En sak som är lika viktig för oss alla

Jag började sluta tro på att det fanns någon hjälp att få. Att det var så här det var och att det var så här det skulle fortsätta, ingen verkade ju förstå? Vården som skulle vara en hjälpande och trygg hand att greppa tag i. Vården som skulle kunna fixa allt det som gjorde så ont i mig. Det var ju deras jobb, de visste hur de skulle kunna hjälpa mig, det var hos dem som hjälpen fanns. Allt skulle lösa sig, bara jag vågade öppna upp mig mer i terapin. Eller?

Nu när jag ser tillbaka på mina år som sjuk i ett självskadebeteende och i en ätstörning så slår det mig hur viktigt det är med ett bra bemötande. Hur viktigt det är att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på och bli sedd.

Jag gick hos BUP i flera år, de år när jag var som sjukast och mådde som värst. Jag tror att jag har gått igenom varenda psykolog och terapeut som jobbar där. Ingen verkade fungera för just mig och mina behov, ingen verkade passa min personkemi. Jag började hos en ny, gick igenom samma sak med att berätta varför jag var där, hur jag mådde, vad som hänt tidigare i familjen och så vidare… Sen frågade de mig hur jag ville gå vidare med detta, hur de skulle göra för att jag skulle börja må bra igen. Men inte visste jag det, det var väl de som skulle veta det, det var väl just den ovetskapen som fick mig att söka hjälp. Om jag hade vetat hur jag skulle göra för att må bra igen så skulle jag väl gjort det för länge sedan? Iallafall så fortsatte samtalen, de frågade mig saker som jag inte kunde svara på och jag blev allt mer förvirrad. De antecknade i sina block men ställde ändå samma fråga vid nästa besök, vid ett tillfälle hade terapeuten till och med glömt vad för problematik jag hade. Jag bytte till en annan person i tron på att det skulle gå bättre men det blev ändå samma sak, om och om igen.

En dag så började en ny lärare i min skola. Hon skulle undervisa mig i svenska samt bli min och min klass nya föreståndare. Redan första dagen kom hon fram till mig och berättade att min tidigare klassföreståndare, som jag faktiskt kommit rätt nära och börjat öppna upp mig för, hade berättat om mig. Jag tittade bara på henne och gick därifrån. För inte skulle en lärare kunna hjälpa mig när inte ens BUP kunde göra det.

Trots mitt undvikande så gav hon sig inte, min nya klassföreståndare som senare skulle bli den person som räddade mig ur mörkret. Hon fortsatte att greppa tag i mig, ta mig undan för att prata och tog sin planeringstid till att sitta med mig, utan att jag sa ett ord. Till slut så började jag öppna upp mig, väldigt tveksamt och inte med en gnutta förtroende. Men det blev annorlunda den här gången. Hon bad mig inte rabbla upp hela min livshistoria, hon frågade inte varför jag mådde så dåligt och hon frågade inte varför jag skadade mig själv. Det enda hon gjorde var att utsöndra ett förstående och ett lugn, ett lugn som jag inte känt förut.

Detta kom att bli början på en nästan tre år lång kamp. En kamp mellan ångesten och viljan att må bra, en kamp mellan en ångestfylld 14-åring och en förtvivlad lärare som egentligen inte alls hade behövt kämpa med något som detta. En kamp där mörker och destruktivitet blev vardag. Men även en kamp som jag tror blev min räddning.

Trots alla gånger jag svek min klassföreståndare, svek den där hjälpande handen med återfall och med ångestens hårda ord så stod hon fast. Hon lät mig inte falla ner i avgrunden igen och nu står jag här, fri från all självdestruktivitet.

Min hjälp fanns inte att få hos vården. För mig och min situation så fungerade inte BUPs terapi eller kuratorernas hjälp. Jag hittade inte hjälpen där men det är hur det var för mig, det betyder inte att vården är något dåligt eller bristfällig för alla. Vi är alla olika, vår ångest är olik varandras och så även vår väg till ett friskare liv.

Men en sak som är lika viktig för oss alla är ett bra bemötande. Det spelar ingen roll vart eller av vem du bli bra bemött. Om du så får ett bra bemötande på BUP, hos skolkuratorn, på arbetsplatsen, av vuxenpsykiatrin eller av din klassföreståndare så kommer det bemötande väga tungt i din väg för att må bättre.

Jag började sluta tro på att det fanns någon hjälp att få. Att det var så här det var och att det var så här det skulle vara, att ingen verkade förstå. Men jag hittade min hjälpande hand. Jag fick till slut ett bra bemötande, ett bemötande som vägde tyngre än ångesten. Det blev min räddning och det bevisar att våra egna reaktioner och bemötande av andra människor är väldigt betydelsefulla. Jag skulle aldrig begära av någon annan att utstå det som min klassföreståndare fick göra, men att ta psykisk ohälsa på allvar, uppmärksamma och se de som mår dåligt i ens omgivning, det är något som alla borde få begära.

/Lina

Att leva med bipolär sjukdom

Om allt bara är som det ska, normalt, rullar livet på ungefär sådär som för alla. Det kan gå flera år mellan skoven, eller så har du flera skov per år.

Så händer det. Ett par veckor upp till ett par månader är du full av energi, idéer, projekt, intensiv och kanske ett väl högt självförtroende. Det ökar successivt och blir tillslut ohållbart. Saker kan inte gå fort nog och motgångar och hangups irriterar och skapar frustration, där kan ilskan träda in. Periodens längd är beroende på intensitet, egen eller andras observation och kunskap samt när sociala konsekvenser uppstår.

Eller så händer det andra. På en vecka eller två så blir du allt tröttare. Livet känns tungt och allt det där vardagliga blir en kamp. Du är ledsen. Ångesten smyger sig på. Den där ångesten som antingen gör så ont att du gör vad som helst för att slippa smärtan eller så blir du helt handlingsförlamad. Sömnen blir rubbad, du sover mer eller mindre än vanligt. Du vaknar och hinner kanske stiga upp ur sängen innan det känns som att ett tåg kör över dig. Du gråter dig igenom dagarna och orkar inte se andra människor i ögonen. Oförberedda ljud och mycket människor blir läskiga. Att få i sig näring blir en kamp. Att svara i telefon, svara på alla sms, bara det kan vara för mycket. Men både de obesvarade samtalen och alla hjärtan betyder så mycket för den som mår dålig.

När det börjar gå åt rätt håll, då blir det ofta lättare framåt kvällen. Du orkar titta upp. Ta en dusch. Prata lite med andra människor. Sen får man ge det tid, tid att sakta läka igen. Åter blir sig själv.

Bipolär sjukdom syns inte alltid på utsidan, men ibland gör den det.
Ibland behöver man hjälp på sjukhus. Ibland klarar man det själv hemma.

OAVSETT ÄR DET INGENTING ATT SKÄMMAS FÖR.

Så om du har någon i din närhet som lider av psykisk ohälsa eller om du gör det själv, kom ihåg att det alltid kommer en dag när du åter kan se upp. Se ljuset och livet i ögonen igen. Kunna återgå till det liv som är vanligt, och det mina vänner och medmänniskor är det viktigaste att komma ihåg.

/Sofie.

Veckans berättelse

 

Jag kommer ur duschen, och där står min dotter och tittar allvarligt på mig. ”Mamma, din kropp är verkligen vacker, den är så gosig liksom. Och kvällsmaten är klar nu”. Jag önskar att jag såg det hon ser, önskar att jag så odramatiskt kunde prata som hon. Jag menar, kroppen är verkligen bland det häftigaste som finns – tänk hur varenda liten cell arbetar i symbios med sin granne, hur överlevnadsinstinkter kan rädda oss ur de svåraste situationer, hur ett brutet ben kan läka alldeles av sig självt – och don’t get me started on hur häftig en graviditet är. Kroppen är så oändligt spännande, helt genialt utformad och alla får en alldeles unik, fantastisk kropp att kalla sin egen – alla utom jag.

