Många tror att det är enkelt

När man hör talas om någon som har kämpat sig ur eller är på väg att kämpa sig ur någonting destruktivt så verkar många människor tycka och tro att det skulle vara en enkel sak att göra. Det är det inte. För många är det tvärtom så att vägen ur är tio gånger svårare än att dagligen leva i självdestruktivitet.

Jag hann leva i 16 år innan självskadebeteende blev min vardag. Jag hade precis börjat gymnasiet och var egentligen fortfarande bara en tonåring. För varje år som gick tog den psykiska ohälsan ett allt hårdare grepp om mig och samtidigt blev jag hela tiden äldre, myndig och till slut vuxen.
Det här innebar för mig att jag blev vuxen mitt bland självskador, tvångstankar, ätstörningar, diagnoser, läkemedel, psykiatriavdelningar, bältessängar och ångest medan mina jämnåriga istället växte upp bland allt det som har med skolan att göra, vänner, första jobbet, pojkvänner och flickvänner, hemmafester, krogliv och den typ av aktiva fritid som de allra flesta unga får uppleva.
Mina jämnåriga hade också turen att tillsammans få vandra in i vuxenlivet, de hade förmodligen fördelen att kunna dela alla de tankar och känslor som dyker upp när man blir äldre, med största trolighet kunde de även finnas där för varandra när någonting kanske kändes nytt och läskigt. Den enda vännen jag egentligen hade vid min sida när jag gick från tonåring till vuxen var min sjukdom och allt som hörde den till, självklart blev det snabbt en trygg plats för mig.

Vad jag egentligen vill komma fram till är att människor utan erfarenhet av psykisk ohälsa väldigt ofta tror att det borde vara en enkel sak att lämna det där destruktiva eftersom det bara är dåligt, men att lämna ett destruktivt liv är som att lämna hela sig själv och hela sitt liv. Jag pratar inte bara om självskadebeteende och ätstörningar för jag tror att principen är ungefär densamma även vid drogmissbruk och kriminalitet. Tänk dig själv att du hela ditt vuxna liv levt med ett självskadebeteende, att dina dagar till 100% består av ångest, självskador och dåligmående. Du tar rutinerat mediciner varje dag, kanske till och med så många gånger som upp till fyra gånger om dagen. De flesta dagar spenderar du hemma i sängen, på akutmottagningen eller på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning, ibland frivilligt och annars på tvång. Dina vänner är andra människor som lider av psykisk ohälsa eftersom man inte kommer i kontakt med så många andra och många gånger blir du vän med andra patienter på samma vårdavdelning som du vistas på. Föreställ dig detta och föreställ dig hur det då hade känts att ta sig ut bland friska människor (som ibland inte har en aning om vad psykisk ohälsa är), kanske överviktig efter år av medicinering och med ärr på armarna? Hur känns det att söka en utbildning när det kanske var så mycket som tio år sedan du gick i skolan? Hur känns det att söka ett jobb när du aldrig har jobbat i hela ditt liv och när dina jämnåriga kanske har hunnit med fem olika jobb eller fler? Hur skulle det kännas att alla runt omkring har fullt upp med fritidsaktiviteter medan din fritid de senaste åren i princip har bestått av att passa röktiderna på psykiatriavdelningen och skulle du känna dig mindre ensam när du ser att alla dina klasskamrater köpt hus, gift sig och nu skaffar barn? Det känns allt annat än bra, jag lovar.

När ditt liv har blivit destruktivt och självdestruktiviteten har blivit ditt liv så är det inte bara att borsta av sig det och gå vidare. Även om man är medveten om att det liv man lever egentligen inte är bra för en. Det är klart att psykiatrin är en tryggare plats för mig än allt det som finns där utanför eftersom psykiatrin blivit som mitt hem, mentalskötarna och medpatienterna har blivit mina vänner och jag är van att dygnet runt vara övervakad av läkare och sjuksköterskor. Självklart känns det läskigt att leva som ”alla andra” när jag är van att få min inkomst av Försäkringskassan och tacklas med ångestattacker dagligen. Jag kan ju mitt liv, jag kan inte deras. Det som är tryggt för dem är inte tryggt för mig och en dag i mitt liv ser inte ens i närheten ut som en dag i deras.
Man väljer det man kan och det man vet framför sådant man inte kan och inte vet. Efter så många år i destruktivitet kan man inte bara hoppa in i livet, det skulle vara lite som att kasta sig ut för ett stup utan att veta om det är platt mark eller blått vatten nedanför. Man måste sakta men säkert byta ut sin gamla och destruktiva vardag mot en ny, snällare vardag. De flesta kan inte bara kasta sig in i arbetslivet, söka ett jobb och börja jobba heltid nästa dag. Det krävs så enormt mycket mod för att lämna det destruktiva bakom sig, för att lämna det som varit ens liv och i blindo famla sig in i något nytt. Det kommer att ta tid och det får ta tid, min personliga uppfattning är att det blir mer stabilt ju mer tid man får på sig och ju mindre människor runt omkring stressar en. Det tar olika lång tid för alla och man är nog den som vet bäst själv när det gäller ens eget tillfrisknande.

Till dig som kämpar:

Det är fruktansvärt läskigt men fullt möjligt. Det är tidskrävande och både en själv och ens omgivning får se till att ha tålamod. Det kommer att kännas svårt, du kommer att stöta på hinder, det kommer att komma bakslag och ja, du kommer att ha ångest och behöva gråta ibland.
Det är alltså ingen lätt uppgift att ta sig an men du har allt att vinna om du försöker och ta alltid med dig hoppet på vägen, bara för att det inte är enkelt så betyder det inte att det inte är möjligt.

Till dig som tror att det är lätt att lämna sitt liv för att bygga upp ett helt nytt:

Döm ingen annan människa, du har ingen aning om hur det är att leva hens liv. Stressa inte någon som försöker, låt det ta sin tid. Tappa aldrig hoppet om någon, även om bakslag kommer så betyder det inte att det inte går att fortsätta. Påstå inte att det inte skulle vara svårt när du egentligen nog kan förstå att det är allt annat än enkelt.

/Pia Ejeklint

Sommarträffen i Göteborg

För knappt en vecka sedan träffades vi, fjorton SHEDO-vänner, i ett vardagsrum i Göteborg. Under den tre timmar långa bilfärden ner undrade jag allvarligt talat hur vettig dagen skulle bli – visst hade vi planerat, men så där på morgonen kändes hjärnan alldeles blank. Men så, väl framme föll allt på plats så där som det brukar göra när en tror på det en håller på med.

Största delen av eftermiddagen spenderades med det jag tycker är en av de finaste saker vi kan göra för varandra – byta erfarenheter och lyssna till fragment ur varandras liv. Jag slogs flera gånger av hur modiga människor som satt där runt bordet, överlevare som berättade öppet och ärligt om det som varit och det som pågår just nu. Jag hör hur klyschigt det låter, men jag menar det verkligen. Vi som satt i det där vardagsrummet var både oerhört lika och olika på samma gång. För någon var det en kamp att ta sig till träffen, för någon annan var den ett efterlängtat rum och för ytterligare någon en plats att inte behöva känna sig annorlunda på. Trots att alla kom med olika behov och erfarenheter nickade alla ändå igenkännande till varandras berättelser.

Förutom att samtala kring det som föll oss in för stunden lyfte vi ett avsnitt ur ”Ibland finns det inga enkla svar” att fundera och diskutera utifrån, intervjun med forskaren Jonas Bjärehed. En av frågorna att ha med sig under läsningen var vad som etsade sig fast, och även om jag inte på rak arm kan komma ihåg vad jag fastnade för där och då har jag flera gånger de sista dagarna kommit tillbaka till det som också är överskriften till avsnittet – skillnaden mellan den som fastnar i ett självskadebeteende och den som inte gör det är inte så stor. Kanske alla människor är lite trasiga eller destruktiva, men jag tror framför allt att vi allihop är ungefär lika bra på att bortse från vårt eget värde. Det är lätt att tänka att andra är bra medan jag själv är usel, när vi egentligen är unika och ovärderliga allihop. Dagar som sommarträffen i Göteborg påminner mig om de där sakerna, och de påminner mig om hur långt jag kommit sedan jag var den där söndertrasade lilla flickan utan framtidstro eller drömmar.   

