Det handlade inte om ett kaos utan snarare om ett sugande tomrum som slukade mig inifrån

Jag heter Fredrik och är trettiosex år gammal. Under stora delar av mitt gångna vuxna liv led jag av ett självskadebeteende och ett livsfarligt risktagande. Det är alltid svårt att säga var någonting egentligen startar. Min uppväxt var en trygg tid i ett villaområde med mängder av vänner och en stöttande familj. Det gick bra för mig i skolan och på fritiden, men jag tyngdes av ohyggligt höga krav på mig själv. Tonåren var en turbulent tid som den är för många, jag led av ångest och något som kan liknas vid depression, men skadade inte mig själv annat än att dricka för mycket alkohol för ofta.

Första gången jag skadade mig själv var jag tjugoett år gammal och hade blivit lämnad av en kärlekspartner. Någonting hände i mig när hen lämnade mig. Allting liksom stannade och insidan av mig blev annorlunda. Det handlade inte om ett kaos utan snarare om ett sugande tomrum som slukade mig inifrån. När jag skadade mig var det i början odramatiskt. Det var ett experiment, något slags test av hur tom jag var. Tomheten bekräftades och ingenting spelade någon direkt roll. Skadan jag vållade mig själv sögs in i tomheten och jag upplevde den som obetydlig, avdramatiserad och harmlös. Samtidigt skapade den ett sug efter mer, och mer och mer blev det.

Jag skrev i min dagbok, ”Det är jag och jag mot världen”. Det betydde ensamhet – ensamhet bland vänner och familj därför att jag var den enda som kunde känna det som kändes eller var tomt.

Efter upprepade och kraftigt förvärrade självskadehandlingar lades jag in på en psykiatrisk vårdavdelning. Jag fick prova preparat efter preparat av antidepressiv medicinering men utan någon egentlig bättring. Skadorna fortsatte, trots att jag befann mig på sjukhus. Jag var tvungen, trodde jag. Jag var maktlös mot suget, trodde jag. Det var inte längre odramatiskt att skada mig. Varje gång jag gjorde det medförde det, efter den första mycket korta ångestlindringen, en mångfaldigt ökad ångest och ett stort självförakt.

Jag vet nu att tomheten inte började den dagen jag blev lämnad. Den hade sedan flera år börjat äta mig inifrån men blev inte fullständig förrän avskedet från min dåvarande partner var ett faktum. Det skulle ta nio år från den dagen – nio år av svåra självskador, livsfarligt riskbeteende, och en självkänsla nedtryckt i lera – innan jag slutligen befann mig vid vägs ände och valde den enda väg som innehöll livet. Det kan låta hemskt att det skulle ta nio år innan vändningen kom. Det kan också låta hoppingivande att det aldrig någonsin är för sent att komma ur sina svårigheter.

Många gånger har det varit svårt att identifiera sig med den fortfarande ganska cementerade bilden av självskadaren som en ung kvinna. Som man upplevde jag mitt ständiga skadande som ett sorts tecken på svaghet i ett samhälle där den starke mannen ska stå stadigt på jorden med rejäla biceps och grov skäggväxt. Jag har ingen skäggväxt. Mina biceps börjar visserligen se svullna ut efter att ha kånkat runt på min nu ettårige dotter stora delar av dagarna den senaste tiden, men i övrigt är jag knappast en idealtypisk machoman. Jag tycker om kärlek – mjukhet – och att prata om känslor. Det gör mig inte till kvinna – det gör mig till människa. Kanske var mitt självskadande till viss del ett uppbrott från en manlig norm jag inte stod ut med. Mest av allt var det dock ett uttryck för att säga ”Nu är det stopp, det går inte längre, jag är färdig och ni – någon – måste hjälpa mig vidare.”

Genom åren har jag upplevt både bra och dålig psykiatrisk vård. Det har funnits fruktansvärda exempel på bemötande som förvärrat självskadebeteendet, men det har också funnits många goda människor med förmåga att ingjuta hopp om framtiden. För jag tror att det är det det handlar om i första hand – hoppet. Det finns ett liv efter det svåra. Allting har ett slut.

Jag lyckades sluta med de självskadande handlingarna av flera olika skäl. Det viktigaste var att jag bröt tvånget. För mig var självskadandet ett kraftigt beroende, men efter ett långt kämpande mot suget och en längre tids uppehåll från skadande insåg att jag fortsatte leva ändå. Jag insåg till sist att det var svårt men inte omöjligt att lyfta bort det tunga självskadandet från mina axlar och ändå vara Fredrik.

Jag har också med god terapeutisk hjälp och ett kämpande med mig själv lyckats skapa något som mer och mer började likna en god självkänsla och ett förlåtande förhållningssätt till mig själv, mina tankar och mina handlingar.

