BIP ERITA: Internetförmedlad behandling för ungdomar

Nu pågår rekryteringen av ungdomar med självskadebeteende till en nationell studie av ERITA. 

BIP ERITA står för emotion regulation indvidual therapy for adolescents och bygger på kognitiv beteendeterapi (KBT), dialektisk beteendeterapi (DBT) och emotionsreglerande terapi (ERGT). BIP ERITA består av två internetförmedlade delar: en del som vänder sig till ungdomar och en lite kortare del som vänder sig till ungdomars vårdnadshavare. Under hela behandlingen har både ungdomar och vårdnadshavare kontakt med en terapeut via internet. Under behandlingen får både ungdomar och vårdnadshavare möjlighet att lära sig nya sätt att hantera känslor och tankar på som har visat sig vara effektiva i flera vetenskapliga studier. I det långa loppet hoppas vi att projektet ska leda till att fler med självskadebeteende får tillgång till effektiv behandling.

BIP ERITA genomförs med stöd av Nationella Självskadeprojektet och drivs av barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms läns landsting i samarbete med Karolinska Institutet och Centrum för psykiatriforskning.

Läs mer och lämna en intresseanmälan HÄR!

Att våga söka hjälp och stöd

Ett liv med ätstörningar kan se så olika ut. Vi kan leva i ensamhet där ingen annan vet om vår smärta, panik, ångest. Kanske vet vi inte ens själv hur vi mår? Det kan se olika ut men en sak har vi gemensamt – vi är värda att få hjälp.

Att söka hjälp är inte alltid lätt. Det kan finnas tusen känslor kring detta. Mår jag tillräckligt dåligt? Är jag verkligen sjuk? Kommer någon vilja hjälpa mig? Finns det hjälp? Vart ska jag vända mig? Vågar jag? Vill jag? Det är okej att vara rädd, att tvivla. Men det är värt det, att söka stödet. Att få hjälp med att ta sig ur mörkret och ätstörningens klor. För det går. Ibland är vården inte som vi önskar, men det finns bra hjälp att få. Ibland behöver en leta i hundra år, kriga och slåss. Och vem orkar det egentligen? Kanske ingen, men ibland måste vi i alla fall. För att överleva och få tillbaka våra liv.

Jag har varit en av dem som läkarna inte har tagit på allvar. Jag har under många år haft svårt att få hjälp både inom öppenvård, dagvård och slutenvård. Jag har blivit nekad, utslängd, runt skickad. Och det har gjort ont. Ibland har jag velat dö för att jag inte har orkat med vården. Jag vet inte hur många tårar jag har gråtit när jag har mött läkare på sjukhuset som har skickat hem mig när jag precis har orkat berätta att jag knappt ätit något på flera veckor. Hur vi än blir behandlade i vården så är det alltid värt att fortsätta kriga. För en vacker dag, då kommer du att hitta rätt. Du kommer få en psykolog, läkare eller någon annan vårdpersonal som bryr sig på riktigt. Som förstår dig. Som kämpar. Vägen dit kan vara lång, ibland inte, men oavsett så kommer det vara värt att kämpa för att ta sig dit. Det är alltid värt att söka hjälp när en inte mår bra.

Mår jag tillräckligt dåligt?
Ja. Det är ingen tävling i vem som mår sämst. Om du inte mår bra eller har självdestruktiva beteendet så är det bra och viktigt att söka hjälp.

Kommer någon vilja hjälpa mig?
Ja. Det finns många som jobbar med just ditt problem, som har utbildning och som vill hjälpa just dig.Det är inte alltid lätt att hitta hjälpen, men den finns.

Vågar jag?
Ja. Det är mer läskigt att må dåligt, jag lovar. Innerst inne så vill du, för även om det kanske inte alltid känns så, så vill ingen må dåligt.

Kom ihåg: Du vågar. Det finns hjälp att få. Det kommer vara värt det. Du kommer kunna återhämta dig. Ingen är värd att må dåligt.

/Jessica

Att sträva mot det friska och släppa taget om det sjuka

För mig har det tagit lång tid att nå fram till en frisk vilja och en tillräckligt stark motivation att lämna det sjuka och självdestruktiva, för att istället på riktigt sträva mot att leva ett så friskt liv jag kan. Och även nu när jag bestämt mig för att kämpa så har jag stannat upp, tvivlat och snubblat bakåt igen många gånger. För vägen är tyvärr sällan rak och enkel. Det är jobbigt att kämpa hela tiden och det är svårt att alltid sträva uppåt. Jag har tvivlat på om jag verkligen kan må bättre, om jag är stark nog, om jag orkar kämpa så mycket som krävs och om det ens är någon idé att fortsätta försöka. Det är svårare att ta tag i livet än att fly från det som är jobbigt. Men att stanna kvar och hantera livet som det är kommer ändå att vara mycket mer hållbart i längden – det är så jag verkligen kommer någonstans!

Men det är svårt att lämna det självdestruktiva som varit en del av mitt liv under så lång tid. Att skada mig själv dyker fortfarande ofta upp som en lösning för att hantera det som är svårt och jobbigt. Men det är inte längre ett alternativ. Jag försöker att påminna mig själv om att jag aldrig kommer framåt om jag fortsätter skada mig själv. Jag kan inte må bra och skada mig själv samtidigt, det kommer inte att gå. Jag vill må bättre och jag vill klara av att göra det jag vill. Det kan jag bara uppnå om jag fortsätter att kämpa och släpper taget om det självdestruktiva.


Under alla år som jag mått dåligt har det funnits mycket tvivel. När alla andra verkar må bättre av samma hjälp som bara gjorde mig sämre. När vårdpersonal säger till mig att de inte vet hur de ska hjälpa mig. När det stöd som ska hjälpa mig verkar ha gett upp hoppet. När jag har försökt att bli fri(sk) så länge utan att lyckas. Då är det lätt att känslan av hjälplöshet bara växer och tron på något bättre snabbt försvinner. Då är det lätt att känna att något bättre bara är något som händer andra och inte mig. Då är det lätt att tänka att det är jag som är undantaget, att det är jag som är den det är fel på och att just jag är den som är ett hopplöst fall. Men ingen är ett hopplöst fall. Det kan visst bli bättre. Det finns hjälp som hjälper, det gäller bara att ha tålamod, fortsätta kämpa och inte ge upp tills man hittar rätt hjälp.

Till slut fick jag den hjälp som var rätt för mig. Jag fick en psykolog som verkligen förstod mig och trodde på mig. Jag fick träffa en läkare som flera gånger sa till mig: ”Du är inget hopplöst fall”. Det behövde jag höra och med tiden kunde jag även börja tro att det kunde vara sant. Nu har jag till slut fått rätt hjälp under rätt period i mitt liv. Och jag vill tro att det ska gå den här gången. Det krävs fortfarande mycket tålamod och jag behöver fortfarande intala mig att självskador inte är ett alternativ längre. Det är fortfarande jobbigt ibland, men det blir lättare med tiden. Och det är värt det. Det går och det är verkligen värt det.

/Jenny

Det finns en annan tillvaro än den som är i totalt mörker

Jag står i rulltrappan, är en av alla andra i morgonrusningen på T-centralen. Finner min trygghet i den mjuka hemvirkade sjalen och under kepsens skyddande skärm. Jag tänker att det är så konstigt hur allt går upp och ned i livet, precis som rulltrappan jag nu står i. Här är jag mitt i alltihop. Hör tunnelbanans sus och rasslet i spåren, känner tunnlarnas vindar mot min hud. Det visslar när vagnen bromsar in. Människor passerar framför, bakom, förbi. Jag är mitt i allt.

Jag är mitt i verkligheten igen, som alla andra, som så många gånger förut. Och samtidigt är det helt overkligt när jag tänker på vem jag var för snart ett år sedan. Då var jag en spillra av liv och verkligheten var ett kommatecken mitt i ett vakuum. Med envishet och tvång stod jag på benen. Och med tvång räddades även mitt liv.

Jag fortsatte att leva då. Kanske inte av egen vilja, men när det väl stod klart att det fanns ett frö av liv i mig, så fanns det inget alternativ än att fortsätta. Då antog jag utmaningen. Och med andras välvilja och kärlek fortsatte jag. Det fanns inget annat alternativ än att fortsätta. Så jag lever alltså idag.

Att leva idag är inte alltid med lätthet. Men ingen människa lever enbart med glädje över att få vara vid liv. Det är en sanning vi aldrig får glömma. Alla har sina kamper. Alla har sina strider. Jag och du, varenda människa på denna jord. Jag måste ofta påminna mig om detta. Och jag kämpar för att lära mig att acceptera att så länge jag lever behöver jag leva sida vid sida med smärta och  obehag. Och lära mig att leva sida vid sida med mig själv. Men vid sidan av detta finns ju även ljusa stunder, kärlek, glädje!

Jag vill ofta förgöra och förstöra mig själv. Samtidigt är det just detta sug efter att förinta mig själv som nu är min drivkraft att fortsätta ge mig ut en morgon som den här. Att fortsätta, att inte förgöra. För det är en djup och stor rädsla inom mig att de destruktiva krafterna ska få chansen att styra mig så enväldigt att jag snart bara ser döden som en utväg. Jag vill inte att det ska vara min verklighet igen, därför fortsätter jag.

Även om det är svårt inombords, även om det finns ångest varje dag, så fortsätter jag att leva med mina älskade i min närhet. Jag fortsätter också att återvända till de underbara människor och den plats som har hjälpt och hjälper mig att inte falla så djupt som då, för snart exakt ett år sedan. För det är verkligen sant som uttrycket säger att ”ingen människa är en ö”: Vi klarar oss inte ensamma. Det är tack vare andra som jag faktiskt lever och tack vare andra som jag vågar fortsätta, även de dagar jag inte så gärna vill leva. De dagar då destruktiviteten lockar med  sin falska befrielse. Andra hjälper mig att inte snärjas in i mitt ensamma destruktiva mörker som bara vill förgöra.

Steg ett är att lära mig att hålla mig flytande, att inte följa min destruktiva sida ned i de mörkaste av vatten. Steg två är att lära mig hålla balansen mer på egen hand. Och steg tre blir att lära mig att hitta en egen drivkraft som blir motorn i livet och existensen. Och även då kommer jag att behöva andra människor omkring mig. För vi behöver alla någon annan. Oavsett i vilket skede av livet vi befinner oss.

Just detta vill jag försöka förmedla till er alla; du ska inte vara ensam och du behöver inte vara ensam! Även om det är som om mörkret omsluter dig totalt, och du känner ångest och sorg och smärta, så finns det någon annan som kan förändra just den tillvaron. Det kan inte ske som i ett trollslag, men bara att låta någon annan finnas i ditt mörker kan vara första steget till någonting annat. Det kan bli början på en väg som innebär att du kan andas lättare framöver.

För min del var det att jag vågade ringa ett telefonsamtal som förändrade det totala mörkret till något annat. Sakta och sakta började min väg sträcka sig i en annan riktning. Och det är åt det hållet jag nu vandrar. Alla människor vandrar på en väg som kantas av både ljus och mörker, glädje och smärta, vilja och tvivel. Glöm inte det.

Stäng inte dörren om dig, och stäng inte ute någon annan. Vi behöver varandra. Jag kan med egen erfarenhet säga att med sällskap av andra kan vi klara av våra destruktiva inre krafter. Det finns en annan tillvaro än den som är i totalt mörker. Det finns nyanser i livet.

/Miriam

jag lärde mig så mycket om livet, döden och mig själv

Ibland tänker jag på alla somrar som jag har sett solen genom en gallerbalkong, när jag har befunnit mig i en inhägnad med taggtråd runt. Dagar, veckor och månader där jag egentligen inte minns någonting förutom fönster som inte gick att öppna, låsta dörrar och miljoner sekunder av ångest. Jag var så ledsen då för att allting gjorde ont. Livet jag levde men också rädslan för att det alltid skulle vara så. Sjukhus, självskadebeteende och aldrig visste någon om jag skulle överleva. Den tiden var inte okej. Tio år var inte okej.

Men idag. Nu. När jag njuter av sommaren i frihet så är jag glad att allt det där hände, att jag fick kämpa för att överleva, men kämpa ännu hårdare för att bli frisk. För jag lärde mig så mycket om livet, om smärta, döden och mig själv.

Snart har jag varit fri från mitt självskadebeteende i sex år. När jag var mitt i det var det svårt att se slutet på lidandet, någonting som ständigt plågade mig. Att inte veta hur det skulle sluta. Det var många som trodde på mig och min förmåga att ta mig vidare, men det var också så många som släckte hoppet om och om igen. Inte minst jag själv. Varje självskadehandling kändes då som ett bevis på att det var försent för mig. Att det inte fanns någon väg tillbaka. Jag hade irrat runt i mörkret så många år, så hur skulle jag finna vägen tillbaka till livet? Jag tror det är en vanlig känsla när en är mitt i kampen.

Idag arbetar jag som sjuksköterska inom psykiatrin och möter samma ovisshet hos mina patienter som nu befinner sig bakom låsta dörrar med gallerbalkonger och fönster som inte går att öppna. Det är okej att inte veta, det är okej att vara rädd. Men det finns vägar vidare. Även om det inte går att se vägen, så betyder det inte att den inte finns.