Missförstå mig rätt, de flesta dagar tycker jag den är helt okej och rent kroppshat känner jag bara ett par gånger i månaden numera – ändå gör det så ont de där dagarna att det kastar skuggor över resten. Inte alltid, men just ikväll.

Min sista sjukdomsperiod av ätstörningar slog hårt och intensivt under graviditeten med henne. Nyligen utskriven från behandlingshem var jag övertygad om att nu är det över, nu har jag vunnit tillbaka mitt liv – och så välte alltihop upp och ner. Igen. Ångesten över att bli tjock var så stark att jag inte brydde mig det minsta om ifall mitt barn fick näring. Jag läste inga mammatidningar, hängde i Facebookgrupper eller fönstershoppade babykläder. Jag slutade äta och började skada mig själv, som så många gånger tidigare. Min man reagerade snabbt, och jag blev inlagd. Dropp och ätträning gick över i näringsdrycker, och trots att jag slitit sönder kroppen så till den grad att jag bara kunde gå ett par hundra meter de första veckorna efter att hon föddes vann jag, och den här gången utan att krascha. Trots en trasig kropp, och trots en själ som långsamt behövde lagas var och är hon helt igenom frisk, trygg och älskad – trots min rädsla för motsatsen.

Jag och min man pratar om allt med våra barn – så även ätstörningar och självskadebeteende, fast med ett språk de kan förstå. Min dotter berättar ofta för människor i vår omgivning att ”min mamma tycker inte om mina Monster High-dockor, för hon var sådär smal förut, till och med när jag låg i magen. Jag gillar Monster High, men jag vill inte vara sådär smal för då har jag inga muskler så jag orkar spela fotboll”. Är det sunt att prata med henne om det? På samma sätt vet hon att jag hennes första år i livet inte kunde ta hand om henne själv med den fortfarande sönderslitna kroppen. Hon vet att ärr kan betyda att en slagit sig eller att det gjort ont på insidan, och båda två behöver lika mycket tröst. Hon vet att en kan vara sjuk i kroppen, sjuk inne i huvudet och sjuk i själen, och allihop är lika viktiga att be om hjälp för. Vi möter mycket kritik för det öppna samtalet vi ständigt för med våra barn. Om fysisk och psykisk hälsa, livet och döden, vad korv är gjort av och skillnader mellan kometer och stjärnor. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är en självklar del av vår vardag.

På samma sätt som vi berättar för våra barn berättar de för oss. När lillebror tycker vi stökat till i hallen ställer han skorna på rätt plats, och när jag kommer ur duschen berättar dottern att min kropp är vacker och att maten är klar.

Sören Kirkegaard skrev att sanningen är subjektiv. Jag tror att sanningen är både subjektiv och föränderlig, och våra språk och samtal är mitt favoritsätt att lära känna min subjektiva sanning och förändra den tillsammans med min samtalspartner. Jag formar min subjektiva sanning tillsammans med mina barn, och jag hoppas det är det bästa för oss. Kanske behöver de terapi när de blir äldre, men i så fall har jag ett gäng instanser och personer att hänvisa dem till.

Mina barn, och framför allt min dotter, är goda lärare i min process att lära mig älska min kropp. Idag är den funktionell med ett skruttigt utseende, men de är engagerade lärare, så snart kommer jag innerligt tycka om den. Till dess låter jag henne tycka om den och följer med och äter kvällsmat.

Kära lilla barn

 

Kära lilla barn, Jag vet varför tårarna rinner ner på dina kinder när du ligger där i sängen i väntan på sömnen. Just nu förstår du kanske inte varför. Du känner förtvivlan. Vad är det för vaggande oroskänsla du känner inom dig, undrar du. Inte är väl du olycklig? Du vet inte hur det känns att vara övergiven, fysisk skadad, hungrig eller kall. Du har ju ett tak över huvudet, mat på bordet, en stor familj och pengar att spendera. Du har ingen anledning till att ligga där ihopkrupen i gråtens famn. Men kära lilla barn, bli nu inte chockad när jag berättar för dig att du är olycklig och du har all rätt i världen att vara det. Din olycka må vara osynlig för världen men det gör inte att den inte existerar för dig. Det du känner där du ligger just nu är olycka, kära lilla barn.

Tillåt mig att guida dig igenom morgondagen, men var beredd på att se den där perfekta världen som alla tror du har, fallera. Du kommer vakna på en blöt kudde från nattens tårar. Du kommer att ställa dig där framför spegeln och klä på dig de kläder som din mamma har bestämt att du ska bära, samtidigt som du kritiskt granskar dig själv. Du stirrar på din nakna hud. En tanke susar förbi, varför duger inte jag? Du vänder snabbt bort blicken och beger dig mot köket. Där sitter din bror i tystheten medan din mamma redan är i fullgång med att skrika av en ilska du inte förstår. Du tar en skål med flingor som du ändå kommer kasta efter bara någon tugga. Du viskar till din bror att han inte ska bry sig om mamma. Hon är arg för ingenting. Han har inte gjort något fel. Du tittar efter din pappa innan du kommer på att han redan är på sitt andra hem, jobbet. Du suckar och ber din mamma att sänka rösten. Ouch. Den skrikande rösten riktas mot dig och avfyrar en rädsla utan dess like. Du blir liten, svag och obetydlig. Du stirrar ner på dina händer som desperat kramar om varandra medan du låter skriken överväldiga dig. Dumma mig, tänker du. Varför sa du något när du vet hur det slutat? Kära lilla barn, du bara precis det, ett barn. Du ska inte behöva utstå skriken och den försvarslösa känslan. Du ska inte behöva beskydda dig själv från dina tänkta beskyddare.

Du kommer efter promenaden till skolan i god tid, med den där klumpen i magen. Du intar din plats längst fram i klassrummet medan resterande elever stormar rummet med skratt. En person ber om att få låna en penna som du utan motstånd ger trots att du vet att du aldrig kommer få tillbaka den igen. Du är van. Du är van vid att bli utnyttjad. Denna dag får du tillbaka två resultat från prov du har haft. Du minns hur du la ner all din tid på att plugga införa dem. Du valde bort klassens fester och ungdomens misstag för att plugga inför dem. Eller ja, du hade väl inte så många val egentligen. Högsta betyg på ett av proven. Puh. Lugnet före stormen. Endast väl godkänt på det andra provet. Nej. En tung sten sjunker inom dig till berget av besvikelse. Det blir rast och du gömmer dig på toaletten medan tårarna börjar bildas i dina blåa ögon. Du torkar bort dem med din koftärm precis innan de hinner förstöra ditt smink som döljer din operfekta hy. Du drar av dig koftan, som du egentligen hatar, likt ett plåster innan du möter världen igen. Elever frågar varför du är så tyst medan du går med snabba steg förbi dem. Tysta plugghäst, ekar det. Du vill säga emot men du vågar inte. Du är för rädd för att säga fel ord och bli attackerad. Du är försvarslös.

