Inte för alla andra

Så mycket tankar, så mycket idéer, så mycket som flyger omkring i huvudet. Jag vet att jag inte är ensam om det.
Jag har ett liv, jag har en egen kropp, ett eget namn och är en helt egen individ. Jag är vuxen dessutom och har rätten att fatta egna beslut. Men redan som liten har jag alltid haft rätt till att få påverka i mitt eget liv.

Det är någonting av det svåraste och modigaste en person kan göra – att lyssna på sig själv och sedan även agera och bidra till förändring genom exempelvis beslut och i handlingar. Det övar jag på alltid. Lyckas faktiskt också. Att lyssna på mig själv och agera på det, göra det som är bäst för just mig. Jag har lärt mig det efter många års träning.

Mitt liv handlar om mig och ingen annan, jag ska göra det som jag mår bra av och som kommer från mitt hjärta. Jag ska inte göra saker bara för att göra eller hålla på med sådant som jag gör endast för andras skull, som inte ger mig någonting. För jag ska inte ägna mig åt någonting annat än det som jag vill och som ger mig någonting positivt.

Jag ska inte välja högskoleutbildning bara för att jag tror någon annan vill att jag ska gå just den utbildningen, jag ska inte hålla på med aktiviteter bara för att någon annan tycker jag ska göra det och inte heller lägga ner tid på sådant som inte ger mig någonting. Jag ska helt enkelt fokusera på mig själv. Du med, jag vet att du kan det!
Du har ett liv och det kommer inte fler vad vi vet. Det livet har du all rätt att ta tillvara på till 100%.

Som poledance, det ger mig energi och glädje.
Dansen, Det ger mig en känsla av frihet.
Familjen, ger mig en känsla av att betyda.
Vänner, ger mig glädje och skratt.
Bloggen, den ger mig utrymme.
Fota, det ger mig återhämtning.

Det jag gör ska komma från mitt hjärta, ingen annans hjärta.
Jag väljer vad jag vill lägga min tid och energi på, vad jag mår bra av, vad jag vill. Självklart mår jag bra av att göra andra glada lite då och då också, när jag inte glömmer bort mig själv.

Huvudpersonen i mitt liv är jag.

/Ida Staberg
Bloggansvarig, SHEDO

Bemöt mig med respekt

Hela mitt liv har jag fått höra att jag är duktig, att jag har talang och att jag kommer att klara mig galant igenom livet. Ni vet, ryggdunkar och pepp. Det har såklart alltid varit roligt att få höra det, det har stärkt både mig, min självkänsla och mitt självförtroende. Pepp och stöd är både bra och nödvändigt, jag menar bara att i vissa skeden i livet hade jag nog behövt mer validering och färre ryggdunkar.

Många gånger har jag önskat att människor runt omkring mig skulle se mig bättre och möta mig där jag är istället för att gå händelserna i förväg.

”Du tar dig ur den här depressionen på ett knyck Pia”, ”Såklart att du kommer bli frisk, du som är så stark”, ”Återfall? Ja, men glöm det nu och börja på ny kula, det fixar du” osv.

Det kanske låter som positiva ord och det är det, men inte alltid. När man är djupt nere i en depression, har haft ett återfall i sitt självskadebeteende och kommer in till slutenvårdspsykiatrin för att läggas in, då känns det inte som att man ska få må bra igen, man är kanske övertygad om att man aldrig kommer att bli frisk och senaste självskadan känns som jordens undergång.

Jag hade hellre blivit bemött med ord som; ”Jag förstår att det känns tungt nu, vi tar en dag i taget”, ”Tänk inte på hur det kanske blir i framtiden, försök att vara här och nu och bara ta hand om dig själv”, ”Vad ledsamt att höra att du har självskadat igen men imorgon är en ny dag med nya möjligheter”.

Försök inte att muntra upp mig och lite gömma undan problemen, försök inte få mig att le när jag bara vill gråta och försök inte peppa mig med käcka ord när allt jag behöver är en kram.

Försök istället att se mig här och nu, möta mig i den situation jag befinner mig i för tillfället och jobba utifrån de förutsättningar vi har idag. Säg inte att du förstår om du faktiskt inte gör det men visa gärna att du försöker sätta dig in i hur jag mår. Ge mig en kram (men fråga först om det är okej), hjälp mig att på bästa sätt ta hand om mig själv och bemöt mig så som du hade velat bli bemött om du var i min sits. Omtanke och respekt är två bra ledord. Tack!

/Pia Ejeklint

Hur blev det såhär?