För sex somrar sedan var jag mager och livrädd och idag är jag så innerligt tacksam för att jag orkade. Livet nu var värt att kämpa för.

/Jessica

En sak som är lika viktig för oss alla

Jag började sluta tro på att det fanns någon hjälp att få. Att det var så här det var och att det var så här det skulle fortsätta, ingen verkade ju förstå? Vården som skulle vara en hjälpande och trygg hand att greppa tag i. Vården som skulle kunna fixa allt det som gjorde så ont i mig. Det var ju deras jobb, de visste hur de skulle kunna hjälpa mig, det var hos dem som hjälpen fanns. Allt skulle lösa sig, bara jag vågade öppna upp mig mer i terapin. Eller?

Nu när jag ser tillbaka på mina år som sjuk i ett självskadebeteende och i en ätstörning så slår det mig hur viktigt det är med ett bra bemötande. Hur viktigt det är att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på och bli sedd.

Jag gick hos BUP i flera år, de år när jag var som sjukast och mådde som värst. Jag tror att jag har gått igenom varenda psykolog och terapeut som jobbar där. Ingen verkade fungera för just mig och mina behov, ingen verkade passa min personkemi. Jag började hos en ny, gick igenom samma sak med att berätta varför jag var där, hur jag mådde, vad som hänt tidigare i familjen och så vidare… Sen frågade de mig hur jag ville gå vidare med detta, hur de skulle göra för att jag skulle börja må bra igen. Men inte visste jag det, det var väl de som skulle veta det, det var väl just den ovetskapen som fick mig att söka hjälp. Om jag hade vetat hur jag skulle göra för att må bra igen så skulle jag väl gjort det för länge sedan? Iallafall så fortsatte samtalen, de frågade mig saker som jag inte kunde svara på och jag blev allt mer förvirrad. De antecknade i sina block men ställde ändå samma fråga vid nästa besök, vid ett tillfälle hade terapeuten till och med glömt vad för problematik jag hade. Jag bytte till en annan person i tron på att det skulle gå bättre men det blev ändå samma sak, om och om igen.

En dag så började en ny lärare i min skola. Hon skulle undervisa mig i svenska samt bli min och min klass nya föreståndare. Redan första dagen kom hon fram till mig och berättade att min tidigare klassföreståndare, som jag faktiskt kommit rätt nära och börjat öppna upp mig för, hade berättat om mig. Jag tittade bara på henne och gick därifrån. För inte skulle en lärare kunna hjälpa mig när inte ens BUP kunde göra det.

Trots mitt undvikande så gav hon sig inte, min nya klassföreståndare som senare skulle bli den person som räddade mig ur mörkret. Hon fortsatte att greppa tag i mig, ta mig undan för att prata och tog sin planeringstid till att sitta med mig, utan att jag sa ett ord. Till slut så började jag öppna upp mig, väldigt tveksamt och inte med en gnutta förtroende. Men det blev annorlunda den här gången. Hon bad mig inte rabbla upp hela min livshistoria, hon frågade inte varför jag mådde så dåligt och hon frågade inte varför jag skadade mig själv. Det enda hon gjorde var att utsöndra ett förstående och ett lugn, ett lugn som jag inte känt förut.

Detta kom att bli början på en nästan tre år lång kamp. En kamp mellan ångesten och viljan att må bra, en kamp mellan en ångestfylld 14-åring och en förtvivlad lärare som egentligen inte alls hade behövt kämpa med något som detta. En kamp där mörker och destruktivitet blev vardag. Men även en kamp som jag tror blev min räddning.

Trots alla gånger jag svek min klassföreståndare, svek den där hjälpande handen med återfall och med ångestens hårda ord så stod hon fast. Hon lät mig inte falla ner i avgrunden igen och nu står jag här, fri från all självdestruktivitet.

Min hjälp fanns inte att få hos vården. För mig och min situation så fungerade inte BUPs terapi eller kuratorernas hjälp. Jag hittade inte hjälpen där men det är hur det var för mig, det betyder inte att vården är något dåligt eller bristfällig för alla. Vi är alla olika, vår ångest är olik varandras och så även vår väg till ett friskare liv.

Men en sak som är lika viktig för oss alla är ett bra bemötande. Det spelar ingen roll vart eller av vem du bli bra bemött. Om du så får ett bra bemötande på BUP, hos skolkuratorn, på arbetsplatsen, av vuxenpsykiatrin eller av din klassföreståndare så kommer det bemötande väga tungt i din väg för att må bättre.

Jag började sluta tro på att det fanns någon hjälp att få. Att det var så här det var och att det var så här det skulle vara, att ingen verkade förstå. Men jag hittade min hjälpande hand. Jag fick till slut ett bra bemötande, ett bemötande som vägde tyngre än ångesten. Det blev min räddning och det bevisar att våra egna reaktioner och bemötande av andra människor är väldigt betydelsefulla. Jag skulle aldrig begära av någon annan att utstå det som min klassföreståndare fick göra, men att ta psykisk ohälsa på allvar, uppmärksamma och se de som mår dåligt i ens omgivning, det är något som alla borde få begära.

/Lina

Att leva med bipolär sjukdom

Om allt bara är som det ska, normalt, rullar livet på ungefär sådär som för alla. Det kan gå flera år mellan skoven, eller så har du flera skov per år.

Så händer det. Ett par veckor upp till ett par månader är du full av energi, idéer, projekt, intensiv och kanske ett väl högt självförtroende. Det ökar successivt och blir tillslut ohållbart. Saker kan inte gå fort nog och motgångar och hangups irriterar och skapar frustration, där kan ilskan träda in. Periodens längd är beroende på intensitet, egen eller andras observation och kunskap samt när sociala konsekvenser uppstår.

Eller så händer det andra. På en vecka eller två så blir du allt tröttare. Livet känns tungt och allt det där vardagliga blir en kamp. Du är ledsen. Ångesten smyger sig på. Den där ångesten som antingen gör så ont att du gör vad som helst för att slippa smärtan eller så blir du helt handlingsförlamad. Sömnen blir rubbad, du sover mer eller mindre än vanligt. Du vaknar och hinner kanske stiga upp ur sängen innan det känns som att ett tåg kör över dig. Du gråter dig igenom dagarna och orkar inte se andra människor i ögonen. Oförberedda ljud och mycket människor blir läskiga. Att få i sig näring blir en kamp. Att svara i telefon, svara på alla sms, bara det kan vara för mycket. Men både de obesvarade samtalen och alla hjärtan betyder så mycket för den som mår dålig.

När det börjar gå åt rätt håll, då blir det ofta lättare framåt kvällen. Du orkar titta upp. Ta en dusch. Prata lite med andra människor. Sen får man ge det tid, tid att sakta läka igen. Åter blir sig själv.

Bipolär sjukdom syns inte alltid på utsidan, men ibland gör den det.
Ibland behöver man hjälp på sjukhus. Ibland klarar man det själv hemma.

OAVSETT ÄR DET INGENTING ATT SKÄMMAS FÖR.

Så om du har någon i din närhet som lider av psykisk ohälsa eller om du gör det själv, kom ihåg att det alltid kommer en dag när du åter kan se upp. Se ljuset och livet i ögonen igen. Kunna återgå till det liv som är vanligt, och det mina vänner och medmänniskor är det viktigaste att komma ihåg.

/Sofie.

Veckans berättelse

Jag kommer ur duschen, och där står min dotter och tittar allvarligt på mig. ”Mamma, din kropp är verkligen vacker, den är så gosig liksom. Och kvällsmaten är klar nu”. Jag önskar att jag såg det hon ser, önskar att jag så odramatiskt kunde prata som hon. Jag menar, kroppen är verkligen bland det häftigaste som finns – tänk hur varenda liten cell arbetar i symbios med sin granne, hur överlevnadsinstinkter kan rädda oss ur de svåraste situationer, hur ett brutet ben kan läka alldeles av sig självt – och don’t get me started on hur häftig en graviditet är. Kroppen är så oändligt spännande, helt genialt utformad och alla får en alldeles unik, fantastisk kropp att kalla sin egen – alla utom jag.

Missförstå mig rätt, de flesta dagar tycker jag den är helt okej och rent kroppshat känner jag bara ett par gånger i månaden numera – ändå gör det så ont de där dagarna att det kastar skuggor över resten. Inte alltid, men just ikväll.

Min sista sjukdomsperiod av ätstörningar slog hårt och intensivt under graviditeten med henne. Nyligen utskriven från behandlingshem var jag övertygad om att nu är det över, nu har jag vunnit tillbaka mitt liv – och så välte alltihop upp och ner. Igen. Ångesten över att bli tjock var så stark att jag inte brydde mig det minsta om ifall mitt barn fick näring. Jag läste inga mammatidningar, hängde i Facebookgrupper eller fönstershoppade babykläder. Jag slutade äta och började skada mig själv, som så många gånger tidigare. Min man reagerade snabbt, och jag blev inlagd. Dropp och ätträning gick över i näringsdrycker, och trots att jag slitit sönder kroppen så till den grad att jag bara kunde gå ett par hundra meter de första veckorna efter att hon föddes vann jag, och den här gången utan att krascha. Trots en trasig kropp, och trots en själ som långsamt behövde lagas var och är hon helt igenom frisk, trygg och älskad – trots min rädsla för motsatsen.

Jag och min man pratar om allt med våra barn – så även ätstörningar och självskadebeteende, fast med ett språk de kan förstå. Min dotter berättar ofta för människor i vår omgivning att ”min mamma tycker inte om mina Monster High-dockor, för hon var sådär smal förut, till och med när jag låg i magen. Jag gillar Monster High, men jag vill inte vara sådär smal för då har jag inga muskler så jag orkar spela fotboll”. Är det sunt att prata med henne om det? På samma sätt vet hon att jag hennes första år i livet inte kunde ta hand om henne själv med den fortfarande sönderslitna kroppen. Hon vet att ärr kan betyda att en slagit sig eller att det gjort ont på insidan, och båda två behöver lika mycket tröst. Hon vet att en kan vara sjuk i kroppen, sjuk inne i huvudet och sjuk i själen, och allihop är lika viktiga att be om hjälp för. Vi möter mycket kritik för det öppna samtalet vi ständigt för med våra barn. Om fysisk och psykisk hälsa, livet och döden, vad korv är gjort av och skillnader mellan kometer och stjärnor. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är en självklar del av vår vardag.

På samma sätt som vi berättar för våra barn berättar de för oss. När lillebror tycker vi stökat till i hallen ställer han skorna på rätt plats, och när jag kommer ur duschen berättar dottern att min kropp är vacker och att maten är klar.

Sören Kirkegaard skrev att sanningen är subjektiv. Jag tror att sanningen är både subjektiv och föränderlig, och våra språk och samtal är mitt favoritsätt att lära känna min subjektiva sanning och förändra den tillsammans med min samtalspartner. Jag formar min subjektiva sanning tillsammans med mina barn, och jag hoppas det är det bästa för oss. Kanske behöver de terapi när de blir äldre, men i så fall har jag ett gäng instanser och personer att hänvisa dem till.

Mina barn, och framför allt min dotter, är goda lärare i min process att lära mig älska min kropp. Idag är den funktionell med ett skruttigt utseende, men de är engagerade lärare, så snart kommer jag innerligt tycka om den. Till dess låter jag henne tycka om den och följer med och äter kvällsmat.

Kära lilla barn

Kära lilla barn, Jag vet varför tårarna rinner ner på dina kinder när du ligger där i sängen i väntan på sömnen. Just nu förstår du kanske inte varför. Du känner förtvivlan. Vad är det för vaggande oroskänsla du känner inom dig, undrar du. Inte är väl du olycklig? Du vet inte hur det känns att vara övergiven, fysisk skadad, hungrig eller kall. Du har ju ett tak över huvudet, mat på bordet, en stor familj och pengar att spendera. Du har ingen anledning till att ligga där ihopkrupen i gråtens famn. Men kära lilla barn, bli nu inte chockad när jag berättar för dig att du är olycklig och du har all rätt i världen att vara det. Din olycka må vara osynlig för världen men det gör inte att den inte existerar för dig. Det du känner där du ligger just nu är olycka, kära lilla barn.

Tillåt mig att guida dig igenom morgondagen, men var beredd på att se den där perfekta världen som alla tror du har, fallera. Du kommer vakna på en blöt kudde från nattens tårar. Du kommer att ställa dig där framför spegeln och klä på dig de kläder som din mamma har bestämt att du ska bära, samtidigt som du kritiskt granskar dig själv. Du stirrar på din nakna hud. En tanke susar förbi, varför duger inte jag? Du vänder snabbt bort blicken och beger dig mot köket. Där sitter din bror i tystheten medan din mamma redan är i fullgång med att skrika av en ilska du inte förstår. Du tar en skål med flingor som du ändå kommer kasta efter bara någon tugga. Du viskar till din bror att han inte ska bry sig om mamma. Hon är arg för ingenting. Han har inte gjort något fel. Du tittar efter din pappa innan du kommer på att han redan är på sitt andra hem, jobbet. Du suckar och ber din mamma att sänka rösten. Ouch. Den skrikande rösten riktas mot dig och avfyrar en rädsla utan dess like. Du blir liten, svag och obetydlig. Du stirrar ner på dina händer som desperat kramar om varandra medan du låter skriken överväldiga dig. Dumma mig, tänker du. Varför sa du något när du vet hur det slutat? Kära lilla barn, du bara precis det, ett barn. Du ska inte behöva utstå skriken och den försvarslösa känslan. Du ska inte behöva beskydda dig själv från dina tänkta beskyddare.