Figuren på bilden är en present från en av deltagarna på sommarträffen till SHEDO, en ängel med utsträckta armar men utan ansikte – när vi saknar förmåga att tala får vi sträcka ut armarna och ta hjälp från de som orkar använda sina röster, och SHEDO är en av de rösterna som får ta vid när skriken fastnar i halsen. Att SHEDO kan få betyda så mycket gör mig alldeles glad i hela kroppen, och jag är så himla tacksam att jag fick spendera dagen ihop med er och påminnas om precis hur mycket SHEDO betyder för mig också.  

/Amelie

Bli volontär i vår nystartade chatt!

Umeå 21/10              Malmö 24/10               Göteborg 28/10             Stockholm 18/11

Vid frågor eller funderingar, hör av er till chatt@shedo.se

Hur skulle du kunna bli sjuksköterska?

HEJ! Jessica här, vice ordförande i SHEDO och projektledare i framtagningen av vår stödchatt med specifik inriktning på självskadebeteende.

I tio år var jag drabbad av självskadebeteende och ätstörningar. I kanske nio år var jag patient inom psykiatrin. Först BUPs öppenvård, BUPs slutenvård, Vuxenpsykiatrins öppenvård, slutenvård, mellanvård, dagvård, dagvård i DBT, specialistvård för ätstörningar, både sluten- och öppenvård. Och dagvård. Sedan behandlingshem, akutpsyk igen osv. Kort beskrivet har det varit en lång resa.

Under många av dessa svåra år hade jag en dröm om att få jobba med människor, att få förändra och göra skillnad. Jag mötte så mycket vårdpersonal och tänkte att sjuksköterska verkade vara ett brett och bra yrke för att få möjlighet att kunna göra skillnad på många sätt. Det skulle jag bli. Många gånger skrattade läkarna åt mig, sjuksköterskorna. Mentalt fick jag en klapp på huvudet med ord som ”hur skulle du kunna bli sjuksköterska, du som spenderat så många år som patient?”.

I fredags tog jag min sjuksköterskeexamen. Jag har nu en kandidatexamen i omvårdnad och en yrkesexamen som legitimerad sjuksköterska. Och jag är frisk och mår bra. Ärren på armarna finns kvar, men vad gör det? Ingenting. Jag hade fått äran att hålla studenternas examenstal i kyrkan för 500-700 personer. De grät och applåderade och hurrade när de förstod att jag var i mål, på riktigt. Att jag blev sjuksköterska, trots alla som aldrig trodde att det skulle vara möjligt.

Idag är jag alltså legitimerad sjuksköterska, vice ordförande i SHEDO, projektledare i framtagningen av vår stödchatt och projektledare i Arvsfondsprojektet Utskrivningsguiden som är ett återhämtningsmaterial till patienter inom psykiatrisk heldygnsvård.

Om ni där ute möter människor som inte tror på er; Kämpa. Gå förbi dem. Låt ingen annan än dig själv vinna.

Visa att du kan!

Vissa dagar kommer kännas tuffare än andra, så är det för alla. Allting kan inte vara perfekt, för perfektion existerar inte. Det är i situationerna då det är tuffare som vi behöver plocka fram vårt tålamod, inte ta för givet att du är dömd att må fruktansvärt dåligt för alltid bara för att en eller två dagar helt plötsligt känns lite extra tunga. Eller ens om flera år känts åt helvete.
Jag vet ju att vi alla både kastat oss in i och vunnit en hel del strider. Du kan vara 12år eller 89år och fortfarande göra ett misstag.

Att göra misstag är någonting nödvändigt, det ger oss erfarenheter, vi växer i oss själva och misstag ger oss chanser till att få feedback. Ger oss möjligheten att utvecklas, komma framåt. Vi behöver inte straffas för att vi inte gjort helt rätt alla gånger och inte heller förtjänar vi att jämföras med andra, även om andra klarat av någonting som vi själva inte klarat just nu. Det gör oss aldrig till en sämre människa, vi alla är bra på olika saker.
Var snäll mot dig själv, du försökte, du går nu med en erfarenhet rikare i ryggsäcken och du får inte glömma bort att den där personen som du jämför dig med, kanske faktiskt jämför sig med dig också.

Låt snälla tankar om dig själv få ta plats i huvudet. Varför endast ge utrymme åt de negativa? Dina tankar finns där och dina känslor likaså, alla av en speciell anledning, alla fyller sin funktion. Det finns alltid en orsak till varför du känner det du känner eller tänker det du tänker. Det kanske bara inte alltid så enkelt att sätta fingret på det. De negativa har sin plats men de får inte trycka bort de positiva helt.

Du kommer bli lämnad och du kommer bli sviken. Den där personen du gjorde allt för kanske sviker för att du inte var tillräcklig för dem, men det är inte på grund av dig och att du är fel. Alla människor är inte gjorda för varandra, vi kan inte älska alla.

Du behöver inte vara tillräcklig för andra och göra alla andra till lags hela tiden, det viktigaste är att du är tillräcklig för dig själv, du som är huvudpersonen i ditt liv.

Du kommer inte klara av att utföra alla uppgifter perfekt alla gånger. För du är mänsklig min vän!

Du säger och gör det du gör, du är du, och dem som gillar dig kan du dela livet med och resten kan få glida förbi. Den där personen som faktiskt lever ditt liv – du – det är den personen du ska göra imponerad.

Dig själv.

Gör dig själv imponerad. 

Visa för dig själv att du kan.

Jag kommer aldrig någonsin säga till dig att det är enkelt, aldrig säga att det bara är att göra. För det vet vi alla att det inte är, det är inte bara att tänka annorlunda och förändra sig själv. Det handlar om så mycket mer, ett inre projekt som tar tid. Förändringar, stora som små, dem kommer alltid att vara läskiga. Det är någonting svårt att göra eller tänka nytt.
Det tar tid att förändra tankeverksamhet och invanda mönster.

Jag vill bara att du ska veta. Att du är värdefull så som du är.

Jag tycker om dig oavsett om du gör misstag eller inte.

Det är faktiskt lite coolt.

Att göra misstag menar jag.

Våga vara operfekt.

Perfekt operfekt!

/Ida Staberg,
Föreläsare och bloggansvarig SHEDO

Inte för alla andra

Så mycket tankar, så mycket idéer, så mycket som flyger omkring i huvudet. Jag vet att jag inte är ensam om det.
Jag har ett liv, jag har en egen kropp, ett eget namn och är en helt egen individ. Jag är vuxen dessutom och har rätten att fatta egna beslut. Men redan som liten har jag alltid haft rätt till att få påverka i mitt eget liv.

Det är någonting av det svåraste och modigaste en person kan göra – att lyssna på sig själv och sedan även agera och bidra till förändring genom exempelvis beslut och i handlingar. Det övar jag på alltid. Lyckas faktiskt också. Att lyssna på mig själv och agera på det, göra det som är bäst för just mig. Jag har lärt mig det efter många års träning.

Mitt liv handlar om mig och ingen annan, jag ska göra det som jag mår bra av och som kommer från mitt hjärta. Jag ska inte göra saker bara för att göra eller hålla på med sådant som jag gör endast för andras skull, som inte ger mig någonting. För jag ska inte ägna mig åt någonting annat än det som jag vill och som ger mig någonting positivt.

Jag ska inte välja högskoleutbildning bara för att jag tror någon annan vill att jag ska gå just den utbildningen, jag ska inte hålla på med aktiviteter bara för att någon annan tycker jag ska göra det och inte heller lägga ner tid på sådant som inte ger mig någonting. Jag ska helt enkelt fokusera på mig själv. Du med, jag vet att du kan det!
Du har ett liv och det kommer inte fler vad vi vet. Det livet har du all rätt att ta tillvara på till 100%.

Som poledance, det ger mig energi och glädje.
Dansen, Det ger mig en känsla av frihet.
Familjen, ger mig en känsla av att betyda.
Vänner, ger mig glädje och skratt.
Bloggen, den ger mig utrymme.
Fota, det ger mig återhämtning.

Det jag gör ska komma från mitt hjärta, ingen annans hjärta.
Jag väljer vad jag vill lägga min tid och energi på, vad jag mår bra av, vad jag vill. Självklart mår jag bra av att göra andra glada lite då och då också, när jag inte glömmer bort mig själv.

Huvudpersonen i mitt liv är jag.

