Konsekvenstänkande

Jag har skadat mig i så stor omfattning och i så många år att även om jag är skadefri idag så kan jag få ett sug efter att göra det igen. Jag kan fortfarande bli triggad av polis- och ambulansbilar och på något sätt längta till att sitta där inne. Alla dessa år av självdestruktivitet sätter sina spår vare sig om man vill eller ej. Samtidigt som jag kämpat häcken av mig för att bli fri så är det ändå ett liv jag kände trygghet i, en värld som var min. Så vad hindrar mig från att falla tillbaka? Det är ju min kropp, mitt liv och jag kan göra med det vad jag vill!

Det är här jag har lärt mig att stanna upp. Förr gjorde jag inte det utan när jag ville skada mig så gjorde jag det utan närmare eftertanke. Men det har förändrats. Idag låter jag tanken på att skada mig komma, jag tillåter mig att spendera lite tid åt att tänka på steget efter, nämligen konsekvenserna av det destruktiva som jag i stunden kanske har ett sug efter. Jag processar tanken och gör en snabb kedjeanalys i  mitt huvud. ”Om jag gör det här, så kommer det här att hända.”  Sen avslutar jag kedjan med samma fråga och jag kommer på samma svar varenda gång, nämligen ”vill jag ha dessa konsekvenser? Vill jag verkligen det här?… Nej!”. När jag kommer fram till svaret då går jag vidare och fortsätter med det jag höll på med.

För min del tror jag att jag alltid eller åtminstone i många år till kommer känna av det här suget efter att skada mig eftersom det har varit mitt liv i nästan 15 år. Jag har accepterat att jag får dessa känslor och tankar ibland men jag vet också innerst inne att jag aldrig mer kommer att göra det igen. Jag är inte beredd på att ta konsekvenserna av det, inte en gång till. Idag har jag kommit så långt att jag har för mycket att förlora på att göra det igen. Och jag är trött på det. Jag är helt enkelt trött på att låta tid gå till spillo för konsekvenser av ett destruktivt beteende. Jag har lärt mig att tänka efter innan och det är jag glad för. Att handla på impuls blir aldrig bra i mitt fall.

Om du känner ett sug så tillåt dig att stanna upp en stund och fundera över det du kommer behöva stå ut med om du skulle göra dig illa. I slutändan är det inte värt det. Det som är värt något är det du kan göra istället för då kommer du växa som människa och bli starkare för var gång du står emot. Ha en ”nackdelslista” eller alla negativa konsekvenser beredd i ditt huvud. Kanske hjälper det dig att skriva ner dem om och om igen tills de, som hos mig, automatiskt poppar upp och gör att du avhåller dig från att göra det du i stunden vill göra. Tänk på konsekvenserna för både dig själv och de du älskar, det kommer hjälpa dig!

/Bianca

Min historia

Här är jag. Jag heter Amanda och jag är 16 år. Jag har under sju jobbiga år varit sjuk i psykisk ohälsa. Jag var ynka nio år när allt började.

När jag var sju år så började jag skolan. När jag hade gått i skolan i ca tre månader blev jag utsatt för extrem mobbing. Jag blev slagen och retad, men jag höll det för mig själv tyvärr. Mobbningen höll på enda tills jag var tio år. Det som dem mobbade mig för var för att jag var väldigt tystlåten och försiktig som liten. Jag hade även ticks.

Sen en kväll när jag var nio år så skulle jag lägga mig och sova men då hade jag börjat få ”ångesthosta”. En hosta då jag hostade istället för att få ångestattacker. Även mina ticks var inblandade i den ”ångesthostan” så vi fick åka in till akuten för att kolla upp var det var (vi visste inte då). De skickade hem mig igen och sa att det inte var något men ”ångesthostan” fortsatte och jag började må sämre.

Jag hade även börjat i en ny skola då. Här är jag tolv år och mår jättedåligt. Det går tre månader och jag trivs i den nya klassen men efter den tiden började jag tänka väldigt mycket på att alla såg smalare ut än mig. Jag trodde att jag skulle bli lyckligare om jag gick ner lite i vikt så jag började med att skippa lunchen i skolan. Lärarna och klasskamraterna märkte att jag inte åt i skolan och försökte med allt för att få mig att äta, men jag vägrade och hade då börjat gå ner i vikt. Sedan blev det bara värre och när jag såg mig i spegeln så tyckte jag att jag var tjock.