Efter ett par långsamma timmar lämnar du den gråa skolbyggnaden och beger dig mot den obligatoriska släktfesten. Du möter upp dina föräldrar som snabbt ger dig en blick om att ta på dig den där nedrans koftan. Men du gör som de säger, som alltid. När dörren öppnas flyger dina mungipor upp i ett leende. Kära lilla barn, du skulle kunna vara skådespelare. Stämningen är stel. Alla följer manuset till punkt och prickat. Det är som en föreställning, en ganska bisarr sådan. Du pratar när du förväntas prata, skrattar när det ska skrattas och rör dig så försiktigt du bara kan. Ett litet misstag, ett fel ord eller rörelse, eller suck eller ett fel andetag och hela din värld kan rasa samman. Kärleken människorna där har för dig sjunker och fördomarna stiger om du gör ett litet fel. Du har lärt dig det efter alla år. Och trots att du tycker att det är så sjukt som det faktiskt är så är det din vardag. Du är en fånge. Ja, kära lilla barn, det är vad du är. Hur gick det på proven? Nej. Frågan du fruktade. Du är tyst tillräckligt länge för att bli till ett besvär i deras ögon. Sedan yttrar du sanningen, för du kan inte göra något annat. Du har en pistol mot ditt huvud som kommer avfyras oavsett vad du gör. Du har ingenstans att fly. Och du vet det så väl. Rädslan är tillbaka. Dumma mig, tänker du. En tung suck och uppmärksamheten vänds bort från dig. Du har precis förlorat en del av den där villkorliga kärleken du så desperat jagar. Kära lilla barn, det är förståeligt att du vill bli älskad, framförallt av din egen familj. Du gör vad som helst för att bli det, även om det innebär att offra din egen lycka.

Du kommer komma hem på kvällen till din tomma säng. Din mamma kommer skrika lite till och du kommer försvara din bror medan din pappa tittar bort. Du kommer kanske även få ett slag, men som du vet så kommer det inte att lämna något märke. Nej. Då skulle ju hela den perfekta fasaden att spricka. Och även om det skulle bli ett märke så hade du döljt det så som du döljer dina tårar. Inte kan du göra din familj, arg, besviken, ledsen eller splittrad för att rädda dig själv? Innan du lägger ditt tunga huvud på din kudde kommer du sitta på badrumsgolvet, låta smärtan pulsera och tårarna rinna. Detta är vad du förtjänar, tänker du. Här får du för att du stod upp mot din mamma, har en tjock kropp, misslyckades på provet, är tystlåten, inte har några vänner, inte svarar tillräckligt snabbt eller bar den där koftan. Här får du ditt operfekta och oälskade lilla barn.

Kära lilla barn, detta är din verklighet. Jag vet att du nu förstår varför du är olycklig och gråter på kvällarna när ingen ser dig. Vem skulle inte göra det om en levde i en otrygg och kontrollerad miljö, ständigt under hot om att inte bli älskad? Det är väl därför du dagdrömmer om frihet. Du flyr ofta i tankarna till en framtid där du är vem du vill och gör vad du vill. Den drömmer om frihet håller dig vid liv. Du skulle bli förstörds om du fick veta att det är en frihet som du inte kommer att få inom den närmsta framtiden. Istället kommer du få genomlida fler skrik, krav, misslyckanden, svält, självhat, ensamhet, tårar, sår på din kropp, mörker och slutligen nästan döden. Ditt helvete kommer inte vara över imorgon eller ens dagen efter det.

Din familj kommer inte sluta kontrollera dig och du kommer inte kunna sluta lyda för du kräver den där kärleken. Du kommer inte sluta finna fel hos dig själv för dina brister är det enda som bekräftas. Du kommer inte sluta skada dig själv förrän du ser döden i ögonen. Du kommer inte bli fri. Än. Men en dag kommer du finna en styrka inom dig som kommer driva dig till att göra revolution, så som människor tillslut gör i diktaturer. Du kommer börja säga ”nej”. Du kommer börja känna ilskan du har försökt begrava. Du kommer få mer kontroll och därav börja äta igen. Du kommer fatta beslut som gynnar dig, och bara dig. Du kommer bryta kontakten men människor som skadar dig. Du kommer lära dig att ignorera mammas skrik och pappas frånvaro. Du kommer avsäga dig ansvaret som beskyddare. Du kommer kunna göra misstag för att lära dig av dem. Du kommer älska och bli älskad på icke destruktiva sätt. Du kommer tillåta dig själv att känna känslor. Du kommer vara operfekt, mänsklig. Och människor kommer bli besvikna och kanske även älska dig mindre. Men det kommer inte att spela någon roll i slutändan. Den där villkorliga kärleken du känner till är inte riktig kärlek. Kärlek är ovillkorlig. Och den enda viktiga kärleken i ditt liv kommer vara kärleken till dig själv.

Ja, kära lilla barn, du kommer få utstå mer än du redan har genomlidit. Du kommer växa upp med ett sjukt behov av att göra andra människor till lags. Du kommer växa upp med en rädsla för misstag. Du kommer växa upp till en tystlåten person. Du kommer växa upp med en negativ människo- och världssyn. Du kommer växa upp med en stark fruktan för konflikter i alla dess former. Du kommer växa upp med ett hat, samtidigt som ett behov, av kärlek. Allt detta kommer vara jobbigt. Det kommer nästan att döda dig. Men det är sista delen i din revolution. När du har sörjt dina bestulna 20 år, bearbetat ditt förflutna och fått ett nytt tankesätt, ja, då kommer du bli fri. Kära lilla barn, du kommer bli fri. Du kommer överleva.

Nu tänker du väl, hur kan jag veta allt detta? Kära lilla barn, det är för att jag är du i framtiden. Ja, du läste rätt. Du kommer att ha en framtid. Du kommer att överleva. Du kommer genomlida saker som inget barn ska behöva genomlida, men du kommer klara det. Varför? Jo, för att kära lilla barn, du har dig själv. Du är stark. Du är smart. Du är din egna beskyddare. Du kommer att rädda dig själv. Det må vara svårt att tro på nu när tårarna rinner som en flod, men det är framtiden. Du kommer bli fri. Men du måste kämpa för den friheten. Du kommer att få ärr på både kropp och psyke. Du kommer att överväga att ge upp. Men det viktigaste är att du aldrig kommer att ge upp. Du kommer fortsätta kämpa. Och för det vill jag tacka dig.

Så kära lilla barn, nu när jag har tala om allt detta för dig, kan du då lova att aldrig ge upp? Snälla. Kämpa. För din frihet. Och den kommer. Jag lovar. Sluta aldrig dagdrömma om en bättre värld. Sluta aldrig att känna dina känslor. Sluta aldrig att vara dig själv. Sluta aldrig att kämpa. Du kommer klara det. Kära lilla barn, din frihet kommer. All ovillkorlig kärlek till dig,

Ciara Grace.

Det är jag som är Wilda

Under den gångna veckan har SHEDOs instagramkonto gästats av influencern Wilda. Det här inlägget är en sammanställning av texterna från veckan – kika in på instagram för att se posterna i sin helhet! Mer av Wildas texter, om medberoende och PTSD, kreativitet, växter och en lång lista av fler viktiga intressanta och berörande ämnen delar plats med hennes bilder och webshop på www.reaktionista.se – glöm inte kika in där!

 

 

Hej på er! Det är jag som är Wilda (@reaktionista). Jag är en 30-åring med skinn på näsan och ett högkänsligt inre. Och ärrade armar. Jag läser till socionom i Eskilstuna där jag bor med min katt Asla. Jag lever ett tryggt och stimulerande liv idag. Det var inte självklart att det skulle bli så. Den här veckan tänkte jag ta er med på min resa från ett dagligt självskadebeteende som tog sig många olika uttryck till ett liv med självmedkänsla som ledstjärna. Jag vill prata om att känna. Jag vill prata om att våga lära känna sig själv. Jag vill prata om förlåtelse, och hur jag lärde mig leva.