Du kommer efter promenaden till skolan i god tid, med den där klumpen i magen. Du intar din plats längst fram i klassrummet medan resterande elever stormar rummet med skratt. En person ber om att få låna en penna som du utan motstånd ger trots att du vet att du aldrig kommer få tillbaka den igen. Du är van. Du är van vid att bli utnyttjad. Denna dag får du tillbaka två resultat från prov du har haft. Du minns hur du la ner all din tid på att plugga införa dem. Du valde bort klassens fester och ungdomens misstag för att plugga inför dem. Eller ja, du hade väl inte så många val egentligen. Högsta betyg på ett av proven. Puh. Lugnet före stormen. Endast väl godkänt på det andra provet. Nej. En tung sten sjunker inom dig till berget av besvikelse. Det blir rast och du gömmer dig på toaletten medan tårarna börjar bildas i dina blåa ögon. Du torkar bort dem med din koftärm precis innan de hinner förstöra ditt smink som döljer din operfekta hy. Du drar av dig koftan, som du egentligen hatar, likt ett plåster innan du möter världen igen. Elever frågar varför du är så tyst medan du går med snabba steg förbi dem. Tysta plugghäst, ekar det. Du vill säga emot men du vågar inte. Du är för rädd för att säga fel ord och bli attackerad. Du är försvarslös.

Efter ett par långsamma timmar lämnar du den gråa skolbyggnaden och beger dig mot den obligatoriska släktfesten. Du möter upp dina föräldrar som snabbt ger dig en blick om att ta på dig den där nedrans koftan. Men du gör som de säger, som alltid. När dörren öppnas flyger dina mungipor upp i ett leende. Kära lilla barn, du skulle kunna vara skådespelare. Stämningen är stel. Alla följer manuset till punkt och prickat. Det är som en föreställning, en ganska bisarr sådan. Du pratar när du förväntas prata, skrattar när det ska skrattas och rör dig så försiktigt du bara kan. Ett litet misstag, ett fel ord eller rörelse, eller suck eller ett fel andetag och hela din värld kan rasa samman. Kärleken människorna där har för dig sjunker och fördomarna stiger om du gör ett litet fel. Du har lärt dig det efter alla år. Och trots att du tycker att det är så sjukt som det faktiskt är så är det din vardag. Du är en fånge. Ja, kära lilla barn, det är vad du är. Hur gick det på proven? Nej. Frågan du fruktade. Du är tyst tillräckligt länge för att bli till ett besvär i deras ögon. Sedan yttrar du sanningen, för du kan inte göra något annat. Du har en pistol mot ditt huvud som kommer avfyras oavsett vad du gör. Du har ingenstans att fly. Och du vet det så väl. Rädslan är tillbaka. Dumma mig, tänker du. En tung suck och uppmärksamheten vänds bort från dig. Du har precis förlorat en del av den där villkorliga kärleken du så desperat jagar. Kära lilla barn, det är förståeligt att du vill bli älskad, framförallt av din egen familj. Du gör vad som helst för att bli det, även om det innebär att offra din egen lycka.

Du kommer komma hem på kvällen till din tomma säng. Din mamma kommer skrika lite till och du kommer försvara din bror medan din pappa tittar bort. Du kommer kanske även få ett slag, men som du vet så kommer det inte att lämna något märke. Nej. Då skulle ju hela den perfekta fasaden att spricka. Och även om det skulle bli ett märke så hade du döljt det så som du döljer dina tårar. Inte kan du göra din familj, arg, besviken, ledsen eller splittrad för att rädda dig själv? Innan du lägger ditt tunga huvud på din kudde kommer du sitta på badrumsgolvet, låta smärtan pulsera och tårarna rinna. Detta är vad du förtjänar, tänker du. Här får du för att du stod upp mot din mamma, har en tjock kropp, misslyckades på provet, är tystlåten, inte har några vänner, inte svarar tillräckligt snabbt eller bar den där koftan. Här får du ditt operfekta och oälskade lilla barn.

Kära lilla barn, detta är din verklighet. Jag vet att du nu förstår varför du är olycklig och gråter på kvällarna när ingen ser dig. Vem skulle inte göra det om en levde i en otrygg och kontrollerad miljö, ständigt under hot om att inte bli älskad? Det är väl därför du dagdrömmer om frihet. Du flyr ofta i tankarna till en framtid där du är vem du vill och gör vad du vill. Den drömmer om frihet håller dig vid liv. Du skulle bli förstörds om du fick veta att det är en frihet som du inte kommer att få inom den närmsta framtiden. Istället kommer du få genomlida fler skrik, krav, misslyckanden, svält, självhat, ensamhet, tårar, sår på din kropp, mörker och slutligen nästan döden. Ditt helvete kommer inte vara över imorgon eller ens dagen efter det.

Din familj kommer inte sluta kontrollera dig och du kommer inte kunna sluta lyda för du kräver den där kärleken. Du kommer inte sluta finna fel hos dig själv för dina brister är det enda som bekräftas. Du kommer inte sluta skada dig själv förrän du ser döden i ögonen. Du kommer inte bli fri. Än. Men en dag kommer du finna en styrka inom dig som kommer driva dig till att göra revolution, så som människor tillslut gör i diktaturer. Du kommer börja säga ”nej”. Du kommer börja känna ilskan du har försökt begrava. Du kommer få mer kontroll och därav börja äta igen. Du kommer fatta beslut som gynnar dig, och bara dig. Du kommer bryta kontakten men människor som skadar dig. Du kommer lära dig att ignorera mammas skrik och pappas frånvaro. Du kommer avsäga dig ansvaret som beskyddare. Du kommer kunna göra misstag för att lära dig av dem. Du kommer älska och bli älskad på icke destruktiva sätt. Du kommer tillåta dig själv att känna känslor. Du kommer vara operfekt, mänsklig. Och människor kommer bli besvikna och kanske även älska dig mindre. Men det kommer inte att spela någon roll i slutändan. Den där villkorliga kärleken du känner till är inte riktig kärlek. Kärlek är ovillkorlig. Och den enda viktiga kärleken i ditt liv kommer vara kärleken till dig själv.

Ja, kära lilla barn, du kommer få utstå mer än du redan har genomlidit. Du kommer växa upp med ett sjukt behov av att göra andra människor till lags. Du kommer växa upp med en rädsla för misstag. Du kommer växa upp till en tystlåten person. Du kommer växa upp med en negativ människo- och världssyn. Du kommer växa upp med en stark fruktan för konflikter i alla dess former. Du kommer växa upp med ett hat, samtidigt som ett behov, av kärlek. Allt detta kommer vara jobbigt. Det kommer nästan att döda dig. Men det är sista delen i din revolution. När du har sörjt dina bestulna 20 år, bearbetat ditt förflutna och fått ett nytt tankesätt, ja, då kommer du bli fri. Kära lilla barn, du kommer bli fri. Du kommer överleva.

Nu tänker du väl, hur kan jag veta allt detta? Kära lilla barn, det är för att jag är du i framtiden. Ja, du läste rätt. Du kommer att ha en framtid. Du kommer att överleva. Du kommer genomlida saker som inget barn ska behöva genomlida, men du kommer klara det. Varför? Jo, för att kära lilla barn, du har dig själv. Du är stark. Du är smart. Du är din egna beskyddare. Du kommer att rädda dig själv. Det må vara svårt att tro på nu när tårarna rinner som en flod, men det är framtiden. Du kommer bli fri. Men du måste kämpa för den friheten. Du kommer att få ärr på både kropp och psyke. Du kommer att överväga att ge upp. Men det viktigaste är att du aldrig kommer att ge upp. Du kommer fortsätta kämpa. Och för det vill jag tacka dig.

Så kära lilla barn, nu när jag har tala om allt detta för dig, kan du då lova att aldrig ge upp? Snälla. Kämpa. För din frihet. Och den kommer. Jag lovar. Sluta aldrig dagdrömma om en bättre värld. Sluta aldrig att känna dina känslor. Sluta aldrig att vara dig själv. Sluta aldrig att kämpa. Du kommer klara det. Kära lilla barn, din frihet kommer. All ovillkorlig kärlek till dig,

Ciara Grace.

Det är jag som är Wilda

Under den gångna veckan har SHEDOs instagramkonto gästats av influencern Wilda. Det här inlägget är en sammanställning av texterna från veckan – kika in på instagram för att se posterna i sin helhet! Mer av Wildas texter, om medberoende och PTSD, kreativitet, växter och en lång lista av fler viktiga intressanta och berörande ämnen delar plats med hennes bilder och webshop på www.reaktionista.se – glöm inte kika in där!

Hej på er! Det är jag som är Wilda (@reaktionista). Jag är en 30-åring med skinn på näsan och ett högkänsligt inre. Och ärrade armar. Jag läser till socionom i Eskilstuna där jag bor med min katt Asla. Jag lever ett tryggt och stimulerande liv idag. Det var inte självklart att det skulle bli så. Den här veckan tänkte jag ta er med på min resa från ett dagligt självskadebeteende som tog sig många olika uttryck till ett liv med självmedkänsla som ledstjärna. Jag vill prata om att känna. Jag vill prata om att våga lära känna sig själv. Jag vill prata om förlåtelse, och hur jag lärde mig leva.

OM HUR DET BÖRJADE
Jag har många gånger frågat mig hur allt började. Uppriktigt sagt minns jag inte. Smärtan var där från början. Det var när den inte längre var konstant som det blev svårt. Först var det andra människor som gjorde mig illa, utan att de kanske själva förstod det. De gjorde illa sig själva lika mycket. Och jag tog efter. Som barn gör. Jag växte upp med en känsla av att jag var för mycket. För mycket känslor, för mycket fel, för mycket tankar och för stora behov. De vuxna hade så mycket med sig själva och sin smärta. Tidigt hittade jag orden. Dagböckerna hjälpte mig att få ur mig allt som inte fick plats någon annanstans. Men det räckte inte.  Jag minns att jag som 11-åring tänkte ”så länge det gör ont är det ingen fara”. När barn inte får förklaringar på vad som händer skapar de egna förklaringar. Som jag gjorde i tron på att det fanns en viss kvot av smärta för vår familj. Om jag tog så mycket jag kunde själv skulle mamma inte behöva ha så ont. Det var min uppgift att ta smärtan. Annars skulle allt gå åt helvete. I mitt minne är det som en vändpunkt då självskadandet eskalerade.

OM KÄNSLOR OCH SJÄLVKRITIK
Jag bar så mycket inom mig att det inte fick plats innanför huden. Så tänker jag på det idag. Jag var så hemskt ensam. Allt jag behövde förnekades mig. Omedvetet började jag uppfatta det som att mina fullt normala behov var fel. Så jag stängde av dem. Jag slutade känna. Istället kände jag smärtan, det mässande självhatet och jag satte min kropp i ett tillstånd där inga känslor kunde finnas. Det verkliga självskadandet började inte i handlingen. Det började i självkritiken. Det var någon som sa det senare: ”det är allvarligt nog att du tänker så här om dig själv”. Självkritiken handlade om att ständigt slå på mig själv mentalt, piska mig till orimliga gränser och inte lyssna in mig själv. Jag skulle vara den bästa dottern, den duktigaste eleven, den snabbaste löparen. Jag skulle inte behöva något. Jag skulle klara mig själv och jag skulle fixa hela världen. Men det räckte inte. Jag räckte inte. För jag behövde trygga vuxna som inte var där. Med en perfekt glad yta släppte jag ingen nära. Ingen fick ju förstå vilken hemsk människa jag var. Så kändes det. Att jag behövde skydda människor från mig. Om bara någon hade kunnat hålla om mig då, hjälpt mig förstå mig själv, hjälpt mig se att det inte handlade om mig, och se till att det i något sammanhang kunde få handla om mig. Så som barn behöver: att få vara hela världen för någon. Jag vill berätta om hur jag fick läka det sen. Många år senare.