Alla kan drabbas av denna hemska sjukdom. Alla kan drabbas av att de får en så kallad bästa vän som vill döda dig. Alla kan drabbas av att hela ens värld handlar om siffror.  Men det är inte bara en person som får sjukdomen, alla i ens närhet drabbas också. Hur kan ens hjärna endast tänka på siffror, att man ska förbränna så mycket som möjligt, att all mat och dryck ska innehålla så lite kalorier som möjligt.

Den sjukdom jag pratar om kallas för ätstörningar. En ätstörning är en hemsk sjukdom som vill döda den drabbade. Det är när du är död som ätstörningen är nöjd. Är det inte sjukt att man kan lyssna på en röst i ens huvud som gör att du sakta dödar dig själv? Man kan lyssna på den rösten, men jag tror att det är svårare att döda dig själv om någon annan säger det till dig ansikte mot ansikte. Hur kan det bli så? Hur kan man skada sig själv så pass mycket att man tillslut tuppar av?

Jag frågar ofta mig själv hur jag kunde låta mig själv få denna sjukdom. Hur kunde jag låta ätstörningen ta över hela mitt liv? Nu idag, snart 4 år sedan jag blev sjuk, kan jag faktiskt inse hur nära döden jag var. Hur kunde jag låta mig själv skada mig själv så mycket? Hur kan man som människa skada den människa som man ska leva med resten av livet? För man kan vara säker på att den enda människa som du kommer leva med resten av ditt liv är dig själv.

Okunskap, det är svaret på frågan. Det är ingen som planerar att bli sjuk, det är ingen som vill dras in i ätstörningens eller någon annan sjukdoms värld. Du väljer inte att bli sjuk. Jag hade ingen kunskap om vad som skulle hända med min kropp och framförallt min hjärna när jag svälte mig själv. Jag visste att jag skulle gå ner i vikt, och det var ju det jag ville. Men jag hade ingen aning om att mina organ skulle ta stryk, att mitt hår skulle ramla av, att min mens skulle försvinna eller att jag skulle frysa HELA TIDEN. Jag hade heller ingen aning om att hela min värld skulle handla om siffror, att min blick skulle dras till andra tjejers ben för att se om de hade mellanrum mellan låren, att mina ögon skulle börja ljuga för mig när jag stod framför spegeln eller att ångesten skulle vara obeskrivligt hög så fort någon la på en extra bit mat på min tallrik. Jag hade ingen aning.

Det handlar om okunskap. Okunskap om vad denna hälsohets, träningshets och smalhets kan göra med människor. Det kan låta overkligt att man låter sig själv dö mer och mer för varje dag, men med en röst som är så stark som ätstörningens så är det ”lättare” än vad man kan tro.  Rösten börjar som en liten viskning, men tillslut skriker den åt dig dygnet runt, till och med när du sover. Ja, jag drömde om kalorier, mat och träning varje natt när jag var sjuk. Hur blev det såhär? En ätstörning har många konsekvenser och den viktigaste som alla måste veta om är att man kan dö. Man kan dö av ätstörningar, ett liv kan avslutas. Det är inte många som vet att ätstörningar inte bara är en fysisk sjukdom, för den påverkar ditt psyke minst lika mycket. Om jag hade vetat alla ätstörningens konsekvenser när jag började lyssna på rösten, så skulle jag aldrig ha blivit så sjuk som jag blev. Hade jag bara vetat.

Att informera om ätstörningar är otroligt viktigt. Att börja med barn och ungdomar i tidig ålder är någonting vi måste börja med. Alla människor måste få reda på hur sjuk man faktiskt kan bli och att man kan dö av en ätstörning. Jag tror att hade man haft mer kunskap om sjukdomen så skulle man kunna ha räddat fler liv. Hur blev det såhär?

Svar: Okunskap.

/Maja

Självskadebeteendet blev mitt knark

När jag började skada mig själv som 16-åring så minns jag att jag skadade mig för att få känna någonting. Jag skadade mig för att få känna fysisk smärta eftersom den var lättare att hantera än den psykiska smärtan inombords.
Under ett 14 år långt självskadebeteende kom anledningen till att jag skadade mig att ändras en del. Mot slutet skadade jag mig inte längre för att få känna fysisk smärta, jag hade tvärtom utvecklat en enormt hög smärttröskel och kände faktiskt ingen smärta. Jag skadade mig för att jag var beroende. Precis som man kan bli beroende av narkotika eller alkohol så blev jag beroende av att skada mig själv. Jag lärde min hjärna att när jag fick ångest så skulle jag skada mig själv och då skulle allting kännas aningen lättare, för en stund i alla fall. Det gick nästan på automatik till slut.
Jag kunde känna, precis som jag tror att narkomaner känner sug efter knark och alkoholister känner sug efter sprit, ett behov och ett sug efter att skada mig själv. Självskadorna var mitt knark.