En kväll i december 2011 fick jag komma på ett bedömningssamtal på BUP-akuten för jag hade gått ner i vikt väldigt fort på kort tid. Jag blev inlagd och matvägrade och fick tillslut sond. Dem tryckte ner slangen i magen på mig och jag hade sådan enorm ångest, för jag ville ju inte få i mig näring. Jag ville ju mest bara få känna att jag dög. Jag sondmatades i nästan en vecka.

Sedan beslutade dem att jag skulle flyttas till ett ställe tio minuter ifrån BUP-akuten, till ett ställe som heter Slottis. Jag skulle då få börja äta igen och jag fick börja med halva portioner eftersom jag precis hade blivit sondmatad. Jag kommer i håg att det var så längesedan jag åt att jag inte kommer ihåg hur man gjorde.

På Slottis fick jag många ångestattacker och diagnoser. Det var även där jag skadade mig själv för första gången. Jag var på Slottis i ett år och blev sen flyttad till ett boende i Göteborg där jag skulle få hjälp med mina diagnoser och svårigheter. På Slottis så fick jag sex nya diagnoser och har autism, anorexi, ADHD, självskadebeteende, tvångssyndrom och panikångest.

Det boendet som jag skulle flytta till heter Bräcke Diakoni och där skulle jag få hjälp med främst min ätstörning och min autism. Jag bodde på Bräcke i cirka ett år och sen så flyttade jag till ett nytt boende i Göteborg. Där bodde jag också i ca ett år, sen fick jag flytta igen. Den här gången flyttade jag till det boendet som jag bor på idag. Här trivs jag och personalen förstår mig. Orsaken till att jag fick flytta så många gånger var att jag har mått för dåligt för att bo kvar. Det har även förstört min tillit till människor, jag är alltid rädd för att bli lämnad.

Idag bor jag på Flickhemmet Smilla och det är ett boende som ligger i närheten av Södertälje och Gnesta, mitt ute på landet. Här har jag bott i ett år och jag ska inte flytta utan här ska jag få stanna kvar vilket känns tryggt för mig. Jag har levt med psykisk ohälsa i sju år men jag slutar aldrig att kämpa. Jag vill att man ska kunna prata om psykisk ohälsa och krossa tabun. Psykisk ohälsa är viktigt att prata om, därför jag vill dela med mig av min historia.

Ni på SHEDO gör ett jättefint jobb, ni är mina förebilder.

/Amanda

 

Amanda pärlar armband till förmån för SHEDO. Vill ni köpa ett armband av Amanda och på så sätt stödja SHEDO:s arbete? Armbanden kostar 50 kronor och man får själv välja hur man vill att armbanden ska se ut. Beställningar görs till ama_fred@hotmail.com

armbandshedo

Självskador har ingen ålder

Ätstörningar, självskadebeteende och borderline = ungdomssjukdomar. Företrädesvis unga flickor, inte medelålders damer. Men jag då? Jag är medelålders och jag kämpar med dessa problem. Ingen i min omgivning (förutom några få) kan ana hur trasig jag har varit inombords. Min yttre fasad har jag kämpat för att hålla snygg och prydlig genom att prestera och göra karriär. Och jag har lyckats.  Har bockat av det mesta på min bucketlist med fantastiska resor och möten över hela världen. När min terapeut nästan var beredd att ge upp, sa hon; ”nu är det väl banne mig dags att ta tag i din inre bucketlist”. Oj, vad rätt hon hade men FY F__N vad smärtsamt det varit! Att möta det mest smutsiga, skamliga och svåraste. Jag kan inte med säkerhet säga att jag är helt fri. Jag har fortfarande skavsår i min själ, de kommer alltid finnas där men skillnaden idag är att jag känner till dem. Idag finns en begriplighet, en berättelse med en början, en mitt och ett slut.

Jag var inskriven och gick i behandling från och till på ätstörningsenheten under flera år. Bland annat var jag dagpatient och fick gå i ät-träning. Förstår ni hur pinsamt? Ät-träning när man är 35 år! Men duktiga flickan som jag är blev jag också duktigast på anorexi och trots all behandling tog sjukdomen ett ännu hårdare grepp om mig. Efter över 20 års svältande och missbruk av diverse mediciner var min kropp så utmärglad att jag inte stod emot en vanlig infektion. Jag hamnade i respirator i flera dygn. Döden tittade mig i vitögat. Jag var nu 40 år och när jag vaknade upp hade jag två val; livet eller döden? Jag valde livet! Men roten till min ångest och mina destruktiva beteenden kvarstod. Jag hittade nya vägar att döva min ångest. Självskador var jag redan van vid så det var bara att fortsätta sarga min hud. Jag blev arbetsnarkoman och gjorde karriär, detta tillsammans med missbruk av alkohol och receptbelagda mediciner. Det slet på min kropp och mitt psyke.