OM ATT FÖRSTÅ SIG SJÄLV
Så varför är det så viktigt att förstå? Är det inte lätt att bara fastna i intellektet? Det är det verkligen. Och det är inte alltid det går att förstå. Eller att det hjälper att förstå. För mig har det varit viktigt för att kunna känna, och känna med mig själv. Istället för att slå på mig själv behövde jag börja förstå mig själv. Se mina svårigheter, hur jobbigt det var, vad det verkligen handlade om. Inte bara som tankar. Jag behövde sätta mig in i min egen situation och se den med kärlek och respekt. Se att jag gjorde mitt bästa. Acceptera mig själv. Det var så jag långsamt lärde mig självmedkänsla. Det tog många år, och det behövdes mycket terapi. Det behövdes att jag hittade någon jag vågade försöka lita på, och öppnade mig. För det är omöjligt att förändra sig själv på egen hand. Det kommer inte in något nytt då. Om jag hade kunnat göra annorlunda hade jag ju bara gjort det. Men även om jag gjorde mitt bästa så kunde jag inte själv. ”Kan själv” var ju det som hade skadat mig från början. Efter många år av oförstående behandlare vågade jag testa tilliten en ”sista gång”. Den gången var det rätt. Lite tur hade jag ju också. Jag började känna lite i taget, och jag tränade på att våga stanna i känslorna lite mer hela tiden. Jag stod kvar hos mig själv. Andades. Lyssnade. Jag lärde mig vad olika känslor stod för, att urskilja dem, att känna vart de satt i kroppen. Hur de kändes. Vad som var svårt. Många gånger testade jag att måla dem så som de kändes.  Hade känslan en färg? Hade den en form? Var den varm eller kall? Stickig eller tryckande? Snabb eller långsam? Om känslan skulle vara en handling, vad skulle den göra då? Om du skulle beskriva den känsla du har nu utan att nämna dess namn, hur skulle du beskriva den?

OM BEHANDLING OCH PTSD
Jag var 17 år första gången jag hamnade på en sluten psykiatrisk avdelning. Då hade jag varit aktuell på BUP i 3 år, hos ätstörningsenheten. Det eskalerade snabbt. Jag fick ätträning, gruppbehandling, KBT för panikångest. Sommaren 2005 hade jag gett upp hoppet. Jag ville bara slippa känna. För panikångesten var egentligen flashbacks men det förstod ingen förrän då. Ångesten som hindrade mig från att äta var skräcken jag återupplevde. Posttraumatiskt stressyndrom. Inom mig vaknade det rädda barnet till liv. Jag kunde inte hejda det längre. De följande åren var en kamp på liv och död. Jag hamnade på ett behandlingshem med psykodynamisk inriktning. Jag utsatte mig själv för allt värre saker, riskerade mitt liv, umgicks med farliga människor. Det var tryggt, för det var det jag kände till. När jag sen skulle ut i samhället igen fungerade jag inte längre. Jag hade 13 diagnoser i min journal, åt så mycket mediciner att jag inte kunde känna längre. Psykiatrin lärde mig att stänga av, ännu en gång. 2007 bodde jag på ett boende för kroniskt psykiskt sjuka efter ett halvår i en dissociativ psykos. Det fanns ingen som orkade längre. Inte ens jag orkade. Men den våren, när min mamma gick bort, hittade jag ett jävlar anamma i mig. Jag tog mig därifrån till egen lägenhet. Jag satte mig i skolbänken. Det var nog nu. Det var också det året jag började i DBT. Tyvärr var det ingenting för mig, förutom att jag i det lärde mig en del om känslor. Min posttraumatiska stress blev än värre av det. Med PTSD är jag idag övertygad om att det inte går att behandla symptomen utan att först behandla bakomliggande trauman. Jag kände mig avväpnad alla mina försvar, men skräcken i mig var ju kvar. Jag behövde skada mig för att orka. Jag fick inte skada mig om jag skulle få hjälp. Den ekvationen slet mig i bitar. Ikväll fortsätter jag berätta om hur jag hittade rätt hjälp.

OM PTSD OCH TERAPI
Min erfarenhet är att allmänpsykiatrin inte kan behandla PTSD effektivt. Kanske för att det egentligen inte är en sjukdom. Posttraumatisk stress är att reagera normalt på onormala händelser. Att inte få rätt hjälp i tid kan göra tillståndet kroniskt. Jag fastnade i skräck. Jag levde som om alla var mina fiender. Jag gick i försvar, flydde, förberedde katastrofer. Det är så hjärnan reagerar på olösta trauman. Jag valde inte det. Med tiden förstod jag att min traumatisering var komplex. Jag var till slut livrädd för mig själv. När jag insåg att psykiatrin var oförmögna att hjälpa mig gick jag därifrån. Jag slutade med alla mediciner. Jag sökte på nätet efter hjälp. Jag fick ett tips. En privat traumaterapeut bodde inte långt bort från mig. Hon var mitt sista hopp. Det mötet gav mig den första diagnos jag har känt igen mig i: PTSD komplex. Jag fick möjligheten att bli en ”pro bono”-patient. Hon såg drivet i mig. Viljan. ”Om du kämpar och gör din del så satsar jag på dig”. Så blev det. Jag kämpade. Jag höll kravet om att få i mig tillräckligt med näring så att hjärnan skulle fungera. Även om jag många gånger slets i känslor av att inte vara värd, prestationsångest och rädsla för att bli övergiven så kämpade vi tillsammans. Genom EMDR, Eye Movement Desensitization and Reprocessing, var bearbetningen snabb men smärtsam. Jag var så trött. Hon stod kvar. Även om jag ibland återföll i självskadande. Vi var ett team. Jag hade tur. Och en överlevnadsinstinkt. Jag kan tyvärr inte säga ”sök privat vård” eller ”gå i EMDR-behandling” för det är inget som erbjuds allmänt eller gratis. Det finns. För de som har tur, för de som har råd. Det är ofta mer skonsamt i längden än långa smärtsamma samtalsterapier. Vi är olika, orsakerna är olika och lösningarna är olika. En sak är dock viktig i alla aspekter: motivation och villighet. Det ska jag skriva mer om, för vägen var ju verkligen inte så här rak sen.

VÄNDPUNKTEN
Det kom en tid då skräcken tog över mig igen. Jag gjorde allt jag kunde för att skrämma iväg människor i min närhet. Som jag hade gjort så många gånger förr. Skillnaden var att den här gången blev jag helt ensam. Helt utan hjälp. Jag hade bara mig själv. Jag var så djupt indragen i min smärta att inget annat fanns. Jag försökte samla mod att dö. För andra gången i mitt liv var det min enda utväg. Där och då mötte jag min riktiga botten. Men jag ville ju egentligen leva. Jag ville ju det. Jag ville leva så förtvivlat att jag ville dö. För jag förstod inte hur jag skulle göra. Jag hade ju försökt så länge. Jag förstod att jag var tvungen att PÅ RIKTIGT möta mig själv. Bakom ångesten, försvaren och allt jag försökte skydda mig ifrån. Jag behövde ta risken och visa mina sårbarheter, lita på att någon annan visste bättre vad jag behövde än jag gjorde. Jag behövde ta emot den hjälpen. Jag kunde inte själv längre. Det var då det vände. Allt innan det spelar så klart in, men det var när jag tog ansvaret över mitt eget liv och valde att försöka leva som det kunde vända. Jag ville inte innan. Jag var ju livrädd för ansvar. Det hade jag ju burit så länge. Jag hade burit fel saker. Jag bar skuld för andra människor. Men jag bar inte mig själv. Egentligen hade jag aldrig tagit ansvar för mig själv och mitt mående. Jag bestämde mig för att göra det. Jag kämpade mig igenom skammen. Jag berättade om skulden, om mina svartaste mest skamfyllda tankar, om hur jag hade manipulerat människor. Jag fick hjälp att förstå att det var överlevnad. När jag la allt på bordet och skalade av mig försvaren så fanns det någon där som sa ”du är människa och det är helt okej”. Jag kunde börja se det jag med, för nu visste hon ju allt. Nu visste ju jag allt.

SJÄLVSKADANDETS FUNKTION
I backspegeln kan jag se att självskadandet hade en livsviktig funktion. Det reglerade mina känslor. När jag utsatte mig för fara hämmade jag självhatet. När jag hade ont lättade ångesten. När jag var arg och inte kunde stå upp för mig själv gick det över av skadan. När jag kände mig maktlös kunde jag kontrollera min kropp. När jag var ledsen kunde jag kväva gråten. Som en personal på behandlingshemmet sa ”Jag kommer inte ta ifrån dig det. Det är ju din överlevnad. Men jag hoppas att vi kan lära dig andra sätt”. Jag väljer medvetet att inte gå in på hur jag skadade mig här. Ni vet redan alla sätt och att det inte är hur som spelar roll. Att kritisera sig själv utan att förstå sig själv är för mig självskadande. Där börjar det. Att rikta negativa känslor mot sig själv är självskadande. För det skadar dig. Det skadade mig. Alla känslor fanns där. Alla ohanterbara känslor bär jag som en påminnelse i minnen och ärr. Idag kan jag prata om det. Idag vågar jag vara ärlig och kan identifiera mina känslor. Idag kan jag värdera mig själv så högt att jag kan säga nej när något inte känns rätt. Jag behöver inte ens förklara varför. Det har varit en daglig träning att ge mig själv det och jag ska avsluta min vecka här med att berätta om det. Några tips och perspektiv på självhjälp.

KROPPSKÄNNNEDOM OCH TRYGGHETSSYSTEM 
Utöver terapin har jag längs vägen hittat olika sätt att hjälpa mig själv. Ett av dem har varit kroppskännedom. Att lära känna min kropp och känna in den. Det har jag gjort på flera sätt. Mycket är ”tack vare” min kroniska värk som är en följd av alla år av stress och spänningar. Det har varit nödvändigt att bygga upp mitt trygghetssystem för att hitta lugn och avslappning. Jag har praktiserat medicinsk yoga och avslappning. För att hitta den lugna andningen. Det djupa andetaget är idag mitt ankare i många situationer när känslorna blir svåra. Ibland räcker det att lägga mig raklång på golvet och bara andas. Ibland stretchar jag i mjuka övningar. Ibland gör jag några solhälsningar. Det gör mig mer närvarande. Jag fick också chans att testa basal kroppskännedom hos sjukgymnast. Med hjälp av kroppsscanning kan jag långsamt släppa kroppens spänningar och landa i mig själv. Meditationen har kommit senare men liknar också detta. Ofta sitter jag bara tyst och fokuserar på andetagen, låter tankarna flyta förbi utan att stanna vid dem. Det gör jag ju ändå, men då leder jag snällt tillbaka uppmärksamheten till andningen. Det hjälper mig att återta mitt lugn även i andra situationer. Allt detta har hjälpt mig att kunna lugna mig själv, identifiera känslor, känna styrkan i min kropp och acceptera den som den är, förstå dess funktion och älska den för det. Många gånger har det väckt mycket känslor och jag har gråtit massor. Även gråten släpper spänningar. När jag slutade skada mig kunde jag börja gråta igen. Självskadandet och min spända kropp höll tillbaka så mycket känslor och de behövde komma ut. Jag sörjde för allt min kropp hade varit med om. För några månader sedan på ett yogapass grät jag för att jag blev så rörd. Jag kände hur min kropp utstrålade styrka och tacksamhet. Livsglädje. Min kropp är inte rädd för mig längre. Vi är vänner nu.

SJÄLVKÄNNEDOM
Kroppskännedom hänger ihop med självkännedom. Att sammanfoga mig själv med min kropp var svårt. Jag hade ju överlevt genom att separera delar av mig själv. Lösningen fanns i kreativiteten. Genom att förena idéer i tanken med handarbete och låta sinnena arbeta tillsammans. Med det stora allvaret som bodde i mig var det otroligt svårt att börja leka och släppa prestationen. Jag började med tydliga instruktioner och lätta saker. Jag tillät mig sen att gå mer och mer utanför ramarna. Som när du har ett recept men freestylar lite. Till slut kunde jag hitta på helt egna saker. Någon sa ”ditt uttryck är ditt och det blir alltid rätt” och det blev mina ledord. Misslyckanden fanns inte. Det blev som det skulle och jag tränade på acceptans. Jag uttryckte mig, lekte fram nya lösningar och skapelser. Det gav mig glädje och frihet. Jag testade nya saker. Som barn gör, för att känna efter vad just jag gillar att göra. Jag väckte min nyfikenhet till liv och vågade drömma. Jag började odla växter. Ett litet frö växte och blev en vacker blomma under min omsorg. En avokadokärna blev ett träd. Det lärde mig tålamod. Och att jag behöver ha tålamod med mig själv. Speciellt när växterna tar allt större plats. Skrivandet har varit med mig sen barnsben. Det var en livräddare. När jag inte hade någon att prata med skrev jag. För mig är skrivandet som ett sätt att tänka. Jag behöver se tankarna utanför mig själv för att helt förstå dem. Jag började se att det var så. Det har jag använt mycket för att lära känna mig själv, och hjälpa mig att få klarhet. Också som kreativitet. Att lära känna mig själv har varit som att bli min egen förälder. Jag har lärt mig att stå vid min sida, ställa frågor utan att begära svar, försöka förstå, lyssna tålmodigt, vänta, ge förslag, vara nyfiken och lyhörd. Så byggde jag ett trygghetssystem runt mig själv. Det tar tid. Du är värd den tiden. Du är skyldig dig själv den tiden.