Något som också var viktigt var att jag slutade dricka alkohol. För mig var alkoholen många gånger den slutliga dörröppnaren till självskador och riskbeteenden. Utan den har jag fått förmågan att stanna upp, våga vara i ångesten, och orka vänta tills ljuset till slut kommer tillbaka. Sist men inte minst har jag fått oerhört mycket stöttning från familj och vänner. Jag vet att det inte är alla förunnat, och jag känner mig lyckligt lottad.

Idag har jag en fru och två barn, en son som är fyra och en dotter som är ett. Jag har fortfarande vissa problem med ångest och depressioner och kommer kanske att ha så under lång tid. Jag vet nu att det inte kommer att knäcka mig. Alla former av självskadehandlingar är borta – förhoppningsvis för alltid. Jag kommer att fortsätta leva, och få se min dotter bli en strålande vuxen kvinna, och min son bli en stor man med klena biceps och dålig skäggväxt men med ett leende på sina läppar.

Allt medan världen snurrar på och solen skiner utanför mitt alldeles vidöppna fönster.

/Fredrik

Ett nytt tankesätt

Sedan sommaren i fjol så har min livsgnista och kämpaglöd tynat bort mer och mer och ersatts av uppgivenhet och förtvivlan. Jag kände mig så ensam, vilsen och förvirrad i livet. Efter flera månader på en psykiatrisk avdelning så kom till slut någon som kunde nå in till den riktiga Jenny och som blåste liv i den delen av mig som faktiskt ville kämpa för att må bättre.

Efter det första riktiga samtalet som jag fick ha med personen som nådde in i mig så kunde jag äntligen se vad jag kunde göra för att komma framåt och uppnå det jag ville. Jag behöver tro på mig själv, tro att jag kan klara av det jag vill! Jag behöver vara snällare mot mig själv, belöna mig själv och motivera mig själv. Men samtidigt måste jag också våga och försöka ta små steg i taget utanför det som känns tryggt. Sedan är det viktigt att jag belönar mig själv efteråt när jag har klarat av något som kändes svårt.

Just då, i min förtvivlan efter alldeles för lång tid av uppgivenhet, så fick jag en strategi som jag faktiskt trodde på! Jag fick känna saker som jag hade glömt bort att jag kunde känna: lättnad, hopp och motivation! Det var så främmande och jag blev nästan rädd för känslorna till en början, men när jag tillät mig att verkligen känna de positiva känslorna som kom så var det en enorm lättnad! Jag insåg på riktigt att jag behövde tänka mer positivt och få in ett mer positivt tankesätt i mitt liv. Det sker inte från en dag till en annan, särskilt inte när man har tänkt negativt i årtionden. Tips som jag fick för att få in ett mer positivt tankesätt i mitt liv var bland annat: att skriva positiva tankar, känslor, påståenden och liknande på lappar på väggarna, på spegeln m.m. Det är också bra att se sig själv i spegeln, verkligen titta in i sina egna ögon, och säga positiva saker till sig själv. Till en början kommer det med största sannolikhet bara att kännas fånigt och svårt, men att repetera positiva påståenden till sig själv gör successivt att man börjar tro mer och mer på det.

En annan viktig sak att komma ihåg, och framför allt att tillåta sig, är att verkligen tänka och känna positivt, att tillåta de känslorna att ta plats i sitt liv. När man är van att tänka och känna negativt så blir det på sätt och vis en trygghet, ett sätt som känns välbekant och säkert. Det positiva kan kännas främmande, osäkert och lite farligt. Men det positiva är inte farligt – det är bra. Låt det friska ta över mer och mer och ersätta det negativa successivt. Jag kom på att jag verkligen måste förändra mitt automatiskt negativa tankesätt som jag har haft alldeles för länge! Jag fokuserar lätt direkt på det negativa och letar t.o.m. efter något negativt när det egentligen är bra. Just för att jag är så van vid det och för att det har blivit min trygghet. Men nu vill jag våga göra annorlunda! Jag ska våga tänka positivt och ta vara på det som är positivt, omfamna det positiva och ifrågasätta det negativa – istället för tvärtom.

Redan efter mitt första samtal med personen som nådde in i mig med hopp och positiva tankar så sa andra att de såg ett ljus i mina ögon som inte fanns där förut. Även om jag själv inte kunde se ljuset i mina ögon så kände jag mig faktiskt annorlunda. Jag hade hittat hoppet och tron och viljan igen! Men jag var och är fortfarande rädd för att anses vara för frisk för att få hjälp! Och jag är också rädd att det sjuka och destruktiva kommer att hitta ett sätt att ta kontrollen igen, för självklart protesterar de självdestruktiva tankarna och kommer att försöka ta över allt vad de kan nu när jag försöker att lämna dem! Men jag vill ju bli ”frisk”! Jag vill bli stark, självmedveten och motiverande! Jag vill tro på mig själv – tro att jag klarar av det jag verkligen vill. Nu när jag faktiskt tror att det går att må bättre så blir jag inte lika rädd för det där ljuset i mina ögon, för det är det som kan hjälpa mig som mest – ljuset och hoppet inom mig.