OM HUR DET BÖRJADE
Jag har många gånger frågat mig hur allt började. Uppriktigt sagt minns jag inte. Smärtan var där från början. Det var när den inte längre var konstant som det blev svårt. Först var det andra människor som gjorde mig illa, utan att de kanske själva förstod det. De gjorde illa sig själva lika mycket. Och jag tog efter. Som barn gör. Jag växte upp med en känsla av att jag var för mycket. För mycket känslor, för mycket fel, för mycket tankar och för stora behov. De vuxna hade så mycket med sig själva och sin smärta. Tidigt hittade jag orden. Dagböckerna hjälpte mig att få ur mig allt som inte fick plats någon annanstans. Men det räckte inte.  Jag minns att jag som 11-åring tänkte ”så länge det gör ont är det ingen fara”. När barn inte får förklaringar på vad som händer skapar de egna förklaringar. Som jag gjorde i tron på att det fanns en viss kvot av smärta för vår familj. Om jag tog så mycket jag kunde själv skulle mamma inte behöva ha så ont. Det var min uppgift att ta smärtan. Annars skulle allt gå åt helvete. I mitt minne är det som en vändpunkt då självskadandet eskalerade.

OM KÄNSLOR OCH SJÄLVKRITIK
Jag bar så mycket inom mig att det inte fick plats innanför huden. Så tänker jag på det idag. Jag var så hemskt ensam. Allt jag behövde förnekades mig. Omedvetet började jag uppfatta det som att mina fullt normala behov var fel. Så jag stängde av dem. Jag slutade känna. Istället kände jag smärtan, det mässande självhatet och jag satte min kropp i ett tillstånd där inga känslor kunde finnas. Det verkliga självskadandet började inte i handlingen. Det började i självkritiken. Det var någon som sa det senare: ”det är allvarligt nog att du tänker så här om dig själv”. Självkritiken handlade om att ständigt slå på mig själv mentalt, piska mig till orimliga gränser och inte lyssna in mig själv. Jag skulle vara den bästa dottern, den duktigaste eleven, den snabbaste löparen. Jag skulle inte behöva något. Jag skulle klara mig själv och jag skulle fixa hela världen. Men det räckte inte. Jag räckte inte. För jag behövde trygga vuxna som inte var där. Med en perfekt glad yta släppte jag ingen nära. Ingen fick ju förstå vilken hemsk människa jag var. Så kändes det. Att jag behövde skydda människor från mig. Om bara någon hade kunnat hålla om mig då, hjälpt mig förstå mig själv, hjälpt mig se att det inte handlade om mig, och se till att det i något sammanhang kunde få handla om mig. Så som barn behöver: att få vara hela världen för någon. Jag vill berätta om hur jag fick läka det sen. Många år senare.

OM ATT FÖRSTÅ SIG SJÄLV
Så varför är det så viktigt att förstå? Är det inte lätt att bara fastna i intellektet? Det är det verkligen. Och det är inte alltid det går att förstå. Eller att det hjälper att förstå. För mig har det varit viktigt för att kunna känna, och känna med mig själv. Istället för att slå på mig själv behövde jag börja förstå mig själv. Se mina svårigheter, hur jobbigt det var, vad det verkligen handlade om. Inte bara som tankar. Jag behövde sätta mig in i min egen situation och se den med kärlek och respekt. Se att jag gjorde mitt bästa. Acceptera mig själv. Det var så jag långsamt lärde mig självmedkänsla. Det tog många år, och det behövdes mycket terapi. Det behövdes att jag hittade någon jag vågade försöka lita på, och öppnade mig. För det är omöjligt att förändra sig själv på egen hand. Det kommer inte in något nytt då. Om jag hade kunnat göra annorlunda hade jag ju bara gjort det. Men även om jag gjorde mitt bästa så kunde jag inte själv. ”Kan själv” var ju det som hade skadat mig från början. Efter många år av oförstående behandlare vågade jag testa tilliten en ”sista gång”. Den gången var det rätt. Lite tur hade jag ju också. Jag började känna lite i taget, och jag tränade på att våga stanna i känslorna lite mer hela tiden. Jag stod kvar hos mig själv. Andades. Lyssnade. Jag lärde mig vad olika känslor stod för, att urskilja dem, att känna vart de satt i kroppen. Hur de kändes. Vad som var svårt. Många gånger testade jag att måla dem så som de kändes.  Hade känslan en färg? Hade den en form? Var den varm eller kall? Stickig eller tryckande? Snabb eller långsam? Om känslan skulle vara en handling, vad skulle den göra då? Om du skulle beskriva den känsla du har nu utan att nämna dess namn, hur skulle du beskriva den?

OM BEHANDLING OCH PTSD
Jag var 17 år första gången jag hamnade på en sluten psykiatrisk avdelning. Då hade jag varit aktuell på BUP i 3 år, hos ätstörningsenheten. Det eskalerade snabbt. Jag fick ätträning, gruppbehandling, KBT för panikångest. Sommaren 2005 hade jag gett upp hoppet. Jag ville bara slippa känna. För panikångesten var egentligen flashbacks men det förstod ingen förrän då. Ångesten som hindrade mig från att äta var skräcken jag återupplevde. Posttraumatiskt stressyndrom. Inom mig vaknade det rädda barnet till liv. Jag kunde inte hejda det längre. De följande åren var en kamp på liv och död. Jag hamnade på ett behandlingshem med psykodynamisk inriktning. Jag utsatte mig själv för allt värre saker, riskerade mitt liv, umgicks med farliga människor. Det var tryggt, för det var det jag kände till. När jag sen skulle ut i samhället igen fungerade jag inte längre. Jag hade 13 diagnoser i min journal, åt så mycket mediciner att jag inte kunde känna längre. Psykiatrin lärde mig att stänga av, ännu en gång. 2007 bodde jag på ett boende för kroniskt psykiskt sjuka efter ett halvår i en dissociativ psykos. Det fanns ingen som orkade längre. Inte ens jag orkade. Men den våren, när min mamma gick bort, hittade jag ett jävlar anamma i mig. Jag tog mig därifrån till egen lägenhet. Jag satte mig i skolbänken. Det var nog nu. Det var också det året jag började i DBT. Tyvärr var det ingenting för mig, förutom att jag i det lärde mig en del om känslor. Min posttraumatiska stress blev än värre av det. Med PTSD är jag idag övertygad om att det inte går att behandla symptomen utan att först behandla bakomliggande trauman. Jag kände mig avväpnad alla mina försvar, men skräcken i mig var ju kvar. Jag behövde skada mig för att orka. Jag fick inte skada mig om jag skulle få hjälp. Den ekvationen slet mig i bitar. Ikväll fortsätter jag berätta om hur jag hittade rätt hjälp.