ATT VARA MED SIG SJÄLV
Jag började lyssna på mig själv. Vänta in svar tills det fanns. Jag ställde frågor som: Hur känns det här? Vilket alternativ känns mest bekvämt? Vad är svårt? Varför? Vad skulle du må bäst av idag? Är du rädd för något? Behöver du be någon om hjälp och stöd? Vad vill du äta till frukost? Vem vill du prata med idag? Utan att förstå att det var det jag gjorde blev jag medvetet närvarande. Jag var närvarande med mig själv. Den bästa föräldraegenskapen. Jag såg världen omkring mig, lyfta blicken och såg trädkronorna för första gången. Vad jag la märke till omkring mig sa något om mig. Vad jag störde mig på eller tyckte var vackert speglade självkännedom tillbaka. Det var viktigast att starta där, med mig själv. Bygga upp mig själv inifrån. Skapa en trygg zon där. Ge mig själv det jag kunde ge. Sen började en annan utmaning ta form: att sätta gränser mot omgivningen. Visa känslor. Ta ansvar för det utan att vara självdestruktiv. Att tro på att jag fick det, att jag hade rätt att vara människa. Jag ser det som en pågående träning. Idag vågar jag mer och mer säga ifrån, berätta vad jag tycker, säga nej när jag inte vill, säga ”jag återkommer” om jag behöver fundera. Jag behöver inte förklara. Jag vågar till och med bli arg. Jag kan säga ärligt och tydligt vad jag vill och behöver och förklara för andra att det inte är okej att göra mig illa. Jag har mina konturer och de behöver jag vara lojal mot, lyssna till. Jag vågar finnas, vågar leva. Idag lever jag med en fantastisk människa som utmanar mig till att bli ännu mer jag varje dag. Jag gör detsamma för honom. Vi växer, som två självständiga individer, av varandra. Det är mer än jag hade vågat drömma om. När jag inte hade mig själv var det inte möjligt. Då löstes jag upp i andra människor och fastnade i självutplånande. Motsatsen till idag. Det går att bli den man vill vara. Ett litet steg i taget.

ACCEPTANS OCH FÖRLÅTELSE
Det var viktigt att också se mina brister. Förstå dem. Acceptera dem. Jag är riktigt jobbig när jag inte erkänner att jag har fel. Jag har manipulerat människor, ljugit, skadat människor både omedvetet och medvetet. Jag är ibland onödigt hård och dömande. För att jag är människa. Och det är helt okej. Det går att säga förlåt. Jag har sagt förlåt. Jag behövde börja med mig själv. För alla gånger jag hade gjort mig ensam, skadat mig själv, gått emot min vilja, undvikit saker jag hade behövt osv. Jag skrev en lista på allt jag hade försakat mig själv. Där stod bl a lek, humor, utbildning, tålamod, kärlek, vänskap, att kladda och stöka ner, äta gott och att träna för att stärka kroppen. Allt det gör jag nu. Jag kommer på nya saker som jag fyller på med. Ibland när jag har en jobbig tid så plockar jag fram listan och så gör jag något av det som står där. Jag tycker så mycket om mig själv då. Jag hade också andra att säga förlåt till. Människorna som ville finnas där som jag kastade iväg, avvisade, ljög för och manipulerade i mitt självdestruktiva liv. De som jag la ansvaret för mitt liv på. Ibland gick det inte, för de fanns inte kvar i livet eller var för sjuka. Jag tände ljus för dem. De som stod mig närmast behövde se skillnaden. Jag sa förlåt genom att visa att jag tog hand om mig. Det gör jag än. Det har tagit många år att återvinna tillit. Jag har haft många samtal där jag har bett andra berätta, om de vill, hur de har upplevt det. Jag har mött mina skuggor. Varför? För att få frid. Annars finns det kvar för att jaga mig i mina mörka stunder. Att göra upp med mina skuggor har varit det finaste jag har gett mig. När jag skadade mig själv var självkritiken inte ärlig. Det är den nu. Och den är rimlig, grundad. Jag har chans att ta till mig den och använda den som styrka. När jag gör fel kan jag ta ansvar för det, och säga förlåt. Också till mig själv. Varje gång jag gör någon annan illa skadar jag också något i mig. Varje gång jag skadar mig skadar jag också de som bryr sig om mig. Jag förlåter mig själv för det jag gjorde när jag inte visste bättre.

TACK FÖR DEN HÄR VECKAN
Då var det dags att tacka för mig.  Innan jag går vill jag ge några kärnfulla tips på vägen (utifrån mig själv, som alltid).

1. Känslor är inte farliga. Inga känslor är fel. Omfamna dem alla. De vill säga något. Lyssna.
2. Bygg upp ett trygghetssystem inuti. Med en snäll förälder som värnar dig och förstår dig. Det räcker med att försöka.
3. Ge dig själv snälla saker. Öva på det. Du kommer att tycka om dig själv då. Vi gillar ju människor som är snälla mot oss. Var snäll mot dig. Du får det.
4. Träna på att vara närvarande i nuet. Ångest är gammal rädsla. Oro för framtiden hänger ihop med det. Gör nuet starkare så att du orkar ta itu med dåtiden.
5. Ibland finns det inget rätt och fel. Ibland måste du fly känslorna, hitta ett sätt att orka, komma vidare i det som är ohållbart. Ibland är vad som ser ut som ett steg tillbaka ett steg framåt. I framtiden hoppas jag att jag kommer att arbeta som psykoterapeut på ett behandlingshem eller en egen mottagning. Jag har lärt mig att leva med värk, trötthet och utmattningsskov. För jag vill så gärna leva. Jag vill att min historia ska få en mening. Det kan den bara få på ett sätt. Genom att den hjälper andra. Om så bara en enda människa.

En annan väg är genom skrivandet. Det som höll mig vid liv sprider nu liv. Ni hittar mig på reaktionista.se. Tack för att ni delat med er av era tankar och egna upplevelser under veckan. Tack för ert varma stöd, och inte minst tack till SHEDO:s styrelse som gav mig den här möjligheten. Nu fortsätter vi prata om det, öva på självmedkänsla och träna på allt det som hör livet till. Tack!

Mitt självskadebeteende började som ett rop på hjälp och slutade med ett beroende, eller det har inte slutat, det finns fortfarande där. Jag brukar beskriva det som att man är sötsugen. Jag känner mig nästan som en drogmissbrukare ibland, och på ett sätt så är jag en missbrukare. Jag fick mina första tecken på OCD när jag gick i 5:an eller 6:an. Då var det ganska typisk OCD, jag hade en ritual jag var tvungen att göra när jag gick hemifrån; allt för att hindra vår hund från att brinna inne, bli stulen eller dö av något. Detta ledde till bråk med brorsan. Men tänker inte ha detta som huvudsak i texten. Men bara när jag skriver är jag rädd för att skriva något fel, kanske ljuger jag? Kanske hittar jag på?
 
Mitt första minne av självskadebeteende, som jag inte direkt såg som självskadebeteende, var i samband med min tandställning. Den hade gått i sönder och jag hade ångest, för att det var inte första gången den gått i sönder. Jag försökte använda mitt självskadebeteende som ett rop på hjälp och hoppades på att det skulle synas under mina träningskläder. För jag ville att någon skulle fråga mig, hur jag mådde, varför osv. Jag minns inte om någon la märke till det. Någon vecka senare, självskadade jag igen. Detta var än en gång på grund av min tandställning. Den hade gått sönder och jag hade dåligt samvete, jag kunde vakna mitt  i natten och gå ut bara för att ”kyla” ner mig. Och hade ångest så fort jag inte var sysselsatt.

Efter detta hände väl lite grejer och så, men jag hamnade till slut i en relation med en kille där jag inte vågade göra något, säga något. Var ständigt rädd för att han skulle göra slut med mig. Men han var inte dum eller så, vi var bara väldigt olika. Han pratade inte så mycket om sina känslor, medan jag berättade gärna mina… så när han inte hörde av sig, så självskadade jag istället.  Så fort han verkade lite reserverad så vände jag mig till självskadandet. Det var lättare så. 
Ibland självskadade jag även när en nära släkting till mig varit taskig. Hen kunde i perioder psykiskt misshandla mig; kalla mig för diverse saker och trakassera mig något fruktansvärt. Jag vill inte skylla på hen, men det hade absolut en påverkan på mig.

Numera är jag 24 år gammal, men har lärt mig massa. Jag säger till partners och framtida partners vad jag vill ha. Berättar att jag är väldigt verbal, gillar att visa känslor och är rädd för att vara för ”på”. Att jag gärna vill höra att någon tycker om mig, att jag är vacker och att de saknar mig. Jag har även lärt mig att vända mig bort från från killar som jag kanske gillat, men som inte har tillgodosett mina känslomässiga behov.
 
Jag självskadar än idag. Men nu är det oftast för att jag känner att jag måste; för att det har blivit ett beroende. Avsaknaden av det där ruset som jag känner när jag självskadar ”bra”. Problemet med detta är: att nu krävs det mer för att jag ska få ruset. Det blir så. Hela tiden krävs det mer och mer. Men jag går på terapi just nu. ERGT; för andra gången. Det är bra, men lite triggande. Kan se i mina papper att jag har tendenser till att självskada under dagarna när jag varit där, men samtidigt är det skönt att få träffa andra som är som jag. Som förstår mig på ett helt annat sätt. Där får vi även lära oss om känslors ursprung, varför de finns och så. 

Jag medicinerar även för min OCD vilket gör att självskadeimpulserna i samband med detta har minskat mycket. Utöver detta har jag även en ADHD-diagnos, denna tar jag inga mediciner för men har läst på och förstår mig själv betydligt bättre. Kontakten med min släkting som tidigare trakasserade mig är minimal; vilket också har minskat mina självskadeimpulser. Var inte rädd för att minska kontakter med människor som drar ner dig!

Min berättelse

Jag är en tjej som snart fyller 29 år. Utåt sett är jag glad och sprallig och väldigt omtänksam. Till en början när jag mådde dåligt sa jag inte till någon. Jag pluggade och jobbade samtidigt, jag hade så otroligt mycket självmordstankar och självskadetankar. Jag sov inte på nätterna och mitt liv var fullt av stress och press från högskoleutbildningen jag gick på och jobbet. Tillslut rann bägaren över och allt brast.

Jag hamnade ganska fort i ett självskadebeteende och de ledde till LPT på en slutenvårdsavdelning. Där började sjukhusvistelsekarusellen som ibland har känts att de aldrig skulle ta slut. Efter första inläggningen följde några andra inläggningar också. Jag upplevde de som att personalen saknade kunskap om självskadebeteende, hade aldrig tid och prata. Jag pratade mer med andra patienter än personalen.

Efter att ha åkt in och ut några gånger mest på sommaren.  Tillslut satte mitt självskadebeteende stopp för studierna. Så jag tog studieuppehåll. Den inläggningen varade i mer eller mindre ett och ett halvt år. Och det skadade mig väldigt mycket. Jag blev van vid att alltid vara skyddad i form av extra vak. Jag blev van vid tvångsåtgärder i alla dess former. Så efter ett och ett halvt år skrevs jag ut. Det kändes som jag fick lära mig saker på nytt som att ta hand om mig själv.

Men nu till det positiva – efter ett och ett halvt år på sjukhus flyttade jag till ett LSS gruppboende som verkligen är underbart. De stöttar mig verkligen och även fast jag skadat mig massa så mycket så att polisen kommit så får jag bo kvar. Ibland har det verkligen vart kaos. Men de har sett att jag försöker. Att jag har perioder jag inte skadat mig. Min dagliga verksamhet stöttar mig väldigt mycket också.

Jag hade turen inom LSS och få ett superbra boende och daglig verksamhet. Efter ett år på boendet bytte jag psykriatri bytte från nordvästra till norra. Till en början HATADE jag det. Åkte fortfarande in och ut på psyk. Slutenavdelningen jag hamnade på tyckte ja va sjukt dålig. Jag kände att de inte tog mig på allvar och skrev ut mig när jag skadat mig. Avdelningen byggde på patientens egna ansvar att man skulle komma innan man gjort något, vilket jag inte alls var van vid. Jag var ju van att vara skyddad. På denna avdelning fick jag gå ut själv, de hade jag ju nästan aldrig fått förut. Det var så mycket förändringar. Men efter ett tag insåg jag att personalen visst brydde sig, de jobbade bara annorlunda. De har aldrig gjort några tvångsåtgärder förutom lpt i några dagar. Dem använder samtal i stället för tunga mediciner.

Jag har inte varit inlagd mer än en vecka på ett och ett halvt år i sträck. De bästa att jag hamnar oftast på samma avdelning och har samma kontaktpersoner istället för att slussas runt på olika sjukhus på olika avdelningar med olika personer.

Det största misstag jag gjort var att hålla tyst, jag var väldigt ung när jag först började må dåligt. Sen gick de några år då jag mådde okej. Sen 2011 började ja må väldigt dåligt igen men som sagt jag höll tyst så som ja gjort i många år. Det var för cirka tre år sen jag faktiskt började prata om hur jag mådde och de är de bästa jag gjort. Jag mår forfarande dåligt ibland men vem gör inte det? Jag har inte bestämt mig för att bara må bra, för de är ju typ omöjligt. Jag accepterar läget, att de går lite upp och ner, ibland är det bra och ibland mindre bra.

Jag blir fortfarande väldigt ledsen över den dåliga vården jag fått, men även tacksam över att de blivit bättre. Långa inläggningar och tvångsåtgärder är verkligen inte bra för personer med självskadebeteende. Sätt inte bara en borderline diagnos på en person som skadar sig. De kan faktiskt ligga andra orsaker bakom. Och de finns faktiskt andra diagnoser. Jag har länge levt med bordelinestämpel trots att jag inte har de. Känns som vården i allmänhet är lite diagnoshysteriska.

