Att hantera långvarig nedstämdhet del1

Oavsett vilken typ av långvarig nedstämdhet en lider av, depression, melankoli, ledsenhet, sorg eller vad det nu kan vara, så tror jag verkligen att det finns sätt att hålla sig flytande. Min erfarenhet säger mig också att det är så – trots all den tid jag spenderat i ångest och depression under hela mitt liv så har faktiskt livet gått vidare, kanske inte i samma tempo som det hade gjort utan den där nedstämdheten, men sådär totalt, hjärndött stilla som jag tror att tiden står gör den faktiskt inte.

Med detta som bakgrund planerar jag att under en tid framöver publicera ett gäng inlägg med olika tips, trix och metoder jag själv regelbundet använder mig av, har använt tidigare och/eller har provat men aldrig själv använt regelbundet – antagligen skriver jag någon rad här och där om metoder jag själv aldrig provat heller, jag ska göra mitt allra bästa för att vara väldigt tydlig med vad jag provat själv, vad som är baserat på forskning och vilka källor jag plockar informationen från. Just den här typen av tips och trix för att hålla huvudet över ytan är nästan alltid det jag får mest frågor om i arbetet kring psykisk ohälsa, efter föreläsningar, när jag möter drabbade och anhöriga eller faktiskt rakt ner i mejlkorgen från människor jag aldrig tidigare pratat med.
Såhär till första inlägget har jag en fantastisk pdf-fil som jag själv har liggande på mitt sängbord och återvänder till med jämna mellanrum. Just den här versionen är hämtad från Eponis | Sinope på tumblr, men jag har stött på många andra liknande versioner i olika sammanhang, bland annat via psykiatriska öppenvården. Den svenska översättningen är min egen och den är fri att använda, men jag ser gärna att originallänken och mitt namn får stå kvar på den när du delar den vidare.

shedo-blogg

 

 

Till sist. Vad jag kan utläsa från originalförfattarens tumblr är att hen precis som jag bara är en lekman med stort intresse och engagemang kring psykisk ohälsa, med andra ord ska de här råden och rekommendationerna aldrig sättas framför professionell hjälp eller utlåtanden. Vad det där emot kan fungera som är ett extra stöd och en metod bland många att testa för att känna efter vad som passar en själv – frågorna kan naturligtvis också diskuteras med din eventuella behandlande psykiatrikontakt. Misstänker du att du själv eller någon i din närhet behöver professionell hjälp, ta kontakt med din vårdcentral eller skolsköterska. Organisationer såsom SHEDO, Frisk&Fri, Tilia, Föreningen Storasyster och många fler kan också ge råd och stöd till dig som drabbad eller anhörig.

//Amelie

Studie kring bemötande vid självskadebeteende

studieOm Du har några frågor eller vill veta mer, kontakta gärna oss eller vår handledare.

Med vänlig hälsning
Anna Svensson
Leg. sjuksköterska
Studerande på specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot psykiatrisk vård
e-post: anna.svensson.040@student.lu.se

Elise Nilsson
Leg. sjuksköterska
Studerande på specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot psykiatrisk vård
e-post: elise.nilsson.898@student.lu.se

Handledare
Bertil Lundberg
Universitetslektor i psykiatrisk omvårdnad, Leg. sjuksköterska
e-post: bertil.lundberg@med.lu.se

Min historia

Anneli heter jag. Jag är 27 år gammal och bor på ett LSS gruppboende i Stockholm och trivs väldigt bra där. Väldigt bra boenden och personal, vi gör en del aktiviteter och äter alltid middag tillsammans. Jag har diagnoserna atypisk Autism (man uppfyller en del kriterier för autism men inte alla) och dyslexi. Båda diagnoserna fick jag i vuxen ålder. Jag har självskadebeteende och ätstörning.

I gymnasiet mådde jag rätt dåligt. Jag kände mig stressad, jag hade blivit mobbad under stor tid av grundskola. så min självkänsla och självförtroende var på botten.  Jag har en del social problem, ibland ställer det till de för mig jag visste inte hur man skulle vara. Jag hade väldigt svårt att hänga med i skolan, jag klarade inte proven i skolan och fick göra omprov ibland. Vilket ledde till att det blev stressigt för mig. Mina lärare kanske trodde att var lat och inte orkade plugga. Men jag förstod inte vad som stod i böckerna. Jag var hos skolsystern om att få en dyslexi utredning, hon sa att det är två års väntetid och jag skulle gått ut skolan innan jag fick utredning.

Gick ut gymnasiet, mådde rätt dåligt. Jag började jobba som vikarie på förskolor/skolor. Åkte till Australien och var borta i femton månader. Började må dåligt igen de två sista månaderna där. Efter resan började jag må riktigt dåligt. Det gick ett år jobbade som vikarie på förskolor, var rätt stressigt jag hade svårt att hantera stressen och må dålig samtidig. 2011 började plugga till förskollärare. Jag hade ingen dyslexi diagnos då heller, men klarade ett år med allt godkänt. Jag var väldigt stressad under denna tid extra jobbade på Arlanda. Jag började klockan fem och fick gå upp mitt i natten. Detta tog verkligen på krafterna, jag hade ständiga självmordstankar och tankar att skada mig. Men jag berättade inte för någon. Det var så mycket plugg och jobb. Jag var ständigt stressad.

Blev drogad på en kryssning det var droppen jag orkade inte mer. Det kändes som allt rasade. Jag tog en överdos och fick åka in till sjukhuset med ambulans. Läkaren frågade om jag hade självmordstankar jag svarade nej. Vågade inte berätta att jag hade det. Fick en remiss till öppenvården. Det var här jag började skada mig. En till överdos och jag blev inlagd på lpt. Missade rätt mycket i skolan, vilket jag mådde dåligt av. Efter sex veckor på sjukhus blev jag utskriven. Jag hoppade på skolan igen lyckades ta igen vad jag missat i skolan. Jag fick dyslexi diagnosen, och fick lite mer hjälp, vilket släppte stressen lite.

Vårterminen 2014 tog de stopp, jag var väldigt stressad och klarade inte av mina studier länge. Vi skulle skriva B-uppsats. Även fast jag var inlagd klarade jag att få godkänt. Detta ledde också till stress, fick göra om tre gånger. Att hoppa av studierna var väldigt tufft, skolan betydde så mycket. Ett år gick och jag tvingades ta studieuppehåll ett år till. Jag vill ju så gärna men sjukdomen sa stopp, mitt psyke orkade inte längre. Jag självskadade väldigt mycket, utvecklade även en ätstörning. Jag hanterade stressen med att skada mig.

Att vara envis kan ju vara en bra sak, fast i mitt fall ledde till utmattning. Jag bara skulle plugga vidare, det var ju det jag ville. Jag hade ju ett mål, så jag körde slut på mig själv.

Nu går jag daglig verksamhet och trivs väldigt bra. Jag kämpar varje dag med mina inre demoner. Nu börjar det äntligen vända och jag mår bättre, har verkligen bestämt att sluta skada mig. Jag är mindre stressad nu. Jag accepterar mitt månde, tror det är rätt viktigt att acceptera att man mår som man gör och att de kan bli bättre. Det är inge fel och pinsamt med att må dåligt. Mitt tips till andra är att lyssna på er själv, håll det inte för er själva. Det är lite därför jag mår dåligt att jag bara tutat och kört utan att faktiskt stanna upp och tänka.

/Anneli