/Ida Staberg
Bloggansvarig, SHEDO

Bemöt mig med respekt

Hela mitt liv har jag fått höra att jag är duktig, att jag har talang och att jag kommer att klara mig galant igenom livet. Ni vet, ryggdunkar och pepp. Det har såklart alltid varit roligt att få höra det, det har stärkt både mig, min självkänsla och mitt självförtroende. Pepp och stöd är både bra och nödvändigt, jag menar bara att i vissa skeden i livet hade jag nog behövt mer validering och färre ryggdunkar.

Många gånger har jag önskat att människor runt omkring mig skulle se mig bättre och möta mig där jag är istället för att gå händelserna i förväg.

”Du tar dig ur den här depressionen på ett knyck Pia”, ”Såklart att du kommer bli frisk, du som är så stark”, ”Återfall? Ja, men glöm det nu och börja på ny kula, det fixar du” osv.

Det kanske låter som positiva ord och det är det, men inte alltid. När man är djupt nere i en depression, har haft ett återfall i sitt självskadebeteende och kommer in till slutenvårdspsykiatrin för att läggas in, då känns det inte som att man ska få må bra igen, man är kanske övertygad om att man aldrig kommer att bli frisk och senaste självskadan känns som jordens undergång.

Jag hade hellre blivit bemött med ord som; ”Jag förstår att det känns tungt nu, vi tar en dag i taget”, ”Tänk inte på hur det kanske blir i framtiden, försök att vara här och nu och bara ta hand om dig själv”, ”Vad ledsamt att höra att du har självskadat igen men imorgon är en ny dag med nya möjligheter”.

Försök inte att muntra upp mig och lite gömma undan problemen, försök inte få mig att le när jag bara vill gråta och försök inte peppa mig med käcka ord när allt jag behöver är en kram.

Försök istället att se mig här och nu, möta mig i den situation jag befinner mig i för tillfället och jobba utifrån de förutsättningar vi har idag. Säg inte att du förstår om du faktiskt inte gör det men visa gärna att du försöker sätta dig in i hur jag mår. Ge mig en kram (men fråga först om det är okej), hjälp mig att på bästa sätt ta hand om mig själv och bemöt mig så som du hade velat bli bemött om du var i min sits. Omtanke och respekt är två bra ledord. Tack!

/Pia Ejeklint

Hur blev det såhär?

Alla kan drabbas av denna hemska sjukdom. Alla kan drabbas av att de får en så kallad bästa vän som vill döda dig. Alla kan drabbas av att hela ens värld handlar om siffror.  Men det är inte bara en person som får sjukdomen, alla i ens närhet drabbas också. Hur kan ens hjärna endast tänka på siffror, att man ska förbränna så mycket som möjligt, att all mat och dryck ska innehålla så lite kalorier som möjligt.

Den sjukdom jag pratar om kallas för ätstörningar. En ätstörning är en hemsk sjukdom som vill döda den drabbade. Det är när du är död som ätstörningen är nöjd. Är det inte sjukt att man kan lyssna på en röst i ens huvud som gör att du sakta dödar dig själv? Man kan lyssna på den rösten, men jag tror att det är svårare att döda dig själv om någon annan säger det till dig ansikte mot ansikte. Hur kan det bli så? Hur kan man skada sig själv så pass mycket att man tillslut tuppar av?

Jag frågar ofta mig själv hur jag kunde låta mig själv få denna sjukdom. Hur kunde jag låta ätstörningen ta över hela mitt liv? Nu idag, snart 4 år sedan jag blev sjuk, kan jag faktiskt inse hur nära döden jag var. Hur kunde jag låta mig själv skada mig själv så mycket? Hur kan man som människa skada den människa som man ska leva med resten av livet? För man kan vara säker på att den enda människa som du kommer leva med resten av ditt liv är dig själv.

Okunskap, det är svaret på frågan. Det är ingen som planerar att bli sjuk, det är ingen som vill dras in i ätstörningens eller någon annan sjukdoms värld. Du väljer inte att bli sjuk. Jag hade ingen kunskap om vad som skulle hända med min kropp och framförallt min hjärna när jag svälte mig själv. Jag visste att jag skulle gå ner i vikt, och det var ju det jag ville. Men jag hade ingen aning om att mina organ skulle ta stryk, att mitt hår skulle ramla av, att min mens skulle försvinna eller att jag skulle frysa HELA TIDEN. Jag hade heller ingen aning om att hela min värld skulle handla om siffror, att min blick skulle dras till andra tjejers ben för att se om de hade mellanrum mellan låren, att mina ögon skulle börja ljuga för mig när jag stod framför spegeln eller att ångesten skulle vara obeskrivligt hög så fort någon la på en extra bit mat på min tallrik. Jag hade ingen aning.

Det handlar om okunskap. Okunskap om vad denna hälsohets, träningshets och smalhets kan göra med människor. Det kan låta overkligt att man låter sig själv dö mer och mer för varje dag, men med en röst som är så stark som ätstörningens så är det ”lättare” än vad man kan tro.  Rösten börjar som en liten viskning, men tillslut skriker den åt dig dygnet runt, till och med när du sover. Ja, jag drömde om kalorier, mat och träning varje natt när jag var sjuk. Hur blev det såhär? En ätstörning har många konsekvenser och den viktigaste som alla måste veta om är att man kan dö. Man kan dö av ätstörningar, ett liv kan avslutas. Det är inte många som vet att ätstörningar inte bara är en fysisk sjukdom, för den påverkar ditt psyke minst lika mycket. Om jag hade vetat alla ätstörningens konsekvenser när jag började lyssna på rösten, så skulle jag aldrig ha blivit så sjuk som jag blev. Hade jag bara vetat.

Att informera om ätstörningar är otroligt viktigt. Att börja med barn och ungdomar i tidig ålder är någonting vi måste börja med. Alla människor måste få reda på hur sjuk man faktiskt kan bli och att man kan dö av en ätstörning. Jag tror att hade man haft mer kunskap om sjukdomen så skulle man kunna ha räddat fler liv. Hur blev det såhär?

Svar: Okunskap.

/Maja

Självskadebeteendet blev mitt knark

När jag började skada mig själv som 16-åring så minns jag att jag skadade mig för att få känna någonting. Jag skadade mig för att få känna fysisk smärta eftersom den var lättare att hantera än den psykiska smärtan inombords.
Under ett 14 år långt självskadebeteende kom anledningen till att jag skadade mig att ändras en del. Mot slutet skadade jag mig inte längre för att få känna fysisk smärta, jag hade tvärtom utvecklat en enormt hög smärttröskel och kände faktiskt ingen smärta. Jag skadade mig för att jag var beroende. Precis som man kan bli beroende av narkotika eller alkohol så blev jag beroende av att skada mig själv. Jag lärde min hjärna att när jag fick ångest så skulle jag skada mig själv och då skulle allting kännas aningen lättare, för en stund i alla fall. Det gick nästan på automatik till slut.
Jag kunde känna, precis som jag tror att narkomaner känner sug efter knark och alkoholister känner sug efter sprit, ett behov och ett sug efter att skada mig själv. Självskadorna var mitt knark.

Jag började även bli väldigt tvångsmässig kring mitt självskadebeteende och jag fick starka tvångstankar om att jag skulle skada mig och på vilket sätt jag skulle skada mig.
Kombinationen av beroende och tvång ledde till en rad olika självskador, den ena värre än den andra. Jag kände ofta att ingen förstod mig och många gånger fick jag inom psykiatrins slutenvård höra att jag var besvärlig och bara var ute efter uppmärksamhet, vilket var långt ifrån sant.
Tillsammans med en psykolog kunde jag till slut reda ut att det verkligen var ett beroende i kombination med tvångstankar som det handlade om. Det kändes logiskt. Det kändes också skönt att faktiskt förstå varför jag valde att självskada när jag inte kunde hantera min ångest på andra sätt. Jag kunde äntligen se att det inte handlade om att jag var konstig, annorlunda eller dum i huvudet utan att det faktiskt handlade om att jag var sjuk.
Och precis som narkomaner och alkoholister måste hitta andra vägar än att välja droger och alkohol när ångesten gör sig påmind så blev jag tvungen att hitta andra, icke-destruktiva sätt att hantera min ångest på. Det kunde handla om allt från att lyssna på musik, skriva eller läsa en bok till att ta en lång promenad, duscha kallt eller fokusera på andningen en stund. Framförallt så lärde jag mig att bli bättre på att be om hjälp. Jag lärde mig att ta kontakt när ångesten kom, ringa någon, tala om att jag inte mådde bra och funderade på att skada mig själv. Då kunde jag bryta och ta emot hjälp.