Jag kan ha svårt att se att de går framåt, jag tycker mest jag står stilla. Egentligen har jag kommit otroligt långt bara genom att prata om hur jag mår. Jag har alltid vart målinriktad och jag tror faktiskt på mig själv. Jag har klarat att jobba, vart i Australien i över ett år, gått på högskola i två och ett halvt år. Men allt de känns enkelt jämfört med att komma ur ett självskadebeteende som känns sjukt mycket svårare. Men de är sjukt värt att kämpa, för livet är faktiskt fint. Vill bara säga tack till mitt fantastiska gruppboende <3

Kroppsscanning och att lära sig ta hand om sig själv

Ibland så är jag där igen och klämmer och känner, vänder och vrider framför spegeln som så många gånger förr. ”Kroppsscanning” fick jag veta att det hette av en psykolog. Detta att med händer och ögon kontrollera och scanna av sin egen kropp för att avgöra hur pass okej den är. Jag har sett detta göras av otaliga kvinnor både på film och i verkligheten. Det är normaliserat på något vis att checka av sin kropp på detta sätt. Som om det fanns någon hemlig mall eller form vi skulle hålla oss till där vår kropp ska passa in. Lite som en pepparkaksform som det liksom inte får välla över något utanför på. Jag fick med mig en lapp hem av den där psykologen med en uppmaning om att anteckna varje gång jag ägnade mig åt kroppsscanning och även vilka känslor jag fick när jag gjorde det. Det var tänkt att vi skulle börja jobba mer riktat med min ätstörning som hon börjat identifiera. Att jag led av ångest visste vi redan, det var ju just ångest jag hade sökt behandling för. Jag hade bara inte varit riktigt ärlig med hur mycket av min ångest som var centrerad kring min kropp och vikt. Inte förrän nu. Jag berättade om hur viktigt det var för mig att äta bra och träna rätt och att jag följde en kost- och träningsplan just nu som hjälpte mig med detta. “Du kan inte banta om vi ska börja arbeta på riktigt med det här” sa psykologen. “Men jag bantar inte!” svarade jag förvånat. “Jag äter bra mat med mycket protein och grönsaker och får i mig alla näringsämnen som kroppen behöver”. Hon tittade allvarligt på mig. ”Du måste släppa detta helt om vi ska kunna arbeta med din ätstörning”. Jag tyckte det var knäppt, jag ville ju bara leva sunt! Jag fortsatte med mitt upplägg och träffade varannan vecka en PT som mätte mitt kroppsfett. En tång som bokstavligen greppar tag om ens fett och mäter det. En kroppsscanning man tillåter någon annan att göra för att tydligt visa att “hey här är det lite för mycket, här är det fel. Din kropp är fel.” Jag tränade många tunga pass i veckan, vägde all min mat och gjorde matlådor enligt noggrann planering. Jag fick beröm av kollegor och vänner över att jag var så duktig och målmedveten. Ingen var orolig för mig. Jag har aldrig varit anmärkningsvärt smal så det var ingen som tänkte att något var fel.

När de resultat jag eftersträvat inte kom blev jag oerhört besviken på mig själv. Jag fortsatte jaga vidare efter den perfekta dieten och livsstilen som skulle ge mig den kropp jag suktade efter. Jag tänkte på mat, träning och kroppsfett under i stort sett alla dygnets vakna timmar. När jag avslutat en diet började jag med en annan. I sju veckors tid drack jag pulvershakes och i perioder har jag även tagit olagliga substanser för att bli pigg, orka träna mer och samtidigt minska aptiten. Senast följde jag en diet som innebar en kost med minimalt med kolhydrater. Jag mätte mitt blodsocker dagligen. Jag fick inte ligga över en viss siffra i blodsocker eftersom jag då var övertygad om att min kropp lagrade in fett. En kollega med diabetes tittade klentroget på mig när jag berättade om detta. Andra tyckte det var märkligt att jag bara drack smörkaffe halva dagen istället för att äta. Den som reagerade mest på det jag gjorde var min pojkvän. Han såg ju vilken ångest jag hade om jag misslyckats genom att “fuska” från en diet eller när jag inte orkade träna som jag planerat. Men jag vägrade lyssna på honom också, han skulle minsann inte få stoppa mig. Jag hittade sätt att försvara mig genom att poängtera att “han och andra minsann inte levde tillräckligt sunt” jag tänkte generellt så, att alla andra var osunda och saknade kunskap.

Mitt uppe i en ny träningssatsning med PT så tappade jag orken och lusten totalt. Det var som att jag blev helt matt i kroppen när jag klev in på gymmet. Jag kände en stark olust och som att min kropp skrek “jag vill inte!”. Jag tog kontakt med en hälsocoach som var klok nog att förstå att min kropp var stressad. Att jag var konstant trött, ofta förkyld och kände mig allmänt sliten var tydliga tecken på detta menade hon. Hon menade att kroppen inte kunde tillgodogöra sig träningen i detta skick och gav mig rådet att enbart promenera och absolut inte träna tunga eller långa pass. Jag fick panik, hur skulle jag nu lyckas nå mina mål? Men så erinrade jag mig plötsligt att detta ju hade hänt mig tidigare när jag bodde i Stockholm för ett par år sen. Den gången hade jag klarat av en 12-veckorsutmaning med några andra tjejer. Vi hade följt ett strikt kost- och träningsschema i 12 veckor och även mätt kroppsfett och vikt. När jag inte fått de resultat jag ville bestämde jag mig för att direkt fortsätta med en ny PT. Efter att ha kört på minst lika hårt några veckor till så kom den där tröttheten. Kroppen och psyket ville inte mer.

På senare år har jag tvingat mig själv att omvärdera mina tankar gällande allt som rör kropp, vikt, mat och träning. Det är fortfarande svårt ibland, speciellt när de jobbiga tankarna kommer och ångesten slår till. Tankar på att jag ätit fel, för mycket eller inte rört på mig tillräckligt. Tankar på att jag inte duger och att jag borde se ut på ett visst sätt eller väga en viss siffra. Det är också svårt för mig att lägga upp en plan kring kost eller träning eftersom det är som att mitt psyke och min kropp sparkar bakut då och inte vill. Det som funkat ganska bra för mig är att försöka lyssna på kroppen och att inte se träning som prestation eller något som är förknippat med utseende. Snarare behöver jag fokusera på hur kroppen känns och vad den behöver just nu. Jag tror vi är många som har eller har haft en komplicerad relation till mat och/eller träning. Vi är många som aldrig varit underviktiga och som det inte syns på att vi har problem. Men kanske kan vi hitta ett sätt att förhålla oss till det hela som är lite snällare mot oss själva? Kanske kan vi sträva efter att på riktigt börja ta hand om oss själva i ordens rätta bemärkelse?

Caitlin Moran är en underbar kvinna och förebild för mig som har sagt mycket smart. Följande citat av henne tycker jag passar bra att avsluta med:

“Pretend you are your own baby. You would never cut that baby, or starve it, or overfeed it until it cried in pain, or tell it it was worthless. Sometimes, girls have to be mothers to themselves. Your body wants to live – that´s all and everything it was born to do. Let it do that, in the safety you provide it. Protect it. That is your biggest job. To protect your skin and heart.” – Caitlin Moran

/Lina Lindén

Tigertämjerskan

Det är sommar. Jag är ungdomsledare på ett barnkollo och just nu har vi fri lek efter lunchen. Jag sitter lutad mot den varma husväggen och håller ett öga på barnen. Jag är klädd i kjol och ett linne. En liten flicka kommer fram och sätter sig bredvid mig, hon är fem år och har också kjol och linne på sig.

”Varför ser det ut så?” Frågar hon och pekar på min arm. En arm full av ärr, vita och röda streck som gör huden ojämn och (i mitt tycke) ful. Jag tittar på den lilla flickan och hon tittar på mig, jag lutar mig mot henne och viskar ”Det är en hemlighet. Men du kan få veta om du inte säger något till de andra barnen. Vill du veta?”

Jag ser hur nyfikenheten tänds i hennes ögon när hon nickar ivrigt. Jag viskar ”Min arm ser ut så för jag har brottats med en tiger. Och jag vann.” Hon tittar storögt på mig, det är som att hon tror mig men samtidigt är det ju en väldigt fantastisk berättelse. Kan den verkligen vara sann? ”Kan vi tumma på att du inte säger något till de andra barnen?” Frågar jag och sträcker fram min tumme. Då ser det ut som att hon tänker ”Är det så viktigt att man måste tumma om det, då är det värt att tro på!” Vi tummar och hon reser sig och springer iväg.

Okej, det är inte helt jättesant att jag har brottats med en tiger. Ett mer sanningsenligt svar hade varit att säga ”Jag började skada mig när jag var tolv år. Jag har haft en drös terapeuter och läkare, massa olika mediciner och en hel del sjukhusinläggningar. Ibland hade jag så mycket ångest att världen blev svart och avgrundsdjup. Ibland tyckte jag inte ens att livet var värt att leva, för om det skulle vara såhär jobbigt orkar jag inte. Ibland var jag så trött i själen att det var omöjligt att ens gå upp ur sängen. Jag tänkte på självskada i olika former varje dag. Vissa dagar var kampen mot självskadebeteendet så svår att jag inte kunde göra någonting, för jag var rädd att om jag rörde mig så skulle jag hitta något att skada mig själv med.”  Det är ett svar. Men jag tycker inte att ett barn ska höra ett sådant svar, det med tigern är bättre. Och helt osant är det inte!

Jag tänker att mitt självskadebeteende är som en vild tiger. Stark och skrämmande när den kommer nära. Men också fascinerande och lockande att komma så nära som möjligt utan att det blir farligt. Under så många år gjorde jag mig illa regelbundet. Några gånger gick det nästan för långt.

Men jag har ändå vunnit. Jag har inte gett upp tanken att jag en dag ska ha ett liv där jag inte tänker på självskadande, inte har förlamande ångest eller saknar orken att leva. Jag har vunnit för jag har kommit så långt. Jag både jobbar och går i skolan, jag har lyckats ta mig till min drömutbildning. Jag träffar mina vänner och min familj utan att behöva dölja sår och bandage. Jag har en egen lägenhet som jag klarar att ta hand om och världens finaste papegoja som bor med mig. Jag är inte längre bara vid liv, jag lever mitt liv. Mina ärr är en påminnelse om det jag har lagt bakom mig, de finns där men det är inte längre den verklighet som jag lever i.

Till alla er som fortfarande brottas vill jag säga ”Kämpa! Du kommer vinna! När du har vunnit, för det kommer du att göra, kan du också säga ”Jag har brottats med en tiger. Och jag vann!”

/Camilla Persson

Som en glasburk fylld av liv

Tänk dig en glasburk formad som en boll med en mycket liten öppning. Det här är en glasboll som ska symbolisera livet och det positiva vi väljer att fylla våra liv med. Självklart är livet fyllt även med negativa upplevelser, erfarenheter, möten och känslor men det negativa får ta plats någon annanstans, den bollformade glasburken är endast till för det färgglada och positiva.

När jag hade bestämt mig för att jag inte längre ville leva det destruktiva liv jag levt i så många år så började jag spara på varje litet framsteg, varenda skadefri dag, varje ny positiv känsla och alla viktiga lärdomar om mig själv. Vad jag mår bra av, vad som är viktigt för mig och vad jag behöver för att kunna leva, på riktigt. Jag sparade på alla de här viktiga faktorerna inombords precis som om jag skulle ha lagt en färgglad pärla i en glasburk för varje litet framsteg, varje skadefri dag. Ibland hann jag samla på mig ett par pärlor, pärlor som jag dessvärre mer eller mindre medvetet hällde ut ur den där glasburken om jag drabbades av ett bakslag eller ett återfall. Pärlorna var ju inte så många och därför kändes det inte heller som att jag förlorade så mycket då jag lite släppte taget om den fria och friska världen för att falla tillbaka i den trygghet som ångest, sjukhus och självskadebeteende ändå var för mig.

Jag återhämtade mig, gjorde ett nytt försök och började på nytt att samla färgglada pärlor igen. Så rullade det på tills jag insåg att jag behövde samla ihop så pass många pärlor att det faktiskt skulle kännas jobbigt att tömma glasburken på dem, att det skulle kännas som att jag faktiskt förlorade någonting som skulle bli svårt att bygga upp igen. Jag förstod att jag skulle behöva så många positiva anknytningar till den friska världen som möjligt för att det inte skulle bli lika enkelt och bekvämt att falla tillbaka på en destruktiv och falsk trygghet igen. Jag målar upp det som att jag åter igen började samla pärlor i en glasburk, den där bollformade glasburken med en mycket liten öppning. De gångerna jag tidigare tömt glasburken hade pärlorna varit för få för att jag skulle kunna känna att jag gick miste om någonting men den här gången hälldes inga pärlor ut och antalet i glasburken blev betydligt större än tidigare.