Jag började även bli väldigt tvångsmässig kring mitt självskadebeteende och jag fick starka tvångstankar om att jag skulle skada mig och på vilket sätt jag skulle skada mig.
Kombinationen av beroende och tvång ledde till en rad olika självskador, den ena värre än den andra. Jag kände ofta att ingen förstod mig och många gånger fick jag inom psykiatrins slutenvård höra att jag var besvärlig och bara var ute efter uppmärksamhet, vilket var långt ifrån sant.
Tillsammans med en psykolog kunde jag till slut reda ut att det verkligen var ett beroende i kombination med tvångstankar som det handlade om. Det kändes logiskt. Det kändes också skönt att faktiskt förstå varför jag valde att självskada när jag inte kunde hantera min ångest på andra sätt. Jag kunde äntligen se att det inte handlade om att jag var konstig, annorlunda eller dum i huvudet utan att det faktiskt handlade om att jag var sjuk.
Och precis som narkomaner och alkoholister måste hitta andra vägar än att välja droger och alkohol när ångesten gör sig påmind så blev jag tvungen att hitta andra, icke-destruktiva sätt att hantera min ångest på. Det kunde handla om allt från att lyssna på musik, skriva eller läsa en bok till att ta en lång promenad, duscha kallt eller fokusera på andningen en stund. Framförallt så lärde jag mig att bli bättre på att be om hjälp. Jag lärde mig att ta kontakt när ångesten kom, ringa någon, tala om att jag inte mådde bra och funderade på att skada mig själv. Då kunde jag bryta och ta emot hjälp.

Jag minns hur konstig och annorlunda jag kände mig och hur misstolkad och oförstådd jag blev och ända sedan jag insåg att mitt självskadebeteende hade blivit ett beroende så har det känts viktigt för mig att gå ut med detta, göra människor (speciellt alla de som jobbar inom psykiatrin) uppmärksamma på att så här kan det se ut. Jag hoppas också kunna hjälpa andra som kanske känner igen sig i min historia, visa att ingen är ensam och sprida hopp om att det går att bli frisk.

/Pia

Så gör jag för att älska min kropp

Att trycka ner sig själv är många bra på idag. Ständigt söka efter fel och bekräfta en inre negativ bild av sig själv, till verkligen ingen nytta alls.
Så hur bär en sig åt för att älska sig själv? Acceptera sin kropp så som den är?

Är du en sådan person som lätt fastnar i alla fel som du finner med din kropp och tycker den inte är tillräckligt bra, tillräckligt fin, smal, lång, kort, bred, ljus, mörk? Jag ska berätta mina bästa tips för hur jag lärde mig att acceptera och faktiskt tycka om min egen kropp:

1. Visa samma kärlek till dig själv som du gör för andra

Om din vän kommit och berättat om alla sina brister på det sätt du ständigt intalar dig själv att din kropp är fel på. Vad hade du då svarat? kan du säga samma sak till dig själv som du hade sagt till någon annan som du tycker om mycket?
Försök ta fram ditt inre förnuft och trösta dig själv lite. Visa kärlek och omtanke gentemot dig själv, dina tankar, känslor och kropp! Den är lika mycket värd

2. Leta efter det som är bra

Istället för att titta på din kropp på det kritiska sätt du tittar på – försök byta fokus. Kan du leta efter sådant du faktiskt är nöjd med? Det behöver inte vara utseendemässigt bara, det får vara insidan. En fin personlighet? Snäll och omtänksam? Eller kanske har du sjukt vackra ögon? Du kanske är nöjd med din mage?
Vad det än är som du kan hitta, leta efter det som just du är nöjd med!

3. Fokusera på hur den känns

Tänk på allt fantastiskt som kroppen faktiskt lyckas åstadkomma. Den kan skratta, känna och kommunicera. Någons kan springa och gå, någon annans räddar liv. Någon kanske är jättevig och en annan jättestark. Hur känns just din kropp?

Om jag drar en parallell till min egen kropp. Den finns alltid där, bär upp mig, springer, går, skrattar, gråter och är stark. Den orkar hänga med en dag och andra dagar ger den upp en stund för vila. Den hjälper mig att njuta av det livet har att bjuda på om det så gäller träffa vänner eller nya smakupplevelser.
Min kropp har aldrig gett upp på mig och idag känns den bra!
Idag är jag nöjd med den!
Tycker om den precis så som den är!