Jag minns hur konstig och annorlunda jag kände mig och hur misstolkad och oförstådd jag blev och ända sedan jag insåg att mitt självskadebeteende hade blivit ett beroende så har det känts viktigt för mig att gå ut med detta, göra människor (speciellt alla de som jobbar inom psykiatrin) uppmärksamma på att så här kan det se ut. Jag hoppas också kunna hjälpa andra som kanske känner igen sig i min historia, visa att ingen är ensam och sprida hopp om att det går att bli frisk.

/Pia

Så gör jag för att älska min kropp

Att trycka ner sig själv är många bra på idag. Ständigt söka efter fel och bekräfta en inre negativ bild av sig själv, till verkligen ingen nytta alls.
Så hur bär en sig åt för att älska sig själv? Acceptera sin kropp så som den är?

Är du en sådan person som lätt fastnar i alla fel som du finner med din kropp och tycker den inte är tillräckligt bra, tillräckligt fin, smal, lång, kort, bred, ljus, mörk? Jag ska berätta mina bästa tips för hur jag lärde mig att acceptera och faktiskt tycka om min egen kropp:

1. Visa samma kärlek till dig själv som du gör för andra

Om din vän kommit och berättat om alla sina brister på det sätt du ständigt intalar dig själv att din kropp är fel på. Vad hade du då svarat? kan du säga samma sak till dig själv som du hade sagt till någon annan som du tycker om mycket?
Försök ta fram ditt inre förnuft och trösta dig själv lite. Visa kärlek och omtanke gentemot dig själv, dina tankar, känslor och kropp! Den är lika mycket värd

2. Leta efter det som är bra

Istället för att titta på din kropp på det kritiska sätt du tittar på – försök byta fokus. Kan du leta efter sådant du faktiskt är nöjd med? Det behöver inte vara utseendemässigt bara, det får vara insidan. En fin personlighet? Snäll och omtänksam? Eller kanske har du sjukt vackra ögon? Du kanske är nöjd med din mage?
Vad det än är som du kan hitta, leta efter det som just du är nöjd med!

3. Fokusera på hur den känns

Tänk på allt fantastiskt som kroppen faktiskt lyckas åstadkomma. Den kan skratta, känna och kommunicera. Någons kan springa och gå, någon annans räddar liv. Någon kanske är jättevig och en annan jättestark. Hur känns just din kropp?

Om jag drar en parallell till min egen kropp. Den finns alltid där, bär upp mig, springer, går, skrattar, gråter och är stark. Den orkar hänga med en dag och andra dagar ger den upp en stund för vila. Den hjälper mig att njuta av det livet har att bjuda på om det så gäller träffa vänner eller nya smakupplevelser.
Min kropp har aldrig gett upp på mig och idag känns den bra!
Idag är jag nöjd med den!
Tycker om den precis så som den är!

/Ida Staberg

Bloggansvarig, SHEDO

Mindre tvång och mer eget ansvar

Mina tidigare erfarenheter av slutenvården är inte den bästa, långa inläggningar, flera gånger på tvång med ständig bevakning i flera veckor. Begränsade utegångar och ibland fick jag inte gå ut alls på flera veckor. Hoppade mellan olika sjukhus och olika avdelningar, var nära att hamna på rättspsyk. Varje dag fick jag möta olika personer, så som sjuksköterskor, skötare och läkare. Jag var inlagd mer eller mindre i ett och ett halv år innan jag kom till ett gruppboende. Under tiden jag bott på boendet har jag åkt in och ut på psyk under ett års tid. Längsta inläggningen då var två månader. Åkte in och ut väldigt ofta under den tiden. Skadade mig ibland väldigt allvarligt. Var liksom så van att alltid vara skyddad mot mig själv som jag blev på sjukhus. Var väldigt jobbigt att åka in och ut på olika avdelningar.

Sen bytte jag öppenvårdsmottagning i juni förra året och fick där med byta från nordvästra psykiatrin till norra. Mottagningen jag går på har ett samarbete med en avdelning där. Jag ville inte alls byta till första början. Tyckte till en början det var jättedåligt. Allt byggde på egentligen ansvar, jag var ju inte alls van vid det. Var ju van att bli beskyddad och inte alls ha särskilt mycket ansvar. Nu fick jag själv ta intiativ om jag mådde dåligt. Ibland skrev de ut mig om jag självskadade för mycket på avdelningen. Vilket på ett sätt gjorde mig upprörd då jag ansåg att de inte hjälpte mig. Insätt nu att de kan hjälpa mig mycket mer om de är på mitt intiativ och helst innan jag skadar mig. De har kortare inläggningar, har vart inlagd högst en vecka åt gången sen maj förra året istället för flera månader som de var förr. Dem har aldrig använt tvång på den avdelningen vilket jag blivit många gånger på andra avdelningen. De har låtit mig träna på eget ansvar vilket faktiskt i längden hjälpt mig. Tror mer på egentligen ansvar än på att sätta extra vak på en person. Det hjälper personen mer på mer lång sikt att ta eget ansvar. Så var det för mig.

Nu har jag självvaldinläggning, de vill säga att jag ringer bara avdelningen om jag mår dåligt och säger att jag vill bli inlagd, de har ett speciellt rum till det.  Behöver ej gå via psykakuten. Jag har hand om mina egna mediciner och har inga läkarsamtal. Jag får stödsamtal av skötare/sjuksköterska en till två gånger dagligen. Får högst vara inlagd tre dygn, Max tre gånger i månaden. Detta ska vara innan jag skadar mig, om jag skadat mig får jag gå till psykakuten. Man får inte självskada under självvald inläggning, utan de bygger på eget ansvar. Jag har blivit mycket mer ansvarstagande när de kommer till mitt självskadebeteende på bara några månader. Jag kan säga till när jag mår dåligt. Bara de är ju ett stort framsteg!

Så om ni får möjlighet till självvaldinläggning tycker jag ni ska göra det. För mig har det fungerat utmärkt så det kan ju bli bra. Det blev de tillslut efter många års kämpande för mig.

En dålig erfarenhet kan vändas till en positiv. Så våga söka hjälp gång på gång för någon gång kan man faktiskt få hjälp, stå på er!

/Anneli

Kraften i motståndet

Jag pluggar till socionom och häromdagen på min utbildning talade en föreläsare om motstånd. Om människor i utsatta positioner som gör motstånd, som slår tillbaka, försöker ta tillbaka makten och kontrollen över sina liv, sin utsatthet eller sitt utanförskap – på ett sätt som kanske inte alltid är så bra, som kanske är destruktivt eller som vi som blivande socionomer kanske inte alltid kommer att hålla med om. Vår föreläsare menade att vi inte ska bli arga på det motståndet, utan istället försöka förstå och framförallt se styrkan, kraften och överlevnadsinstinkten som ligger där.

Trots att sammanhanget föreläsaren talade om var ett annat, så fick det mig att tänka på min egen tonårstid. När jag var 17 år, inlagd på BUP och på alla sätt jag kunde krigade för att få hjälp, för att bli lyssnad på, för att bli tagen på allvar. För att få tillbaka makten över mitt liv. Jag kände att BUP inte lyssnade på mig och över mitt huvud försökte fatta beslut som var helt fel för mig. Beslut som jag inte kunde leva med. Jag var 17 år, i ett desperat behov av hjälp och kände mig så fruktansvärt ensam och maktlös – så jag kämpade emot, på alla sätt jag kunde. Det finns inte så många sätt en inlagd 17-åring utan stöttande anhöriga och utan kunskap om sina rättigheter kan kämpa på, så när de inte lyssnade på mina ord gick jag över till det enda alternativet jag såg: att visa i handling och bli ännu mer destruktiv.

Mitt team av psykolog, läkare och kurator blev argare och argare. De skällde och straffade. ”Du kan inte samarbeta! Du har ett sjukligt kontrollbehov och vill bara motbevisa oss! Du motsätter dig allt vi säger! Du vill bara ha rätt och få fram din poäng!”, minns jag att psykologen nästintill skrek till mig. Jag kände samma sak, fast åt andra hållet. Det var ett krig. Jag mot dem. Ju mer de skällde och straffade – desto mer desperat kände jag mig och desto destruktivare blev jag, för det var det enda alternativ jag såg. Jag kan utifrån hur de tolkade situationen förstå deras frustration, men också min. Det var trots allt mitt liv det handlade om. Det var de som hade makten, det var de som fattade besluten – men det var jag som skulle tvingas leva med och hantera konsekvenserna av deras beslut. Jag upplevde att jag slogs för mitt liv.