Jag tror på det här! Jag tror på att jag kan klara av det här – en dag i taget, men med siktet inställt åt rätt håll. Jag vill må bra! Jag vill bli ”frisk”! Jag vill klara av att motivera och hjälpa andra! Vägen dit är lång och svår, men det kommer att vara värt det! Och det kommer att gå – en dag i taget! Vägen kommer inte att vara spikrak och perfekt, det går inte. Men så länge jag fortsätter att försöka, fortsätter att tro och fortsätter att gå mot rätt håll så kommer det att gå! Jag tror på mig själv!

/Jenny, SHEDO-skribent

min positiva vägg

Dem brukade säga att jag var mer rädd för att leva än för att dö

Dem brukade säga ”du måste vara mer rädd för att leva än för att dö” när jag inte längre visste, när fem mil om dagen inte var tillräckligt, när dagarna utan mat blev alldeles för många.”Du kommer dö” sa dem till mig när jag låg på hjärtintensiven med alldeles för många slangar i mig, när vagnen som återupplivar personer placerades bredvid mig.

När njuren bestämde sig för att ge upp och dem bönade och bad om att jag bara skulle dricka upp vattnet, när dem fick bära mig upp och ned för trapporna, när jag inte orkade säga ett ord, då, då sa dem att jag inte längre var jag, När tallriken flög i väggen, när det var pasta på hela golvet, när jag inte vågade ha strumpor för att dem vägde för mycket, när jag trodde att man blev tjock av tandkräm, när jag bar med mig vågen vart jag än gick,när allt var siffror, då, då sa dem att det har gått för långt. När jag återigen låg på britsen på akuten, när näringsdryckerna staplades på hög, när jag slutade träffa människor, när tvångsritualerna tog över mig, när jag trodde att man blev tjock av att se eller röra mat, när dem kom ner på nätterna för att se att jag fortfarande andades, då,då grät dem. När inga kläder passade, när dem inte vågade komma fram och prata med mig, när ätstörningen gav mig epilepsi anfall, när jag ramlade ner i golvet för tredje gången den dagen, när kroppen blev blå,när jag slutade skratta när kroppen inte längre orkade sitta eller stå, när håret trillade av, när jag slutade sova, när jag ljög, manipulerade, bråkade och grät över mat, då,då sa dem att jag blivit galen på riktigt. När jag skrev “För mig kommer det här alltid att vara enkelt, jag väljer alltid cigarretter över mat, jag kommer varje gång att lämna allt annat. Snälla spendera mer tid med mig, jag fryser jämt, dem säger att det har med dig att göra men Ana varför skulle du göra något för att skada mig? Och jag lämnar dig inte, inte utan strid”, då, då sa dem att jag hade grav anorexi.

Och dem kommer, dagarna när jag saknar allt jag just beskrev, när jag skulle ge min högra hand för att ha det tillbaka, bara en sista gång. Men jag kan inte ta det tillbaka, jag får inte ta det tillbaka, jag brukar försöka komma ihåg allt jag beskrev, hur fruktansvärt det var, hur varenda minut gick ut på att bara överleva till nästa. Jag har kommit långt jämfört med tillstånden ovan även om jag har en lång väg kvar, skillnaden då mot nu, är att jag har bestämt mig. Behöver jag dricka det där glaset vatten så ska jag dricka det, behöver jag vila, ja då ska jag vila. Och jag vill bara förmedla att det går, att det blir bättre, att hela livet inte behöver cirkulera runt mat. Jag försöker ta tillbaka mina drömmar och mål, jag försöker lära mig leva igen för att alla säger att det är värt det och det är något man helt enkelt får lita på, det finns dem som så tydligt har bevisat det och även om det känns som att man själv är annorlunda så är man inte det, vi alla kan bli fria från ätstörningen, vi förtjänar att äta och att få må bra. Och den där kontrollen eller tryggheten som ätstörningen ger är FALSK, man har inte kontroll när man styrs av en sjukdom, även om det känns tryggt så är det inte tryggt att vara tre sekunder från att dö, det är inte tryggt att vara slav under ätstörningens regi. Jag vet, ambivalensen är där hela tiden, man går från “Jag ska bli frisk” till “Jag ska fan inte äta” men tillslut dominerar “Jag ska bli frisk” ända tills “Jag ska fan inte äta” är utrotat. Jag vill även säga att det inte behöver vara så som jag beskrev i början av texten, det finns något annat, något bättre och det är dit jag är påväg, för att dem ska aldrig mer kolla på mig och undra hur många minuter jag har kvar att leva.

/Alexandra