Många tror att det är enkelt

När man hör talas om någon som har kämpat sig ur eller är på väg att kämpa sig ur någonting destruktivt så verkar många människor tycka och tro att det skulle vara en enkel sak att göra. Det är det inte. För många är det tvärtom så att vägen ur är tio gånger svårare än att dagligen leva i självdestruktivitet.

Jag hann leva i 16 år innan självskadebeteende blev min vardag. Jag hade precis börjat gymnasiet och var egentligen fortfarande bara en tonåring. För varje år som gick tog den psykiska ohälsan ett allt hårdare grepp om mig och samtidigt blev jag hela tiden äldre, myndig och till slut vuxen.
Det här innebar för mig att jag blev vuxen mitt bland självskador, tvångstankar, ätstörningar, diagnoser, läkemedel, psykiatriavdelningar, bältessängar och ångest medan mina jämnåriga istället växte upp bland allt det som har med skolan att göra, vänner, första jobbet, pojkvänner och flickvänner, hemmafester, krogliv och den typ av aktiva fritid som de allra flesta unga får uppleva.
Mina jämnåriga hade också turen att tillsammans få vandra in i vuxenlivet, de hade förmodligen fördelen att kunna dela alla de tankar och känslor som dyker upp när man blir äldre, med största trolighet kunde de även finnas där för varandra när någonting kanske kändes nytt och läskigt. Den enda vännen jag egentligen hade vid min sida när jag gick från tonåring till vuxen var min sjukdom och allt som hörde den till, självklart blev det snabbt en trygg plats för mig.

Vad jag egentligen vill komma fram till är att människor utan erfarenhet av psykisk ohälsa väldigt ofta tror att det borde vara en enkel sak att lämna det där destruktiva eftersom det bara är dåligt, men att lämna ett destruktivt liv är som att lämna hela sig själv och hela sitt liv. Jag pratar inte bara om självskadebeteende och ätstörningar för jag tror att principen är ungefär densamma även vid drogmissbruk och kriminalitet. Tänk dig själv att du hela ditt vuxna liv levt med ett självskadebeteende, att dina dagar till 100% består av ångest, självskador och dåligmående. Du tar rutinerat mediciner varje dag, kanske till och med så många gånger som upp till fyra gånger om dagen. De flesta dagar spenderar du hemma i sängen, på akutmottagningen eller på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning, ibland frivilligt och annars på tvång. Dina vänner är andra människor som lider av psykisk ohälsa eftersom man inte kommer i kontakt med så många andra och många gånger blir du vän med andra patienter på samma vårdavdelning som du vistas på. Föreställ dig detta och föreställ dig hur det då hade känts att ta sig ut bland friska människor (som ibland inte har en aning om vad psykisk ohälsa är), kanske överviktig efter år av medicinering och med ärr på armarna? Hur känns det att söka en utbildning när det kanske var så mycket som tio år sedan du gick i skolan? Hur känns det att söka ett jobb när du aldrig har jobbat i hela ditt liv och när dina jämnåriga kanske har hunnit med fem olika jobb eller fler? Hur skulle det kännas att alla runt omkring har fullt upp med fritidsaktiviteter medan din fritid de senaste åren i princip har bestått av att passa röktiderna på psykiatriavdelningen och skulle du känna dig mindre ensam när du ser att alla dina klasskamrater köpt hus, gift sig och nu skaffar barn? Det känns allt annat än bra, jag lovar.

När ditt liv har blivit destruktivt och självdestruktiviteten har blivit ditt liv så är det inte bara att borsta av sig det och gå vidare. Även om man är medveten om att det liv man lever egentligen inte är bra för en. Det är klart att psykiatrin är en tryggare plats för mig än allt det som finns där utanför eftersom psykiatrin blivit som mitt hem, mentalskötarna och medpatienterna har blivit mina vänner och jag är van att dygnet runt vara övervakad av läkare och sjuksköterskor. Självklart känns det läskigt att leva som ”alla andra” när jag är van att få min inkomst av Försäkringskassan och tacklas med ångestattacker dagligen. Jag kan ju mitt liv, jag kan inte deras. Det som är tryggt för dem är inte tryggt för mig och en dag i mitt liv ser inte ens i närheten ut som en dag i deras.
Man väljer det man kan och det man vet framför sådant man inte kan och inte vet. Efter så många år i destruktivitet kan man inte bara hoppa in i livet, det skulle vara lite som att kasta sig ut för ett stup utan att veta om det är platt mark eller blått vatten nedanför. Man måste sakta men säkert byta ut sin gamla och destruktiva vardag mot en ny, snällare vardag. De flesta kan inte bara kasta sig in i arbetslivet, söka ett jobb och börja jobba heltid nästa dag. Det krävs så enormt mycket mod för att lämna det destruktiva bakom sig, för att lämna det som varit ens liv och i blindo famla sig in i något nytt. Det kommer att ta tid och det får ta tid, min personliga uppfattning är att det blir mer stabilt ju mer tid man får på sig och ju mindre människor runt omkring stressar en. Det tar olika lång tid för alla och man är nog den som vet bäst själv när det gäller ens eget tillfrisknande.