När halva glasburken var full förstod jag att jag skulle bli tvungen att krossa hela burken för att få ut pärlorna igen och det kändes genast jobbigt. Jag hade ändå samlat ihop en hel del pärlor och det skulle faktiskt kännas både snopet och sorgligt att behöva göra mig av med dem. Med den insikten fortsatte jag istället att samla fler och när ångesten, oron, rädslan och känslan av otillräcklighet knackade på dörren så skyddade jag glasburken i min famn medan jag andades mig igenom det som behövde syre tills det obehagliga sakta men säkert lämnade min kropp, och jag i lugn och ro kunde resa mig upp igen och fortsätta att samla pärlor.

Jag hade alltså fyllt min burk med så pass mycket viktigheter att jag, när mina svårigheter utmanade mig, fann det mer värdefullt att skydda det jag jobbat så hårt för och därför hellre valde att hantera det som behövde hanteras än att krossa glas, slänga bort pärlor, och kanske landa i det som en gång varit tryggt för mig och sedan bli tvungen att börja om från början igen.

Jag hade alltså alldeles för mycket att förlora nu och bara den vetskapen gjorde mig stark nog att ta mig igenom de utmaningar och svårigheter som, på både gott och ont, är obligatoriska i livet.

/ Pia Ejeklint

En timme i taget, en minut i taget, en sekund i taget

Självskadebeteende. Ett långt ord som väcker än ännu längre rad av känslor. Vad känner du, kära läsare? Skräck? Skam? Ångest? Sorg? Ilska? Kanske en salig blandning av alla dessa eller kanske något helt annat. Jag ska berätta en hemlis för dig som läser detta. Jag är en av alla som har varit fast i ett självskadebeteende.

Vem är jag som skriver detta då? Jag är 20 år, bor i en medelstor svensk stad, är personlig assistent och blivande sjuksköterska. Jag älskar djur, musik, böcker och brinner för allas lika värde. Till synes en helt vanlig tjej alltså. Men under mina kläder finns små vita streck lite här och där. Spår från år av helvete, år av att skada mig själv.

Jag började må dåligt i 10 års åldern och jag minns att jag led av ångest och oro långt innan dess. Det var aldrig något som jag berättade om utan något som jag höll inom mig. Min barndom präglades av våld, övergrepp och att leva i skuggan av en missbrukande förälder – inte så konstigt att jag blev ångestfylld och deprimerad kanske.

Jag minns så väl första gången jag skadade mig själv. Jag var 12 år och oerhört ångestfylld. Jag googlade runt om ångest och hittade en sajt som handlade om just självskadebeteende. En jobbig kväll ett par dagar senare så skadade jag mig själv för första gången. Tänk om jag visste den där kvällen vilken helvetesspiral det skulle sätta igång.

Åren gick och så småningom insåg jag att jag var tvungen att sluta skada mig. Självskadebeteendet eskalerade och en kall januarinatt hamnade jag på akuten efter en stor överdos. När jag låg där helt ensam på den kalla britsen uppkopplad till diverse sladdar och drack kol insåg jag en sak: tar jag mig inte ur denna skiten kommer jag dö. Och jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva såhär. Leva med all ångest.

Idag har jag slutat skada mig själv men vägen dit har varit lång och krokig. Trots att jag inte har kvar mitt självskadebeteende har jag en bra bit kvar på min resa till att bli helt fri från ångesten men det är en sak som är säker: allt blir lättare av att inte behöva vara beroende av att skada sin kropp för att ångestlindra.

Till dig som kämpar och till dig som är anhörig: håll ut. Livet blir bättre. Ta det en dag i taget och om det inte går – en timme i taget – en minut i taget – en sekund i taget.

Gratis föreläsning om självskadebeteende till skolor

I år erbjuder vi gratis föreläsningar till skolpersonal. Vill ni boka oss, eller har ni frågor? Hör av er till egonova@shedo.se

Många tror att det är enkelt

När man hör talas om någon som har kämpat sig ur eller är på väg att kämpa sig ur någonting destruktivt så verkar många människor tycka och tro att det skulle vara en enkel sak att göra. Det är det inte. För många är det tvärtom så att vägen ur är tio gånger svårare än att dagligen leva i självdestruktivitet.

Jag hann leva i 16 år innan självskadebeteende blev min vardag. Jag hade precis börjat gymnasiet och var egentligen fortfarande bara en tonåring. För varje år som gick tog den psykiska ohälsan ett allt hårdare grepp om mig och samtidigt blev jag hela tiden äldre, myndig och till slut vuxen.
Det här innebar för mig att jag blev vuxen mitt bland självskador, tvångstankar, ätstörningar, diagnoser, läkemedel, psykiatriavdelningar, bältessängar och ångest medan mina jämnåriga istället växte upp bland allt det som har med skolan att göra, vänner, första jobbet, pojkvänner och flickvänner, hemmafester, krogliv och den typ av aktiva fritid som de allra flesta unga får uppleva.
Mina jämnåriga hade också turen att tillsammans få vandra in i vuxenlivet, de hade förmodligen fördelen att kunna dela alla de tankar och känslor som dyker upp när man blir äldre, med största trolighet kunde de även finnas där för varandra när någonting kanske kändes nytt och läskigt. Den enda vännen jag egentligen hade vid min sida när jag gick från tonåring till vuxen var min sjukdom och allt som hörde den till, självklart blev det snabbt en trygg plats för mig.

Vad jag egentligen vill komma fram till är att människor utan erfarenhet av psykisk ohälsa väldigt ofta tror att det borde vara en enkel sak att lämna det där destruktiva eftersom det bara är dåligt, men att lämna ett destruktivt liv är som att lämna hela sig själv och hela sitt liv. Jag pratar inte bara om självskadebeteende och ätstörningar för jag tror att principen är ungefär densamma även vid drogmissbruk och kriminalitet. Tänk dig själv att du hela ditt vuxna liv levt med ett självskadebeteende, att dina dagar till 100% består av ångest, självskador och dåligmående. Du tar rutinerat mediciner varje dag, kanske till och med så många gånger som upp till fyra gånger om dagen. De flesta dagar spenderar du hemma i sängen, på akutmottagningen eller på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning, ibland frivilligt och annars på tvång. Dina vänner är andra människor som lider av psykisk ohälsa eftersom man inte kommer i kontakt med så många andra och många gånger blir du vän med andra patienter på samma vårdavdelning som du vistas på. Föreställ dig detta och föreställ dig hur det då hade känts att ta sig ut bland friska människor (som ibland inte har en aning om vad psykisk ohälsa är), kanske överviktig efter år av medicinering och med ärr på armarna? Hur känns det att söka en utbildning när det kanske var så mycket som tio år sedan du gick i skolan? Hur känns det att söka ett jobb när du aldrig har jobbat i hela ditt liv och när dina jämnåriga kanske har hunnit med fem olika jobb eller fler? Hur skulle det kännas att alla runt omkring har fullt upp med fritidsaktiviteter medan din fritid de senaste åren i princip har bestått av att passa röktiderna på psykiatriavdelningen och skulle du känna dig mindre ensam när du ser att alla dina klasskamrater köpt hus, gift sig och nu skaffar barn? Det känns allt annat än bra, jag lovar.

När ditt liv har blivit destruktivt och självdestruktiviteten har blivit ditt liv så är det inte bara att borsta av sig det och gå vidare. Även om man är medveten om att det liv man lever egentligen inte är bra för en. Det är klart att psykiatrin är en tryggare plats för mig än allt det som finns där utanför eftersom psykiatrin blivit som mitt hem, mentalskötarna och medpatienterna har blivit mina vänner och jag är van att dygnet runt vara övervakad av läkare och sjuksköterskor. Självklart känns det läskigt att leva som ”alla andra” när jag är van att få min inkomst av Försäkringskassan och tacklas med ångestattacker dagligen. Jag kan ju mitt liv, jag kan inte deras. Det som är tryggt för dem är inte tryggt för mig och en dag i mitt liv ser inte ens i närheten ut som en dag i deras.
Man väljer det man kan och det man vet framför sådant man inte kan och inte vet. Efter så många år i destruktivitet kan man inte bara hoppa in i livet, det skulle vara lite som att kasta sig ut för ett stup utan att veta om det är platt mark eller blått vatten nedanför. Man måste sakta men säkert byta ut sin gamla och destruktiva vardag mot en ny, snällare vardag. De flesta kan inte bara kasta sig in i arbetslivet, söka ett jobb och börja jobba heltid nästa dag. Det krävs så enormt mycket mod för att lämna det destruktiva bakom sig, för att lämna det som varit ens liv och i blindo famla sig in i något nytt. Det kommer att ta tid och det får ta tid, min personliga uppfattning är att det blir mer stabilt ju mer tid man får på sig och ju mindre människor runt omkring stressar en. Det tar olika lång tid för alla och man är nog den som vet bäst själv när det gäller ens eget tillfrisknande.

Till dig som kämpar:

Det är fruktansvärt läskigt men fullt möjligt. Det är tidskrävande och både en själv och ens omgivning får se till att ha tålamod. Det kommer att kännas svårt, du kommer att stöta på hinder, det kommer att komma bakslag och ja, du kommer att ha ångest och behöva gråta ibland.
Det är alltså ingen lätt uppgift att ta sig an men du har allt att vinna om du försöker och ta alltid med dig hoppet på vägen, bara för att det inte är enkelt så betyder det inte att det inte är möjligt.

Till dig som tror att det är lätt att lämna sitt liv för att bygga upp ett helt nytt:

Döm ingen annan människa, du har ingen aning om hur det är att leva hens liv. Stressa inte någon som försöker, låt det ta sin tid. Tappa aldrig hoppet om någon, även om bakslag kommer så betyder det inte att det inte går att fortsätta. Påstå inte att det inte skulle vara svårt när du egentligen nog kan förstå att det är allt annat än enkelt.

/Pia Ejeklint

Sommarträffen i Göteborg

För knappt en vecka sedan träffades vi, fjorton SHEDO-vänner, i ett vardagsrum i Göteborg. Under den tre timmar långa bilfärden ner undrade jag allvarligt talat hur vettig dagen skulle bli – visst hade vi planerat, men så där på morgonen kändes hjärnan alldeles blank. Men så, väl framme föll allt på plats så där som det brukar göra när en tror på det en håller på med.

Största delen av eftermiddagen spenderades med det jag tycker är en av de finaste saker vi kan göra för varandra – byta erfarenheter och lyssna till fragment ur varandras liv. Jag slogs flera gånger av hur modiga människor som satt där runt bordet, överlevare som berättade öppet och ärligt om det som varit och det som pågår just nu. Jag hör hur klyschigt det låter, men jag menar det verkligen. Vi som satt i det där vardagsrummet var både oerhört lika och olika på samma gång. För någon var det en kamp att ta sig till träffen, för någon annan var den ett efterlängtat rum och för ytterligare någon en plats att inte behöva känna sig annorlunda på. Trots att alla kom med olika behov och erfarenheter nickade alla ändå igenkännande till varandras berättelser.

Förutom att samtala kring det som föll oss in för stunden lyfte vi ett avsnitt ur ”Ibland finns det inga enkla svar” att fundera och diskutera utifrån, intervjun med forskaren Jonas Bjärehed. En av frågorna att ha med sig under läsningen var vad som etsade sig fast, och även om jag inte på rak arm kan komma ihåg vad jag fastnade för där och då har jag flera gånger de sista dagarna kommit tillbaka till det som också är överskriften till avsnittet – skillnaden mellan den som fastnar i ett självskadebeteende och den som inte gör det är inte så stor. Kanske alla människor är lite trasiga eller destruktiva, men jag tror framför allt att vi allihop är ungefär lika bra på att bortse från vårt eget värde. Det är lätt att tänka att andra är bra medan jag själv är usel, när vi egentligen är unika och ovärderliga allihop. Dagar som sommarträffen i Göteborg påminner mig om de där sakerna, och de påminner mig om hur långt jag kommit sedan jag var den där söndertrasade lilla flickan utan framtidstro eller drömmar.   

Figuren på bilden är en present från en av deltagarna på sommarträffen till SHEDO, en ängel med utsträckta armar men utan ansikte – när vi saknar förmåga att tala får vi sträcka ut armarna och ta hjälp från de som orkar använda sina röster, och SHEDO är en av de rösterna som får ta vid när skriken fastnar i halsen. Att SHEDO kan få betyda så mycket gör mig alldeles glad i hela kroppen, och jag är så himla tacksam att jag fick spendera dagen ihop med er och påminnas om precis hur mycket SHEDO betyder för mig också.  

/Amelie

Bli volontär i vår nystartade chatt!

Umeå 21/10              Malmö 24/10               Göteborg 28/10             Stockholm 18/11

Vid frågor eller funderingar, hör av er till chatt@shedo.se

Hur skulle du kunna bli sjuksköterska?

HEJ! Jessica här, vice ordförande i SHEDO och projektledare i framtagningen av vår stödchatt med specifik inriktning på självskadebeteende.

I tio år var jag drabbad av självskadebeteende och ätstörningar. I kanske nio år var jag patient inom psykiatrin. Först BUPs öppenvård, BUPs slutenvård, Vuxenpsykiatrins öppenvård, slutenvård, mellanvård, dagvård, dagvård i DBT, specialistvård för ätstörningar, både sluten- och öppenvård. Och dagvård. Sedan behandlingshem, akutpsyk igen osv. Kort beskrivet har det varit en lång resa.