/Ida Staberg

Bloggansvarig, SHEDO

Mindre tvång och mer eget ansvar

Mina tidigare erfarenheter av slutenvården är inte den bästa, långa inläggningar, flera gånger på tvång med ständig bevakning i flera veckor. Begränsade utegångar och ibland fick jag inte gå ut alls på flera veckor. Hoppade mellan olika sjukhus och olika avdelningar, var nära att hamna på rättspsyk. Varje dag fick jag möta olika personer, så som sjuksköterskor, skötare och läkare. Jag var inlagd mer eller mindre i ett och ett halv år innan jag kom till ett gruppboende. Under tiden jag bott på boendet har jag åkt in och ut på psyk under ett års tid. Längsta inläggningen då var två månader. Åkte in och ut väldigt ofta under den tiden. Skadade mig ibland väldigt allvarligt. Var liksom så van att alltid vara skyddad mot mig själv som jag blev på sjukhus. Var väldigt jobbigt att åka in och ut på olika avdelningar.

Sen bytte jag öppenvårdsmottagning i juni förra året och fick där med byta från nordvästra psykiatrin till norra. Mottagningen jag går på har ett samarbete med en avdelning där. Jag ville inte alls byta till första början. Tyckte till en början det var jättedåligt. Allt byggde på egentligen ansvar, jag var ju inte alls van vid det. Var ju van att bli beskyddad och inte alls ha särskilt mycket ansvar. Nu fick jag själv ta intiativ om jag mådde dåligt. Ibland skrev de ut mig om jag självskadade för mycket på avdelningen. Vilket på ett sätt gjorde mig upprörd då jag ansåg att de inte hjälpte mig. Insätt nu att de kan hjälpa mig mycket mer om de är på mitt intiativ och helst innan jag skadar mig. De har kortare inläggningar, har vart inlagd högst en vecka åt gången sen maj förra året istället för flera månader som de var förr. Dem har aldrig använt tvång på den avdelningen vilket jag blivit många gånger på andra avdelningen. De har låtit mig träna på eget ansvar vilket faktiskt i längden hjälpt mig. Tror mer på egentligen ansvar än på att sätta extra vak på en person. Det hjälper personen mer på mer lång sikt att ta eget ansvar. Så var det för mig.

Nu har jag självvaldinläggning, de vill säga att jag ringer bara avdelningen om jag mår dåligt och säger att jag vill bli inlagd, de har ett speciellt rum till det.  Behöver ej gå via psykakuten. Jag har hand om mina egna mediciner och har inga läkarsamtal. Jag får stödsamtal av skötare/sjuksköterska en till två gånger dagligen. Får högst vara inlagd tre dygn, Max tre gånger i månaden. Detta ska vara innan jag skadar mig, om jag skadat mig får jag gå till psykakuten. Man får inte självskada under självvald inläggning, utan de bygger på eget ansvar. Jag har blivit mycket mer ansvarstagande när de kommer till mitt självskadebeteende på bara några månader. Jag kan säga till när jag mår dåligt. Bara de är ju ett stort framsteg!

Så om ni får möjlighet till självvaldinläggning tycker jag ni ska göra det. För mig har det fungerat utmärkt så det kan ju bli bra. Det blev de tillslut efter många års kämpande för mig.

En dålig erfarenhet kan vändas till en positiv. Så våga söka hjälp gång på gång för någon gång kan man faktiskt få hjälp, stå på er!

/Anneli

Kraften i motståndet

Jag pluggar till socionom och häromdagen på min utbildning talade en föreläsare om motstånd. Om människor i utsatta positioner som gör motstånd, som slår tillbaka, försöker ta tillbaka makten och kontrollen över sina liv, sin utsatthet eller sitt utanförskap – på ett sätt som kanske inte alltid är så bra, som kanske är destruktivt eller som vi som blivande socionomer kanske inte alltid kommer att hålla med om. Vår föreläsare menade att vi inte ska bli arga på det motståndet, utan istället försöka förstå och framförallt se styrkan, kraften och överlevnadsinstinkten som ligger där.