Tänk om mitt team istället för att bli arga, skälla och straffa hade försökt förstå? Tänk om de hade försökt sätta sig in i hur jag upplevde situationen? Tänk om de hade kunnat se att det i stolen framför dem fanns en fullständigt vettskrämd 17-åring som med alla medel hon hade – trots att de inte var så konstruktiva – slogs för sitt liv? För att överleva, inte för att motbevisa dem. Tänk om de istället för att försöka bryta ner mitt motstånd hade kunnat se styrkan och kraften som låg där? Jag var 17 år, fruktansvärt ensam, utsatt och på många sätt maktlös – men jag kämpade och kämpade, stod ensam emot psykolog, kurator och överläkare, vägrade gå med på det jag kände var fel, krigade för att de skulle lyssna på mig, skulle se, förstå och hjälpa mig. Det var kanske inte så tydligt alla gånger, men jag kämpade för att jag – även i det mörkaste mörkret när jag trodde att jag ville dö – ville leva.

Där ligger kraft. Det önskar jag att alla, i framtiden även jag, som jobbar med människor ska komma ihåg. Lyssna på, försök förstå och ta tillvara på den kraften. Motståndet är där av en anledning – och kraften i det kan, vänd åt rätt håll, ta oss långt. 

/Diana

Att bara vilja bli lyssnad på

Att bli lyssnad på,

att inte bli dömd och

att bli tagen på allvar.

Dessa tre saker var det allra viktigaste i bemötande för de 55 individerna som besvarade vår enkät gällande att få stöd online i samband med SHEDOs framtagning av Sveriges första stödchatt med specifik inriktning på självskadebeteende. Som projektledare för denna och som ansvarig för föreningens stödverksamheter möter jag ständigt människor som bara vill att någon ska lyssna. Att ha någon som stannar även när en berättar det innersta som gör så ont. Många av de fina, starka individer som mår så dåligt och skadar sig själva har varit i kontakt med vården. Både en och två och tre gånger. Ändå saknar de någon som lyssnar och som inte dömer en.

Om exakt en månad tar jag min sjuksköterskeexamen. När jag började plugga 2014 var det för att jag ville hjälpa andra. Under mina studieår har jag för många gånger mött det jag önskar att jag hade sluppit; en vård där patienten inte alls är i fokus, där vården inte alls gör allt för att hjälpa, stötta och kämpa för den som har det svårt.

Det finns så himla många bra människor inom vården, och det finns massor med bra vård. Men det finns också någonting annat, någonting som jag inte stöttar och som jag inte utbildade mig för att vara en del i. Därför gör jag detta istället för att arbeta som sjuksköterska. Jag är så tacksam för att jag får arbeta i flera föreningar där individen är i fokus. Alltid. Där vi kämpar för dem som behöver. Där vi lyssnar. Där vi inte dömer. Där vi alltid tar våra stödsökande på allvar.

Om cirka ett halvår kommer vi lansera vår stödchatt. Och som projektledare lovar jag; att vi ska göra allt för att lyssna på dem som behöver. Och i SHEDO vet vi att det finns hopp och att det går att må bra igen.

Ps. Om du är intresserad av att läsa sammanställningen av enkäten finns den HÄR.

/Jessica

Brev till mitt sjuka jag

Efter många jobbiga och låga stunder, efter mycket uppgivenhet och kämpande så tror jag att jag äntligen på riktigt har valt att satsa på att må bättre och bli så frisk jag kan! Till slut kände jag mig redo att verkligen välja det friska. Men det pågår fortfarande ett krig inuti mig: mellan det ”friska” och det ”sjuka”. När jag valde att verkligen välja det friska så förbjöd jag nästan samtidigt det sjuka från att finnas. Men så lätt är det inte att bli av med det sjuka. Jag har mått dåligt och haft sjuka tankar så länge så det tar tid att byta ut dem. Kanske är jag tvungen att lyssna mer på den sjuka sidan, vad den vill och har att säga. Det fungerar inte att bara ignorera den sjuka sidan, då protesterar den till slut för de behov som den har finns fortfarande kvar! Kanske ska man istället för att ignorera det sjuka lyssna på den sidan och bli lite kompis med den. Jag fick ett förslag av min psykolog att skriva som ett brev till mitt sjuka jag så att den sidan kände att den också blev lyssnad på. Det visade sig vara en riktigt bra strategi, för egentligen vill mitt sjuka jag och mitt friska jag ganska samma sak: att jag ska få må bra!

Det här är ett exempel på ett brev till mitt sjuka och självdestruktiva jag:

Jag förstår att du är rädd, det är jag också! Du har försökt hanterat livet på det sätt du vet och kan. Det har känts tryggt och blivit välbekant. Det är det vi vet och kan bäst just nu. Men det är inte hållbart och det leder inte dit vi egentligen vill. Jag håller med dig och delar dina behov. Jag vill, precis som du, att jag ska få den hjälp och det stöd jag behöver. Jag vill också att någon ska se mig och ta hand om mig! Jag vill bara åstadkomma det på ett mindre självdestruktivt sätt, på ett sätt som kan hjälpa mig framåt istället för att hålla mig tillbaka.

Jag blir rädd när du blir för stark, för det är farligt, skrämmande och riskabelt att använda mig av de självdestruktiva metoderna för att få det jag behöver. Jag vill fortfarande få detsamma som du, men vi måste lära oss att använda någon annan metod som inte är lika destruktiv och farlig. Vi kan faktiskt dö! Det vill väl egentligen ingen av oss? Jag kan vilja försvinna ibland och slippa allt det jobbiga, få en paus åtminstone. Men egentligen vill vi nog båda må så bra som möjligt och känna att vi får den hjälp vi behöver, eller hur?

Det är många starka, jobbiga och intensiva känslor som finns i mig nu. Det gör ont! Det är smärtsamt! Det är jobbigt! Och jag vet att du vill skona mig från det. Jag vill inte heller känna så här, men jag börjar förstå att jag ändå måste få låta känslorna i mig finnas. De finns där av en orsak, de försöker att berätta något. Vi kan inte bara ignorera dem, de kommer inte att försvinna så. Genom att självskada så kan känslorna bedövas en stund, och jag kan verkligen längta efter det ibland. Men känslorna kommer tillbaka, kanske till och med starkare än förut.

Jag vet att det kan kännas som om ingen riktigt ser oss, ser mig, nu när jag inte skadar mig själv längre. Jag vill fortfarande att vi ska få finnas, synas och stöttas. Jag tycker som du att jag behöver stöd, tid och att jag ska få känna att jag fortfarande tas på allvar. För allting är ju kvar, allt det jobbiga, det är bara det att jag verkligen försöker att inte skada mig så då syns det inte lika väl hur jobbigt det verkligen är. Jag vill att vi ska få må bra, slippa så mycket smärta som möjligt och kunna få hjälp när vi behöver det. Och jag tror att det egentligen är det du vill också. Jag ska inte motarbeta dig, jag ska försöka att hitta sätt som vi kan arbeta tillsammans mot det vi båda vill.

/Jenny

Diktsamling av Anna Nyström

Har du erfarenhet av att få stöd online?

2017 är året SHEDO kommer lansera Sveriges första stödchatt som har specifik inriktning på självskadebeteende!! Vi är i full gång med arbetet och söker nu Dig som har erfarenhet av att få stöd online, gärna genom chatt.

Den 31/3 klockan 13 i Hässleholm håller vi en fokusgrupp där vi vill ta del av dina viktiga erfarenheter för att vi ska kunna göra vår chatt så bra som möjligt. Till exempelvis kommer vi prata om saker som Du har upplevt bra och/eller mindre bra gällande bemötande, öppettider, anonymitet etc.

Om du inte bor relativt nära Hässleholm men ändå vill ställa upp med dina viktiga åsikter genom ett frågeformulär via mail går det också jättebra!