Till dig som kämpar:

Det är fruktansvärt läskigt men fullt möjligt. Det är tidskrävande och både en själv och ens omgivning får se till att ha tålamod. Det kommer att kännas svårt, du kommer att stöta på hinder, det kommer att komma bakslag och ja, du kommer att ha ångest och behöva gråta ibland.
Det är alltså ingen lätt uppgift att ta sig an men du har allt att vinna om du försöker och ta alltid med dig hoppet på vägen, bara för att det inte är enkelt så betyder det inte att det inte är möjligt.

Till dig som tror att det är lätt att lämna sitt liv för att bygga upp ett helt nytt:

Döm ingen annan människa, du har ingen aning om hur det är att leva hens liv. Stressa inte någon som försöker, låt det ta sin tid. Tappa aldrig hoppet om någon, även om bakslag kommer så betyder det inte att det inte går att fortsätta. Påstå inte att det inte skulle vara svårt när du egentligen nog kan förstå att det är allt annat än enkelt.

/Pia Ejeklint

 

Sommarträffen i Göteborg

För knappt en vecka sedan träffades vi, fjorton SHEDO-vänner, i ett vardagsrum i Göteborg. Under den tre timmar långa bilfärden ner undrade jag allvarligt talat hur vettig dagen skulle bli – visst hade vi planerat, men så där på morgonen kändes hjärnan alldeles blank. Men så, väl framme föll allt på plats så där som det brukar göra när en tror på det en håller på med.

Största delen av eftermiddagen spenderades med det jag tycker är en av de finaste saker vi kan göra för varandra – byta erfarenheter och lyssna till fragment ur varandras liv. Jag slogs flera gånger av hur modiga människor som satt där runt bordet, överlevare som berättade öppet och ärligt om det som varit och det som pågår just nu. Jag hör hur klyschigt det låter, men jag menar det verkligen. Vi som satt i det där vardagsrummet var både oerhört lika och olika på samma gång. För någon var det en kamp att ta sig till träffen, för någon annan var den ett efterlängtat rum och för ytterligare någon en plats att inte behöva känna sig annorlunda på. Trots att alla kom med olika behov och erfarenheter nickade alla ändå igenkännande till varandras berättelser.

Förutom att samtala kring det som föll oss in för stunden lyfte vi ett avsnitt ur ”Ibland finns det inga enkla svar” att fundera och diskutera utifrån, intervjun med forskaren Jonas Bjärehed. En av frågorna att ha med sig under läsningen var vad som etsade sig fast, och även om jag inte på rak arm kan komma ihåg vad jag fastnade för där och då har jag flera gånger de sista dagarna kommit tillbaka till det som också är överskriften till avsnittet – skillnaden mellan den som fastnar i ett självskadebeteende och den som inte gör det är inte så stor. Kanske alla människor är lite trasiga eller destruktiva, men jag tror framför allt att vi allihop är ungefär lika bra på att bortse från vårt eget värde. Det är lätt att tänka att andra är bra medan jag själv är usel, när vi egentligen är unika och ovärderliga allihop. Dagar som sommarträffen i Göteborg påminner mig om de där sakerna, och de påminner mig om hur långt jag kommit sedan jag var den där söndertrasade lilla flickan utan framtidstro eller drömmar.   

Figuren på bilden är en present från en av deltagarna på sommarträffen till SHEDO, en ängel med utsträckta armar men utan ansikte – när vi saknar förmåga att tala får vi sträcka ut armarna och ta hjälp från de som orkar använda sina röster, och SHEDO är en av de rösterna som får ta vid när skriken fastnar i halsen. Att SHEDO kan få betyda så mycket gör mig alldeles glad i hela kroppen, och jag är så himla tacksam att jag fick spendera dagen ihop med er och påminnas om precis hur mycket SHEDO betyder för mig också.  

 

/Amelie