Jag försökte ta hjälp igen. Gick hos en terapeut där vi inte kom någonstans, bara prat. Nytt försök, nästa terapeut meddelade att jag var för svår, du får söka hos någon annan. Min tanke ”hopplöst psykfall” stämde. Skammen att skada sig vid min ålder var stor… Gigantiskt stor! Jag dolde mina skador väl men fler och fler vänner började fråga och undra. Det gjorde det hela ännu värre. En 45 åring med märken på armar och ben. Hur fånigt är inte det? ”Skärp dig för f__n, bryt ihop och gå vidare”. I mitt huvud växte sig skammen större och större, så även ångesten och rädslan för att bli tokig på riktigt!

Jag blev beroende av benzodiazipiner, den jävligaste medicinen av dem alla! Började tappa fokus, kunde inte jobba, körde vilse, kunde inte koncentrera mig och allt var bara kaos i tankeapparaten. Känslor och tankar som i en tvättmaskin på 90 grader där centrifug aldrig stoppar. Inombords var det ett enormt eko av total och oändlig tomhet. Försökte trappa ner på benzo och fick så svår abstinens att jag skadade mig livsfarligt. Jag sökte hjälp på en beroendeklinik men fick veta att jag var i för uselt tillstånd, att de inte kunde ta hand om mig. Självmordstankarna var närvarande många, många gånger. De skrämmer mig att de ibland har varit så starka. ”I don’t want to die, but I ain’t keen on living either” (text från Robbie Williams låt Feel).

Hösten 2012 sökte jag åter hjälp, denna gång hos en KBT-terapeut. Hade jag inte träffat henne så vet jag faktiskt inte om jag suttit här idag. Hon var den första som inte backade, som trodde på mig, som validerade alla mina tankar och känslor. Som vågade prata om mina självskador och min ångest. Hon fanns där via sms och telefon nästan dygnet runt. Ibland var hon beredd att ge upp men hon stod ut. Det tog tid för mig att känna förtroende men sakta men säkert kunde hon komma förbi mina pansarlager och in i min trasiga själ. Jag fick diagnosen borderline eller emotionellt instabil personlighetsstörning. För första gången i livet kände jag att jag inte bara var ett hopplöst psykfall. Det fanns fler som jag och det fanns en begriplighet i varför jag kände, tänkte och agerade som jag gjorde.

Framförallt fanns det metoder för att hjälpa mig överleva och att stå ut. Jag började i DBT (dialektisk beteendeterapi) vilket är en behandlingsform som framförallt är riktad mot borderline.  En tuff behandling men otroligt hjälpsam. Det som varit mest betydelsefullt för mig är att kunna kontakta min terapeut i de svåra stunderna när ångest, rädsla och självskadeimpulser varit som starkast. Hon har kunna vägleda mig till andra tankar och få mig att stå ut. Jag har även genomgått en PTSD traumabehandling vilket nog är bland det svåraste jag gjort i livet. Det har gett mig en begriplig historia till min trasiga själ.

Jag kan inte lova att jag aldrig mer kommer skada mig själv. Jag väljer att ta en dag i taget och när impulser kommer, för det gör de fortfarande, tar jag hjälp av min krislista och när den inte räcker till, kontaktar jag min terapeut. Jag är nu 50 år och jag hoppas och tror att jag kan leva ett liv där jag inte slår så hårt på mig själv, där jag kan självtrösta och stå ut när det är svårt. Att acceptera alla känslor, inte kroka fast i dem utan släppa de ohjälpsamma känslorna och tankarna och fylla mig med något bättre. Jag har lärt mig att lyssna på mina basala behov; är jag trött eller hungrig så måste jag vila mer och äta. När jag slarvar med mat/sov klockan blir jag mer sårbar och har svårare att känslospana och tänka kloka tankar. Mitt liv är mer nyanserat istället för att kategorisera allt i svart eller vitt.

Att leva med psykisk ohälsa är svårt. Det gäller att vara stark för att få hjälp. Att resa sig upp flera gånger och försöka igen. Att inte ge upp och att orka. Det finns hjälp att få men kanske är det så att man måste leta på fler ställen. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag till slut hittade rätt terapeut! Jag tror faktiskt att hon räddat livet på mig! Den rätta terapeuten eller annan hjälp finns! Oavsett ålder – låt inte skammen bita sig fast och förlama dig! Kan jag ta mig ur det så kan du; Tantpower!

/Marie