Adress och ytterligare information meddelas efter er anmälan. Det är jag, Jessica som är projektledare för chatten som kommer hålla i fokusgruppen. Jag hoppas att vi ses då!! Anmälan och frågor sker till chatt@shedo.se 

Ta hand om er!
Jessica Andersson
Vice ordförande, projektledare chatt

Det lilla barnet som aldrig fick vara just ett barn

När man sitter här som bloggansvarig på SHEDO och läser igenom alla fina inlägg på vår blogg så får man verkligen känslan av att vi är många och vi är inte ensamma.

Vi är alla värdefulla och unika på våra egna vis oavsett vårt bagage eller vad vi gör idag, var vi befinner oss o.s.v.

Idag tänkt jag dela med mig lite av min egen historia. För mig så började det väldigt tidigt. Mina svårigheter började när jag var ett litet litet barn. Det första minnet eller minnesfragmenten jag har från min barndom rör sig kring det som troligtvis la grunden till svårigheterna jag som 12 åring kom att hamna i. Det ligger en övergreppsproblematik i bakgrunden för mina svårigheter. En övergreppsproblematik som jag som barn lärde mig tidigt att stänga av.

”Det är sånt man inte får prata om! Man är dum och elak ifall man pratar om det och man förstör för andra då!”

Det var ord som länge styrde mitt liv ända upp till vuxen ålder för att vara mer exakt. Som det barn jag var så lärde jag mig att tränga bort dessa obehagliga situationer genom att väldigt tidigt i ung ålder börja misshandla mig själva på olika vis, det började redan i förskolan där det var maten som kom att bli det sätt jag misshandlade mig själv på. Det var det lättaste sättet att stå ut och även på ett vis där så få som möjligt kunde se det. Dock så kan jag tycka nu som vuxen att det var väldigt konstigt att inga vuxna reagerade, inga pedagoger i förskolan eller på låg och mellanstadiet reagerade! Kanske var jag duktig på att dölja? Jag vet inte riktigt men det är i alla fall en av anledningarna att jag valt att studera till det jag gör idag! Till förskollärare!

Våra barn behöver vuxna som vågar att ”se det som inte syns och att höra det som inte hörs”!

De behöver också pedagoger som vågar agera och att agera är att göra något åt det man ser och hör inte bara tänka att det är för jobbigt/svårt och det löser någon annan! tänker man på det viset så är man i alla fall enligt mig inte en pedagog som agerar!

Vid 12 års ålder så gjorde jag vidare mitt första självmordsförsök som egentligen inte ledde till mer än att det blev ännu mer ”tabu”. Familjen flyttade till annan ort utan att lämna upplysningar på någotvis till vare sig vänner, bekanta eller skola! Det var därefter mitt destruktiva liv tog fart med stormsteg för jag ville inte lämna allt jag orkade bara som barn inte med att gömma mitt inre längre, orkade helt enkelt inte dölja mig själv. Flytten resulterade snarare i att jag gick tillbaka till att dölja mig själv ännu mera och började istället utveckla en sjukdomsidentitet!

Tanken för mig är att dela med mig av min historia i några inlägg men detta var i alla fall en början!

Vi hörs!

Varma hälsningar och kramar/ Therése, bloggansvarig på SHEDO

Vägen är sällan så rak som den verkar

”Vägen är sällan så rak som den verkar
Jag har tänkt mycket på den bild vi många gånger förmedlar när vi delar med oss av våra tidigare erfarenheter av psykisk ohälsa eller andra svårigheter i livet. Den vinkling det många gånger blir, både när vi själva berättar med våra egna ord i till exempel sociala medier eller när media gör reportage om ämnet. Min uppfattning är att det ofta är en ganska likartad och onyanserad bild som ges. För att ta mig själv som exempel börjar min berättelse om mitt liv ofta med övergreppen, mobbningen och den trasiga uppväxten, tonårstidens självskadebeteende, ätstörning och självmordsförsök följt av vändningen när jag äntligen fick hjälp och en beskrivning av hur jag idag trivs med mitt liv, utbildar mig till socionom för att hjälpa andra osv. En solskenshistoria. En rak väg från botten uppåt.

Det finns sällan utrymme för den ofta så mycket mer komplexa och nyanserade verkligheten. Kanske för att det är svårt att få med livets alla upp-och-nedgångar och krokiga omvägar och samtidigt behålla någon form av röd tråd i berättelsen om ett liv. Kanske för att vi tror att det enbart är den tydliga raka vägen från “dåligt” till “bra”, “sjuk” till “frisk”, som ger hopp. Ibland kanske de där sidospåren i det stora hela inte är så viktiga, kanske är det därför vi prioriterar bort dem. Jag tänker att det är okej att förenkla. Vi behöver inte berätta allt. Vi kan inte berätta allt. Men jag tänker att det blir farligt när det enda som hörs är de förenklade ganska svartvita bilderna, så att de vars väg är krokigare ser det som ett misslyckande eller så att de upp-och-nedgångar vi alla har i livet inte får finnas. Som att vi när vi en gång blivit “friska” (vad det nu innebär) alltid måste må bra. Aldrig får falla igen. Kanske aldrig ens får ha dåliga dagar.

För i verkligheten är det sällan så enkelt. I verkligheten fanns det i mitt liv ljuspunkter och sånt som var fint även i min trasiga uppväxt, till och med tillsammans med de som samtidigt skadade mig. Och vändningen, som ofta förmedlas som en enda vändpunkt varifrån allt sen blir bättre, var inte alls på det sättet. I mitt fall har jag en första tydlig vändpunkt, när jag som 17-åring äntligen fick hjälp och träffade den första terapeut som såg, lyssnade, trodde mig och tog mig på allvar. Det var då det började vända, det var då det började gå framåt – och sen kom tusen fall, svackor, framsteg, bakslag, omvägar, sidospår, nya trauman, svåra händelser, roliga händelser, ytterligare två jätteviktiga terapeuter och ännu fler vändpunkter längs vägen. Kommer fortfarande, för livet står inte still utan fortsätter hända, fortsätter förändras och är väldigt sällan antingen bra eller dåligt utan för det mesta någonstans däremellan – och det är okej.

Jag tänker att det kan vara skönt att ha det med sig, när ens egen resa verkar mycket längre och krångligare än alla andras. Precis som att vardagen sällan ser ut som i perfekt fixade, retuscherade och noggrant utvalda bilder på Facebook eller Instagram, så tror jag också att vägen från psykisk ohälsa, ur andra svåra levnadsförhållanden eller vilka svårigheter det än gäller sällan är så rak som den i många berättelser kan framstå. Och alla känner, både positiva och negativa känslor. Alla har bra och dåliga dagar. Allas liv går upp och ner. Det är inte konstigt, det är inte ett misslyckande eller ett sjukdomstecken – det är livet och det är okej.

/Diana”

När barn på tio år vill ta livet av sig

Klagomål och anmälningar mot barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm var rekordmånga under 2016, och 200 (!!!!) psykologer inom verksamheten slår larm om situationen. Tioåringar vill ta sitt liv och trots det tar det månader innan många får hjälp.

Jag har alltid haft starka känslor, mycket känslor. Både när jag var drabbad av självskadebeteende och ätstörningar men även idag när jag är frisk och mår bra.  Men ibland gör det så ont ont ont ont när jag tänker på världen som är så fucked up på många sätt. Det finns så mycket smärta, ondska, hat och lidande. Kanske gör det extra ont då min egen ideologi är att alla människor är snälla och vill väl. Hat och ondska passar liksom inte in där.

Trots att tårarna ibland rinner när världen känns upp och ner är det också det som ger mig energi till att fortsätta kämpa för ett bättre samhälle, bättre vård och fortsätta ge stöd till drabbade och anhöriga. SHEDO kan inte förändra hela världen, men vi kan förändra. Framförallt blir mitt hjärta varmt när jag just nu är mitt i rekryteringen av nya volontärer. Människor som precis som en själv vill förändra, förbättra. Som inte kan acceptera att tioåringar vill dö. Som inte vet hur vi ska bryta trenden, som inte vet hur vi drar i nödbromsen och skapar ett samhälle där fler mår bättre – men som vet att en kan förändra för drabbade och anhöriga som hör av sig till våra stödverksamheter.

Jag är så tacksam för alla våra volontärer, för mina kollegor i SHEDO (och andra organisationer), för våra samarbetspartner, för alla i min närhet som peppar mig. Världen är fucked up men det finns så många som vill hjälpa och som kämpar. Det tänker jag på när jag gråter och läser om anmälningarna till BUP Stockholm (som ni kan läsa om här).

