Det lilla barnet som aldrig fick vara just ett barn

När man sitter här som bloggansvarig på SHEDO och läser igenom alla fina inlägg på vår blogg så får man verkligen känslan av att vi är många och vi är inte ensamma.

Vi är alla värdefulla och unika på våra egna vis oavsett vårt bagage eller vad vi gör idag, var vi befinner oss o.s.v.

Idag tänkt jag dela med mig lite av min egen historia. För mig så började det väldigt tidigt. Mina svårigheter började när jag var ett litet litet barn. Det första minnet eller minnesfragmenten jag har från min barndom rör sig kring det som troligtvis la grunden till svårigheterna jag som 12 åring kom att hamna i. Det ligger en övergreppsproblematik i bakgrunden för mina svårigheter. En övergreppsproblematik som jag som barn lärde mig tidigt att stänga av.

”Det är sånt man inte får prata om! Man är dum och elak ifall man pratar om det och man förstör för andra då!”

Det var ord som länge styrde mitt liv ända upp till vuxen ålder för att vara mer exakt. Som det barn jag var så lärde jag mig att tränga bort dessa obehagliga situationer genom att väldigt tidigt i ung ålder börja misshandla mig själva på olika vis, det började redan i förskolan där det var maten som kom att bli det sätt jag misshandlade mig själv på. Det var det lättaste sättet att stå ut och även på ett vis där så få som möjligt kunde se det. Dock så kan jag tycka nu som vuxen att det var väldigt konstigt att inga vuxna reagerade, inga pedagoger i förskolan eller på låg och mellanstadiet reagerade! Kanske var jag duktig på att dölja? Jag vet inte riktigt men det är i alla fall en av anledningarna att jag valt att studera till det jag gör idag! Till förskollärare!

Våra barn behöver vuxna som vågar att ”se det som inte syns och att höra det som inte hörs”!

De behöver också pedagoger som vågar agera och att agera är att göra något åt det man ser och hör inte bara tänka att det är för jobbigt/svårt och det löser någon annan! tänker man på det viset så är man i alla fall enligt mig inte en pedagog som agerar!

Vid 12 års ålder så gjorde jag vidare mitt första självmordsförsök som egentligen inte ledde till mer än att det blev ännu mer ”tabu”. Familjen flyttade till annan ort utan att lämna upplysningar på någotvis till vare sig vänner, bekanta eller skola! Det var därefter mitt destruktiva liv tog fart med stormsteg för jag ville inte lämna allt jag orkade bara som barn inte med att gömma mitt inre längre, orkade helt enkelt inte dölja mig själv. Flytten resulterade snarare i att jag gick tillbaka till att dölja mig själv ännu mera och började istället utveckla en sjukdomsidentitet!

Tanken för mig är att dela med mig av min historia i några inlägg men detta var i alla fall en början!

Vi hörs!

Varma hälsningar och kramar/ Therése, bloggansvarig på SHEDO

Vägen är sällan så rak som den verkar

”Vägen är sällan så rak som den verkar
Jag har tänkt mycket på den bild vi många gånger förmedlar när vi delar med oss av våra tidigare erfarenheter av psykisk ohälsa eller andra svårigheter i livet. Den vinkling det många gånger blir, både när vi själva berättar med våra egna ord i till exempel sociala medier eller när media gör reportage om ämnet. Min uppfattning är att det ofta är en ganska likartad och onyanserad bild som ges. För att ta mig själv som exempel börjar min berättelse om mitt liv ofta med övergreppen, mobbningen och den trasiga uppväxten, tonårstidens självskadebeteende, ätstörning och självmordsförsök följt av vändningen när jag äntligen fick hjälp och en beskrivning av hur jag idag trivs med mitt liv, utbildar mig till socionom för att hjälpa andra osv. En solskenshistoria. En rak väg från botten uppåt.

