Att hitta tillbaka till något meningsfullt efter ett liv bakom psykiatrins låsta dörrar.

Jag blev sjuk när jag var 22 år gammal, en bipolär sjukdom som har hållit mig fången sedan dess. Idag är jag 27 år. Depressioner, manier, röster i mitt huvud, de där mörka höstkvällarna då destruktiviteten gick så långt att sjuksköterskan frågade om jag varit inlagd på rättspsyk. Varje dag träffade jag en ny botten och det gick snabbt utför. Jag tvingades hoppa av sjuksköterskeprogrammet när jag gick sista året. Det var nog det jobbigaste av allt, att gå från att vara högpresterande och den eviga toppeleven till att inte klara av något alls; att gå från att praktisera inom psykiatrin till att bli patient inom psykiatrin. Allt mitt självförtroende försvann och självskadebeteendet blev hela min värld; jag önskade att jag fick sitta på en öde ö och skada mig hela dagarna. Jag ville bara bli lämnad ifred i mörkret och förstöra mig själv. Det blev allvarligare och allvarligare hur mycket terapi jag än fick. Till slut blev det livshotande, men jag ville inte förstå riskerna, så jag bara fortsatte på samma väg. Det resulterade i LPT månad efter månad och allvarliga händelser som hotade mitt liv och min hälsa. Jag trodde aldrig att jag skulle bli fri, faktum är att jag inte ens ville sluta skada mig. Mitt självskadebeteende var ju det enda som lindrade smärtan jag kände inombords. Eftersom jag var inlagd så mycket så förlorade jag dessutom kontakten med mina vänner och jag isolerade mig från världen runtomkring.

Jag umgicks bara med min sjukdom, så jag blev min sjukdom, och jag vet att detta inte är utmärkande bara för mig. Många som lider av självskadebeteende förlorar allt, att skada sig blir ens identitet. Till slut sa mina terapeuter till mig att ”vi kan inte ha kvar dig i terapigruppen eftersom vi inte vet om du kommer överleva från vecka till vecka”. Det var som ett slag i ansiktet och jag trillade dit. Jag kunde inte hantera nederlag och besvikelser, så jag gick tillbaka till det som jag visste kunde lindra min smärta: sprit och droger och destruktivitet. Jag vaknade upp på sjukhuset några dagar senare. Nu stod jag inför mitt livs största val: antingen sluta skada mig eller gå under, välja livet eller ge upp. Jag ville leva, men hur skulle jag göra för att bli fri?

Det har varit både framgångar och bakslag sedan dess, men jag lyckades återvända till livet. Jag tänker inte ljuga och säga att jag är helt frisk, för jag har fortfarande min sjukdom. Skillnaden är att nu kan jag hantera svårigheterna utan att skada mig. Det som hjälpte mig mest var att skapa mig ett liv utanför psykiatrin. Jag gick i skolan igen, jag började träffa vänner, jag gick tillbaka till mitt politiska engagemang. I början fick jag tvinga mig själv att gå ut, men när man får reaktioner i stil med: ”Åh, vad kul att du är tillbaka!”, då vill man inte gömma sig hemma mer. Strategier för att inte skada sig i stunden i all ära, men det behövs även mer långsiktiga strategier, planer och mål för att kunna leva ett rikt liv.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna skriva detta, men faktum är att jag inte har blivit sydd på ett år, och min senaste inläggning på psyk var 2013. Jag har nu en högskoleexamen i psykiatrisk vård, jag har ett arbete, jag umgås med vänner, jag sitter i styrelsen i ett politiskt förbund, jag ska adoptera en katt från ett katthem, jag läser böcker igen och den 2 september återupptog jag mina studier till sjuksköterska. Äntligen har jag ett liv igen.

Jag påstår inte att det är lätt. Ingen kan göra arbetet åt dig, för du måste vilja själv. Jag har dock några tips som har hjälpt mig att hitta tillbaka till livet.

Mina råd är:

att hitta intressen och en identitet utanför den psykiatriska världen,

att aktivera dig även om det tar emot,

att umgås med vänner,

att belöna dig själv när du lyckas,

att vara snäll mot dig själv när det går mindre bra,

att be om hjälp när du behöver det,

att tänka på vad du vill göra som är meningsfullt för just dig,

att engagera dig i samhället

och att sätta upp mål för framtiden.

Detta har hjälpt mig och idag är jag som en ny människa, med blekta ränder och ett liv utanför psykiatrins låsta dörrar. Och om jag klarar av det så gör ni det också.

/Stina