/Jessica Andersson, Vice ordförande

Min historia

Min historia om att vara anorektiker började när jag gick i högstadiet. Det var nog lite av den mer ”vanliga” varianten. Jag upplevde mig sämre, fulare och mindre duktig än alla andra. Jag kunde inte kontrollerna dessa saker nämnvärt utan upptäckte att det som stod på vågen vad det enda jag kunde kontrollera med min egen makt. Jag började väga mig varje dag, jag tränade nästan varje dag samtidigt som jag drog ner kraftigt på maten. Jag gav mig själv beröm och kände hur mitt självförtroende växte. Jag var aldrig överviktig i den åldern så denna variant av bantning kunde inte göra annat än skada på min kropp vilket jag inte då förstod. Tiden gick och jag skapade mer och mer krav på hur jag skulle äta och leva vilket gjorde mig mer och mer begränsad i livet. Tillslut var det enda jag tänkte på mat och träning i den synpunkten att gå ner i vikt. Ena dagen kunde jag känna min egna bekräftelse i att jag hade gått ner i vikt. Nästa dag tittade man sig i spegeln och grät över den enligt mitt dåvarande synsätt, överviktiga människan som stod framför mig. Inombords skrek jag ju!

Jag hade förföljts av mörka, ångestfyllda tankar en längre tid. Hade blivit lite av en expert på att dölja dem utåt, att undertrycka dem och att förneka dem. Känslan var att leva i en lögn. Ingen skulle få se den mörka sanningen. Jag ville bara vara som alla andra men ändå inte. Jag ville vara duktig, gärna duktigare. Den som klarade lite mer och kan tänja på gränserna till det yttersta av vad kroppen och mentaliteten klarar av. Inget extremt, det finns säkert många människor som klarar en extrem arbetsbelastning. Jag drev mig själv inte bara hårt, jag tvingade också fram en lyckligare sida, en mer högpresterande sida som kanske inte alltid fanns där egentligen. Nedtryckt av mörka tankar tvingade jag mig själv i alla lägen att kämpa vidare.

Jag tror många vill undvika det så kallade ”lagom”. Det är nästan inte ok att vara lagom längre. Idag ska man inte vara lagom snygg, vältränad, duktig osv. Man ska göra karriär, gärna samtidigt som man har familj eller studerar. Man ska vara snygg, social, ruggigt vältränad och ha en allmänt hektiskt fritid. Det är det nya lagom. Man skulle lika gärna kunna avskaffa ordet lagom i och med att betydelsen upplevs innefatta en annan innebörd idag. Andelen människor som drabbas av depressioner, utmattningssyndrom, ätstörningar och andra psykiska sjukdomar stiger hela tiden. Väntetiderna på att få hjälp blir längre.

En annan rädsla av att komma till insikt av man är sjuk, handlar också om att man också kommer till insikt av sina begränsningar, vad man har gjort mot sin kropp och sig själv lik väl rädslan för framtiden. Vid t ex ätstörningar är det inte förrän man kommit till insikt i sin sjukdom som rädslor av hur mycket man skadat sin kropp fysiskt uppkommer. T ex kommer jag att kunna få barn i framtiden? En indikator på den svaga pulsen. Ett hjärtas fortsatta kämpande i att spara på minsta energi och hålla kroppen vid liv kan ge dödsångest samt väcka rädslor men samtidigt inte tillräckligt starkt för att man ska äta upp portionen mat på tallriken.

Jag vet vad det är – självdestruktivitet och självförakt. Att avsky sin kropp, att känna sig ful och värdelös. Jag har skadat min kropp på flera sätt. Sett andra människor skada sin kropp. Men jag tror på att man reser sig igen. Kroppen är stark och med en fantastisk återhämtning. Den behöver bara få tiden att läka sina sår. Kroppen är ärrad, mentalt är man ärrad. Men det kan bli bättre. Jag måste tro att det blir bättre. Som tidigare anorektiker har man gett upp många gånger, fallit tillbaka i gamla mönster men i slutändan har man blivit bra igen. Det är det, målet som räknas. Då betyder inte bakslagen något längre.
Jag tycker inte alltid om min kropp utseendemässigt, men jag försöker intala mig själv att den är stark, fantastisk och bär mig i med- och motgångar.

Mitt sätt att hantera livets svåra stunder är att se livet lite som ett äventyr eller en spännande roman. Romanen kanske till och med inte skulle vara läsvärd om den inte innehöll skildringar mellan gott och ont, lycka och olycka. Men jag vill tro och hoppas att alla romaner slutar lyckligt och att man lär sig mycket på vägen. Allas liv består av motgångar på ett eller annat vis men vi kanske inte alla gånger väljer att framhäva dessa utan målar upp en annan fasad på t ex sociala medier och framhäver de mest positiva samt framgångsrika delarna.
Ta fram din inre roman. Det kan vara så att det är nu du är i den mörka delen av boken. Det är tungt, tufft och ovist om vad som komma skall. Men efter alla dessa mörka delar i romaner kommer det bra stunder. Stunder av glädje och framgång även om det inte alltid känns så. Bryt inte ihop om det blir mörkt och tufft igen. Du kanske till och med närmar dig något riktigt bra som ska hända. Enda sättet för att få reda på det är att läsa vidare i just din roman.

Att inte känna sig tillräckligt sjuk

Min ätstörning fick mig aldrig att hamna i en sjukhussäng. Det var aldrig på grund av den jag var inlagd. Jag själv tyckte inte att jag var tillräckligt sjuk. Jag tänkte att jag för att söka eller ta emot hjälp först behövde bli sjukare. Att jag först behövde gå ner mer i vikt. Nå sjukt mål efter sjukt mål. Ta sönder mig ännu mer. Jag tänkte att jag inte var klar med ätstörningen eller det sjuka än och att jag behövde bli det först. Sen, när jag nått någon sorts magisk gräns som i verkligheten inte finns, skulle jag vara tillräckligt sjuk och kunna börja kämpa uppåt igen.

Jag har hört så många berätta samma sak. Jag har peppat så många människor att söka hjälp, trots att de inte känner sig tillräckligt sjuka. För vet ni? Det finns inget som heter ”inte tillräckligt sjuk”. Det är ätstörningens röst. Dömande tankar, inte fakta. Jag tror inte heller, åtminstone inte för de flesta av oss, att den magiska gränsen vi tror att vi ska nå någonsin kommer. Jag tror inte att värre självskador, att gå ner ännu mer i vikt eller att bli så sjuka att vi hamnar på sjukhus någonsin kommer få oss att känna oss ”klara”. Jag tror inte att vi, utan att först göra något annorlunda, en dag kommer vakna och känna ”Nu är jag tillräckligt sjuk, nu har jag skadat mig färdigt – nu vill jag bli frisk!”.

Det låter hårt, men jag tycker också att det finns en tröst i det. En princip som är applicerbar på väldigt många situationer. Vi behöver inte bli sjukare. Det behöver inte bli värre. Varje dag har vi en ny chans att välja annorlunda. Varje dag har vi en ny chans att förändra våra liv. Just idag, en helt vanlig dag, kan vara dagen då vi börjar förändra och steg för steg vänder våra liv till det bättre.

Alla är olika och det finns lika många sätt att ta sig upp som det finns anledningar att skada sig. För mig handlade det om att bestämma mig. Drivkraften kom inte ur att jag nått botten, kände mig klar, att det svåra slutade vara svårt eller att jag inte ville skada mig längre, utan låg i att något långt ifrån sjukdom och destruktivitet blev viktigare. För mig var det mina drömmar som, tillsammans med terapi som lärde mig hantera det svåra och där jag kände mig sedd och lyssnad på, tog mig framåt. Om jag skulle leva ville jag följa mina drömmar. Drömmar och destruktivitet går inte ihop. Så jag bestämde mig för att sluta – fast jag inte ville, fast jag inte trodde, fast jag var helt säker på att jag aldrig skulle må bra och att det bästa jag kunde nå var att återigen hålla upp en glad fasad samtidigt som jag kände mig lika trasig inombords.