OM PTSD OCH TERAPI
Min erfarenhet är att allmänpsykiatrin inte kan behandla PTSD effektivt. Kanske för att det egentligen inte är en sjukdom. Posttraumatisk stress är att reagera normalt på onormala händelser. Att inte få rätt hjälp i tid kan göra tillståndet kroniskt. Jag fastnade i skräck. Jag levde som om alla var mina fiender. Jag gick i försvar, flydde, förberedde katastrofer. Det är så hjärnan reagerar på olösta trauman. Jag valde inte det. Med tiden förstod jag att min traumatisering var komplex. Jag var till slut livrädd för mig själv. När jag insåg att psykiatrin var oförmögna att hjälpa mig gick jag därifrån. Jag slutade med alla mediciner. Jag sökte på nätet efter hjälp. Jag fick ett tips. En privat traumaterapeut bodde inte långt bort från mig. Hon var mitt sista hopp. Det mötet gav mig den första diagnos jag har känt igen mig i: PTSD komplex. Jag fick möjligheten att bli en ”pro bono”-patient. Hon såg drivet i mig. Viljan. ”Om du kämpar och gör din del så satsar jag på dig”. Så blev det. Jag kämpade. Jag höll kravet om att få i mig tillräckligt med näring så att hjärnan skulle fungera. Även om jag många gånger slets i känslor av att inte vara värd, prestationsångest och rädsla för att bli övergiven så kämpade vi tillsammans. Genom EMDR, Eye Movement Desensitization and Reprocessing, var bearbetningen snabb men smärtsam. Jag var så trött. Hon stod kvar. Även om jag ibland återföll i självskadande. Vi var ett team. Jag hade tur. Och en överlevnadsinstinkt. Jag kan tyvärr inte säga ”sök privat vård” eller ”gå i EMDR-behandling” för det är inget som erbjuds allmänt eller gratis. Det finns. För de som har tur, för de som har råd. Det är ofta mer skonsamt i längden än långa smärtsamma samtalsterapier. Vi är olika, orsakerna är olika och lösningarna är olika. En sak är dock viktig i alla aspekter: motivation och villighet. Det ska jag skriva mer om, för vägen var ju verkligen inte så här rak sen.

VÄNDPUNKTEN
Det kom en tid då skräcken tog över mig igen. Jag gjorde allt jag kunde för att skrämma iväg människor i min närhet. Som jag hade gjort så många gånger förr. Skillnaden var att den här gången blev jag helt ensam. Helt utan hjälp. Jag hade bara mig själv. Jag var så djupt indragen i min smärta att inget annat fanns. Jag försökte samla mod att dö. För andra gången i mitt liv var det min enda utväg. Där och då mötte jag min riktiga botten. Men jag ville ju egentligen leva. Jag ville ju det. Jag ville leva så förtvivlat att jag ville dö. För jag förstod inte hur jag skulle göra. Jag hade ju försökt så länge. Jag förstod att jag var tvungen att PÅ RIKTIGT möta mig själv. Bakom ångesten, försvaren och allt jag försökte skydda mig ifrån. Jag behövde ta risken och visa mina sårbarheter, lita på att någon annan visste bättre vad jag behövde än jag gjorde. Jag behövde ta emot den hjälpen. Jag kunde inte själv längre. Det var då det vände. Allt innan det spelar så klart in, men det var när jag tog ansvaret över mitt eget liv och valde att försöka leva som det kunde vända. Jag ville inte innan. Jag var ju livrädd för ansvar. Det hade jag ju burit så länge. Jag hade burit fel saker. Jag bar skuld för andra människor. Men jag bar inte mig själv. Egentligen hade jag aldrig tagit ansvar för mig själv och mitt mående. Jag bestämde mig för att göra det. Jag kämpade mig igenom skammen. Jag berättade om skulden, om mina svartaste mest skamfyllda tankar, om hur jag hade manipulerat människor. Jag fick hjälp att förstå att det var överlevnad. När jag la allt på bordet och skalade av mig försvaren så fanns det någon där som sa ”du är människa och det är helt okej”. Jag kunde börja se det jag med, för nu visste hon ju allt. Nu visste ju jag allt.

SJÄLVSKADANDETS FUNKTION
I backspegeln kan jag se att självskadandet hade en livsviktig funktion. Det reglerade mina känslor. När jag utsatte mig för fara hämmade jag självhatet. När jag hade ont lättade ångesten. När jag var arg och inte kunde stå upp för mig själv gick det över av skadan. När jag kände mig maktlös kunde jag kontrollera min kropp. När jag var ledsen kunde jag kväva gråten. Som en personal på behandlingshemmet sa ”Jag kommer inte ta ifrån dig det. Det är ju din överlevnad. Men jag hoppas att vi kan lära dig andra sätt”. Jag väljer medvetet att inte gå in på hur jag skadade mig här. Ni vet redan alla sätt och att det inte är hur som spelar roll. Att kritisera sig själv utan att förstå sig själv är för mig självskadande. Där börjar det. Att rikta negativa känslor mot sig själv är självskadande. För det skadar dig. Det skadade mig. Alla känslor fanns där. Alla ohanterbara känslor bär jag som en påminnelse i minnen och ärr. Idag kan jag prata om det. Idag vågar jag vara ärlig och kan identifiera mina känslor. Idag kan jag värdera mig själv så högt att jag kan säga nej när något inte känns rätt. Jag behöver inte ens förklara varför. Det har varit en daglig träning att ge mig själv det och jag ska avsluta min vecka här med att berätta om det. Några tips och perspektiv på självhjälp.

KROPPSKÄNNNEDOM OCH TRYGGHETSSYSTEM 
Utöver terapin har jag längs vägen hittat olika sätt att hjälpa mig själv. Ett av dem har varit kroppskännedom. Att lära känna min kropp och känna in den. Det har jag gjort på flera sätt. Mycket är ”tack vare” min kroniska värk som är en följd av alla år av stress och spänningar. Det har varit nödvändigt att bygga upp mitt trygghetssystem för att hitta lugn och avslappning. Jag har praktiserat medicinsk yoga och avslappning. För att hitta den lugna andningen. Det djupa andetaget är idag mitt ankare i många situationer när känslorna blir svåra. Ibland räcker det att lägga mig raklång på golvet och bara andas. Ibland stretchar jag i mjuka övningar. Ibland gör jag några solhälsningar. Det gör mig mer närvarande. Jag fick också chans att testa basal kroppskännedom hos sjukgymnast. Med hjälp av kroppsscanning kan jag långsamt släppa kroppens spänningar och landa i mig själv. Meditationen har kommit senare men liknar också detta. Ofta sitter jag bara tyst och fokuserar på andetagen, låter tankarna flyta förbi utan att stanna vid dem. Det gör jag ju ändå, men då leder jag snällt tillbaka uppmärksamheten till andningen. Det hjälper mig att återta mitt lugn även i andra situationer. Allt detta har hjälpt mig att kunna lugna mig själv, identifiera känslor, känna styrkan i min kropp och acceptera den som den är, förstå dess funktion och älska den för det. Många gånger har det väckt mycket känslor och jag har gråtit massor. Även gråten släpper spänningar. När jag slutade skada mig kunde jag börja gråta igen. Självskadandet och min spända kropp höll tillbaka så mycket känslor och de behövde komma ut. Jag sörjde för allt min kropp hade varit med om. För några månader sedan på ett yogapass grät jag för att jag blev så rörd. Jag kände hur min kropp utstrålade styrka och tacksamhet. Livsglädje. Min kropp är inte rädd för mig längre. Vi är vänner nu.

