska?

HEJ! Jessica här, vice ordförande i SHEDO och projektledare i framtagningen av vår stödchatt med specifik inriktning på självskadebeteende.

I tio år var jag drabbad av självskadebeteende och ätstörningar. I kanske nio år var jag patient inom psykiatrin. Först BUPs öppenvård, BUPs slutenvård, Vuxenpsykiatrins öppenvård, slutenvård, mellanvård, dagvård, dagvård i DBT, specialistvård för ätstörningar, både sluten- och öppenvård. Och dagvård. Sedan behandlingshem, akutpsyk igen osv. Kort beskrivet har det varit en lång resa.

Under många av dessa svåra år hade jag en dröm om att få jobba med människor, att få förändra och göra skillnad. Jag mötte så mycket vårdpersonal och tänkte att sjuksköterska verkade vara ett brett och bra yrke för att få möjlighet att kunna göra skillnad på många sätt. Det skulle jag bli. Många gånger skrattade läkarna åt mig, sjuksköterskorna. Mentalt fick jag en klapp på huvudet med ord som ”hur skulle du kunna bli sjuksköterska, du som spenderat så många år som patient?”.

I fredags tog jag min sjuksköterskeexamen. Jag har nu en kandidatexamen i omvårdnad och en yrkesexamen som legitimerad sjuksköterska. Och jag är frisk och mår bra. Ärren på armarna finns kvar, men vad gör det? Ingenting. Jag hade fått äran att hålla studenternas examenstal i kyrkan för 500-700 personer. De grät och applåderade och hurrade när de förstod att jag var i mål, på riktigt. Att jag blev sjuksköterska, trots alla som aldrig trodde att det skulle vara möjligt.

Idag är jag alltså legitimerad sjuksköterska, vice ordförande i SHEDO, projektledare i framtagningen av vår stödchatt och projektledare i Arvsfondsprojektet Utskrivningsguiden som är ett återhämtningsmaterial till patienter inom psykiatrisk heldygnsvård.

Om ni där ute möter människor som inte tror på er; Kämpa. Gå förbi dem. Låt ingen annan än dig själv vinna.

Att bara vilja bli lyssnad på

Att bli lyssnad på,

att inte bli dömd och

att bli tagen på allvar.

Dessa tre saker var det allra viktigaste i bemötande för de 55 individerna som besvarade vår enkät gällande att få stöd online i samband med SHEDOs framtagning av Sveriges första stödchatt med specifik inriktning på självskadebeteende. Som projektledare för denna och som ansvarig för föreningens stödverksamheter möter jag ständigt människor som bara vill att någon ska lyssna. Att ha någon som stannar även när en berättar det innersta som gör så ont. Många av de fina, starka individer som mår så dåligt och skadar sig själva har varit i kontakt med vården. Både en och två och tre gånger. Ändå saknar de någon som lyssnar och som inte dömer en.

Om exakt en månad tar jag min sjuksköterskeexamen. När jag började plugga 2014 var det för att jag ville hjälpa andra. Under mina studieår har jag för många gånger mött det jag önskar att jag hade sluppit; en vård där patienten inte alls är i fokus, där vården inte alls gör allt för att hjälpa, stötta och kämpa för den som har det svårt.

Det finns så himla många bra människor inom vården, och det finns massor med bra vård. Men det finns också någonting annat, någonting som jag inte stöttar och som jag inte utbildade mig för att vara en del i. Därför gör jag detta istället för att arbeta som sjuksköterska. Jag är så tacksam för att jag får arbeta i flera föreningar där individen är i fokus. Alltid. Där vi kämpar för dem som behöver. Där vi lyssnar. Där vi inte dömer. Där vi alltid tar våra stödsökande på allvar.

Om cirka ett halvår kommer vi lansera vår stödchatt. Och som projektledare lovar jag; att vi ska göra allt för att lyssna på dem som behöver. Och i SHEDO vet vi att det finns hopp och att det går att må bra igen.

 

Ps. Om du är intresserad av att läsa sammanställningen av enkäten finns den HÄR.

 

/Jessica