Att våga släppa taget!

Alla de åren som jag har skadat mig, som jag har levt så destruktivt, har tagit all min tid och energi. Det var mitt heltidsjobb. Jag hade inte mycket annat som fyllde mina dagar. När något upptar så mycket av ens liv att inget annat får plats så kan det bli väldigt svårt att våga släppa taget om det, även om man vet att det leder till fördärvet för eller senare. Jag var ganska medveten om att det destruktiva kunde leda till döden, men ändå fortsatte jag. Det var mitt liv. Jag visste inte längre hur mitt liv skulle kunna se annorlunda ut. Jag förstod inte hur andra människor kan leva utan att vara destruktiva, hur man ska stå ut med att känna. Det var totalt obegripligt.

Efter många år bakom psykiatrins stängda dörrar fick jag till slut hjälp på ett behandlingshem och DBT. Nu började jag sakta förstå varför jag överhuvudtaget skadade mig. Jag lärde känna mina tankar och känslor bakom beteendet. Jag började sakta kartlägga mitt liv,  som att lägga pussel, och i takt med att saker och ting föll på plats och jag även fick professionell psykologhjälp för mina obearbetade trauman, kunde jag se att det fanns så mycket annat jag egentligen ville göra. Men jag hade inte tid. Jag var upptagen av ångest, planering av att skada mig, genomföra det och sen sitta där med konsekvenserna för att sen börja om på nytt.

Efterhand som behandlingen gick framåt började jag tröttna på att inte ha tid för sånt jag ju faktiskt älskar att göra. Jag ville göra plats för det i mitt liv. Jag ville göra roliga saker också. Men då var jag tvungen att våga släppa taget om mitt heltidsjobb. Det var läskigt och i början skämdes jag jättemycket att jag började göra saker som jag tyckte var roliga istället för att sitta på sjukhuset igen. Sjukhus var mitt hem. Men jag kände mer och mer att det var värt det. Jag ville inte skada mig lika mycket när jag visste att jag kunde sitta och måla eller spela gitarr. Jag ville inte banta när jag visste att jag kunde sitta med vid filmkvällen och mysa med popcorn och godis. Jag vågade mer och mer göra plats för annat. Det tog tid, många tårar och många återfall. Men jag gav inte upp. Jag hade bestämt mig. En helt ny värld hade öppnats för mina ögon.

Efter tre och ett halvt år på behandlingshemmet kunde jag äntligen år 2010 flytta till min lägenhet. Jag fortsatte min PTSD-behandling och trots en hel del inläggningar så lever jag skadefritt idag. Jag har en del begränsningar men har accepterat att vissa saker är som de är, att jag kan leva ett bra liv trots dem. Jag vågade släppa taget om mitt gamla liv och det är jag evigt tacksam för. Idag har jag gott om tid och kraft att ägna mig åt det som förgyller min vardag. Jag har äntligen tid att lära mig andra saker, att måla och teckna, att vara med min familj och att umgås med mina vänner. Jag var tvungen att göra medvetna val och släppa taget om det destruktiva för att komma hit där jag är idag. Det är fullt möjligt att slita sig loss från allt som skadar en. Det går! Ge bara inte upp, för det är sååå värt det!

/Bianca, SHEDO-skribent