SJÄLVKÄNNEDOM
Kroppskännedom hänger ihop med självkännedom. Att sammanfoga mig själv med min kropp var svårt. Jag hade ju överlevt genom att separera delar av mig själv. Lösningen fanns i kreativiteten. Genom att förena idéer i tanken med handarbete och låta sinnena arbeta tillsammans. Med det stora allvaret som bodde i mig var det otroligt svårt att börja leka och släppa prestationen. Jag började med tydliga instruktioner och lätta saker. Jag tillät mig sen att gå mer och mer utanför ramarna. Som när du har ett recept men freestylar lite. Till slut kunde jag hitta på helt egna saker. Någon sa ”ditt uttryck är ditt och det blir alltid rätt” och det blev mina ledord. Misslyckanden fanns inte. Det blev som det skulle och jag tränade på acceptans. Jag uttryckte mig, lekte fram nya lösningar och skapelser. Det gav mig glädje och frihet. Jag testade nya saker. Som barn gör, för att känna efter vad just jag gillar att göra. Jag väckte min nyfikenhet till liv och vågade drömma. Jag började odla växter. Ett litet frö växte och blev en vacker blomma under min omsorg. En avokadokärna blev ett träd. Det lärde mig tålamod. Och att jag behöver ha tålamod med mig själv. Speciellt när växterna tar allt större plats. Skrivandet har varit med mig sen barnsben. Det var en livräddare. När jag inte hade någon att prata med skrev jag. För mig är skrivandet som ett sätt att tänka. Jag behöver se tankarna utanför mig själv för att helt förstå dem. Jag började se att det var så. Det har jag använt mycket för att lära känna mig själv, och hjälpa mig att få klarhet. Också som kreativitet. Att lära känna mig själv har varit som att bli min egen förälder. Jag har lärt mig att stå vid min sida, ställa frågor utan att begära svar, försöka förstå, lyssna tålmodigt, vänta, ge förslag, vara nyfiken och lyhörd. Så byggde jag ett trygghetssystem runt mig själv. Det tar tid. Du är värd den tiden. Du är skyldig dig själv den tiden.

ATT VARA MED SIG SJÄLV
Jag började lyssna på mig själv. Vänta in svar tills det fanns. Jag ställde frågor som: Hur känns det här? Vilket alternativ känns mest bekvämt? Vad är svårt? Varför? Vad skulle du må bäst av idag? Är du rädd för något? Behöver du be någon om hjälp och stöd? Vad vill du äta till frukost? Vem vill du prata med idag? Utan att förstå att det var det jag gjorde blev jag medvetet närvarande. Jag var närvarande med mig själv. Den bästa föräldraegenskapen. Jag såg världen omkring mig, lyfta blicken och såg trädkronorna för första gången. Vad jag la märke till omkring mig sa något om mig. Vad jag störde mig på eller tyckte var vackert speglade självkännedom tillbaka. Det var viktigast att starta där, med mig själv. Bygga upp mig själv inifrån. Skapa en trygg zon där. Ge mig själv det jag kunde ge. Sen började en annan utmaning ta form: att sätta gränser mot omgivningen. Visa känslor. Ta ansvar för det utan att vara självdestruktiv. Att tro på att jag fick det, att jag hade rätt att vara människa. Jag ser det som en pågående träning. Idag vågar jag mer och mer säga ifrån, berätta vad jag tycker, säga nej när jag inte vill, säga ”jag återkommer” om jag behöver fundera. Jag behöver inte förklara. Jag vågar till och med bli arg. Jag kan säga ärligt och tydligt vad jag vill och behöver och förklara för andra att det inte är okej att göra mig illa. Jag har mina konturer och de behöver jag vara lojal mot, lyssna till. Jag vågar finnas, vågar leva. Idag lever jag med en fantastisk människa som utmanar mig till att bli ännu mer jag varje dag. Jag gör detsamma för honom. Vi växer, som två självständiga individer, av varandra. Det är mer än jag hade vågat drömma om. När jag inte hade mig själv var det inte möjligt. Då löstes jag upp i andra människor och fastnade i självutplånande. Motsatsen till idag. Det går att bli den man vill vara. Ett litet steg i taget.

ACCEPTANS OCH FÖRLÅTELSE
Det var viktigt att också se mina brister. Förstå dem. Acceptera dem. Jag är riktigt jobbig när jag inte erkänner att jag har fel. Jag har manipulerat människor, ljugit, skadat människor både omedvetet och medvetet. Jag är ibland onödigt hård och dömande. För att jag är människa. Och det är helt okej. Det går att säga förlåt. Jag har sagt förlåt. Jag behövde börja med mig själv. För alla gånger jag hade gjort mig ensam, skadat mig själv, gått emot min vilja, undvikit saker jag hade behövt osv. Jag skrev en lista på allt jag hade försakat mig själv. Där stod bl a lek, humor, utbildning, tålamod, kärlek, vänskap, att kladda och stöka ner, äta gott och att träna för att stärka kroppen. Allt det gör jag nu. Jag kommer på nya saker som jag fyller på med. Ibland när jag har en jobbig tid så plockar jag fram listan och så gör jag något av det som står där. Jag tycker så mycket om mig själv då. Jag hade också andra att säga förlåt till. Människorna som ville finnas där som jag kastade iväg, avvisade, ljög för och manipulerade i mitt självdestruktiva liv. De som jag la ansvaret för mitt liv på. Ibland gick det inte, för de fanns inte kvar i livet eller var för sjuka. Jag tände ljus för dem. De som stod mig närmast behövde se skillnaden. Jag sa förlåt genom att visa att jag tog hand om mig. Det gör jag än. Det har tagit många år att återvinna tillit. Jag har haft många samtal där jag har bett andra berätta, om de vill, hur de har upplevt det. Jag har mött mina skuggor. Varför? För att få frid. Annars finns det kvar för att jaga mig i mina mörka stunder. Att göra upp med mina skuggor har varit det finaste jag har gett mig. När jag skadade mig själv var självkritiken inte ärlig. Det är den nu. Och den är rimlig, grundad. Jag har chans att ta till mig den och använda den som styrka. När jag gör fel kan jag ta ansvar för det, och säga förlåt. Också till mig själv. Varje gång jag gör någon annan illa skadar jag också något i mig. Varje gång jag skadar mig skadar jag också de som bryr sig om mig. Jag förlåter mig själv för det jag gjorde när jag inte visste bättre.

TACK FÖR DEN HÄR VECKAN
Då var det dags att tacka för mig.  Innan jag går vill jag ge några kärnfulla tips på vägen (utifrån mig själv, som alltid).

1. Känslor är inte farliga. Inga känslor är fel. Omfamna dem alla. De vill säga något. Lyssna.
2. Bygg upp ett trygghetssystem inuti. Med en snäll förälder som värnar dig och förstår dig. Det räcker med att försöka.
3. Ge dig själv snälla saker. Öva på det. Du kommer att tycka om dig själv då. Vi gillar ju människor som är snälla mot oss. Var snäll mot dig. Du får det.
4. Träna på att vara närvarande i nuet. Ångest är gammal rädsla. Oro för framtiden hänger ihop med det. Gör nuet starkare så att du orkar ta itu med dåtiden.
5. Ibland finns det inget rätt och fel. Ibland måste du fly känslorna, hitta ett sätt att orka, komma vidare i det som är ohållbart. Ibland är vad som ser ut som ett steg tillbaka ett steg framåt. I framtiden hoppas jag att jag kommer att arbeta som psykoterapeut på ett behandlingshem eller en egen mottagning. Jag har lärt mig att leva med värk, trötthet och utmattningsskov. För jag vill så gärna leva. Jag vill att min historia ska få en mening. Det kan den bara få på ett sätt. Genom att den hjälper andra. Om så bara en enda människa.

En annan väg är genom skrivandet. Det som höll mig vid liv sprider nu liv. Ni hittar mig på reaktionista.se. Tack för att ni delat med er av era tankar och egna upplevelser under veckan. Tack för ert varma stöd, och inte minst tack till SHEDO:s styrelse som gav mig den här möjligheten. Nu fortsätter vi prata om det, öva på självmedkänsla och träna på allt det som hör livet till. Tack!