Under många av dessa svåra år hade jag en dröm om att få jobba med människor, att få förändra och göra skillnad. Jag mötte så mycket vårdpersonal och tänkte att sjuksköterska verkade vara ett brett och bra yrke för att få möjlighet att kunna göra skillnad på många sätt. Det skulle jag bli. Många gånger skrattade läkarna åt mig, sjuksköterskorna. Mentalt fick jag en klapp på huvudet med ord som ”hur skulle du kunna bli sjuksköterska, du som spenderat så många år som patient?”.

I fredags tog jag min sjuksköterskeexamen. Jag har nu en kandidatexamen i omvårdnad och en yrkesexamen som legitimerad sjuksköterska. Och jag är frisk och mår bra. Ärren på armarna finns kvar, men vad gör det? Ingenting. Jag hade fått äran att hålla studenternas examenstal i kyrkan för 500-700 personer. De grät och applåderade och hurrade när de förstod att jag var i mål, på riktigt. Att jag blev sjuksköterska, trots alla som aldrig trodde att det skulle vara möjligt.

Idag är jag alltså legitimerad sjuksköterska, vice ordförande i SHEDO, projektledare i framtagningen av vår stödchatt och projektledare i Arvsfondsprojektet Utskrivningsguiden som är ett återhämtningsmaterial till patienter inom psykiatrisk heldygnsvård.

Om ni där ute möter människor som inte tror på er; Kämpa. Gå förbi dem. Låt ingen annan än dig själv vinna.

Visa att du kan!

Vissa dagar kommer kännas tuffare än andra, så är det för alla. Allting kan inte vara perfekt, för perfektion existerar inte. Det är i situationerna då det är tuffare som vi behöver plocka fram vårt tålamod, inte ta för givet att du är dömd att må fruktansvärt dåligt för alltid bara för att en eller två dagar helt plötsligt känns lite extra tunga. Eller ens om flera år känts åt helvete.
Jag vet ju att vi alla både kastat oss in i och vunnit en hel del strider. Du kan vara 12år eller 89år och fortfarande göra ett misstag.

Att göra misstag är någonting nödvändigt, det ger oss erfarenheter, vi växer i oss själva och misstag ger oss chanser till att få feedback. Ger oss möjligheten att utvecklas, komma framåt. Vi behöver inte straffas för att vi inte gjort helt rätt alla gånger och inte heller förtjänar vi att jämföras med andra, även om andra klarat av någonting som vi själva inte klarat just nu. Det gör oss aldrig till en sämre människa, vi alla är bra på olika saker.
Var snäll mot dig själv, du försökte, du går nu med en erfarenhet rikare i ryggsäcken och du får inte glömma bort att den där personen som du jämför dig med, kanske faktiskt jämför sig med dig också.

Låt snälla tankar om dig själv få ta plats i huvudet. Varför endast ge utrymme åt de negativa? Dina tankar finns där och dina känslor likaså, alla av en speciell anledning, alla fyller sin funktion. Det finns alltid en orsak till varför du känner det du känner eller tänker det du tänker. Det kanske bara inte alltid så enkelt att sätta fingret på det. De negativa har sin plats men de får inte trycka bort de positiva helt.

Du kommer bli lämnad och du kommer bli sviken. Den där personen du gjorde allt för kanske sviker för att du inte var tillräcklig för dem, men det är inte på grund av dig och att du är fel. Alla människor är inte gjorda för varandra, vi kan inte älska alla.

Du behöver inte vara tillräcklig för andra och göra alla andra till lags hela tiden, det viktigaste är att du är tillräcklig för dig själv, du som är huvudpersonen i ditt liv.

Du kommer inte klara av att utföra alla uppgifter perfekt alla gånger. För du är mänsklig min vän!

Du säger och gör det du gör, du är du, och dem som gillar dig kan du dela livet med och resten kan få glida förbi. Den där personen som faktiskt lever ditt liv – du – det är den personen du ska göra imponerad.

Dig själv.

Gör dig själv imponerad. 

Visa för dig själv att du kan.

Jag kommer aldrig någonsin säga till dig att det är enkelt, aldrig säga att det bara är att göra. För det vet vi alla att det inte är, det är inte bara att tänka annorlunda och förändra sig själv. Det handlar om så mycket mer, ett inre projekt som tar tid. Förändringar, stora som små, dem kommer alltid att vara läskiga. Det är någonting svårt att göra eller tänka nytt.
Det tar tid att förändra tankeverksamhet och invanda mönster.

Jag vill bara att du ska veta. Att du är värdefull så som du är.

Jag tycker om dig oavsett om du gör misstag eller inte.

Det är faktiskt lite coolt.

Att göra misstag menar jag.

Våga vara operfekt.

Perfekt operfekt!

/Ida Staberg,
Föreläsare och bloggansvarig SHEDO

Inte för alla andra

Så mycket tankar, så mycket idéer, så mycket som flyger omkring i huvudet. Jag vet att jag inte är ensam om det.
Jag har ett liv, jag har en egen kropp, ett eget namn och är en helt egen individ. Jag är vuxen dessutom och har rätten att fatta egna beslut. Men redan som liten har jag alltid haft rätt till att få påverka i mitt eget liv.

Det är någonting av det svåraste och modigaste en person kan göra – att lyssna på sig själv och sedan även agera och bidra till förändring genom exempelvis beslut och i handlingar. Det övar jag på alltid. Lyckas faktiskt också. Att lyssna på mig själv och agera på det, göra det som är bäst för just mig. Jag har lärt mig det efter många års träning.

Mitt liv handlar om mig och ingen annan, jag ska göra det som jag mår bra av och som kommer från mitt hjärta. Jag ska inte göra saker bara för att göra eller hålla på med sådant som jag gör endast för andras skull, som inte ger mig någonting. För jag ska inte ägna mig åt någonting annat än det som jag vill och som ger mig någonting positivt.

Jag ska inte välja högskoleutbildning bara för att jag tror någon annan vill att jag ska gå just den utbildningen, jag ska inte hålla på med aktiviteter bara för att någon annan tycker jag ska göra det och inte heller lägga ner tid på sådant som inte ger mig någonting. Jag ska helt enkelt fokusera på mig själv. Du med, jag vet att du kan det!
Du har ett liv och det kommer inte fler vad vi vet. Det livet har du all rätt att ta tillvara på till 100%.

Som poledance, det ger mig energi och glädje.
Dansen, Det ger mig en känsla av frihet.
Familjen, ger mig en känsla av att betyda.
Vänner, ger mig glädje och skratt.
Bloggen, den ger mig utrymme.
Fota, det ger mig återhämtning.

Det jag gör ska komma från mitt hjärta, ingen annans hjärta.
Jag väljer vad jag vill lägga min tid och energi på, vad jag mår bra av, vad jag vill. Självklart mår jag bra av att göra andra glada lite då och då också, när jag inte glömmer bort mig själv.

Huvudpersonen i mitt liv är jag.

/Ida Staberg
Bloggansvarig, SHEDO

Bemöt mig med respekt

Hela mitt liv har jag fått höra att jag är duktig, att jag har talang och att jag kommer att klara mig galant igenom livet. Ni vet, ryggdunkar och pepp. Det har såklart alltid varit roligt att få höra det, det har stärkt både mig, min självkänsla och mitt självförtroende. Pepp och stöd är både bra och nödvändigt, jag menar bara att i vissa skeden i livet hade jag nog behövt mer validering och färre ryggdunkar.

Många gånger har jag önskat att människor runt omkring mig skulle se mig bättre och möta mig där jag är istället för att gå händelserna i förväg.

”Du tar dig ur den här depressionen på ett knyck Pia”, ”Såklart att du kommer bli frisk, du som är så stark”, ”Återfall? Ja, men glöm det nu och börja på ny kula, det fixar du” osv.

Det kanske låter som positiva ord och det är det, men inte alltid. När man är djupt nere i en depression, har haft ett återfall i sitt självskadebeteende och kommer in till slutenvårdspsykiatrin för att läggas in, då känns det inte som att man ska få må bra igen, man är kanske övertygad om att man aldrig kommer att bli frisk och senaste självskadan känns som jordens undergång.

Jag hade hellre blivit bemött med ord som; ”Jag förstår att det känns tungt nu, vi tar en dag i taget”, ”Tänk inte på hur det kanske blir i framtiden, försök att vara här och nu och bara ta hand om dig själv”, ”Vad ledsamt att höra att du har självskadat igen men imorgon är en ny dag med nya möjligheter”.

Försök inte att muntra upp mig och lite gömma undan problemen, försök inte få mig att le när jag bara vill gråta och försök inte peppa mig med käcka ord när allt jag behöver är en kram.

Försök istället att se mig här och nu, möta mig i den situation jag befinner mig i för tillfället och jobba utifrån de förutsättningar vi har idag. Säg inte att du förstår om du faktiskt inte gör det men visa gärna att du försöker sätta dig in i hur jag mår. Ge mig en kram (men fråga först om det är okej), hjälp mig att på bästa sätt ta hand om mig själv och bemöt mig så som du hade velat bli bemött om du var i min sits. Omtanke och respekt är två bra ledord. Tack!

/Pia Ejeklint

Hur blev det såhär?

Alla kan drabbas av denna hemska sjukdom. Alla kan drabbas av att de får en så kallad bästa vän som vill döda dig. Alla kan drabbas av att hela ens värld handlar om siffror.  Men det är inte bara en person som får sjukdomen, alla i ens närhet drabbas också. Hur kan ens hjärna endast tänka på siffror, att man ska förbränna så mycket som möjligt, att all mat och dryck ska innehålla så lite kalorier som möjligt.

Den sjukdom jag pratar om kallas för ätstörningar. En ätstörning är en hemsk sjukdom som vill döda den drabbade. Det är när du är död som ätstörningen är nöjd. Är det inte sjukt att man kan lyssna på en röst i ens huvud som gör att du sakta dödar dig själv? Man kan lyssna på den rösten, men jag tror att det är svårare att döda dig själv om någon annan säger det till dig ansikte mot ansikte. Hur kan det bli så? Hur kan man skada sig själv så pass mycket att man tillslut tuppar av?

Jag frågar ofta mig själv hur jag kunde låta mig själv få denna sjukdom. Hur kunde jag låta ätstörningen ta över hela mitt liv? Nu idag, snart 4 år sedan jag blev sjuk, kan jag faktiskt inse hur nära döden jag var. Hur kunde jag låta mig själv skada mig själv så mycket? Hur kan man som människa skada den människa som man ska leva med resten av livet? För man kan vara säker på att den enda människa som du kommer leva med resten av ditt liv är dig själv.

Okunskap, det är svaret på frågan. Det är ingen som planerar att bli sjuk, det är ingen som vill dras in i ätstörningens eller någon annan sjukdoms värld. Du väljer inte att bli sjuk. Jag hade ingen kunskap om vad som skulle hända med min kropp och framförallt min hjärna när jag svälte mig själv. Jag visste att jag skulle gå ner i vikt, och det var ju det jag ville. Men jag hade ingen aning om att mina organ skulle ta stryk, att mitt hår skulle ramla av, att min mens skulle försvinna eller att jag skulle frysa HELA TIDEN. Jag hade heller ingen aning om att hela min värld skulle handla om siffror, att min blick skulle dras till andra tjejers ben för att se om de hade mellanrum mellan låren, att mina ögon skulle börja ljuga för mig när jag stod framför spegeln eller att ångesten skulle vara obeskrivligt hög så fort någon la på en extra bit mat på min tallrik. Jag hade ingen aning.

Det handlar om okunskap. Okunskap om vad denna hälsohets, träningshets och smalhets kan göra med människor. Det kan låta overkligt att man låter sig själv dö mer och mer för varje dag, men med en röst som är så stark som ätstörningens så är det ”lättare” än vad man kan tro.  Rösten börjar som en liten viskning, men tillslut skriker den åt dig dygnet runt, till och med när du sover. Ja, jag drömde om kalorier, mat och träning varje natt när jag var sjuk. Hur blev det såhär? En ätstörning har många konsekvenser och den viktigaste som alla måste veta om är att man kan dö. Man kan dö av ätstörningar, ett liv kan avslutas. Det är inte många som vet att ätstörningar inte bara är en fysisk sjukdom, för den påverkar ditt psyke minst lika mycket. Om jag hade vetat alla ätstörningens konsekvenser när jag började lyssna på rösten, så skulle jag aldrig ha blivit så sjuk som jag blev. Hade jag bara vetat.

Att informera om ätstörningar är otroligt viktigt. Att börja med barn och ungdomar i tidig ålder är någonting vi måste börja med. Alla människor måste få reda på hur sjuk man faktiskt kan bli och att man kan dö av en ätstörning. Jag tror att hade man haft mer kunskap om sjukdomen så skulle man kunna ha räddat fler liv. Hur blev det såhär?

Svar: Okunskap.

/Maja

Välkomna till SHEDO:s blogg!

I bloggen kan ni läsa om SHEDO:s arbete och tankar eller berättelser som rör psykisk ohälsa. Vill du berätta om dina erfarenheter eller tankar kring ämnet? Maila till blogg@shedo.se eller tryck på knappen ”kontakt” nedan.

På knappen ”arkiv” kan du läsa äldre inlägg som är skrivna.

   

Arkiv