Trots att sammanhanget föreläsaren talade om var ett annat, så fick det mig att tänka på min egen tonårstid. När jag var 17 år, inlagd på BUP och på alla sätt jag kunde krigade för att få hjälp, för att bli lyssnad på, för att bli tagen på allvar. För att få tillbaka makten över mitt liv. Jag kände att BUP inte lyssnade på mig och över mitt huvud försökte fatta beslut som var helt fel för mig. Beslut som jag inte kunde leva med. Jag var 17 år, i ett desperat behov av hjälp och kände mig så fruktansvärt ensam och maktlös – så jag kämpade emot, på alla sätt jag kunde. Det finns inte så många sätt en inlagd 17-åring utan stöttande anhöriga och utan kunskap om sina rättigheter kan kämpa på, så när de inte lyssnade på mina ord gick jag över till det enda alternativet jag såg: att visa i handling och bli ännu mer destruktiv.

Mitt team av psykolog, läkare och kurator blev argare och argare. De skällde och straffade. ”Du kan inte samarbeta! Du har ett sjukligt kontrollbehov och vill bara motbevisa oss! Du motsätter dig allt vi säger! Du vill bara ha rätt och få fram din poäng!”, minns jag att psykologen nästintill skrek till mig. Jag kände samma sak, fast åt andra hållet. Det var ett krig. Jag mot dem. Ju mer de skällde och straffade – desto mer desperat kände jag mig och desto destruktivare blev jag, för det var det enda alternativ jag såg. Jag kan utifrån hur de tolkade situationen förstå deras frustration, men också min. Det var trots allt mitt liv det handlade om. Det var de som hade makten, det var de som fattade besluten – men det var jag som skulle tvingas leva med och hantera konsekvenserna av deras beslut. Jag upplevde att jag slogs för mitt liv.

Tänk om mitt team istället för att bli arga, skälla och straffa hade försökt förstå? Tänk om de hade försökt sätta sig in i hur jag upplevde situationen? Tänk om de hade kunnat se att det i stolen framför dem fanns en fullständigt vettskrämd 17-åring som med alla medel hon hade – trots att de inte var så konstruktiva – slogs för sitt liv? För att överleva, inte för att motbevisa dem. Tänk om de istället för att försöka bryta ner mitt motstånd hade kunnat se styrkan och kraften som låg där? Jag var 17 år, fruktansvärt ensam, utsatt och på många sätt maktlös – men jag kämpade och kämpade, stod ensam emot psykolog, kurator och överläkare, vägrade gå med på det jag kände var fel, krigade för att de skulle lyssna på mig, skulle se, förstå och hjälpa mig. Det var kanske inte så tydligt alla gånger, men jag kämpade för att jag – även i det mörkaste mörkret när jag trodde att jag ville dö – ville leva.

Där ligger kraft. Det önskar jag att alla, i framtiden även jag, som jobbar med människor ska komma ihåg. Lyssna på, försök förstå och ta tillvara på den kraften. Motståndet är där av en anledning – och kraften i det kan, vänd åt rätt håll, ta oss långt. 

/Diana

Att bara vilja bli lyssnad på

Att bli lyssnad på,

att inte bli dömd och

att bli tagen på allvar.

Dessa tre saker var det allra viktigaste i bemötande för de 55 individerna som besvarade vår enkät gällande att få stöd online i samband med SHEDOs framtagning av Sveriges första stödchatt med specifik inriktning på självskadebeteende. Som projektledare för denna och som ansvarig för föreningens stödverksamheter möter jag ständigt människor som bara vill att någon ska lyssna. Att ha någon som stannar även när en berättar det innersta som gör så ont. Många av de fina, starka individer som mår så dåligt och skadar sig själva har varit i kontakt med vården. Både en och två och tre gånger. Ändå saknar de någon som lyssnar och som inte dömer en.

Om exakt en månad tar jag min sjuksköterskeexamen. När jag började plugga 2014 var det för att jag ville hjälpa andra. Under mina studieår har jag för många gånger mött det jag önskar att jag hade sluppit; en vård där patienten inte alls är i fokus, där vården inte alls gör allt för att hjälpa, stötta och kämpa för den som har det svårt.

Det finns så himla många bra människor inom vården, och det finns massor med bra vård. Men det finns också någonting annat, någonting som jag inte stöttar och som jag inte utbildade mig för att vara en del i. Därför gör jag detta istället för att arbeta som sjuksköterska. Jag är så tacksam för att jag får arbeta i flera föreningar där individen är i fokus. Alltid. Där vi kämpar för dem som behöver. Där vi lyssnar. Där vi inte dömer. Där vi alltid tar våra stödsökande på allvar.

Om cirka ett halvår kommer vi lansera vår stödchatt. Och som projektledare lovar jag; att vi ska göra allt för att lyssna på dem som behöver. Och i SHEDO vet vi att det finns hopp och att det går att må bra igen.

 

Ps. Om du är intresserad av att läsa sammanställningen av enkäten finns den HÄR.

 

/Jessica