Mitt självskadebeteende började som ett rop på hjälp och slutade med ett beroende, eller det har inte slutat, det finns fortfarande där. Jag brukar beskriva det som att man är sötsugen. Jag känner mig nästan som en drogmissbrukare ibland, och på ett sätt så är jag en missbrukare. Jag fick mina första tecken på OCD när jag gick i 5:an eller 6:an. Då var det ganska typisk OCD, jag hade en ritual jag var tvungen att göra när jag gick hemifrån; allt för att hindra vår hund från att brinna inne, bli stulen eller dö av något. Detta ledde till bråk med brorsan. Men tänker inte ha detta som huvudsak i texten. Men bara när jag skriver är jag rädd för att skriva något fel, kanske ljuger jag? Kanske hittar jag på?
 
Mitt första minne av självskadebeteende, som jag inte direkt såg som självskadebeteende, var i samband med min tandställning. Den hade gått i sönder och jag hade ångest, för att det var inte första gången den gått i sönder. Jag försökte använda mitt självskadebeteende som ett rop på hjälp och hoppades på att det skulle synas under mina träningskläder. För jag ville att någon skulle fråga mig, hur jag mådde, varför osv. Jag minns inte om någon la märke till det. Någon vecka senare, självskadade jag igen. Detta var än en gång på grund av min tandställning. Den hade gått sönder och jag hade dåligt samvete, jag kunde vakna mitt  i natten och gå ut bara för att ”kyla” ner mig. Och hade ångest så fort jag inte var sysselsatt.

Efter detta hände väl lite grejer och så, men jag hamnade till slut i en relation med en kille där jag inte vågade göra något, säga något. Var ständigt rädd för att han skulle göra slut med mig. Men han var inte dum eller så, vi var bara väldigt olika. Han pratade inte så mycket om sina känslor, medan jag berättade gärna mina… så när han inte hörde av sig, så självskadade jag istället.  Så fort han verkade lite reserverad så vände jag mig till självskadandet. Det var lättare så. 
Ibland självskadade jag även när en nära släkting till mig varit taskig. Hen kunde i perioder psykiskt misshandla mig; kalla mig för diverse saker och trakassera mig något fruktansvärt. Jag vill inte skylla på hen, men det hade absolut en påverkan på mig.

Numera är jag 24 år gammal, men har lärt mig massa. Jag säger till partners och framtida partners vad jag vill ha. Berättar att jag är väldigt verbal, gillar att visa känslor och är rädd för att vara för ”på”. Att jag gärna vill höra att någon tycker om mig, att jag är vacker och att de saknar mig. Jag har även lärt mig att vända mig bort från från killar som jag kanske gillat, men som inte har tillgodosett mina känslomässiga behov.
 
Jag självskadar än idag. Men nu är det oftast för att jag känner att jag måste; för att det har blivit ett beroende. Avsaknaden av det där ruset som jag känner när jag självskadar ”bra”. Problemet med detta är: att nu krävs det mer för att jag ska få ruset. Det blir så. Hela tiden krävs det mer och mer. Men jag går på terapi just nu. ERGT; för andra gången. Det är bra, men lite triggande. Kan se i mina papper att jag har tendenser till att självskada under dagarna när jag varit där, men samtidigt är det skönt att få träffa andra som är som jag. Som förstår mig på ett helt annat sätt. Där får vi även lära oss om känslors ursprung, varför de finns och så. 

Jag medicinerar även för min OCD vilket gör att självskadeimpulserna i samband med detta har minskat mycket. Utöver detta har jag även en ADHD-diagnos, denna tar jag inga mediciner för men har läst på och förstår mig själv betydligt bättre. Kontakten med min släkting som tidigare trakasserade mig är minimal; vilket också har minskat mina självskadeimpulser. Var inte rädd för att minska kontakter med människor som drar ner dig!

Min berättelse

Jag är en tjej som snart fyller 29 år. Utåt sett är jag glad och sprallig och väldigt omtänksam. Till en början när jag mådde dåligt sa jag inte till någon. Jag pluggade och jobbade samtidigt, jag hade så otroligt mycket självmordstankar och självskadetankar. Jag sov inte på nätterna och mitt liv var fullt av stress och press från högskoleutbildningen jag gick på och jobbet. Tillslut rann bägaren över och allt brast.

Jag hamnade ganska fort i ett självskadebeteende och de ledde till LPT på en slutenvårdsavdelning. Där började sjukhusvistelsekarusellen som ibland har känts att de aldrig skulle ta slut. Efter första inläggningen följde några andra inläggningar också. Jag upplevde de som att personalen saknade kunskap om självskadebeteende, hade aldrig tid och prata. Jag pratade mer med andra patienter än personalen.

Efter att ha åkt in och ut några gånger mest på sommaren.  Tillslut satte mitt självskadebeteende stopp för studierna. Så jag tog studieuppehåll. Den inläggningen varade i mer eller mindre ett och ett halvt år. Och det skadade mig väldigt mycket. Jag blev van vid att alltid vara skyddad i form av extra vak. Jag blev van vid tvångsåtgärder i alla dess former. Så efter ett och ett halvt år skrevs jag ut. Det kändes som jag fick lära mig saker på nytt som att ta hand om mig själv.

Men nu till det positiva – efter ett och ett halvt år på sjukhus flyttade jag till ett LSS gruppboende som verkligen är underbart. De stöttar mig verkligen och även fast jag skadat mig massa så mycket så att polisen kommit så får jag bo kvar. Ibland har det verkligen vart kaos. Men de har sett att jag försöker. Att jag har perioder jag inte skadat mig. Min dagliga verksamhet stöttar mig väldigt mycket också.

Jag hade turen inom LSS och få ett superbra boende och daglig verksamhet. Efter ett år på boendet bytte jag psykriatri bytte från nordvästra till norra. Till en början HATADE jag det. Åkte fortfarande in och ut på psyk. Slutenavdelningen jag hamnade på tyckte ja va sjukt dålig. Jag kände att de inte tog mig på allvar och skrev ut mig när jag skadat mig. Avdelningen byggde på patientens egna ansvar att man skulle komma innan man gjort något, vilket jag inte alls var van vid. Jag var ju van att vara skyddad. På denna avdelning fick jag gå ut själv, de hade jag ju nästan aldrig fått förut. Det var så mycket förändringar. Men efter ett tag insåg jag att personalen visst brydde sig, de jobbade bara annorlunda. De har aldrig gjort några tvångsåtgärder förutom lpt i några dagar. Dem använder samtal i stället för tunga mediciner.

Jag har inte varit inlagd mer än en vecka på ett och ett halvt år i sträck. De bästa att jag hamnar oftast på samma avdelning och har samma kontaktpersoner istället för att slussas runt på olika sjukhus på olika avdelningar med olika personer.

Det största misstag jag gjort var att hålla tyst, jag var väldigt ung när jag först började må dåligt. Sen gick de några år då jag mådde okej. Sen 2011 började ja må väldigt dåligt igen men som sagt jag höll tyst så som ja gjort i många år. Det var för cirka tre år sen jag faktiskt började prata om hur jag mådde och de är de bästa jag gjort. Jag mår forfarande dåligt ibland men vem gör inte det? Jag har inte bestämt mig för att bara må bra, för de är ju typ omöjligt. Jag accepterar läget, att de går lite upp och ner, ibland är det bra och ibland mindre bra.