Med tiden hittade jag fler anledningar. Jag började se hur illa jag hade gjort mig själv, hur negativt det påverkat mig och hur mycket lättare livet blev av att äta och inte skada mig. Med tiden började jag också må bättre, började känna att jag inte ville skada mig längre. Då kände jag mig klar. Då, när jag fått den distansen, kände jag att jag varit ”tillräckligt sjuk” och att jag var färdig med det destruktiva. Och det går att må bättre, även om det inte känns så. Det går att må bättre och få ett bra liv på riktigt, inte som i att bara låtsas må bra – men det är svårt att komma dit så länge vi fortsätter skada oss. Så länge vi inte vågar släppa taget och på så sätt låta det nya, det friska, komma in.

Du är värd att må bra. Det kommer att bli bättre.

/Diana

Stödchatt

Föreningen SHEDO har med finansiering av Region Skåne fått möjlighet att ta fram en stödchatt till problematiken självskadebeteende och ätstörningar. Detta är den första stödchatt i Sverige som är specifikt inriktad på självskadebeteende.

Under hösten 2016 har en kartläggning skett av såväl andra organisationers stödverksamhet samt studier och forskning kring Internetbaserat stöd. Under 2017 kommer fokusgrupper ge input på viktiga aspekter i en stödchatt, både om praktiska delar som öppettider och funktion men också gällande framtagning av handledning och utbildning till kommande volontärer.

Rekrytering av volontärer för chatten kommer ske under mitten på 2017. Känner du redan nu att du skulle vilja jobba som volontär i Sveriges första stödchatt för självskadebeteende? Du är varmt välkommen att lämna intresseanmälan på nedanstående mailadress.

Chatten planeras att kunna starta under hösten/vintern 2017.

Vid frågor eller funderingar är ni varmt välkomna att höra av er!
Vid pennan
Jessica Andersson
Projektledare Föreningen SHEDO
jessica.andersson@shedo.se
0727-35 20 23

shedoochrs

”Jag ser människor som skyndar fram. På väg. De är viktiga. De finns. Jag minns när jag också fanns. Bara en glasruta skiljer oss åt. Ändå lever vi i olika världar. Jag ser dem. Jag vet att de finns. De ser inte mig. Kanske vet de att jag finns, men gör allt för att glömma. Jag passar inte längre in. I deras bild. I deras värld. De i världen utanför vågar inte se att vi en gång var precis som dem. Att vi också har levt i deras värld. Att det lika gärna kunde ha varit dem som hamnade här, där tiden står still. På andra sidan glasrutan.” 

Skrev jag i min dagbok när jag 17 år gammal satt i ett fönster på BUP-kliniken och såg ut på människorna som gick förbi nedanför. Det är bara några år sedan, men det känns som ett helt annat liv.

Mitt namn är Diana och då jag kommer skriva en del här framöver tänkte jag börja med att presentera mig. Jag är en 22-årig socionomstudent som bor i en hemtrevlig liten lägenhet precis vid en mysig sjö, har fina vänner som jag älskar och som älskar mig och har så många intressen att inlägget skulle bli evighetslångt om jag försökte skriva ner allting. Det jag brinner allra mest för är i alla fall att hjälpa människor som har det svårt och när jag om några år är färdigutbildad vill jag jobba med utsatta barn, då det är min allra största hjärtefråga.

En gång var jag själv ett av de barnen. En gång var jag en liten 8-åring som på grund av övergrepp, mobbning och andra svåra situationer hon inte såg någon utväg ur stod på en balkong och övervägde att hoppa. Ett 9-årigt barn som för första men inte sista gången blev sviken av BUP. En 12-åring som utan att förstå att det var destruktivt, att det gjorde henne ännu mer illa och ledde in i ett nytt helvete, vände sig till självskadebeteende och ätstörningar i ett försök att överleva. Och en 16-åring som efter att ännu en gång ha sökt hjälp och återigen ha blivit sviken inte orkade längre, lät fasaden falla, hoppade av gymnasiet, förlorade vänner och allt som var viktigt för henne och tillbringade större delen av sin tid stirrandes in i väggen i ett mörkt rum med släckt lampa och nerdragna persienner. Jag minns att jag inte ens orkade lyfta armen för att nå mitt vattenglas på bordet bredvid. Jag gav upp.

Men jag tog mig upp igen, jag fick hjälp till slut och jag berättar det här för att jag hoppas att min historia och mina kommande inlägg kan bidra till att någon annan känner sig mindre ensam, får lite mer hopp. För att jag vet hur mycket de som gått samma väg innan mig och vågat dela med sig av sin resa har betytt för mig. För att jag vet hur oövervinnerligt stor klyftan mellan exempelvis socionomer eller annan vårdpersonal och utsatta barn, psykiatripatienter, klienter/brukare osv. kan kännas och jag önskar att det inte var så. Det var först när jag påbörjade utbildningen som jag förstod att jag inom liknande yrkeskategorier är långt ifrån ensam om min bakgrund och jag tycker att det är viktigt att lyfta fram. Vi är inte så olika, gränsen är inte så skarp som den kan verka och det finns en ljusning. Det finns de som klarat det och vi är många som nu vill försöka förändra och göra skillnad för andra. Till er som fortfarande kämpar, som kanske inte ens vågar tro än: det blir bättre. Det blir alltid bättre, hur hopplöst det i stunden än kan kännas. Fortsätt kämpa. Jag har också varit där, jag trodde inte heller – och jag lovar att det kommer vara värt det.

Att hantera långvarig nedstämdhet del1

Oavsett vilken typ av långvarig nedstämdhet en lider av, depression, melankoli, ledsenhet, sorg eller vad det nu kan vara, så tror jag verkligen att det finns sätt att hålla sig flytande. Min erfarenhet säger mig också att det är så – trots all den tid jag spenderat i ångest och depression under hela mitt liv så har faktiskt livet gått vidare, kanske inte i samma tempo som det hade gjort utan den där nedstämdheten, men sådär totalt, hjärndött stilla som jag tror att tiden står gör den faktiskt inte.

Med detta som bakgrund planerar jag att under en tid framöver publicera ett gäng inlägg med olika tips, trix och metoder jag själv regelbundet använder mig av, har använt tidigare och/eller har provat men aldrig själv använt regelbundet – antagligen skriver jag någon rad här och där om metoder jag själv aldrig provat heller, jag ska göra mitt allra bästa för att vara väldigt tydlig med vad jag provat själv, vad som är baserat på forskning och vilka källor jag plockar informationen från. Just den här typen av tips och trix för att hålla huvudet över ytan är nästan alltid det jag får mest frågor om i arbetet kring psykisk ohälsa, efter föreläsningar, när jag möter drabbade och anhöriga eller faktiskt rakt ner i mejlkorgen från människor jag aldrig tidigare pratat med.
Såhär till första inlägget har jag en fantastisk pdf-fil som jag själv har liggande på mitt sängbord och återvänder till med jämna mellanrum. Just den här versionen är hämtad från Eponis | Sinope på tumblr, men jag har stött på många andra liknande versioner i olika sammanhang, bland annat via psykiatriska öppenvården. Den svenska översättningen är min egen och den är fri att använda, men jag ser gärna att originallänken och mitt namn får stå kvar på den när du delar den vidare.

shedo-blogg

Till sist. Vad jag kan utläsa från originalförfattarens tumblr är att hen precis som jag bara är en lekman med stort intresse och engagemang kring psykisk ohälsa, med andra ord ska de här råden och rekommendationerna aldrig sättas framför professionell hjälp eller utlåtanden. Vad det där emot kan fungera som är ett extra stöd och en metod bland många att testa för att känna efter vad som passar en själv – frågorna kan naturligtvis också diskuteras med din eventuella behandlande psykiatrikontakt. Misstänker du att du själv eller någon i din närhet behöver professionell hjälp, ta kontakt med din vårdcentral eller skolsköterska. Organisationer såsom SHEDO, Frisk&Fri, Tilia, Föreningen Storasyster och många fler kan också ge råd och stöd till dig som drabbad eller anhörig.

//Amelie

Välkomna till SHEDO:s blogg!

Vi är en förening som kämpar mot självskadebeteende, ätstörningar och psykisk ohälsa.

I bloggen kan ni läsa om SHEDO:s arbete och tankar eller berättelser som rör psykisk ohälsa. Vill du berätta om dina erfarenheter eller tankar kring ämnet? Maila till blogg@shedo.se eller tryck på knappen ”kontakt” nedan.
På knappen ”arkiv” kan du läsa äldre inlägg som är skrivna.

   

Arkiv