Det finns sällan utrymme för den ofta så mycket mer komplexa och nyanserade verkligheten. Kanske för att det är svårt att få med livets alla upp-och-nedgångar och krokiga omvägar och samtidigt behålla någon form av röd tråd i berättelsen om ett liv. Kanske för att vi tror att det enbart är den tydliga raka vägen från “dåligt” till “bra”, “sjuk” till “frisk”, som ger hopp. Ibland kanske de där sidospåren i det stora hela inte är så viktiga, kanske är det därför vi prioriterar bort dem. Jag tänker att det är okej att förenkla. Vi behöver inte berätta allt. Vi kan inte berätta allt. Men jag tänker att det blir farligt när det enda som hörs är de förenklade ganska svartvita bilderna, så att de vars väg är krokigare ser det som ett misslyckande eller så att de upp-och-nedgångar vi alla har i livet inte får finnas. Som att vi när vi en gång blivit “friska” (vad det nu innebär) alltid måste må bra. Aldrig får falla igen. Kanske aldrig ens får ha dåliga dagar.

För i verkligheten är det sällan så enkelt. I verkligheten fanns det i mitt liv ljuspunkter och sånt som var fint även i min trasiga uppväxt, till och med tillsammans med de som samtidigt skadade mig. Och vändningen, som ofta förmedlas som en enda vändpunkt varifrån allt sen blir bättre, var inte alls på det sättet. I mitt fall har jag en första tydlig vändpunkt, när jag som 17-åring äntligen fick hjälp och träffade den första terapeut som såg, lyssnade, trodde mig och tog mig på allvar. Det var då det började vända, det var då det började gå framåt – och sen kom tusen fall, svackor, framsteg, bakslag, omvägar, sidospår, nya trauman, svåra händelser, roliga händelser, ytterligare två jätteviktiga terapeuter och ännu fler vändpunkter längs vägen. Kommer fortfarande, för livet står inte still utan fortsätter hända, fortsätter förändras och är väldigt sällan antingen bra eller dåligt utan för det mesta någonstans däremellan – och det är okej.

Jag tänker att det kan vara skönt att ha det med sig, när ens egen resa verkar mycket längre och krångligare än alla andras. Precis som att vardagen sällan ser ut som i perfekt fixade, retuscherade och noggrant utvalda bilder på Facebook eller Instagram, så tror jag också att vägen från psykisk ohälsa, ur andra svåra levnadsförhållanden eller vilka svårigheter det än gäller sällan är så rak som den i många berättelser kan framstå. Och alla känner, både positiva och negativa känslor. Alla har bra och dåliga dagar. Allas liv går upp och ner. Det är inte konstigt, det är inte ett misslyckande eller ett sjukdomstecken – det är livet och det är okej.

/Diana”

När barn på tio år vill ta livet av sig

Klagomål och anmälningar mot barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm var rekordmånga under 2016, och 200 (!!!!) psykologer inom verksamheten slår larm om situationen. Tioåringar vill ta sitt liv och trots det tar det månader innan många får hjälp.

Jag har alltid haft starka känslor, mycket känslor. Både när jag var drabbad av självskadebeteende och ätstörningar men även idag när jag är frisk och mår bra.  Men ibland gör det så ont ont ont ont när jag tänker på världen som är så fucked up på många sätt. Det finns så mycket smärta, ondska, hat och lidande. Kanske gör det extra ont då min egen ideologi är att alla människor är snälla och vill väl. Hat och ondska passar liksom inte in där.

Trots att tårarna ibland rinner när världen känns upp och ner är det också det som ger mig energi till att fortsätta kämpa för ett bättre samhälle, bättre vård och fortsätta ge stöd till drabbade och anhöriga. SHEDO kan inte förändra hela världen, men vi kan förändra. Framförallt blir mitt hjärta varmt när jag just nu är mitt i rekryteringen av nya volontärer. Människor som precis som en själv vill förändra, förbättra. Som inte kan acceptera att tioåringar vill dö. Som inte vet hur vi ska bryta trenden, som inte vet hur vi drar i nödbromsen och skapar ett samhälle där fler mår bättre – men som vet att en kan förändra för drabbade och anhöriga som hör av sig till våra stödverksamheter.

Jag är så tacksam för alla våra volontärer, för mina kollegor i SHEDO (och andra organisationer), för våra samarbetspartner, för alla i min närhet som peppar mig. Världen är fucked up men det finns så många som vill hjälpa och som kämpar. Det tänker jag på när jag gråter och läser om anmälningarna till BUP Stockholm (som ni kan läsa om här).

 

/Jessica Andersson, Vice ordförande