Jag blir fortfarande väldigt ledsen över den dåliga vården jag fått, men även tacksam över att de blivit bättre. Långa inläggningar och tvångsåtgärder är verkligen inte bra för personer med självskadebeteende. Sätt inte bara en borderline diagnos på en person som skadar sig. De kan faktiskt ligga andra orsaker bakom. Och de finns faktiskt andra diagnoser. Jag har länge levt med bordelinestämpel trots att jag inte har de. Känns som vården i allmänhet är lite diagnoshysteriska.

Jag kan ha svårt att se att de går framåt, jag tycker mest jag står stilla. Egentligen har jag kommit otroligt långt bara genom att prata om hur jag mår. Jag har alltid vart målinriktad och jag tror faktiskt på mig själv. Jag har klarat att jobba, vart i Australien i över ett år, gått på högskola i två och ett halvt år. Men allt de känns enkelt jämfört med att komma ur ett självskadebeteende som känns sjukt mycket svårare. Men de är sjukt värt att kämpa, för livet är faktiskt fint. Vill bara säga tack till mitt fantastiska gruppboende <3

Kroppsscanning och att lära sig ta hand om sig själv

Ibland så är jag där igen och klämmer och känner, vänder och vrider framför spegeln som så många gånger förr. ”Kroppsscanning” fick jag veta att det hette av en psykolog. Detta att med händer och ögon kontrollera och scanna av sin egen kropp för att avgöra hur pass okej den är. Jag har sett detta göras av otaliga kvinnor både på film och i verkligheten. Det är normaliserat på något vis att checka av sin kropp på detta sätt. Som om det fanns någon hemlig mall eller form vi skulle hålla oss till där vår kropp ska passa in. Lite som en pepparkaksform som det liksom inte får välla över något utanför på. Jag fick med mig en lapp hem av den där psykologen med en uppmaning om att anteckna varje gång jag ägnade mig åt kroppsscanning och även vilka känslor jag fick när jag gjorde det. Det var tänkt att vi skulle börja jobba mer riktat med min ätstörning som hon börjat identifiera. Att jag led av ångest visste vi redan, det var ju just ångest jag hade sökt behandling för. Jag hade bara inte varit riktigt ärlig med hur mycket av min ångest som var centrerad kring min kropp och vikt. Inte förrän nu. Jag berättade om hur viktigt det var för mig att äta bra och träna rätt och att jag följde en kost- och träningsplan just nu som hjälpte mig med detta. “Du kan inte banta om vi ska börja arbeta på riktigt med det här” sa psykologen. “Men jag bantar inte!” svarade jag förvånat. “Jag äter bra mat med mycket protein och grönsaker och får i mig alla näringsämnen som kroppen behöver”. Hon tittade allvarligt på mig. ”Du måste släppa detta helt om vi ska kunna arbeta med din ätstörning”. Jag tyckte det var knäppt, jag ville ju bara leva sunt! Jag fortsatte med mitt upplägg och träffade varannan vecka en PT som mätte mitt kroppsfett. En tång som bokstavligen greppar tag om ens fett och mäter det. En kroppsscanning man tillåter någon annan att göra för att tydligt visa att “hey här är det lite för mycket, här är det fel. Din kropp är fel.” Jag tränade många tunga pass i veckan, vägde all min mat och gjorde matlådor enligt noggrann planering. Jag fick beröm av kollegor och vänner över att jag var så duktig och målmedveten. Ingen var orolig för mig. Jag har aldrig varit anmärkningsvärt smal så det var ingen som tänkte att något var fel.

När de resultat jag eftersträvat inte kom blev jag oerhört besviken på mig själv. Jag fortsatte jaga vidare efter den perfekta dieten och livsstilen som skulle ge mig den kropp jag suktade efter. Jag tänkte på mat, träning och kroppsfett under i stort sett alla dygnets vakna timmar. När jag avslutat en diet började jag med en annan. I sju veckors tid drack jag pulvershakes och i perioder har jag även tagit olagliga substanser för att bli pigg, orka träna mer och samtidigt minska aptiten. Senast följde jag en diet som innebar en kost med minimalt med kolhydrater. Jag mätte mitt blodsocker dagligen. Jag fick inte ligga över en viss siffra i blodsocker eftersom jag då var övertygad om att min kropp lagrade in fett. En kollega med diabetes tittade klentroget på mig när jag berättade om detta. Andra tyckte det var märkligt att jag bara drack smörkaffe halva dagen istället för att äta. Den som reagerade mest på det jag gjorde var min pojkvän. Han såg ju vilken ångest jag hade om jag misslyckats genom att “fuska” från en diet eller när jag inte orkade träna som jag planerat. Men jag vägrade lyssna på honom också, han skulle minsann inte få stoppa mig. Jag hittade sätt att försvara mig genom att poängtera att “han och andra minsann inte levde tillräckligt sunt” jag tänkte generellt så, att alla andra var osunda och saknade kunskap.

Mitt uppe i en ny träningssatsning med PT så tappade jag orken och lusten totalt. Det var som att jag blev helt matt i kroppen när jag klev in på gymmet. Jag kände en stark olust och som att min kropp skrek “jag vill inte!”. Jag tog kontakt med en hälsocoach som var klok nog att förstå att min kropp var stressad. Att jag var konstant trött, ofta förkyld och kände mig allmänt sliten var tydliga tecken på detta menade hon. Hon menade att kroppen inte kunde tillgodogöra sig träningen i detta skick och gav mig rådet att enbart promenera och absolut inte träna tunga eller långa pass. Jag fick panik, hur skulle jag nu lyckas nå mina mål? Men så erinrade jag mig plötsligt att detta ju hade hänt mig tidigare när jag bodde i Stockholm för ett par år sen. Den gången hade jag klarat av en 12-veckorsutmaning med några andra tjejer. Vi hade följt ett strikt kost- och träningsschema i 12 veckor och även mätt kroppsfett och vikt. När jag inte fått de resultat jag ville bestämde jag mig för att direkt fortsätta med en ny PT. Efter att ha kört på minst lika hårt några veckor till så kom den där tröttheten. Kroppen och psyket ville inte mer.

På senare år har jag tvingat mig själv att omvärdera mina tankar gällande allt som rör kropp, vikt, mat och träning. Det är fortfarande svårt ibland, speciellt när de jobbiga tankarna kommer och ångesten slår till. Tankar på att jag ätit fel, för mycket eller inte rört på mig tillräckligt. Tankar på att jag inte duger och att jag borde se ut på ett visst sätt eller väga en viss siffra. Det är också svårt för mig att lägga upp en plan kring kost eller träning eftersom det är som att mitt psyke och min kropp sparkar bakut då och inte vill. Det som funkat ganska bra för mig är att försöka lyssna på kroppen och att inte se träning som prestation eller något som är förknippat med utseende. Snarare behöver jag fokusera på hur kroppen känns och vad den behöver just nu. Jag tror vi är många som har eller har haft en komplicerad relation till mat och/eller träning. Vi är många som aldrig varit underviktiga och som det inte syns på att vi har problem. Men kanske kan vi hitta ett sätt att förhålla oss till det hela som är lite snällare mot oss själva? Kanske kan vi sträva efter att på riktigt börja ta hand om oss själva i ordens rätta bemärkelse?

Caitlin Moran är en underbar kvinna och förebild för mig som har sagt mycket smart. Följande citat av henne tycker jag passar bra att avsluta med:

“Pretend you are your own baby. You would never cut that baby, or starve it, or overfeed it until it cried in pain, or tell it it was worthless. Sometimes, girls have to be mothers to themselves. Your body wants to live – that´s all and everything it was born to do. Let it do that, in the safety you provide it. Protect it. That is your biggest job. To protect your skin and heart.” – Caitlin Moran

/Lina Lindén